Bara litet lätt förundrad

Och så kom det sig att Wanja Lundby-Wedin sitter kvar ändå. Jag kan bara inte begripa varför.

På ytan visar man upp en gemensam front, men bara två förbundsordföranden var med för att stötta upp under presskonferensen. En pressträff som följde på åtta (8) timmars möte om framtiden för LO-bossen. Om man nu var så himla eniga - varför tog mötet hela åtta timmar? Varför var inte uppslutningen större? Jag vet att det kanske normalt sett inte är brukligt att det ska behövas, men det här är ingen "bruklig situation".

Medlemmarnas stöd har uppenbarligen rasat. Lundby-Wedin har uppenbarligen förbrukat Mona Sahlins och Socialdemokratins förtroende och det syns mig inte som om det finns några rimliga skäl till att sitta kvar på en så skör kvist. Varför gör hon det?

Jag tycker fortfarande att det enda rimliga hade varit att gå när det fortfarande fanns en liten tillstymmelse till chans att rädda anseende och människovärde i den här situationen. Att ta sitt ansvar efter att ha begått ett allvarligt fel torde ingjuta mer förtroende från omgivningen än att man kämpar sig kvar till vilket pris som helst.

Stolthet? Arrogans? Brist på lämpliga kandidater som kan ersätta med kort varsel? Socialdemokratins eviga oförmåga att erkänna att även en sosse är en människa och kan ha fel eller göra fel? Jag vet inte, men det kan vara på tiden att man börjar lyssna på sina medlemmar ändå. Att man börjar tänka över sina beslut närmre. Det gäller Wanja Lundby-Wedin. Det gäller LO. Det gäller hela arbetarrörelsen. Det är dags att vakna nu. Att fortsätta i samma gamla spår från decennier sedan kommer inte att leda till annat än en totalt förstörd arbetarrörelse och det kan rimligen inte gynna någon. Alls.

Intressant.

KRI(S)

Och här sitter vi nu och väntar på att få reda på vad (hittills) sju timmars möte i LO-borgen, eller vad det nu har gått för tid, kan leda till. Fatta att det ska ta sådan tid... Men det är onekligen rörigt just nu. I LO. Inom Socialdemokratin och inom hela arbetarrörelsen. En av de värsta kriserna man någonsin upplevt, förmodar jag.

Någonstans känns det ju skönt att de ändå verkligen lägger ner tid på det här och kanske gör något eftertänkt för en gångs skull. Tycker fortfarande att Wanja skulle avgått själv - tidigare. Innan det blev riktigt såhär illa. Att hon inte kan sitta kvar känns ju väldigt uppenbart som det är. Men varför då utsätta sig för allt det här när man bara kan lämna och vara klar med det? Gå vidare...

Vad skulle jag inte göra för att vara där och höra vad som sägs inom de där tunga stenväggarna...?
Men som alla andra sitter jag nu här och väntar och så får vi se vart det hela slutar.

För arbetarrörelsen finns nu bara en väg att gå för att de ska ha en chans att vinna någon sorts förtroende tillbaka. Wanja måste avgå, helt enkelt. Inte minst sedan hon offrats för de vikande opinionssiffervargarna, så grymt, häromdagen.

Hon måste gå för det som skett i AMF Pension. Helt uppenbart. Hon måste gå för att LO's medlemmar inte har något förtroende kvar att ödsla på henne. Och nu har (S) bestämt sig för att offra henne som skyldig till hela det socialdemokratiska förfallet. det finns inga andra vägar kvar... Ingen annan möjlighet. Ändå... Sju timmar? Eller är vi uppe i åtta timmar nu?

Det gör nästan ont att föreställa sig LO-borgen just nu. Smärtsamt. Smärtsamt. Jag bara undrar...


Samtidigt kommer positiva besked från Kalifornien, där det tydligen rapporteras att Annika Östberg ska släppas och föras över till svenskt fängelse tillslut. Ytterligare ett långdraget lidande och en alldeles för märklig händelseutveckling som borde tagit slut för länge sen. Skönt om det faktiskt är så att Annika kan få avverka sin resterande tid här tillsist. Är det sant, så vill jag bara gratulera alla som kämpat och alla som personligen är berörda av Annikas livsöde.

Nästa fråga... Vad händer egentligen i fallet Dawit Isaak? Spelar de senaste veckornas stormar någon som helst roll? Hur mycket hopp har vi att fästa vid alla upprop och påskrivna listor?
Jobbar regeringen på att faktiskt få Dawit Isaak frigiven inom en överskådlig framtid?

Sverige behöver verkligen mer ryggrad...

Haltande Mona ger giftbägare till syndabock

Jag skrev igår om att jag inte riktigt var övertygad om att det låg i Wanja Lundby-Wedins intresse att fortsätta kämpa sig kvar på sin post efter den senaste tidens skandaler.

Framförallt tycker jag att det är synd att en människa ska behöva ta så många och hårda smällar, oavsett hur saker och ting ligger till med de där styrelsebesluten. Det kan inte rimligen inte vara värt det, skrev jag.

Nu kan vi idag konstatera att Mona har räckt fram giftbägaren till Wanja och krävt hennes avgång från AMF Pension. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan kraven på att lämna även LO blir verklighet.

Oavsett vad jag tycker om de fantastiskt märkliga avtalen inom AMF, så måste jag säga att jag fortfarande tycker synd om LO-ordföranden idag. Det var litet grann det här vi alla väntade på, misstänker jag. Och kanske litet grann det jag menade på inte skulle vara gynnsamt för Wanja som person. Det hade varit bättre att gå själv än att i praktiken bli kickad genom proxy, då Mona nu försöker rädda sitt eget skinn efter de senaste opinionssiffrorna. Det kanske är en lösning som ser smidig ut i det korta loppet. Jag kallar det feghet.

Men hur det nu ligger till med det här... Visst kan Wanjas del i AMF-historien ha spelat en viss roll i Socialdemokraternas fall på sistone. Men knappast kan man lägga hela skulden där?

Om så varit fallet borde, vilket också hävdas i Aftonbladet idag, många väljare ha flytt till vänstern snarare än högerut.

Nej, att Socialdemokraterna idag faller tillbaka kommer sig förmodligen snarare av ett svagt ledarskap. Inga klara alternativ. Bråk internt inom vänsterblocket. Inga tillräckligt starka och tydliga ledare som kan smitta folket med hjälp av sin karisma och förmåga att inspirera och bygga en känsla av hopp och tro.

Samtidigt visar Alliansen om och om igen att man för en långsiktig och stabil politik i den världsekonomiska stormens öga. (Snart är vi inte längre skyddade och vid sidan och det behövs handlingskraft och stabilitet för att kunna ro skutan Sverige i hamn då vindarna blåser upp ordentligt runtomkring). Man visar stabilitet, möjlighet att samarbeta internt och en förmåga att se på händelserna runtomkring oss på ett mer långsiktigt vis. Det är orsaken till att Alliansen går framåt trots krisen. Vilket nog nästan måste vara en "World First" i den svenska politiken ändå?

Visst kommer svåra tider inom kort. Även för Alliansen. Det kommer att bli tufft att hantera de ökande arbetslöshetssiffrorna när nu varsel leder till uppsägningar tillsist. Men jag har en känsla av att den sittande regeringen har koll på läget även inför den käftsmällen, så att säga. En känsla jag inte får från oppositionen, fastän jag faktiskt har letat.

Och framförallt... Sossarna har tappat en stor del av sin själ. Det finns anledning att misstänka att många gamla socialdemokratiska väljare idag inte känner igen sig i det nya SAP och att man därför väljer andra alternativ. Väljargruppen i sig är dessutom betydligt mer rörlig än förr och mycket mera otrogen. Väljaren lägger idag sin sympati där den gör mest nytta för tillfället, där frågor som berör den egna individen hanteras på ett bra vis just nu. Partitillhörighet som den såg ut förr om åren finns inte längre.

Det ger förstås alliansen orsak att tänka till innan man jublar för mycket, då det ännu är ett och ett halvt år kvar till Riksdagsvalet. Inför Europaparlamentsvalet ser det å andra sidan väldigt positivt ut. Alliansen har helt enkelt visat att man för en bra och trovärdig politik. Man har starka ledare som syns på ett positivt vis och som alltså skapar den våg av väljarsympatier som behövs idag.

Vi står inför oroliga tider, inte minst ekonomiskt, en bra stund framöver. Vi har inte råd med en velande och ansiktslös massa som regeringsalternativ idag. Speciellt som den har svårt att hålla sams med sig själv. Det ingjuter inget vidare förtroende, är jag rädd. Och i jakten på en syndabock, får Wanja alltså klä skott för den interna kritiken. Osjysst, kanske. Och långt ifrån den enkla och helbrägdagörande lösning som Mona Sahlin förmodligen hoppas på. Snarare sjunker hennes och Socialdemokraternas aktier ytterligare i folkets ögon.

Så liberal jag nu är, tycker jag att det är synd. Alla mår bra av en aktiv och konstruktiv opposition som sätter press och ser till att agera blåslampa i baken på den sittande regeringen. Det skapar utrymme för diskussion. Det skapar dynamik. Det skapar kampvilja och vässar ideologin.

Idag saknar Sverige en fungerande opposition, och de senaste turerna i Wanja-affären bekräftar återigen att så är fallet.