Stolta och väldigt känslodrypande tankar

Vet ni att då jag stod och lyssnade på invigningstalet som hölls av Lars-Erik Holm (Generaldirektör på Socialstyrelsen) i Pride Park igår, så började jag faktiskt gråta.

Det var en djävulsk massa känslor som bubblade upp i mig på en och samma gång. Lättnad, glädje, jubel, sorg, vemod, ångest, ilska...

Jag tycker Lars-Erik är fantastisk! Det bara kändes så jäkligt starkt inombords då han talade och då han fördömde behandlingen av transsexuella i dagens samhälle, hatbrotten och allt det där som liksom är min vardag idag. Att någon bara vill lyssna. Att någon vill förändra. Det betyder så otroligt mycket för mig i min egen lilla personliga sfär. Det betyder en hel värld.

Liksom förra generaldirektören Barbro Westerholms arbete betytt massor. Och även så många andras. Agneta Berliner, Erik Ullenhag, Birgitta Ohlsson, Camilla Lindberg i egna partiet.
Och så Luf, förstås. Inte minst mina ordföranden Adam Cwejman och Christoffer Fagerberg som gått loss hårt nu på tvångssteriliseringarna. Och så Catrine, Christoffer och Rebecca som speciellt värmer mitt hjärta bland alla de fantastiska människorna i HBT-liberalerna. Och alla kollegorna på Luf fattar inte ett smack av vad de ställer till med genom sina kampanjer, plakat och banderoller som får mig att vilja gråta varje gång jag ser dem, för att åsynen av tvångssteriliseringskampanjen fortfarande får min mage att vända sig ut och in av smärta. Men också av glädje för att de uppmärksammar. Per, Andreas, Karl, Victor... Alla! För att de säger ifrån. För att de tar ställning. Och därigenom visar mig ett sådant starkt stöd, dels i min kamp för förändring, men också för vem jag är och vad jag är. Att de inte bara vågar stå upp för mig och de som lider av transsexualismen tillsammans med mig, utan också slåss för mig och oss är något som jag knappt klarar av att hantera. Det är faktiskt helt sanslöst!

Jag har också fått ett helt otroligt stöd från RFSL, med människor som Ulrika Westerlund (förbundsordförande) och Felix König (ordförande, RFSL Ungdom) i spetsen. Skönt!
Just nu känns det som om RFSL faktiskt gör allt rätt. Inklusive det att man bjuder in till samtal i någon slags framtidsspanaranda för att ta reda på vad som funkar bra och dåligt, vad som behöver göras och vart världen nära och bortom dem vill och är på väg. Ett sätt att börja staka ut en färdriktning för de kommande decenniernas arbete, kan man säga. Om Ulrika är riktigt smart, så ser hon till att göra det till en återkommande och tidsmässigt omfattande punkt på varje Pride hädanefter. För att det behövs. För att vi som satt i panelen tyckte det var så värt att vara där, börja nysta, börja ta diskussionerna och verkligen sitta ner och prata om det. Verkligen värt!

Men vi hann ju verkligen knappt ens börja prata. Vi hade kunnat fortsätta i all evighets evighet! Därför att det finns så mycket att tala om. Är HBT-rörelsen mätt? Har vi uppnått våra mål? Har vi blivit klara och färdiga? Nej, knappast. Det skulle kunna skrivas hyllkilometer om det, men det skulle förmodligen ändå inte räcka. Och därför behövs RFSL. Därför behövs Pride. Därför behövs också den liberala HBT-rörelsen och därför behövs även människor som jag, säger folk, ännu ett tag till. Jag antar jag får stanna kvar i det egentligen rätt hatade rampljuset en stund till, även om det är obehagligt också. Det har i alla fall blivit betydligt enklare idag. När jag får det stöd jag får, när jag får så mycket positiva knuffar i ryggen i medierna. Då jag får så mycket uppskattning, kramar och varma och uppskattande kommentarer. Jag är bara ett ägg och kan knappast flyga så vidare bra än. Men jag jobbar på det. Och jag är förundrad över att allt bara har exploderat så dant och att jag lyckats hamna mitt i den berömda smeten bara helt plötsligt.

Att mediebevakningen varit i stort sett odelat positivt inställd är verkligen också helt fenomenalt. Det är verkligen något drastiskt som hänt på sistone.Något helt otroligt annorlunda mot tidigare har inträffat. Jag vet inte vad det är, egentligen. Men det är en känsla i luften. Helt plötsligt är det ok att vara trans, för att nu kan vi prata om det, nu finns en känsla av att samhället för första gången inte enbart stigmatiserar, tabubelägger, skuld- och skambelägger och försöker att lägga någon slags perverterande freakshowstämpel över oss.

Det är anmärkningsvärt. På så otroligt många vis är det anmärkningsvärt. Jag är skakad. Helt enkelt för att jag inte trodde jag skulle få uppleva det under min livstid. Men något har faktiskt hänt. Något har börjat förändras. Det verkar som att ett litet blogginlägg på mors dag, och som jag trodde kanske skulle få max ett tiotal ointresserade läsare, har lyckats med att sätta en gigantisk boll i rullning. Med hjälp av att dessutom rapporten från Socialstyrelsen dök upp har detta blivit inte bara något litet uppmärksammat, utan rentav en valfråga. Hur i hela friden gick det till? Lars-Erik Holm, Karin Lindell och Linda Almqvist på Socialstyrelsen har gjort ett jättejobb. Inte bara i sina efterforskningar och sammanställningar. Utan genom modet att så tydligt bryta med gällande praxis, lagar, tabun och stigmatiseringsprocesser. Att överhuvudtaget våga göra något sådant är stort och det ska stora människor till för att göra en sådan sak. Verkligen.

Jag torkade tillslut tårarna efter det där talet, skrattade med Magdalena Ribbing och de många många andra som lyssnade på henne. Sög in de varma leendena från människorna omkring mig och de positiva ord jag fick från jämställdhetsministern Nyamko Sabuni som jag just talat med innan och som kikade på invigningstalet bara någon meter bort. Fick ett par mycket positiva antydningar under det samtalet, och det gladde mig mycket. Det kan hända saker under nästa mandatperiod. Där i kvällsljuset stannade jag upp och blundade. Grävde mig in i min mans famn och bara andades. Det var magiskt. Det var obeskrivligt. Det var Pride!

Det var Pride!




(och i år var till och med jag inkluderad)

intressant