Haltande Mona ger giftbägare till syndabock

Jag skrev igår om att jag inte riktigt var övertygad om att det låg i Wanja Lundby-Wedins intresse att fortsätta kämpa sig kvar på sin post efter den senaste tidens skandaler.

Framförallt tycker jag att det är synd att en människa ska behöva ta så många och hårda smällar, oavsett hur saker och ting ligger till med de där styrelsebesluten. Det kan inte rimligen inte vara värt det, skrev jag.

Nu kan vi idag konstatera att Mona har räckt fram giftbägaren till Wanja och krävt hennes avgång från AMF Pension. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan kraven på att lämna även LO blir verklighet.

Oavsett vad jag tycker om de fantastiskt märkliga avtalen inom AMF, så måste jag säga att jag fortfarande tycker synd om LO-ordföranden idag. Det var litet grann det här vi alla väntade på, misstänker jag. Och kanske litet grann det jag menade på inte skulle vara gynnsamt för Wanja som person. Det hade varit bättre att gå själv än att i praktiken bli kickad genom proxy, då Mona nu försöker rädda sitt eget skinn efter de senaste opinionssiffrorna. Det kanske är en lösning som ser smidig ut i det korta loppet. Jag kallar det feghet.

Men hur det nu ligger till med det här... Visst kan Wanjas del i AMF-historien ha spelat en viss roll i Socialdemokraternas fall på sistone. Men knappast kan man lägga hela skulden där?

Om så varit fallet borde, vilket också hävdas i Aftonbladet idag, många väljare ha flytt till vänstern snarare än högerut.

Nej, att Socialdemokraterna idag faller tillbaka kommer sig förmodligen snarare av ett svagt ledarskap. Inga klara alternativ. Bråk internt inom vänsterblocket. Inga tillräckligt starka och tydliga ledare som kan smitta folket med hjälp av sin karisma och förmåga att inspirera och bygga en känsla av hopp och tro.

Samtidigt visar Alliansen om och om igen att man för en långsiktig och stabil politik i den världsekonomiska stormens öga. (Snart är vi inte längre skyddade och vid sidan och det behövs handlingskraft och stabilitet för att kunna ro skutan Sverige i hamn då vindarna blåser upp ordentligt runtomkring). Man visar stabilitet, möjlighet att samarbeta internt och en förmåga att se på händelserna runtomkring oss på ett mer långsiktigt vis. Det är orsaken till att Alliansen går framåt trots krisen. Vilket nog nästan måste vara en "World First" i den svenska politiken ändå?

Visst kommer svåra tider inom kort. Även för Alliansen. Det kommer att bli tufft att hantera de ökande arbetslöshetssiffrorna när nu varsel leder till uppsägningar tillsist. Men jag har en känsla av att den sittande regeringen har koll på läget även inför den käftsmällen, så att säga. En känsla jag inte får från oppositionen, fastän jag faktiskt har letat.

Och framförallt... Sossarna har tappat en stor del av sin själ. Det finns anledning att misstänka att många gamla socialdemokratiska väljare idag inte känner igen sig i det nya SAP och att man därför väljer andra alternativ. Väljargruppen i sig är dessutom betydligt mer rörlig än förr och mycket mera otrogen. Väljaren lägger idag sin sympati där den gör mest nytta för tillfället, där frågor som berör den egna individen hanteras på ett bra vis just nu. Partitillhörighet som den såg ut förr om åren finns inte längre.

Det ger förstås alliansen orsak att tänka till innan man jublar för mycket, då det ännu är ett och ett halvt år kvar till Riksdagsvalet. Inför Europaparlamentsvalet ser det å andra sidan väldigt positivt ut. Alliansen har helt enkelt visat att man för en bra och trovärdig politik. Man har starka ledare som syns på ett positivt vis och som alltså skapar den våg av väljarsympatier som behövs idag.

Vi står inför oroliga tider, inte minst ekonomiskt, en bra stund framöver. Vi har inte råd med en velande och ansiktslös massa som regeringsalternativ idag. Speciellt som den har svårt att hålla sams med sig själv. Det ingjuter inget vidare förtroende, är jag rädd. Och i jakten på en syndabock, får Wanja alltså klä skott för den interna kritiken. Osjysst, kanske. Och långt ifrån den enkla och helbrägdagörande lösning som Mona Sahlin förmodligen hoppas på. Snarare sjunker hennes och Socialdemokraternas aktier ytterligare i folkets ögon.

Så liberal jag nu är, tycker jag att det är synd. Alla mår bra av en aktiv och konstruktiv opposition som sätter press och ser till att agera blåslampa i baken på den sittande regeringen. Det skapar utrymme för diskussion. Det skapar dynamik. Det skapar kampvilja och vässar ideologin.

Idag saknar Sverige en fungerande opposition, och de senaste turerna i Wanja-affären bekräftar återigen att så är fallet.