Islamofobin och den globala demokratins förfall

Det är med sorg jag hör att en majoritet av de röstande i Schweiz har fått för sig att rösta för ett nej till minareter i landet i framtiden.

I ljuset av den framväxande islamofobin i Europa (och även i Sverige, som bekant) så är det här förstås oerhört skrämmande på så många vis. Jag känner verkligen en växande avsky mot den här kraftiga attitydförsämringen runtom i västvärlden idag och ser inte minst hur det slår mot en global utveckling som vi verkligen inte har råd att inte ta del av.

Då resten av världen utvecklas, har jag skrivit tidigare, tycks vi i västvärlden mest vilja luta oss tillbaka och njuta av det vi har samtidigt som vi blir rädda för resten av världen, stänger gränser, bygger murar och underbygger hat, fruktan och rädsla för allting och alla som inte är som vi.

Det riskerar att slå mot vår utveckling och mot vår demokrati på ett vis vi knappt kan föreställa oss i förlängningen. Det oroar mig att vi inte kan se det. Att det här kan fortgå utan att vi med krafttag agerar. Därför blev jag glad då så många reagerade mot SD nyligen. Då så många reagerade mot vad som skedde i Vellinge. Men det behövs så mycket mer. Det behövs en allmän attitydförändring gentemot resten av världen och den måste ske i hela Europa och i hela den västorienterade världen.

Det här underblåser ju också en annan aspekt av den obefogade rädsla som sprider sig i västvärlden idag. Det är ju denna rädsla som får agera alibi för stora delar av den kravpopulism och övervakningshysteri som bland annat leder till krav på massövervakning, åsiktsregistrering, registrering på grund av religiösa eller politiska åsikter, inskränkningar och censur av internet och liknande. Även därför är det skrämmande att dessa islamofoba vågor växer sig större och starkare.

Det tycks mig självklart att den minskade toleransen i allmänhet påverkar samhället idag. Att stora delar av västvärlden börjar inskränka kvinnors rättigheter, hbt-personers rättigheter och liknande är lika skrämmande och har delvis samma populistiska bas och understöds ofta från samma politiska håll. Det ligger därför i vårt allra närmsta och största intresse att verkligen slå tillbaka mot den ökade intoleransen i samhället idag. Inte bara i Schweiz utan även i Sverige och i resten av Europa och Väst.

Hur lång tid tar det innan vi befinner oss i samma situation som Schweiz om utvecklingen fortgår som den gör idag? Vi har ju inte direkt ett bra facit själva på sistone... Och vad får det för konsekvenser för våra relationer med omvärlden - den stora omvärlden - majoriteten av världens befolkning? Vad får det för konsekvenser för vårt samhälle? Vad får det för konsekvenser för andra religiösa och etniska grupper, för kvinnors rättigheter, för hbt-personer och andra?

Jag kan inte säga så mycket annat... Jag är skrämd. Riktigt skrämd. Det här kan helt enkelt inte få fortgå.

Ett starkt stöd och ett tack till alla andra som reagerar mot dessa dumheter. Ett starkt stöd till de schweizare som demonstrerar i Zürich och Bern. Ett stort tack till alla som arbetar för att förändra attityderna och som arbetar för demokrati, folkrätt och global respekt och ökad förståelse gentemot omvärlden.

Sedan finns det exempel på motsatta reaktioner runtom i världen också. Kanske inte så konstigt, med tanke på hur attityderna svallar i väst gentemot den muslimska och inte minst arabiska världen idag. Egypten har också haft en rätt absurd utveckling på området då en fatwa nyligen utfärdades där som hävdar att byggandet av kyrkor är lika med en synd. Mer om sådana här vansinnigheter har Badlands Hyena skrivit om i ett läsvärt inlägg. Litet bloggloving åt det hållet.

Frågan är hur sådana här spänningar hjälper oss att leva tillsammans och utvecklas tillsammans i framtiden. Och är alternativet bättre? Att fortsätta driva hat, korståg och en väg mot ett världsomfattande religionskrig i framtiden bara för att...? Att som så många gör runtom i bloggosfären idag skrika ut sin attityd att om Saudiarabien och Egypten gör si så ska vi göra så. Öga för öga. Tand för tand. Liv för liv. Minaret för kyrktorn. Och allt blir så inihelvete mycket bättre då, menar ni? Jag orkar faktiskt inte länka alla de där dumheterna, därför att jag mår dåligt av att ens läsa skiten. Orkar inte sålla i det, vilket säkert är på både gott och ont. Men det lär gå att knuffa och twingla sig fram till dem i vilket fall för den som nu känner sig mer road än jag. Frågar mig bara sådär litet trött: vad tror man att man åstadkommer genom att förbjuda minareter? Upphör hotet om terrorism då? Upphör steningen av kvinnor? Slutar regimen i Iran att förtrycka sin egen befolkning? Upphör de extrema islamistiska grupperna att existera om vi förbjuder minareter? Eller spelar vi dem bara i händerna och fortsätter med att underbygga hatet och misstänkliggörandet istället?
Gud, vad jag önskar att folk tog sitt förnuft till fånga! Gud, vad jag önskar att folk tänkte till en aning och började inse att man kommer längre genom att lära av och att kommunicera med varann och att öppna upp för det som är annorlunda och ovant.

Högerextrema vindar, kristen extremism och xenofobi växer sig allt starkare idag och jag mår mer och mer illa. Det kan liksom aldrig vara ok. Visst är beslutet i Schweiz demokratiskt. Men det var väl valet av Hitler i början av 30-talet också? Och det blev så mycket bättre av det? Problemet ligger inte i direktdemokrati eller inte. Problemet ligger djupare än så. Och det är ett världsomfattande demokratiproblem som vi måste börja ta på allvar. Nu. Det går inte längre...

Bryt!

Jag blir så trött. Så trött och så ledsen.

Intressant.

SvD, SvD 2, SvD 3, DN, DN 2, DN 3, Dagen, Ekot, Ekot 2, Ekot 3, Ekot 4, GP, AB, AB 2, AB 3, KB, Sydsvenskan, Nyhetskanalen, Ex, HD, Badlands Hyena, Sagor från livbåten, Oscar Fredriksson, Centralt, Tianmi, jj.n, jj.n 2, Gryningens ljus, Den hälsosamme ekonomisten, Lindrig huliganism, Andreas, Sänd mina rötter regn, Sänd mina fötter regn, Sakine, Avva, Flute-tankar, Humanistbloggen, Centerpartiets integrationsnätverk, Tankar i natten, Cold Lazarus, Arrelius, Tonårsmorsa, Lindenfors blogg, Seglora smedja, Vonkis, Lilla O, Ericas tillhåll!, Medier och mångfald, Andrea Doria, Jinge, Jonas Sjöstedt, Jonssons funderingar, Fredrik Segerfeldt, Gudmundsson, Inget nytt under solen, Queer as in fuck off, By á bladet, Utsikt från höjden, Neo, Cecilia Malmström, Kent Persson, Ola Möller, Ungdom mot rasism, Martin Moberg, Mehmet Kaplan på AB Debatt, JensO

På tal om steningar, mord och förtryck av sexualitet

Bara därför att...

På tal om det där med stening, dödsstraff, hedersvåld och förtryck på grund av normer rörande sexualitet.

Något att tänka på även för våra kära sexköpslagsförespråkare här hemma. När ska vi sluta se sexsäljare som syndiga? Även en ensidig sexköpslag underbygger dessa normer, detta våld och dessa mord.

Läs mer här.

Stening, fördomar, feminism och hbt-kamp

Har just spenderat en stund med att se Malou's Efter Tio på TV4. Dagens tema är "Kvinnor som stenas till döds". Ett oerhört tungt och svårt ämne att lufta. Tungt därför att det gör så ont att prata om det och diskutera om det och svårt för att det är så tabubelagt att prata om det överhuvudtaget. Samtidigt kunde vi inte behöva diskussionen mer än vi gör just nu.

Det finns så oerhört mycket kvar att göra för mänskliga rättigheter, och inte minst kvinnors rättigheter, än idag att jag känner mig nästan uppgiven ibland. Samtidigt är det viktigt att faktiskt prata om det. Att ta upp det. Att inte tystna.

Det var oerhört känslomässigt för mig, för min egen personliga del, att se inte minst Zinat Pirzadeh prata om hur hon själv blivit vittne till en stening då hon bara var 16 år gammal. De tårarna skakade mig. Och sättet på vilket hon led sig igenom samtalet, men ändå fortsatte att berätta. Intervjun i tv-soffan blev på många vis ett brandtal för livet, för människors rättigheter och för kvinnlig frigörelse.

Hon påpekade även ett flertal andra viktiga saker. Som att detta är en kulturell, snarare än en religiös, företeelse. Att det handlar om ett sätt att förtrycka den kvinnliga sexualiteten. Att det inte alls var så himla länge sedan som vi kanske inte blev stenade, men väl brända på bål, även i Sverige och i resten av Europa. Att det inte var länge sedan vi utsattes för inkvisitioner även på hemmaplan. Att företeelserna är lika och att inget säger att vi inte kommer att råka ut för något liknande även i vår egen del av världen någon gång i framtiden igen.

Än idag sker fruktansvärda saker inom familjer och på andra håll även i Sverige. Hedersvåldet är fortfarande oerhört och obarmhärtigt närvarande. I Sverige och i alla andra länder i världen.

Att det är mer öppet och mer naket i andra länder än Sverige är ju ingen hemlighet. Och det är fruktansvärt. Det säger mycket om hur långt vissa länder har kvar att gå för att kunna hävda mänskliga rättigheter, jämställdhet, kvinnorätt och andra frågor än idag. Observera att jag inte vill förringa det som sker där i förhållande till vad som sker här - på hemmaplan. Jag vill dock skapa ett perspektiv. Det som händer i exempelvis Iran är fruktansvärt och det måste få ett permanent och snart slut. Vi kan inte tillåta det vansinnet att pågå. Vi kan inte sitta tysta i våra tv-soffor och inget göra.

Samtidigt måste vi ta tag i att samma problem, samma grundläggande problematik, fortfarande existerar även här. I lägenheten intill. I bostadsområdet, på arbetsplatsen, i skolan, på krogen, i tunneln under viadukten intill centrum och på bussen till shoppingcentret i förorten eller på vägen till den litet större grannbyn. Vi måste lyfta våra egna problem, fördomar och dumheter för att alls kunna föra en talan för en annan utveckling. Vi kan inte glömma det. Vi får inte glömma det.


Och ur det perspektivet kan jag inte låta bli att känna mig riktigt förbannad. Jag kan inte låta bli att känna att TV4 dels tar upp ett viktigt ämne och för en vettig och viktig diskussion. Men att de samtidigt sviker oss alla genom valet av deltagare i programmet - och gör det på ett så svinigt och cyniskt vis att åtminstone inte jag kan låta bli att må rent ut sagt illa. Varför? Jo, på grund av att Marcus Birro av alla människor sitter och läser ur en bok som handlar om detta kvinnovåld. Att just Marcus Birro diskuterar hedersvåld, samtidigt som han själv tillhör de mest cyniska, ålderdomliga och mest förödande fördomsfulla rösterna i det svenska offentliga sammanhanget överhuvudtaget idag.

Marcus Birro sitter och pratar om hur det är i islam och att det är islam som orsaker detta. Det tycker jag är naivt. Det är klart att detta är en omfattande katastrof som pågår inte minst i det vi kallar den muslimska världen. Det är klart att offentliga steningar inte sker på torget i Bollebygd till vardags, men dock utanför Kabul eller Tehran. Men likförbannat är det fel att utmåla en religiös, etnisk eller traditionell grupp för allt ont som sker. Det är så jäkla lätt att utmåla muslimen till den allestädes närvarande, mörkhyade djävulen som är roten till allt världens onda.

Vi ska komma ihåg att hedersvåld sker inte bara inom den muslimska världen. Det sker även i svenska familjer. Och amerikanska. Och brittiska. Och indiska, japanska, kinesiska, israeliska. Och så vidare. Det händer överallt. Hur många svenska tjejer känner jag inte som har blivit misshandlade (och i något fall mördade) för sin läggning, identitet, en påstådd otrohet eller för något annat som råkade finnas lagom väl till hands vid just det tillfället. Du får inte dejta "en sån". Du får inte göra "så". Du får inte byta kön. Du får inte älska en annan tjej. Du får inte älska flera. Du får inte klä dig så. Du får inte umgås med den. Jag känner även ett flertal bi- och homosexuella män som råkat illa ut på grund av detta. Och en oerhörd mängd trans- och intersexuella. Förstås. Och andra som på ett eller annat vis har ett uttryck som inte passar in i normen. Men varför blir jag då så förbannad och provocerad av att Birro uttalar sig om hedersvåld i TV4 idag?

Birros eget uttalande för en tid sedan rörande transpersoner är ganska talande för grunden till det svenska hedersvåldet:

“Jag kräks på alla rättänkande predikanter som värnar “transpersoner” som vore dessa en stor, utsatt skara människor i Sverige. Hur många är dessa transpersoner egentligen? Varför hör man ingenting från dem själva? Är det verkligen den grupp människor i Sverige som behöver mest stöd, flest upprörda försvarare? Man får intrycket att alla religionsmotståndare i Sverige har fått knulla på hjärnan. Är det allt ni tänker på? Vem som gör vad med vem? Har inte kyrkan andra svar? Har ni inte själva andra frågor, om livet, konsten, döden, skulden, förlåtelsen, trösten, kärleken?”

Birro är jäkligt duktig på att bitskt försvara sin rätt att fördöma människor på grund av sin egen katolska övertygelse. Men vill inte se att han själv utsätter andra religiösa grupper för den förföljelse han själv upplever som katolik. Samtidigt stinker hans uttalanden av en medeltidsmoralisk instängdhet som går så på djupet att han rimligen borde diskvalificerat sig för evig tid i debatten kring sexualmoral överhuvudtaget.

Vi har fått knulla på hjärnan, säger han. Men det är just det faktum att Birro fått knulla på hjärnan som gör att jag ser honom som ett starkt hot mot just kvinnor och andra personer som drabbas dagligen av hedersvåld. Är det någon som inte kan släppa bilden av vad människor gör i sängen och varför, så är det väl för guds skull just Marcus Birro. Och den attityd och moralistiska unkenhet han uppvisar underbygger just bevarandet av de strukturer som gör att kvinnor fortfarande misshandlas, våldtas, gifts bort, trycks ned, stenas och mördas idag runtom i världen. Oavsett om det sker i Tehran, i Rom eller i Stockholm.

Med den pånyttfödde katoliken Birros syn på "transpersoner", kvinnor - egentligen alla människor - som sticker ut från normen är det inte konstigt att vi även i Sverige har en problematik med hedersvåld som alls inte tas upp i debatten överhuvudtaget idag. Att vi också har kvinnor, barn och även i många fall män som råkar oerhört illa ut på grund av att de inte kan leva upp till den heteronormativa cisnormen. Det är människor som Birro som underblåser situationer som de där jag själv och vänner till mig har blivit slagna i bitar, våldtagna eller i vissa fall värre på grund av vår sexualitet, vårt kön, vår identitet och vår läggning. Vi behöver inte gå in på vem eller i vilken situation, men saker sker varje minut i Sverige - inom familjer, på skolor, på arbetsplatser och ute på stan. Det sker i förhållanden och det sker överallt omkring oss. Hur många gånger har jag inte blivit slagen av olika människor i min omgivning för att jag skulle uppvisa en mer tydlig manlighet? Hur många gånger fick jag inte höra att smärtan skulle härda, skulle hjälpa mig att sluta svanka så mycket med ryggen att jag inte såg ut som en tjej? Hur många gånger har jag inte blivit misshandlad för att jag brutit mot normerna för att få vara mig själv?

Att bli hotad av sin arbetsgivare är också en snygg och förvånansvärt vanlig variant. Att bli hemförlovad från sitt arbete på grund av det liv man lever eller för den man är. Eller att helt få lämna en arbetsplats på grund av att man bryter mot könsnormer, sexuella normer eller på annat vis sticker ut. Det händer fortfarande även i Sverige. I vissa fall även med fackets goda minne. Än idag.

Att en trångsynt fördomstank som Birro uttalar sig i ett program som rör stening av kvinnor och exempelvis hbt-personer (sådant här pågår inte sällan på grund av offrens sexualitet - rätten till vilken Birro vänder sig emot) ser jag som ett hån. Ett synnerligen allvarligt hån gentemot mig som bisexuell, som polygam, som transperson, som kvinna och som människa.



Jag tänker att jag vill ställa mig upp och våga säga det som ingen annan säger:

Till den dagen vi svenskar, européer, västerlänningar tar tag i vår egen våldsproblematik, vårt eget kvinnoförtryck, vårt eget hedersvåld, våra egna problem att hantera kvinnlig sexualitet, samhällsnormer, hbt-frågor och andra orsaker till det våld som skadar och skördar så många liv - till den dagen har vi inte någon kredibilitet att alls använda som en hävstång för att få hedersvåldet att upphöra i våra svenska muslimska familjer. Eller i länder som Iran, Afghanistan eller vad det nu kan röra sig om.

Vi måste ta tag i vår egen problematik för att kunna vara trovärdiga i vår egen retorik.

Att litet lagom islamofobt hävda att detta enbart är ett problem för muslimer duger inte. Att hävda att vi inte delvis fortfarande lider av samma problematik är naivt på gränsen till dumhet. Att hävda att vi är så mycket bättre är på gränsen till brottsligt.

Jag vill gärna se att vi vågar stå upp för ett bättre samhälle här. Här och nu. I Sverige idag. För att vi därmed ska kunna ha en trovärdighet som ger oss möjligheten att på allvar kritisera den fruktansvärda verklighet som så många drabbas av runtom i världen och inte minst i Mellanöstern och i Asien.

Jag vill gärna se att vi vågar ta upp sådant som sexualitet, identitet, normer och värderingar på ett moget och modernt vis och står upp för att sådana här övergrepp och rena mord inte längre får förekomma. Varken här eller där.

Jag vill gärna se att vi vågar prata om att detta drabbar kvinnor, barn och män. Att det drabbar människor oavsett vem de är och hur de lever sina liv därför att det fortfarande finns ett grundläggande världsproblem kring normbrytande, sexualitet, val av partner och andra livsval.

Det är också dags för oss kvinnor att våga ställa oss upp och säga att vi själva inte accepterar att bli intryckta i det där facket där vi och andra förväntar oss att vi ska agera våra egna bödlar. Vi måste sluta slå på oss själva. Vi måste sluta slå på varann. Vi måste sluta föda den förbannade manliga cisnormativiteten genom att själva agera för att upprätthålla strukturer, samhällspyramidsystem och föråldrade synsätt rörande människors kön, läggning, identitet, liv och val. För vi förtycker oss själva inom feminismen, inom HBT-rörelsen, inom transrörelsen och överallt annars i samhället. Vi skapar delvis vårt eget förtryck inom hela samhället genom att vi alltid söker någon annans bak att slicka, någon annan vi kan trycka ner i skiten och sparka på. För att vi själva vill ta oss upp i samhället och bli lika bra som den heterosexuella, vita (västerländska) medelålders mannen som står högst upp på samhällsstegen än idag. Dit vill vi till vilket pris som helst och därför krossar vi allt motstånd och slår oss fram till priset av att vi förtrycker våra egna och väldigt ofta de som vi förmodligen har allra mest gemensamt med. Det måste få ett slut. Det måste upphöra nu.

Jag talade om detta inom transrörelsen under flera års tid innan jag blev utmanövrerad från diverse olika stöd- och intresseföreningar för mina kontroversiella åsikters skull. Jag talade mycket om detta, till vissas stora glädje och andras stora fasa, under paneldebatten jag deltog i på HBTH-konferensen i Stockholm för någon vecka sedan. Även där sågs detta som delvis rätt kontroversiellt. Jag talade om detta även på Stockholm Pride i somras. Det var aktuellt då. Det var aktuellt för tusen år sedan. Och för tretusen år sedan. Liksom det kommer vara det om ett, tio, hundra, tusen och tretusen år in i framtiden.

Vi tror att vi kommit så himla långt. Vi har inte ens börjat. Vi har fortfarande en oerhört lång väg att gå. I Sverige. I Iran. I Afghanistan. I USA och överallt på detta jordklotet.

Visst ska vi se till att sopa rent med detta pågående vansinne i Mellanöstern i framtiden. Men vad sägs om att sopa rent även framför vår egen dörr. Eller rättare sagt, i vårt fall, i hemmet innanför dörren. På så sätt blir vi till mycket bättre hjälp i kampen för våra systrar, bröder, döttrar och söner även många mil bort. I den där "andra delen av världen". Oavsett vad vi nu kallar den och på vilka grunder.

Intressant!

Och hur gick det här till?

Jag har litet svårt att acceptera den där prylen med inskränkta fri- och rättigheter, religionens makt över individen, övervakningssamhällen och statens rätt att styra befolkningens åsikter. Sedan må det vara Pakistan, USA eller Australien. Det spelar ingen roll... Det här är en utveckling vi gemensamt måste ta i och börja arbeta för att få bort. Det kan sluta illa för hela världssamfundet om något sådant här får fortgå.

Hur vi än vrider oss och inte vill ta i det, så måste vi inse att det här inte kan tolereras, därför att vi gör en hel värld en otjänst genom vår tystnad. Vi sviker både oss själva, våra tidigare generationer och våra efterföljande. Det är dags att börja ta ansvar för världsutvecklingen nu...

I ett annat hörn av världen kan vi konstatera att den katolska kyrkan är igång igen och nu har bestämt sig för att testa sina blivande präster för homosexualitet. Homosexuella betraktas tydligen som avvikande och duger alltså inte till präster. Fantastiskt! Tänk att vi kan vara så farliga. Tänk att vi kan skrämma så. Spännande. Mycket. Men också så fruktansvärt tragiskt. Och ytterligare ett bevis för att religionen har spelat ut sin roll som maktsfär i samhället.
Snart borde det vara dags att lämna medeltiden bakom oss, men kommer det någonsin kunna ske utan att vi helt och hållet avskaffar såväl de extrema grupperingarna inom islamismen som den Vatikanen själv?

Ibland skäms jag verkligen för att vara religiös. Ibland skäms jag ögonen ur mig. Men en sak ska jag säga er... jag kommer aldrig att skämmas över att jag är varken flata, post-op eller människovän. Jag kommer aldrig skämmas för min tilltro till alla människor och all mänsklighet. Oavsett var vi kommer ifrån och oavsett vad vi tror på. För mina liberala grundprinciper. Det börjar bara kännas väl ensamt härute i periferin ibland. Jag behöver litet sällskap härute... Världen börjar kännas litet otäck nu. Någon som vill kika in och ge mig en kram och hålla om mig en stund? Bara för att tala om att det nog kommer bli bra tillslut ändå...

Intressant.