Kvinnan som offer börjar bli fruktansvärt tröttsam som bild

Jag kan bara instämma i vad Witchbitch skriver och tillsammans med henne och ett par andra hylla Aftonbladets Lisa Magnusson då hon ger sin syn på feminismen, den eviga kvinnliga offerrollen, den otäcka kopplingen mellan vad vi har mellan våra ben och den automatiska stigmatiseringen och förväntningarna att vi inte kan styra över våra egna liv.

Varför vet inte jag hur jag vill ha mina knull bara för att jag är kvinna? Innan jag transitionerade var det ingen som tog det för givet att jag var ett offer och därmed inte kunde bestämma själv. Förstås. Efteråt får jag ofta höra just det. Om och om igen. Och gissa om jag fått höra det efter att jag själv blivit utsatt för en överfallsvåldtäkt i början av året... Oj, herregud!

Hur många har inte också undrat om jag inte "ångrat mitt val"? Som om jag kunde styra över det själv. Som om jag skulle backa och säga att nu vet jag bättre...

Jag har sett den mörkaste sidan av att vara kvinna, på sätt och vis. Från att ha levt med alla de där privilegierna man har som man har jag kastats in i en helt ny värld av förtryck och ondska och våldtäkter. Men det enda jag kan se är förtrycket från andra kvinnor som talar om för mig att jag per automatik valt den svaga sidan, att jag måste in i och tänka med och för kollektivet, att jag ska klä på mig en offerkostym och tycka såååå himla synd om mig.

Jag vägrar!!!

Det är så man inte tror att det är sant! För helt plötsligt får jag höra, även från min närmsta omgivning, att nu får jag se hur det faktiskt är. Nu ska jag litet grann få skylla mig själv. Nu är jag välkommen på riktigt in i den feministiska guggelimojen. Nu förstår jag. Eller nåt...

Men jag har aldrig sett mig som ett offer. Jag har aldrig tänkt att den där snubben ska få vinna. Jag har mått dåligt. Självklart! Jag blev tvungen att åka till Thailand för att laga vad han sabbat, för att inga svenska kirurger kunde göra arbetet fullt ut. Och jag kom hem först nu till helgen. Lagad. Det kostade en himla massa. Men det är grejat nu. Jag har inte alls lika ont längre. Och därmed - förlåt att jag säger det - men därmed försvann även en stor del av min inre och själsliga smärta. När det fysiska ontet tog slut, tog också en stor del av det övriga ontet slut. För då kunde jag tänka, sätta upp mål och ge mig fasen på att nu skulle jag gå vidare.

Jag säger inte att det kommer vara hur enkelt som helst. Jag har fått en ordentlig chock, jag behöver fortfarande tid att skapa trygghet och finhet i mina relationer och även då jag är ute och går på stan. Men jag har satt upp målet att jag ska övervinna detta. Och då kommer jag också att göra det. Om ingen fäller krokben för mig på vägen, förstås.

Är jag svagare för det som hänt mig? Har jag suttit och ojat mig över att det kvinnliga projektet nu är slut? Knappast!

Jag kommer aldrig låta karln få göra det mot eller med mig. Jag har haft fruktansvärt ont i perioder. Jag har mått skitdåligt av det. Och jag har haft en himla röra med att reda upp saker omkring mig därefter. Men jag har ALLTID vetat att jag kommer vinna den här kampen. Jag kommer att stå med båda fötterna stadigt på jorden i slutändan - och med tårna skrapande i gruset och redo att fortsätta skutta vidare i mitt liv. För att jag har mål. Jag har starka värderingar som måste ut och som jag behöver utrymme för. Jag tänker fortsätta ta plats. Jag tänker återerövra gatorna. Jag tänker arbeta för att sådant inte ska behöva hända igen.

Så varför vill omgivningen nu sätta offerstämpeln på mig? Förmodligen beror det på samma styvnackade normer som gör att jag bara något år efter transitionen får leva med att mina vänner och bekanta slutat komma till mig då de får datorbekymmer. Det gjorde de alltid förr, men det är få som gör det idag. Trots att jag är lika mycket pc-tekniker med fitta som med kuk. Nu är jag tjej ju, så jag förstår mig inte på sånt längre, väl? Och detta kommer i allra högsta grad från kvinnor. Gärna feministidentifierade kvinnor.

Fattar ni inte att ni kväver mig!?

Tack, förresten till de fina tjejer som funnits där och som stöttat och hjälpt mig upp då jag precis fallit. Det finns fler. Och ingen av er är glömd. Ni har ju faktiskt varit ovärderliga då ni lyft mig och givit mig mina vingar tillbaka! Förstås. Tjejkompisar när de är som bäst! Och bland dem som faktiskt fanns där och stöttade mig fanns också just de som inte bangar för att fortsätta komma till mig med sina trasiga laptops då de behöver en gnutta hjälp, oavsett vad jag har mellan benen. Tjejer som fattar. Tjejer som verkligen förstår. Och som liksom jag inte tror på offerrollen. Det finns såna. Jag lovar.

Jag mådde skitdåligt en kort stund efter övergreppet jag blev utsatt för - över det faktum att jag inte råkat ut för det i hemmet. För det är ju så det ska gå till. Jag förstår målsättningen många feminister har idag av att plocka fram just våld i hemmiljö och i relationer som en mycket vanligare förekomst än det våld och de våldtäkter som sker utanför hemmet. Jag förstår det.

Men är det någonting jag märkt med feminismen idag, så är det DEN TOTALA OFÖRMÅGAN att tänka i fler banor än en på samma gång! Det är ju faktiskt så!

Om man ska fördöma våld i hemmet, så måste man förringa våld utanför hemmet. Om man ska göra kvinnor till offer, så förtar man också kvinnans rätt att vara stark och att INTE se sig som sådant.

Om man anser att det inte finns något sådant (urfånigt) som "den glada horan", så måste all den skiten bort helt. Att man egentligen bara vill få bort "snusket" man upplever är något annat. Det hndlar kort och gott om moralism och föråldrade kristna värdegrunder. Men ingen vill egentligen göra så mycket för den olyckliga manliga industriarbetaren, fastän många av de män jag känner som arbetar i industrin mår ohyggligt mycket sämre än de killar och tjejer jag känner som lever sina liv inom sexköpsindustrin. Man kan inte tänka i två och två. Man kan inte tänka i fler än en väg åt gången, överhuvudtaget. Och det tror jag är livsfarligt!

Vi måste kunna göra det, så feminister vi nu är. För att ingenting i livet någonsin är bara svart eller vitt. För att så himla mycket av vår värld kretsar kring mycket mer komplicerade och avancerade frågeställningar än vad vi gör dem till.

Jag ser inte ner på mina medmänniskor varken för sexköp, sexförsäljning, våldtäkter eller misshandel. Jag anser inte att mina vänner och systrar är mindre värda eller mindre duktiga på att ta beslut som rör dem själva. Definitivt inte på grund av vad de har mellan benen. Det vore ju löjligt!

Jag valde att ge mig själv chansen att bli hel och bytte helt enkelt juridiskt och anatomiskt kön till kvinna för att jag INTE var ett offer. För att jag inte kunde se mig som ett sådant. För att jag INTE såg mig som misslyckad. För att det gjorde mig STARKARE. För att det gav mig FRIHET. För att jag först då kunde ANDAS. För att jag först då fick KONTROLL ÖVER MITT LIV. För att jag först då blev tagen PÅ ALLVAR. För att jag först då kände mig HEL. För att jag inte gått på MYTEN om den ICKEKOMPETENTA KVINNAN som måste låta någon annan (det kvinnliga matriarkatet och den normativa kollektiva spöket) ta alla beslut åt mig.

Jag behöver ingen som talar om för mig att det är synd om mig. Jag behöver ingen som talar om för mig hur ondsinta alla män är (de allra flesta jag känner är så himla underbara - så what's the deal here?!?). Jag behöver ingen som talar om för mig att det är mer rätt om jag knullar på det viset eller det viset. Jag behöver ingen som talar om för mig att jag inte kan (och därmed helst inte FÅR!) resa mig upp efter att jag blivit våldtagen. Det avgör jag tamejtusan själv!!!

Jag är lika fin idag som jag var innan övergreppet. Punkt. Eller... faktum är att jag nog är finare. Jag har fått uppdateringar nu. Rent fysiskt. Jag är ännu vackrare idag än jag var innan.

Det räcker väl annars med att jag fick underlivet fullkomligt sönderslitet av det här? Det är fixat nu, by the way. Det räcker väl med att jag fick jättesåren Berit på armarna och benen? Det har läkt nu.

Jag är ingen själlös docka som inte kan bestämma själv. Jag är inget offer som inte vet hur synd det är om mig. Jag kan avgöra det själv. Tack så himla mycket!

Det är klart att det känns. Det är klart att jag ännu måste arbeta för att bli trygg på gatorna i Stockholm igen. Det är klart att jag är mer noga idag med hur jag rör mig och med att skydda mig så gott det går.

Men tala för guds skull inte om mig vad jag har rätt att känna och inte känna! Tala inte om för mig att jag är ett offer om jag inte ser mig som ett själv!

Oavsett om jag blivit våldtagen eller sålt en stund av min tid, så ska det vara mitt eget beslut. Jag vägrar tolerera att ni sitter där och tycker synd om mig, stigmatiserar mig och ser ner på mig för det. Det ska ni helt enkelt ge f*n i!