Skägglös får ingen man vara

I den fortsatta berättelsen om hur trans- och intersexuella behandlas av den svenska staten har vi nu kommit till kapitlet nummer två: sexistisk moralism och stereotypifiering.

Enligt lagen ska alla som säger sig vara i behov av utredning rörande trans- och intersexualism få rätt till remiss till de särskilda vårdteam som finns i Uppsala, Stockholm, Linköping, Alingsås och Lund. Men visste ni att i Sverige nekas man ofta remiss till utredningsteamen vars uppgift är att utreda huruvida man är trans- eller intersexuell till att börja med? Trots laglig rättighet att få remissen stoppas man innan man ens kommit i kontakt med en utredare - vars uppgift det är att ta reda på om man uppfyller kraven för ett könsbyte eller inte. Många kommer aldrig ens till utredningsteamen därför att kunskaperna inom den öppna vårdapparaten fortfarande är väldigt låg till att börja med. Vilket är ett stort problem i sig.

Men ett större problem är att i stora delar av landet använder sig vården av in- och utkastare för att hålla nere antalet sökande. Bilden av inkastare utanför strandkrogar på någon medelhavsö dyker upp i huvudet. Eller litet bikerinspirerade utkastare på någon Stockholmskrog mitt i vintern som kastar ut den som kanske fått litet för mycket i sig eller så.

I fallet transsexuella patienter inom vården fungerar det så att istället för att vården skriver en remiss för att hjälpa en person som mår fruktansvärt dåligt, så skickas man på remiss till en in- och utkastare som ofta sitter i den egna eller en närliggande kommun. Denna person saknar i regel alla former av adekvat utbildning inom vården. De har inte de grundläggande kunskaperna om vad transsexualism är eller inte är. De har inga kunskaper om intersexualism. De har heller ingen sexologisk utbildning och är ofta inte utbildade inom psykologi eller psykiatri.

Till dessa människor har man uppdragit ett fåtal uppgifter. Att hålla nere antalet sökande till vårdteamen och att rensa ut de människor som inte passar in i normerna.

För att hur skulle samhället se ut om vi godkände fler än maximalt 50-60 könsbyten varje år? Vi har på fullaste allvar ansvariga läkare för utredningsprogrammen som har uttalat sig så. Oron för att vanliga Svenssons skulle bli lurade av "ickekvinnor" då de är ute och raggar på krogen är enorm.

En tydligen rätt enorm rädsla som stora delar av samhället delar. Ta gärna en titt i kommentarsfälten hos de bloggare som skrivit om tvångssteriliseringarna under de sista veckorna. Eller ta en titt i kommentarsfältet efter min artikel på Aftonbladet i söndags. Det skrämmande är kanske inte riktigt bara just de inläggen. Det är mest homofoba sverigedemokrater och liknande i alla fall. Men det skrämmande är att samma bild tycks existera även inom vården och bland den grupp vårdgivare som särskilt är tillsatta för att hjälpa och behandla oss transsexuella och intersexuella.

För att undvika en sådan situation där vanliga människor blir tvungna att möta könskorrigerade män och kvinnor på riktigt, så väljer man att hålla nere antalet patienter. Det är helt enkelt inte ok att tillåta fler byten än så. För att hur skulle samhället se ut i så fall? Och hur skulle samhället se ut om man inte passade in i normen till att börja med?

Idag nekas människor vård för att de är för långa för att vara kvinnor. Eller för att den allmäna bedömningen är att de inte kommer bli vackra nog för att passa in i samhället. För att vi måste vara vackra nog. Kvinnliga nog. Manliga nog. Perfekta nog för att slå i alla tak innan vi alls får vara med i samhället igen. Annars döms vi att för evigt stå utanför...

Och förstås är det så att då vi väl blir godtagna till utredningen, så får vi också snabbt klart för oss att det viktiga inte är om vi har kuk eller fitta. Det spelar faktiskt ingen som helst roll i sammanhanget. Det spelar heller ingen roll lagligt sett hur vi lever eller i vilken roll vi lever. Lagen stipulerar en enda sak: sterilisering och allra helst kastration.

Men för att få byta från man till kvinna får du inte vara för lång, inte för muskulös, inte ha för stora käkben och inte sticka ut från den gamla folkhemsnormen. Vilket innebär att något större transsexuella kvinnor nekas vård på grund av sin axelbredd eller för att de är något längre. Eller för att de bara har för stora fötter för att det ska anses riktigt passande att få byta. För att vi har ju aldrig någonsin mött en genetisk kvinna med en skostorlek över storlek 42? Och vi har aldrig mött en genetisk kvinna med bredare axelomfång än Lisa Ekdahl? Vi har aldrig stött på en genetisk kvinna med något kraftigare käkparti eller med en längd som överstiger 175 centimeter, eller hur? Inte en enda?

Men för transsexuella är det ett skäl till att man riskerar avslag och att många idag inte ens vågar söka hjälp.

Andra som nekats vård historiskt har varit kvinnor som stilmässigt hävdat att de hellre går i byxor än i blommiga sommarklänningar. Eller hårdrockstjejer som burit piercings och svarta goth-inspirerade kläder och därför inte passat in.

Är du inte stereotyp nog, vännen? Nej, då får du förstås ingen utredning och ingen fastställelse!

Många av dessa stoppas redan av de fullkomligt outbildade målvakterna som vården utsett att göra utredningsteamens jobb. För att hålla nere statistiken, förmodligen. Det blir lättare att hävda att trans- och intersexualism inte har någon prevalens statistiskt som företeelse i den generella befolkningen om man inte visar att de finns. Ett sätt är att se till att de inte dyker upp i vårdens register och journaler. Målvakter som stänger dörrarna är resultatet av ivern att dels hålla nere antalet och att från statens och landstingens sida mörka det verkliga antalet i behov av vård. Och förstås att se till att de som inte är vackra och stereotypa nog nekas vård. Och det sker säkerligen också för att se till att hålla nere arbetsbördan på själva teamen, förstås. Vården av transsexuella kostar ju pengar.

Ibland slinker "fel" människor igenom nätet av målvakter och outbildade öppenvårdsgivare. Då kan det gå som Arawn Repka och Trollhare beskriver: Transsexuella män nekas vård för att de saknar anlag för ett riktigt dalmasskägg eller för att de helt enkelt bestämt sig för att gå slätrakade trots att de fått möjligheten att odla skägg. En man har skägg. Vill du inte odla skägg som transsexuell man, så är du ingen man.

Riktiga män bär också skjorta och inte tröja. Vilket för övrigt förklarar ett och annat rörande min egen partiledare Jan Björklunds klädval? 

Men ingen skulle förstås skälla på statsminister Fredrik Reinfeldt eller på Thomas Bodström eller någon annan för att de inte bär skägg. De flesta män jag känner gör ju faktiskt inte det. Hur ser det ut i din krets? Hur många ser ut som Gustav Wasa i din bekantskapskrets? Hur många män med tillhörande originalsnopp har ett skägg som slutar i byxfickorna? Och hur många av dessa män kallar man för oäkta för att de faktiskt äger en rakhyvel?

Men att vården kostar pengar är egentligen ingenting nytt. De här människorna hänvisas i regel från tidiga år till psykiatrin för depressioner, ångest och andra problem. De nekas ofta akut stöd då de mår alldeles för dåligt för att kunna hantera tillvaron. Många klarar inte av att sköta ett vanligt arbete och många grejar inte att studera. För att den psykiska påfrestningen är alldeles för stor så länge du inte får adekvat vård. Kostnaderna för att inte behandla trans- och intersexuella är skyhöga.

Samhället tar hellre den kostnaden än en engångskostnad för en transition som skulle bli mångfalt mycket billigare. Orsaken är förmodligen just oron för att vi skulle bli för många annars.

Jag har förmodligen någonstans runt 50-60 före detta vänner i Sverige med en ickebehandlad trans- och/eller intersexualism i grunden. De är inte före detta för att vi fallit i luven på varann. Utan för att de helt enkelt inte lever idag.

President Obama, skägglös oäkta man.

Förmodligen har hon vagina och äggstockar också?

Thomas Bodström, Fredrik Reinfeldt och Lars Ohly. Dessa kvinnor saknar skägg och förtjänar därför inte att leva i samhället som män.

Gruppen transsexuella har aldrig verkligen undersökts ordentligt i Sverige. Vi vet inget om det egentliga antalet på grund av att statistiken alltså manipuleras med hjälp av målvakter. Men internationella studier antyder att det kan vara fler än 1/500 personer i den generella befolkningen. I Sverige skulle det innebära 20.000 personer. Lika många kan vara intersexuella som är i behov av byte. 1/500 i den generella befolkningen är drabbade av Kleinfelters syndrom (men endast hälften, en av tusen behöver göra något åt sin situation och faktiskt byta) och har alltså såväl en manlig Y-kromosom och en eller två extra X-kromosomer. Den vanligaste uppsättningen bland dessa är 47XXY. I motsats till en vanlig man som är 46XY eller en vanlig kvinna som i normala fall bär på 46 stycken XX-kromosomer. I Sverige kan upp till 50.000 personer i den generella befolkningen på 10.000.000 människor behöva göra ett byte. Men endast knappa 900 personer har fått genomgå bytet sedan 1960-talet. Resten har nekats. Eller givit upp för att de inte ens får en adekvat vårdgång som tar dem till vårdteamen vars uppgift är att utreda och hjälpa till vård och fastställelse.

Av dessa obehandlade säger internationella studier att det psykiska ohälsotalet är enormt. Upp till 50% kan ha tänkt allvarliga tankar på eller försökt avsluta sitt eget liv innan 20 års ålder. De studier som gjorts visar att vid 30 års ålder har upp till hälften eller dryga hälften av de transsexuella som inte fått vård lyckats avsluta sina liv. Det är 25.000 unga döda svenskar. (Var går gränsen för folkmord?)

Jag har känt relativt många. Och jag saknar dem. Men de fick inte hjälp av vården. Eller var för rädda för att söka hjälp på grund av alla fördomar och all diskriminering. Eller så ville de bara inte ge upp sin klädstil eller sin rätt att få barn.

Denna statistik mörkas också aktivt. Inte minst hos organisationer som SPES, vilka gör det av hänsyn till de efterlevande, säger de. Transfobi, rädsla och sjuklig normativism säger jag. Transsexualism som dödsorsak heter ofta "annan orsak", "depression", "ångestproblematik" eller kanske rent av "familjetragedi". Fast då inryms också en del av den svenska hedersmordsproblematiken som inte existerar under den labeln också, förstås. Det är lättare att kalla det familjetragedi än att faktiskt säga som det är. Att vi inte är ett dugg bättre än de andra folkgrupper (ofta etniska) som vi så gärna fördömer.

------------------------------------------

Det där med genetiska pekare är intressant, förresten. Visserligen finns där gott om fertila och helt och hållet normala män som också har 46XX och många kvinnor som idag har egna barn och som bär på 46XY-anlag. Men det är en helt annan historia.

Det som styr en människas könsidentitet vet vi inte. Men vi vet att omfattande kliniska studier på europeiska sjukhus och universitet kommit fram till att det finns fysiologiska skillnader på mäns och kvinnors hjärnor. Vi tänker likadant, men tankarna tar andra vägar och pågår i andra fysiologiska centran i hjärnan. Vi gör annorlunda, men kommer ofta fram till någorlunda samma slutsatser. En transexuell kvinna har dock en hjärna som är identisk med vilken annan biologisk kvinna som helst. Det vet vi säkert. Inga lika omfattande studier är idag gjorda på transsexuella män, men det tycks se likadant ut där. De lär ska ha, alltså, hjärnor som är identiska med varenda annan företagsledare (med eller utan skägg) därute som hävdar sig vara en man.

Däremot styrs den kroppsliga utvecklingen inte av XX- och XY-kromosomerna överhuvudtaget. Det bara råkar bli så för det mesta. De könskaraktäristika vi är vana att relatera till kvinnor och män, såsom skäggväxt och övrig kroppsbehåring, bröst, snippor och snoppar är alltså kopplade till en liten genetisk pekare vid namn FOXL2. Som går att styra genom en liten enkel medicinsk knuff. Det är en liten vippknapp som man kan knuffa både fram och tillbaka hur mycket man vill. En rätt märklig upptäckt. Förmodligen är denna pekaren skyldig till en hel del av de fall av transsexualism vi har i samhället idag.

Men hur denna pekaren står och hur våra hjärnor egentligen ser ut och fungerar är alltså i Sverige ovidkommande. För att är du en gothtjej som vägrar bära vita blommiga sommarklänningar utan föredrar svart spets och volangkjolar så är du inte kvinna. Är du en man som äger en häftig rakhyvel med fartränder på från Gillette så är du inte man. För riktiga män har tydligen skägg. Som de här figurerna. De har förmodligen skägg nog (alla utom en i alla fall) för att verkligen få kalla sig män.

ZZ Top. Riktiga män. I alla fall två av tre. Den där bruden i mitten borde vi dock ta ett allvarligt snack med!

Visst är det tur att vi har riktiga män som Professor Dumbledore ovan som håller den riktiga cismanligheten högt? För hur skulle samhället se ut annars?

Jag bara frågar. Hur skulle samhället se ut om inte alla män bar långa skägg och om inte alla kvinnor bar söta sommarklänningar med rosa blommor på varje dag i veckan och året runt?

Intressant.

Människorättsnätverket Svart Måndag, Cwejman, Westerholm, Nätverket Cis People for Transgender Rights, P2, JensO, Zetterman, Zetterman, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg, Helena von Schantz, Federley, Lisa Olsson, Froby, JensO, Helena von Schantz, Människorättsnätverket Svart Måndag, HBT-S, Juvas & Brihed, Karin Långström Vinge, Romson, Trollhare, Maloki, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Nakna sanningen, P2, Mathias Sundin, Carina Boberg, Catrine Norrgård, Liberati, Skriet från kärnfamiljen, Fajaf Blog,

Kraniologi som högsta mode och ett fördummat Sverige ohjälpligt mycket på dekis

Nej, nej. Jag har säkert ingen anledning att bli rädd. Säkert ingen alls. Allt är nog i sin ordning.

Samtidigt blir jag konfunderad när folk återigen börjar mäta kranier, avstånd mellan ögon och munnar, tänder och kindben och så vidare och med hjälp av dessa mått försöker hävda att ser man ut si eller så och har man den sortens former på kraniet så är man en sådan typ av person.

På helt annat håll, på en hyfsat stor, internationell maillist-baserad stödgrupp för en sexuell minoritet jag tillhör diskuterades nyligen på fullt allvar vad ett "snyggt" kvinnligt kön är och hur det ser ut. Nu skulle kön rankas från vackra till ruskigt fula, var det tänkt. Märklig diskussion som förstås snabbt urartade. Det hänvisades bland annat till en amerikansk sida där någon sorts humbugdoktor rankade fittor efter ålder, form, hårighet, färg och allt möjligt annat. Diskussionen slutade med att jag skällde ut de involverade personerna efter att någon refererat till 1800-talets så kallade forskning kring långa blygdläppar hos vissa afrikanska folkgrupper. Någonstans där fick jag permanent och oåterkalleligen nog. Och nej, det tänker jag inte länka.

Vi har för inte så himla länge sedan haft en alldeles fruktansvärd historik kring de där avarterna inom studierna av mänskligheten som borde få forskningen att skämmas. Kraniologi, rasbiologiska och genetiska tester och rangordningar, en jäkla massa dumheter för att försöka bevisa att vissa grupper och vissa raser ska vara bättre eller sämre än andra. Att vissa grupper eller raser skulle vara bättre eller sämre lämpade för ditten eller datten, eller bara är mer eller mindre mänskliga, mer eller mindre civiliserade.

Vi har behandlat samerna så en gång i tiden. Observera att Sverige så sent som igår blev ordentligt åthutade av FN's råd för mänskliga rättigheter. Bland annat för att vi fortfarande inte har lärt oss att behandla samerna på ett vis som motsvarar våra åtaganden såsom vi skrivit under och lovat att vi ska. Stora delar av vår övriga öppenhet och vår förmåga att ta hänsyn till rättigheter för invandrare, sexuella minoriteter och kvinnor kritiseras också. Och nu alltså... en artikel som vurmar för den nygamla och jättespännande vetenskapen Kraniologi. Samma pseudovetenskap användes för att "bevisa" att afrikaner var mindre vetande och mindre civiliserade en gång i tiden. Man använde sig av detta för att söka bevisa att även judar och muslimer var mindre vetande och så vidare. Britterna använde det gladeligen för att ursäkta sitt beteende gentemot sina undersåter i kolonierna.

Och nu ska alltså Aftonbladet i litet skräckblandad, fnissande förtjusning springa runt och mäta sina egna kranier på redaktionen. Man passar också på att mäta kranier på diverse kändisar. Och syftet är att vi ska kunna avgöra hur elaka de där figurerna är - för att det kan vi avgöra med hjälp av kraniologi ( ! ). För att det säger någon skum och obskyr rapport från Brock-universitetet i Kanada som Aftonbladet har lyckats gräva fram. Men ingen har reflekterat, synes det mig, över hormonell (androgen) inverkan, eller sociala förväntningar som uppfyller sin egen profetia. Ingen har diskuterat huruvida en person som är 2,05 meter lång har ett större huvud än någon som är 1,52 meter lång. Märkligt. Jag blir så trött! Vad är det för jävla dynga?!

Jag får ohjälpligen bilden av femåringar i huvudet som springer runt och jagar varandra med upphittade pistoler eller som tycker att den där upphittade minan ser hemskt spännande ut att spela fotboll med. Och vill verkligen göra allt jag kan för att ruska om barnen och få dem att låta bli innan något riktigt otäckt händer. Spännande?

Kanske inte!

Är det verkligen ingen idag som minns? Är det ingen idag som faktiskt åtminstone har läst om vad rasbiologi och kraniologi verkligen innebär? Vad det är ett tecken på? Hur det användes av de tyska nazisterna eller hur det fungerade på 1700- och 1800-talet dessförinnan...?

Det var på den tiden man trodde att fossiler av orthoceratiter var tecken på att enhörningar fanns och då man trodde att T-rex var en flygande och eldsprutande drake. Men likväl. Jag bara trodde att vi hade kommit längre idag. Jag ber om ursäkt för min förhastade slutsats.

Ingen tycks idag ens känna till forskningen som visar på hur otroligt absurd den här verksamheten hos excentriska hobbyforskare verkligen var. Jag trodde aldrig att jag skulle få se fascinerade journalister i svenska kvällstidningar sitta och hylla kraniologin som något häftigt och "all that" igen. Inte år 2009. Och nu blir jag med ens så jäkla rädd att det är sjukt.

Men jag antar att det är vad vi faktiskt förtjänar idag?

I ett land där en femtedel av befolkningen köper någon sorts konspirationsteori om vad som hände i USA den 11 september 2001, samtidigt som de flesta faktiskt inte ens minns händelsen i sig. Många jag talat med och som försökt övertyga mig om sanningen i den där konspirationsteorin säger rätt ut att de aldrig tittar på nyheterna, aldrig läser tidningar, aldrig får någon som helst information från någon skola eller liknande. Deras enda informationskälla är märkliga dokumentärer på YouTube och saker som går "word by mouth".

Vi lever i ett land som blir alltmer clueless.

I ett land där en oerhört stor grupp människor inte minns Berlinmurens fall för 20 år sedan och inte har någon som helst aning om vad som skedde under andra världskriget, i de ryska arbetarlägren, på rumänska barnhem et c.

I ett land där äldre tonåringar tror att sälar tar sig fram med hjälp av propellrar. (Personligen uppsnappad konversation på Skansen för bara ett par år sedan - nyligen upprepad på en SL-buss inne i Stockholms City).

I ett land där många som tillhör eller är på väg in i den vuxna befolkningen inte har en aning om skillnaden mellan riksdag och regering.

I ett land där Sverigedemokraterna är på frammarsch och våra övriga partier tycks ha svårt att erinra sig varför vi inte bör arbeta med nazister. Där man är beredd att ge upp sin ideologi och hela grunden för det demokratiska samhället för att ta chansen att vinna nästa val.

I ett land där vi idag inte klarar av att säga stopp gentemot kvinnolöner, diskriminering i arbetslivet, våldtäkter, misshandel och även i vissa fall mord därför att vi inte har ett lagrum som fungerar.

I ett land där människans fri- och rättigheter och allt som överhuvudtaget rör hennes integritet ständigt är under attack.

I ett land där de senaste sittande regeringarna inte förstår eller har förstått att det inte går att rädda demokratin genom att med övervåld slakta den.

I ett land där en så respekterad auktoritet inom forskningen som professor Hans Rosling på Karolinska Institutet påpekar att vi faktiskt inte kan någonting om världen (faktum är att Rosling med all tydlighet visar att en schimpans vet mycket mer om världen än vad våra universitetsstuderande gör idag). Samtidigt påvisar Fredrik Härén att omvärlden kan nästan allting som är värt att veta om oss. Är det inte märkligt.

Samme Hans Rosling konstaterar att den världsbild som lärs ut även av svenska universitet idag är baserad på en världsbild som är över 60 år gammal.

Människor som arbetar med företagande i andra delar av världen, såsom Fredrik Härén gör, påpekar att vi totalt tappat greppet om kunskap, idéer, visioner, drömmar och innovation.

För bara något decennium sedan fick forskare som Helen O'Connell och barnmorskan på RFSU, Tina Nevin slåss för att överhuvudtaget ha rätten att publicera skrifter som berättade att en kvinnas klitoris faktiskt var mer än en liten knapp - att den hade skänklar och att den var ett stort och väldigt unikt organ i kroppen. Kunskapen om klitoris är gammal skåpmat egentligen, men många forskare vägrar fortfarande att kännas vid den. Många motarbetade aktivt publikationer som gjorde klitoris till något verkligt och inte bara en vit och outforskad plats på kartan över den mänskliga anatomin. Än idag vägrar man lära ut korrekt information om kvinnans könsorgan även till läkare, barnmorskor och kirurger i Sverige. Det är tydligen fortfarande alldeles för kontroversiellt för att alls tas upp i våra läroböcker. (?)

Vill vi verkligen leva i en sådan värld? Eller är det dags att försöka ändra förutsättningarna?

Vill vi leva i ett så instängt och okunnigt land eller ska vi försöka skapa om detta landet på nytt?

Vad är det som händer och som vi verkar tycka är alldeles helt ok och fullständigt normalt? Är det verkligen så att vi inte inser att vi gräver vår egen grav som nation genom att vi spelar okunskap och oförblommerad dumhet i händerna gång efter annan?

Nu ska vi ägna oss åt att stödja vad som av USA's tidigare president beskrevs som ett kristet korståg mot ondskans axelmakter och dessutom därför att USA inte klarar av att besegra sitt motstånd med egna medel. Déjà vu.

Vi har pirater, verkliga, tvättäkta sjöpirater - på riktigt, på olika håll i världen som vi knappt klarar av att råda på ens med hjälp av en oerhörd marin överkraft. Déjà vu.

Vi ser hur diverse arabiska och asiatiska städer slåss om att bygga nya och häpnadsväckande arkitektoniska mästerverk, utbildar sin arbetskraft, sina ingenjörer och forskare att slå oss på fingrarna i sömnen och vi svarar med att hota att bomba sönder dem eller utsätta dem för kränkande handelsavtal och handelstullar för att hindra dem i sin utveckling. Snarare än att faktiskt sätta fart på vår egen forskning och utveckling. Snarare än att själva lära oss att bygga och skapa igen på egen hand. Senast vi befann oss i en likvärdig situation var för sisådär 1000 år sedan och vårt agerande nu och då är så lika att vi lika gärna kunde använda ett kalkerpapper. Déjà vu.

Vi kan inte längre konkurrera på samma villkor som resten av världen för att vi ligger efter teknologiskt och på andra vis kunskapsmässigt. Samtidigt kräver vi alldeles för hög ersättning för våra uråldriga produkter och vår eftersatta service. Vi stänger våra gränser som svar och hotar att straffa de regioner som hotar oss konkurrensmässigt. Déjà vu.

I en värld som skriker efter ny arbetskraft och fler varor och tjänster att konsumera lyckas vi inte fylla våra egna fabriker för det finns ingen som vill köpa våra överprissatta produkter. Vi inför handelstullar, skriker om hur rädda vi är för flyktingströmmar och arbetskraftsinvandring (samtidigt som ekonomerna påpekar gång efter annan att vi måste börja ta in ny arbetskraft nu och se till att göra något vettigt med den om inte samhället inom ett par decennier ska kollapsa). Vi stänger gränserna och sticker huvudet i sanden, fortsätter utveckla produkter som är alldeles för dyra och inte klarar av att mäta sig med produkter utvecklade och producerade i resten av världen. Déjà vu.

Vi tvångssteriliserar fortfarande sexuella minoriteter idag. Orsaken är tydligen dels att ”så har vi alltid gjort förr” och dels ”för att hur skulle världen se ut annars?” Déjà vu.

När jag pratar om nya miljömässiga innovationer som ligger mycket nära förverkligande och bara behöver en knuff av kapital och politisk vilja för att förverkligas så blir den första kommentaren här på bloggen att allt jag räknar upp bara existerar ”i fablernas värld”. För något sådant går alls inte att genomföra. Nehe... Déjà vu.

Religiösa grupper (inte minst den kristna högern) är på frammarsch igen och talar återigen om ”verklighetens folk” samtidigt som man arbetar mer med lobbying än någonsin förr. Man vill förbjuda samkönade par att leva tillsammans, få barn och gifta sig. Man vill återigen förbjuda aborter. Man vill återigen ha kvinnan stående vid spisen och skötandes markservicen på hemmaplan. Upplösningen av könsrollerna och könsidentiteten ses som ett oerhört hot, liksom kvinnornas frammarsch i samhället i största allmänhet. Déjà vu.

Nej, nej. Jag har säkert ingen anledning att bli rädd. Säkert ingen alls.

Vi har arbetslöshet i det här landet. Vi ser människor mellan arbeten eller i sjukskrivning som utslagna kräk som ingenting vill och ingenting kan och som aktivt väljer att stå utanför arbetsmarknaden (som om sanningen ska fram är så svag som den är för att den ryckts undan under fötterna på oss därför att vi inte kan erbjuda något som marknaden vill ha längre).

Vi skapar ett nytt utanförskap som jag som liberal inte kan köpa och försöker återföra dem till arbete igen genom att utsätta dem för självutnämnda experter som i praktiken är någon sorts skojshamaner, och som saknar alla former av kunnande och gärna har en bakgrund i märkliga religiösa sekter. Lyckas jag inte få arbete efter att jag blivit indoktrinerad, hypnotiserad och tafsad litet på, så får jag nära nog skylla mig själv. Men vart är de verkliga vägarna in på arbetsmarknaden? Jag är faktiskt litet besviken, för jag tycker själv att det måste finnas mer och bättre saker att göra.

Vi har dessutom ett sjuhelsikes kunnande i högutbildade invandrare i Sverige idag. Men vi låter dem städa våra kontor eller köra våra taxibilar som bäst. När exempelvis engelsmännen får nys om en sådan person, så betalar de till och med flygbiljetten, fixar en bostad och står på Heathrow med ett färdigt anställningskontrakt bara för att kunna snärja dem. Och vi är dumma nog att låta dem gå...

Med drömmar och visioner kommer också innovationer. Och utan innovationer och spetskunnande kan vi aldrig behålla det samhälle vi vant oss vid att leva i idag. Så enkelt är det.

Jag köper absolut arbetslinjen, men jag köper inte skapade utanförskap. Visst ska arbete löna sig, men se då till att låta människan arbeta om människan vill och utsätt inte folk för förnedrande dumheter som en massa helt absurda arbetscoacher...

En människa ska ha ansvar för att klara sig själv och för att se till att sköta sitt liv. Men faller hon, så ska hon också kunna få en hjälpande hand upp och en vänlig knuff framåt. Av så himla många skäl. Och faktiskt... inte minst därför att det är den enda linjen som är samhällsekonomiskt försvarbar. Ohälsa, arbetslöshet, sjukskrivningar och utanförskap kostar helt enkelt för mycket. Men ingen får ett arbete genom att vara livrädd, förnedrad, bli tafsad på eller hypnotiserad. Thank you very much!

----------------------------------------------------------------------------------------------

Vad jag hävdar är dels att vi har en historielöshet i samhället idag. I Sverige och i stora delar av västvärlden. Vi har inte lärt oss ett skvatt av vår historia för vi kan ingenting om den.

Vi har en oerhörd brist på kunskap om hur samhället fungerar, vilket också förhindrar alla former av visionär utveckling av samhället. Vi sitter fast i det förflutna, men vi förstår inte längre varför vi ska bevara vissa företeelser samtidigt som vi är tvungna att utveckla andra.

• Ett exempel är kopplingen mellan uppdelningen av polis och militär eller införandet av värnplikt och vad som hände i Ådalen 1931.

• Ett annat exempel är den nya, fascinerade vurmen för kraniologi.

Vi har tappat våra drömmar och visioner och kan inte med att tänka nytt. Det sipprar ner genom hela samhället och skapar en atmosfär av unket stillastående, preservation och brist på nytänk och nyskap (Tack till Fredrik Härén som så snyggt lyckades föra fram det ordet).

Vi har ett samhälle som står stilla och som bara ska förvaltas. Återigen Härén. Senast 2007 hävdade han på en föreläsning där bland andra Jan Björklund närvarade att lär vi oss inte att drömma, utveckla, skapa och bygga visioner igen så kommer vi att falla ohjälpligt efter. Han hävdade också att det är en skillnad på utvecklingsländer och utvecklade länder. (Alltså developing countries och developed countries).

Skillnaden består i att i den utvecklade världen har vi bestämt oss för att vi är färdiga nu. Vi är klara och kan luta oss tillbaka och njuta av forna generationers livsverk. Vi är klara och behöver inte lära oss mer, kunna mer, lyssna mer, utvecklas mer. Vi lever i den bästa av världar. Den delen av världen som fortfarande utvecklas springer fortfarande. De lär sig, de skapar, de finner nya lösningar. Men vi har inte insett att vi redan är ifrånsprungna. Vi har redan hamnat på efterkälken. Och vi sitter och rullar tummarna. Det är vi som är outvecklade.

Resten av världen kan sin historia. Och de kan vår.

De (Kina i detta fallet) bygger helt nya mångmiljonstäder som är mer än ultramoderna, har ett fungerande kommunikationsnät och har en helt och hållet miljöanpassad profil, men vi kan inte åstadkomma fungerande natt-trafik, avfallskvarnar i slasken eller ett fungerande system för hem-el bestående av solpaneler på balkonger, fasader och tak eller för den delen små vindkraftverk. Men där behöver vi ju inte gå så långt. Det är bara att ta sig ner till Holland eller Tyskland så har de hunnit oerhört långt i förhållande till oss. Men det finns få länder i västvärlden som inte har hunnit långt i förhållande till oss, i och för sig. Om vi nu ska vara sådana. Herregud, idag är det svårt nog att få en hissinstallation på en pendeltågsstation att fungera som den ska - om så bara i två eller tre våningar. Många boende i Huddinge Kommun vet nog precis vad jag talar om.

Den övriga världen utvecklar ny teknik, samtidigt som de skrattar åt vår (prata mobiltelefoner med unga människor i Tokyo, Bangkok eller Taipei och ni kommer sannolikt att förstå vad jag menar).

Den övriga världen utvecklar konstarter, arkitektur (tänk Dubai, Taipei, Shanghai, Tokyo, Kuala Lumpur) och litteratur samtidigt som vi håller fast vid gamla traditioner, vägrar bygga nytt i mer än fem våningar i centrala Stockholm för att bevara ett minne av att vi byggt upp en ny betongförort som hämtad från Moskva mitt i centrala staden under rivningshysterin på 1950- och 60-talet. För den är ju så mycket att bevara?

Samtidigt som ny litteratur i stort sett enbart består av biografier, bilderböcker, historieböcker (som ingen uppenbarligen läser!), kartböcker (bara en sån sak...) och deckare. Vi sitter fortfarande kvar i soffan, äter chips och pratar om muslimer som grottmänniskor under tiden de bygger skyskrapor som tummar på att passera en kilometers höjd.

Är det inte illa nog att Brock-universitetet i Kanada återgår till att börja studera kraniologi. Att en av Sveriges största tidningar rapporterar om detta fenomen med fnittrande och själaglad förtjusning, total historielöshet, utan någon som helst källkritik och utan uppvisande av någon som helst kritisk tankeförmåga överhuvudtaget – det är bara så jäkla skrämmande att det inte går att beskriva!

Vad i hela stora friden sysslar vi med?

Det här är inte ok!

När ska vi lära oss?

När ska vi sluta sova?

När ska vi ta utbildning på allvar?

När ska vi börja ta resten av världen på allvar?

När ska vi börja diskutera och ta itu med vår mörka historia?

När ska vi börja skapa igen?

När ska vi bjuda in kunskap och innovation även till Sverige?

När ska vi börja se människor?

När ska vi sluta tro på trollkarlar och förvisa rasbiologi och kraniologi till historiens soptipp?

När ska vi sluta övervaka för att skydda det lilla vi har för att istället bygga vidare?

När ska vi bli en del av resten av världen igen – på riktigt?

När ska vi börja respektera omvärlden som trots allt har hunnit så otroligt mycket längre än oss?

Och hur lång tid tar det innan vi FATTAR DET?!

Tianmi, Hax, SR, DI, Ex