En litet mer rättvis högskola

Det är rätt trevligt att vakna upp till Tobias Krantz och debattartikeln på DN, där han berättar att den "positiva" särbehandlingen på högskolorna ska slopas.

Visst kan jag förstå hur man tänkt en gång i tiden då man ville att högskolorna skulle ha jämnt fördelade utbildningar. Men det är ett tänk jag bara inte kan köpa.

Kanske beror det på mina erfarenheter från Linköpings Universitet på 1990-talet, då jag själv kom dit som motiverad och jätteintresserad förhoppningsvis blivand medieproducent men fick inse att jag redan hade en del kunnande från mitt tidigare yrkesliv som sågs som meriterande. Inte fick jag en chans att utvecklas då, utan jag sattes utanför grupparbetena och fick under 1,5 års tid höra att jag borde lämna mer utrymme till de andra i klassen. Det var viktigt att de fick en chans att hinna ikapp. Efter det där ett och ett halvt året kände jag att jag fått nog och beslutade mig för att be om extra tid i de annars låsta lab-salarna och så vidare. Jag tog ju lån och ville också få en chans att utvecklas. Jag ville ha valuta för min tid och mina pengar.

Att få ett besked från en studierektor på ett av landets främsta universitet om att det är omöjligt att jag ska få lägga ner extra tid är skrämmande i sig. Orsaken var nästan än mer skrämmande. "Vi vill inte ha någon elit på den här skolan".

Om ett universitets uppgift är att bara prioritera likriktning och exakt likvärdiga kunskaper kommer snart landet Sverige att gå i putten. Om det viktiga är en perfekt könsfördelning snarare än vassa studenter som kan föra forskning, utveckling och svenskt näringsliv framåt så kan vi lika gärna lägga ner.

Det är otroligt viktigt att om vi nu har en drös unga blivande studenter som är motiverade, fulla av idéer och har en framtidstro som även på olika vis kan kopplas till förmågan att föra Sveriges utveckling framåt, så ska vi ta den möjligheten. Inte hålla den tillbaka. Om det innebär att det blir en viss snedfördelning mellan könen på den ena eller den andra utbildningen, så fine. Det handlar om utbildning, kunnande, idéer, forskning, utveckling och det svenska framtida näringslivet. Det är ändå inte fråga om någon sorts cis-heteronormativ parmiddag.

Det vore fantastiskt om vi kunde satsa på de som verkligen har ansträngt sig för att vara värda att satsa på för en gångs skull och sluta larva oss med osunda så kallade jämställdhetsideal som bara finns där för att vi ska ha en ursäkt att systematiskt skjuta oss i foten.

Den som ansträngt sig sönder och samman under de inledande tolv skolåren för att få höga betyg och en framtid inom sitt drömda yrke ska inte behöva känna sig snuvad på all den arbetsinsatsen bara för att staten ska försöka vara snäll mot någon annan som kan och egentligen vill betydligt mindre. Högskolor och universitet är inga vuxendagis. Och ska heller inte vara det. Snarare är de vår framtid och vårt hopp på en alltmer globaliserad och utvecklingsfixerad marknad. Om vi inte kan inse det, så har vi förlorat striden om framtidens marknad helt och hållet och det tråkiga som sker med exempelvis SAAB idag kommer bara att vara en början på det förfallet.

Därmed inte sagt att SAAB skulle vara ett företag av medelmåttor. Snarare är det tvärtom, även om de haft en oerhört dåligt styrning under alltför många år. Men dålig styrning och dåligt kunnande kan gå hand i hand väldigt ofta och uppenbarligen har ägaren GM kunnat uppvisa en oerhört bristande förmåga och ett väldigt skralt kunnande om hur man säljer en produkt som SAAB. Fet vill vi inte vara med om i framtiden och därför är det viktigt att vi inser att kunnande i framtiden inte kan vara medelmåttigt om vi ska kunna toppa marknaden med produkter som kunderna också köper. Faktum är att med den utveckling vi hittills sett på våra högskolor är risken att det är vad vi har att se fram emot om ingenting görs snart. Vi vill inte dit. Vi behöver spetskompetenserna. Vi behöver vara bäst på forskning och utveckling.

Vi kan inte konkurrera med de enormt mycket större länder som slår sig in på marknad efter marknad runtom i världen genom att bara försöka vara rena medelmåttor. Ska lilla Sverige klara sig i konkurrensen från 6,8 miljarder människor, så måste vi inse att det vi kan konkurrera med är kunskap filtrerat till nyskapande och banbrytande idéer. Se exempelvis mina tidigare postningar om Fredrik Härén.

Ett alltmer bisarrt uttryck för den svenska lagompolitiken och det snedvridna folkhemsidealet från alltför länge sedan får nu tillslut rycka på foten och jag är övertygad om att det här är ett stort steg i rätt riktning för att vi ska kunna möta framtiden med tillförsikt och på bästa vis även från högskolor och från svenska företag.


Mer här:
Karin Olsson, Centrum för rättvisa, Svensson, Daytrading, Nattis 2.0, Jinge, Jinge (igen), Bitchslap Barbie, Annie Johansson, Den hälsosamme ekonomisten, En objektiv sanning, Motpol, Per Altenberg, Tysta tankar, Göran Pettersson, Seved Monke, Stefan Olsson, Anders S Lindbäck, UNT, By á Bladet, Mats Perspektiv, Klamberg, Mårten Schultz, Tommys Tankar, Hanna Wagenius, Trollhare.

Intressant.