Det är rätt trevligt att vakna upp till Tobias Krantz och debattartikeln på DN, där han berättar att den "positiva" särbehandlingen på högskolorna ska slopas.
Visst kan jag förstå hur man tänkt en gång i tiden då man ville att högskolorna skulle ha jämnt fördelade utbildningar. Men det är ett tänk jag bara inte kan köpa.
Kanske beror det på mina erfarenheter från Linköpings Universitet på 1990-talet, då jag själv kom dit som motiverad och jätteintresserad förhoppningsvis blivand medieproducent men fick inse att jag redan hade en del kunnande från mitt tidigare yrkesliv som sågs som meriterande. Inte fick jag en chans att utvecklas då, utan jag sattes utanför grupparbetena och fick under 1,5 års tid höra att jag borde lämna mer utrymme till de andra i klassen. Det var viktigt att de fick en chans att hinna ikapp. Efter det där ett och ett halvt året kände jag att jag fått nog och beslutade mig för att be om extra tid i de annars låsta lab-salarna och så vidare. Jag tog ju lån och ville också få en chans att utvecklas. Jag ville ha valuta för min tid och mina pengar.
Att få ett besked från en studierektor på ett av landets främsta universitet om att det är omöjligt att jag ska få lägga ner extra tid är skrämmande i sig. Orsaken var nästan än mer skrämmande. "Vi vill inte ha någon elit på den här skolan".
Om ett universitets uppgift är att bara prioritera likriktning och exakt likvärdiga kunskaper kommer snart landet Sverige att gå i putten. Om det viktiga är en perfekt könsfördelning snarare än vassa studenter som kan föra forskning, utveckling och svenskt näringsliv framåt så kan vi lika gärna lägga ner.
Det är otroligt viktigt att om vi nu har en drös unga blivande studenter som är motiverade, fulla av idéer och har en framtidstro som även på olika vis kan kopplas till förmågan att föra Sveriges utveckling framåt, så ska vi ta den möjligheten. Inte hålla den tillbaka. Om det innebär att det blir en viss snedfördelning mellan könen på den ena eller den andra utbildningen, så fine. Det handlar om utbildning, kunnande, idéer, forskning, utveckling och det svenska framtida näringslivet. Det är ändå inte fråga om någon sorts cis-heteronormativ parmiddag.
Det vore fantastiskt om vi kunde satsa på de som verkligen har ansträngt sig för att vara värda att satsa på för en gångs skull och sluta larva oss med osunda så kallade jämställdhetsideal som bara finns där för att vi ska ha en ursäkt att systematiskt skjuta oss i foten.
Den som ansträngt sig sönder och samman under de inledande tolv skolåren för att få höga betyg och en framtid inom sitt drömda yrke ska inte behöva känna sig snuvad på all den arbetsinsatsen bara för att staten ska försöka vara snäll mot någon annan som kan och egentligen vill betydligt mindre. Högskolor och universitet är inga vuxendagis. Och ska heller inte vara det. Snarare är de vår framtid och vårt hopp på en alltmer globaliserad och utvecklingsfixerad marknad. Om vi inte kan inse det, så har vi förlorat striden om framtidens marknad helt och hållet och det tråkiga som sker med exempelvis SAAB idag kommer bara att vara en början på det förfallet.
Därmed inte sagt att SAAB skulle vara ett företag av medelmåttor. Snarare är det tvärtom, även om de haft en oerhört dåligt styrning under alltför många år. Men dålig styrning och dåligt kunnande kan gå hand i hand väldigt ofta och uppenbarligen har ägaren GM kunnat uppvisa en oerhört bristande förmåga och ett väldigt skralt kunnande om hur man säljer en produkt som SAAB. Fet vill vi inte vara med om i framtiden och därför är det viktigt att vi inser att kunnande i framtiden inte kan vara medelmåttigt om vi ska kunna toppa marknaden med produkter som kunderna också köper. Faktum är att med den utveckling vi hittills sett på våra högskolor är risken att det är vad vi har att se fram emot om ingenting görs snart. Vi vill inte dit. Vi behöver spetskompetenserna. Vi behöver vara bäst på forskning och utveckling.
Vi kan inte konkurrera med de enormt mycket större länder som slår sig in på marknad efter marknad runtom i världen genom att bara försöka vara rena medelmåttor. Ska lilla Sverige klara sig i konkurrensen från 6,8 miljarder människor, så måste vi inse att det vi kan konkurrera med är kunskap filtrerat till nyskapande och banbrytande idéer. Se exempelvis mina tidigare postningar om Fredrik Härén.
Ett alltmer bisarrt uttryck för den svenska lagompolitiken och det snedvridna folkhemsidealet från alltför länge sedan får nu tillslut rycka på foten och jag är övertygad om att det här är ett stort steg i rätt riktning för att vi ska kunna möta framtiden med tillförsikt och på bästa vis även från högskolor och från svenska företag.
Mer här:
Karin Olsson, Centrum för rättvisa, Svensson, Daytrading, Nattis 2.0, Jinge, Jinge (igen), Bitchslap Barbie, Annie Johansson, Den hälsosamme ekonomisten, En objektiv sanning, Motpol, Per Altenberg, Tysta tankar, Göran Pettersson, Seved Monke, Stefan Olsson, Anders S Lindbäck, UNT, By á Bladet, Mats Perspektiv, Klamberg, Mårten Schultz, Tommys Tankar, Hanna Wagenius, Trollhare.
Intressant.
2010-01-12
2010-01-06
Transsexualismen, Expressen och Trollhare
Trollhare skriver en hyllning efter min artikel på Expressen idag och jag kan inte låta bli att bli fruktansvärt generad. Men tack, fina du!
Jens Odsvall skriver också, liksom en del andra.
Trollhare fortsätter även på temat transfobi och berättar om en sketch på temat Amanda Simpson på Letterman nyligen.
Det är inte så litet skrämmande att detta inte är något som bara dyker upp på Letterman. Det är så det ser ut i samhället i stort till vardags, är jag rädd. Det om något ska vi nog känna oss riktigt rädda för. Trollhare beskriver sketchen ur ett annat perspektiv för att.... ge just perspektiv. Det låter då såhär:
Förstås är det inte riktigt så det låter, men det är så det går till mellan David Letterman och hans sidekick. Ett sånt skämt skulle aldrig fungera om det handlade om en riktig grupp människor - det vore ju fruktansvärt rasistiskt. Publiken skulle inte skratta hjärtligt, utan kräva en ursäkt, säger Trollhare. Och vet ni, jag tror bannemig att han har rätt.
Trollhare:
Men Amanda Simpson är nu inte en kvinna med arabiskt ursprung, utan alltså en kvinna med transsexuell bakgrund. Liksom jag och liksom så många andra. Hon är, vilket såväl Letterman som Trollhare påpekar, den första öppna transpersonen på en hög politisk post i USA, och som hon redan sagt själv: ”Att vara den första suger”.
Jag kan bara fullständigt intyga att det stämmer. Visst finns det andra som gått före mig. Men de har antingen avslutat sina liv på grund av pressen de utsatts för, mår fruktansvärt dåligt, gått i landsflykt eller på ett eller annat vis sett till att gå stealth. Alltså att helt fly alla former av uppmärksamhet, byta namn och gå under jorden fullkomligt för att dölja sitt förflutna. Ingen klarar pressen särdeles länge som samhället ser ut idag.
Idag är jag ofta rädd att jag faktiskt är den första svenska transperson som på allvar lyckats skapa plattformar, ett liv och en politisk karriär EFTER ett könsbyte och inte innan för att sedan bli nedtryckt, utsparkad och förstörd på kuppen. Jag tycks vara den första som inte fått sitt liv totalt förstört utan som faktiskt har kunnat göra något positivt av det. Den pressen kan kännas mer än tillräckligt enorm under stundom. Att arbetsmarknaden sedan tycks ha diskvalificerat mig efter bytet är nog tyvärr sant, däremot. Den som har vettiga tips får gärna höra av sig.
Det en sådan utsatt föregångarposition medför är annars otäckt på många plan. Kravet att fortsätta då man börjat öppna dörrarna. Risken att man blir för farlig för somliga grupper därute. En tyvärr rätt omfattande avundsjuka i de egna leden. Tillsammans med rädslan för offentligheten som tär och tär och aldrig någonsin tar slut.
Om jag nu inte hade en tämligen väl utvecklad social fobi och agorafobi innan jag transitionerade och råkade bli den jag är idag, så har jag det definitivt nu. Det är inte bara glamour på andra sidan. Det ska alla gudar veta. Men liksom Amanda Simpson är först på sin position, så antar jag att jag på vissa vis också är först. Och det är ingen lätt sak att vara. Jag lovar...
Sedan finns där förstås gott om förebilder även för mig. Jag har ägnat många år åt att finna dem. Många av dem är inte helt lätta att finna, tyvärr. Men visst har jag flera föregångare på olika plan som jag sett upp till under en längre tid. Trollhare är en av dem. En av mina förebilder och även till viss del stöttepelare. Det finns många fler. På olika plan är vi bägge föregångare, tillsammans med många andra. Men just den offentligheten jag fått kan vara förödande periodvis. Jag är litet orolig för vad den här valkampanjen kommer att göra med mig. Jag tänker vara öppen och erkänna det. Men jag känner ett tvång att fortsätta och en känsla av att det är viktigt att jag gör det. Jag hoppas att det ska vara värt det, men det får nog framtiden utvisa.
Fotnot likaledes hämtad från Trollhare:
*) Ordet passera används inom transvärlden om att uppfattas som det kön man föredrar att uppfattas som av personer man inte känner; till exempel passerar Amanda Simpson som kvinna. Ordet kommer från just att passera som vit, det vill säga att vara ättling till slavar men ha så ljus hy att man behandlas som vit.
Intressant.
Jens Odsvall skriver också, liksom en del andra.
Trollhare fortsätter även på temat transfobi och berättar om en sketch på temat Amanda Simpson på Letterman nyligen.
Det är inte så litet skrämmande att detta inte är något som bara dyker upp på Letterman. Det är så det ser ut i samhället i stort till vardags, är jag rädd. Det om något ska vi nog känna oss riktigt rädda för. Trollhare beskriver sketchen ur ett annat perspektiv för att.... ge just perspektiv. Det låter då såhär:
President Obama har gett en utnämning till en person med arabiskt ursprung. Hon heter Amanda Simpson, och är rådgivare i handelsfrågor. Vi har en bild på henne. Ja, här är hon: Amanda Simpson, och hon är ara… Va?! (förvirrad) Amanda? A-amanda!? Är Amanda blatte?!(uppenbart i chock) Herreguuud! (blir upprörd, och rusar ut)
Förstås är det inte riktigt så det låter, men det är så det går till mellan David Letterman och hans sidekick. Ett sånt skämt skulle aldrig fungera om det handlade om en riktig grupp människor - det vore ju fruktansvärt rasistiskt. Publiken skulle inte skratta hjärtligt, utan kräva en ursäkt, säger Trollhare. Och vet ni, jag tror bannemig att han har rätt.
Trollhare:
Inte skulle skämtet fungera ordentligt heller, eftersom det första folk tänker på när de hör ordet ”arab” inte är ”sex”. Dessutom finns det inte någon slags allmän föreställning om att icke-vita som passerar* som vita utnyttjar det för att ha sex med vita, och att det beteendet är attlura de vita personerna som tror att de har sex med en annan vit person. Likaså när en person som outats som icke-vit blir mördad av sin partner i vredesmod över den avslöjade ”lögnen”: Då fylls inte forumtrådar av kommentarer om att hen fick skylla sig själv, för att man faktiskt måste respektera att inte alla tänder på blattar. Inte annat än i dåligt modererade forum och på högerextremistiska communities, i alla fall.
Men Amanda Simpson är nu inte en kvinna med arabiskt ursprung, utan alltså en kvinna med transsexuell bakgrund. Liksom jag och liksom så många andra. Hon är, vilket såväl Letterman som Trollhare påpekar, den första öppna transpersonen på en hög politisk post i USA, och som hon redan sagt själv: ”Att vara den första suger”.
Jag kan bara fullständigt intyga att det stämmer. Visst finns det andra som gått före mig. Men de har antingen avslutat sina liv på grund av pressen de utsatts för, mår fruktansvärt dåligt, gått i landsflykt eller på ett eller annat vis sett till att gå stealth. Alltså att helt fly alla former av uppmärksamhet, byta namn och gå under jorden fullkomligt för att dölja sitt förflutna. Ingen klarar pressen särdeles länge som samhället ser ut idag.
Idag är jag ofta rädd att jag faktiskt är den första svenska transperson som på allvar lyckats skapa plattformar, ett liv och en politisk karriär EFTER ett könsbyte och inte innan för att sedan bli nedtryckt, utsparkad och förstörd på kuppen. Jag tycks vara den första som inte fått sitt liv totalt förstört utan som faktiskt har kunnat göra något positivt av det. Den pressen kan kännas mer än tillräckligt enorm under stundom. Att arbetsmarknaden sedan tycks ha diskvalificerat mig efter bytet är nog tyvärr sant, däremot. Den som har vettiga tips får gärna höra av sig.
Det en sådan utsatt föregångarposition medför är annars otäckt på många plan. Kravet att fortsätta då man börjat öppna dörrarna. Risken att man blir för farlig för somliga grupper därute. En tyvärr rätt omfattande avundsjuka i de egna leden. Tillsammans med rädslan för offentligheten som tär och tär och aldrig någonsin tar slut.
Om jag nu inte hade en tämligen väl utvecklad social fobi och agorafobi innan jag transitionerade och råkade bli den jag är idag, så har jag det definitivt nu. Det är inte bara glamour på andra sidan. Det ska alla gudar veta. Men liksom Amanda Simpson är först på sin position, så antar jag att jag på vissa vis också är först. Och det är ingen lätt sak att vara. Jag lovar...
Sedan finns där förstås gott om förebilder även för mig. Jag har ägnat många år åt att finna dem. Många av dem är inte helt lätta att finna, tyvärr. Men visst har jag flera föregångare på olika plan som jag sett upp till under en längre tid. Trollhare är en av dem. En av mina förebilder och även till viss del stöttepelare. Det finns många fler. På olika plan är vi bägge föregångare, tillsammans med många andra. Men just den offentligheten jag fått kan vara förödande periodvis. Jag är litet orolig för vad den här valkampanjen kommer att göra med mig. Jag tänker vara öppen och erkänna det. Men jag känner ett tvång att fortsätta och en känsla av att det är viktigt att jag gör det. Jag hoppas att det ska vara värt det, men det får nog framtiden utvisa.
Fotnot likaledes hämtad från Trollhare:
*) Ordet passera används inom transvärlden om att uppfattas som det kön man föredrar att uppfattas som av personer man inte känner; till exempel passerar Amanda Simpson som kvinna. Ordet kommer från just att passera som vit, det vill säga att vara ättling till slavar men ha så ljus hy att man behandlas som vit.
Intressant.
Skriver på Expressen om Obamas utnämning av Amanda Simpson
Jag skriver idag på Expressens debattsida, sidan 4, om Barack Obamas tillsättning vid nyår av transsexuella Amanda Simpson som Technical Advisor på the Department of Commerce.
Lyfter upp det faktum att det inte är en slump att det annars så bakåtsträvande och fördomsfulla USA faktiskt hinner före Sverige i det här avseendet och har en betydligt öppnare och mer tillåtande kultur inom näringsliv och myndigheter gentemot transsexuella. I USA har man nämligen förstått något det svenska näringslivet och våra politiker inte har fattat.
Dels att antalet trans- och intersexuella är många. Vi är kanske så många som 1/200 i den generella befolkningen, vilket innebär att en fortsatt diskriminering av den här gruppen utan tvekan får förödande samhällsekonomiska konsekvenser bara genom sin utbredning.
Dels för att trans- och intersexuella sedan barnsben tvingas tänka "outside of the box" för att överhuvudtaget överleva och förhålla sig till sin omgivning på något som helst vis. Vilket skapar enorma möjligheter för företag, myndigheter och partiapparater - förutsatt att de vågar ta i oss.
Idag belönar näringslivet inte längre strikt kunnande utan snarare idéer och nyskapande. Det är nya idéer, affärsmodeller, material och tankar som upplevs som särdeles innovativa som säljer produkten; oavsett det handlar om varor eller tjänster. För att kunna nå ut med tillräckligt bra produkter på en allt större och tuffare global marknad finns inga utrymmen för misslyckanden eller dåliga affärsidéer. Alla möjligheter att nå ut med något nytt och att vara först inom nya segment av marknaden är livsviktiga. Därför är nyskapande och förmågan att tänka förbi givna normer och ramar precis lika livsviktig.
Detta är något trans- och intersexuella ofta kan bättre än många andra. Något man i USA tagit fasta på. Där är det ofta en konkurrensfördel vid nyanställningar att ha genomgått en könskorrigering. I Sverige pågår istället ett köns-Apartheid med tvångssteriliseringar, otillräcklig vård, samt omfattande diskriminering på arbetsmarknad och inom utbildningsväsendet. Och för den delen även inom myndigheter och på andra platser.
Det är dags att bryta upp med den omfattande patologisering vi som transsexuella drabbats av och som i grunden har sina rötter hos amerikanska rasbiologer i början av förra seklet. Det är dags att på allvar göra något åt den lag (Lag 1944:133) som berör tvångssterilisering av sexuella minoriteter i Sverige och det tyvärr ganska misslyckade lagförslag som nu dessutom legat orört på Socialministerns bord i drygt tre års tid.
Det är dags att se över vilka möjligheter som finns för att aktivt arbeta för att trans- och intersexuella ska kunna få fullvärdiga liv även i Sverige idag. Det har dröjt alldeles för länge.
Vi vill ha samma rätt till en framtid, en karriär, en utbildning, fungerande vård, möjligheten att få gifta sig och möjligheter att få bli föräldrar som alla andra. Vi vill slippa vara rädda för hatbrott och diskriminering vart vi än befinner oss i samhället och vi förväntar oss att det sker nu. Vi har väntat länge redan...
För att genomföra en verklig förändring krävs en omfattande attitydsförändring inom näringslivet och inom politiken. Nu. Idag.
Vi behöver också en möjlighet att kunna arbeta aktivt med identitetsskapande och stärkande åtgärder inom gruppen. Något som överhuvudtaget inte existerar i Sverige idag. Möjligen vid sidan av RFSL's ungdomsprojekt Egalia, vilket nu slåss för sin överlevnad på grund av att Stockholms Stad vägrar ta tag i finansieringsfrågan inför år 2010. Det är skamligt!
I framtiden behöver vi förebilder. Vi behöver pionjärerna som lyckas ta sig in i politikens finrum, på styrelseposterna inom näringslivet och inom myndigheter och statliga verk. Vi behöver artister och konstnärer och vi behöver andra som vågar sticka ut. Människor som vågar stå för sin historik, för sin trans- eller intersexualism och för att de är precis lika bra som alla andra människor.
Vår minoritet är förmodligen så stor som 50.000 personer bara i Sverige idag. Det är dags att inse att vi behöver samma möjligheter att utvecklas och få rätten att styra över våra egna liv som alla andra minoriteter i samhället idag. Vi har blivit åsidosatta, diskriminerade och tvångssteriliserade länge nog. Det får räcka nu!
Jag kandiderar till riksdagen i höst inte för att jag tror att Sverige är redo för mig och de mina ännu. Utan för att jag förväntar mig att en eventuell relativ framgång i personvalet kan komma att leda till att fler vågar ta steget och se att det är möjligt att satsa på en politisk karriär. Jag kandiderar för att skapa ett ansikte för vår minoritet och för att öppna dörrarna för alla de som kan komma att följa därefter.
I det tror jag att jag redan på många vis har lyckats. Det handlar om att vidga vyerna för vad som är möjligt och bilden av vem som har möjlighet att nå fram. Kan jag, så kan vem som helst inom gruppen trans- och intersexuella göra detsamma. Det är vad jag vill uppnå.
Jag räknar inte med att bli den första transsexuella riksdagsledamoten. Men jag räknar kallt med att min kandidatur ska bli startskottet för något nytt för vår grupp som helhet. Och att det inte ska dröja alltför länge innan vi är många fler som kandiderar, som tar plats i samhället och som omskapar förutsättningarna för vår existens i Sverige och utomlands.
En minoritetsgrupp bestående av upp till 50.000 personer förtjänar en representation i riksdagen och inom det offentliga. Vi förtjänar utan tvekan att tas på allvar i näringslivet. En eller två riksdagsledamöter över rimlig tid är inte för mycket begärt.
Vi får se om svenska folket, de politiska partierna och det svenska näringslivet vågar anta min utmaning.
Kan Obama, så kan vi också!
Intressant!
Lyfter upp det faktum att det inte är en slump att det annars så bakåtsträvande och fördomsfulla USA faktiskt hinner före Sverige i det här avseendet och har en betydligt öppnare och mer tillåtande kultur inom näringsliv och myndigheter gentemot transsexuella. I USA har man nämligen förstått något det svenska näringslivet och våra politiker inte har fattat.
Dels att antalet trans- och intersexuella är många. Vi är kanske så många som 1/200 i den generella befolkningen, vilket innebär att en fortsatt diskriminering av den här gruppen utan tvekan får förödande samhällsekonomiska konsekvenser bara genom sin utbredning.
Dels för att trans- och intersexuella sedan barnsben tvingas tänka "outside of the box" för att överhuvudtaget överleva och förhålla sig till sin omgivning på något som helst vis. Vilket skapar enorma möjligheter för företag, myndigheter och partiapparater - förutsatt att de vågar ta i oss.
Idag belönar näringslivet inte längre strikt kunnande utan snarare idéer och nyskapande. Det är nya idéer, affärsmodeller, material och tankar som upplevs som särdeles innovativa som säljer produkten; oavsett det handlar om varor eller tjänster. För att kunna nå ut med tillräckligt bra produkter på en allt större och tuffare global marknad finns inga utrymmen för misslyckanden eller dåliga affärsidéer. Alla möjligheter att nå ut med något nytt och att vara först inom nya segment av marknaden är livsviktiga. Därför är nyskapande och förmågan att tänka förbi givna normer och ramar precis lika livsviktig.
Detta är något trans- och intersexuella ofta kan bättre än många andra. Något man i USA tagit fasta på. Där är det ofta en konkurrensfördel vid nyanställningar att ha genomgått en könskorrigering. I Sverige pågår istället ett köns-Apartheid med tvångssteriliseringar, otillräcklig vård, samt omfattande diskriminering på arbetsmarknad och inom utbildningsväsendet. Och för den delen även inom myndigheter och på andra platser.
Det är dags att bryta upp med den omfattande patologisering vi som transsexuella drabbats av och som i grunden har sina rötter hos amerikanska rasbiologer i början av förra seklet. Det är dags att på allvar göra något åt den lag (Lag 1944:133) som berör tvångssterilisering av sexuella minoriteter i Sverige och det tyvärr ganska misslyckade lagförslag som nu dessutom legat orört på Socialministerns bord i drygt tre års tid.
Det är dags att se över vilka möjligheter som finns för att aktivt arbeta för att trans- och intersexuella ska kunna få fullvärdiga liv även i Sverige idag. Det har dröjt alldeles för länge.
Vi vill ha samma rätt till en framtid, en karriär, en utbildning, fungerande vård, möjligheten att få gifta sig och möjligheter att få bli föräldrar som alla andra. Vi vill slippa vara rädda för hatbrott och diskriminering vart vi än befinner oss i samhället och vi förväntar oss att det sker nu. Vi har väntat länge redan...
För att genomföra en verklig förändring krävs en omfattande attitydsförändring inom näringslivet och inom politiken. Nu. Idag.
Vi behöver också en möjlighet att kunna arbeta aktivt med identitetsskapande och stärkande åtgärder inom gruppen. Något som överhuvudtaget inte existerar i Sverige idag. Möjligen vid sidan av RFSL's ungdomsprojekt Egalia, vilket nu slåss för sin överlevnad på grund av att Stockholms Stad vägrar ta tag i finansieringsfrågan inför år 2010. Det är skamligt!
I framtiden behöver vi förebilder. Vi behöver pionjärerna som lyckas ta sig in i politikens finrum, på styrelseposterna inom näringslivet och inom myndigheter och statliga verk. Vi behöver artister och konstnärer och vi behöver andra som vågar sticka ut. Människor som vågar stå för sin historik, för sin trans- eller intersexualism och för att de är precis lika bra som alla andra människor.
Vår minoritet är förmodligen så stor som 50.000 personer bara i Sverige idag. Det är dags att inse att vi behöver samma möjligheter att utvecklas och få rätten att styra över våra egna liv som alla andra minoriteter i samhället idag. Vi har blivit åsidosatta, diskriminerade och tvångssteriliserade länge nog. Det får räcka nu!
Jag kandiderar till riksdagen i höst inte för att jag tror att Sverige är redo för mig och de mina ännu. Utan för att jag förväntar mig att en eventuell relativ framgång i personvalet kan komma att leda till att fler vågar ta steget och se att det är möjligt att satsa på en politisk karriär. Jag kandiderar för att skapa ett ansikte för vår minoritet och för att öppna dörrarna för alla de som kan komma att följa därefter.
I det tror jag att jag redan på många vis har lyckats. Det handlar om att vidga vyerna för vad som är möjligt och bilden av vem som har möjlighet att nå fram. Kan jag, så kan vem som helst inom gruppen trans- och intersexuella göra detsamma. Det är vad jag vill uppnå.
Jag räknar inte med att bli den första transsexuella riksdagsledamoten. Men jag räknar kallt med att min kandidatur ska bli startskottet för något nytt för vår grupp som helhet. Och att det inte ska dröja alltför länge innan vi är många fler som kandiderar, som tar plats i samhället och som omskapar förutsättningarna för vår existens i Sverige och utomlands.
En minoritetsgrupp bestående av upp till 50.000 personer förtjänar en representation i riksdagen och inom det offentliga. Vi förtjänar utan tvekan att tas på allvar i näringslivet. En eller två riksdagsledamöter över rimlig tid är inte för mycket begärt.
Vi får se om svenska folket, de politiska partierna och det svenska näringslivet vågar anta min utmaning.
Kan Obama, så kan vi också!
Intressant!
2010-01-03
I AM PERFECT? I AM PERFECT! (?) I AM PERFECT. (!)
"I AM PERFECT!!"
Arbetar fortfarande för en värld där människor som jag ska ha samma rättigheter som alla andra. Samma friheter som alla andra. Samma vård. Samma förmåner. Samma rätt att gifta sig. Leva ihop med någon. Älska. Skaffa barn. Bära rätt namn. Uppbära en fungerande identitet. Vara stolta. Tro. Hoppas. Vara. Leva. Andas. Älska. Må bra. Vara människor.
Även i det här landet har vi mycket långt kvar att gå.
2010-01-01
Sveriges Rikes Lag om tvångssterilisering - gällande sedan 1944
Nu när årets lista över nya ord inkluderar ord som "könskonträr", "stjärnfamilj" och "slidkrans" och det bråkas litet här och var rörande könsroller, normer och konstiga värderingar från förr...
Tänkte glädja med ett litet lästips för den som känner sig road. Nämligen lagen om tvångssterilisering och kastrering av "ickemänniskor" i Sverige. En lag som med små ändringar har gällt ända sedan 1944. Mina damer, herrar och alla därutöver... Låt mig presentera lagen 1944:133.
Lag (1944:133) om kastrering
1 § Kan någon med skäl antagas komma att på grund av sin könsdrift begå brott som medför allvarlig fara eller skada för annan, får han kastreras enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill.
Detsamma gäller om någon på grund av könsdriftens abnorma riktning eller styrka åsamkas svårt själsligt lidande eller annan allvarlig olägenhet.
Denna lag äger inte tillämpning i fråga om ingrepp i könsorganen som är påkallat av kroppslig sjukdom eller som görs efter tillstånd enligt lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall. Lag (1993:1286).
| Ändrad gm SFS 1993:1286, ikraft 1994-01-01 |
2 § Saknar någon på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke till kastrering, må han kastreras, oaktat sådant samtycke ej föreligger.
| Ändrad gm SFS 1993:1286, ikraft 1994-01-01 |
3 § Ej må någon kastreras innan han fyllt tjugutre år, med mindre synnerliga skäl därtill äro.
| Ändrad gm SFS 1993:1286, ikraft 1994-01-01 |
4 § Kastrering får, om ej nedan annorlunda stadgas, företas endast efter tillstånd av socialstyrelsen. Sådant tillstånd får inte lämnas för någon, såvida inte tillfälle att yttra sig, där så kan ske, har beretts, om han är underårig den som har vårdnaden om honom, om han är gift hans make samt om han är intagen på allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.
På den som har fyllt tjugotre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke får kastrering enligt 1 § andra stycket företagas utan socialstyrelsens tillstånd, om den läkare som utför ingreppet samt någon annan läkare i den tjänsteställning regeringen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden på heder och samvete har förklarat förutsättningarna för densamma föreligga. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, häkte eller hem som avses i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall eller som är intagen på vårdinrättning med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
Vid prövning som avses i andra stycket skall i tillämpliga delar iakttagas vad i första stycket andra punkten stadgas. Lag (1991:1956).
| Ändrad gm SFS 1964:174 |
| Ändrad gm SFS 1966:300 |
| Ändrad gm SFS 1971:588 |
| Ändrad gm SFS 1975:692 |
| Ändrad gm SFS 1981:32 |
| Ändrad gm SFS 1981:1254 |
| Ändrad gm SFS 1988:1273, ikraft 1989-01-01 |
| Ändrad gm SFS 1988:1476, ikraft 1989-01-01 |
| Ändrad gm SFS 1991:1956, ikraft 1992-01-01 |
5 § Endast den som är behörig att utöva läkaryrket får utföra kastrering. Åtgärden skall ske på sjukhus eller på annan vårdinrättning som socialstyrelsen godkänner. Lag (1982:766).
| Ändrad gm SFS 1971:588 |
| Ändrad gm SFS 1982:766 |
6 § Den som har tagit befattning med kastrering eller med ärende angående sådan åtgärd får inte obehörigen röja vad som därvid har förekommit.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Lag (2009:402).
| Ändrad gm SFS 1980:165 |
Ändrad 2009-06-02 gm SFS 2009:402 , ikraft 2009-06-30 |
7 § Socialstyrelsens beslut i ärende om kastrering får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (1995:9).
| Ändrad gm SFS 1971:588 |
| Ändrad gm SFS 1975:692 |
| Ändrad gm SFS 1995:9, ikraft 1995-04-01, överg.best. |
8 § Den som verkställer kastrering i strid med denna lag eller som mot bättre vetande till myndighet eller läkare avger osann utsaga i ärende angående kastrering, döms, om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1991:262).
| Ändrad gm SFS 1964:174 |
| Ändrad gm SFS 1975:692 |
| Ändrad gm SFS 1991:262, ikraft 1992-01-01 |
9 § I mål och ärenden angående kastrering när giltigt samtycke till åtgärden saknas skall offentligt biträde förordnas för den som åtgärden avser, om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Lag (1996:1625).
| Införd gm SFS 1996:1625, ikraft 1997-12-01 |
| Ändrad gm SFS 1964:174 |
| Upphävd gm SFS 1975:692 |
10 § har upphävts genom lag (1975:692).
| Upphävd gm SFS 1975:692 |
Övergångsregler
Övergångsbestämmelser
1971:588Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Äldre betstämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
1995:9
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
__________________________________________________
Och förstås måste vi lägga in en notis om Kristdemokraternas syn på denna frågan:
2007-12-04
(Kd) villkorar: ingen assisterad befruktning efter könsbyte
- När landstingsstyrelsen i Stockholms läns landsting igår beslutade om svar på remissen Ändrad könstillhörighet - förslag till ny lag valde vi kristdemokrater att inte delta i beslutet och vi har i ett särskilt yttrande markerat vår syn i frågan, säger Stig Nyman, landstingsråd (kd).
- Ett absolut krav för att vi ska kunna godkänna könsbyte är att inga könsceller sparats sedan tidigare eller sparas före operationen. Vi ser det i första hand utifrån barnets perspektiv och vill inte medverka till att ett barn kan få växa upp med den psykologiska otrygghet och identitetsproblematik som kan följa av att mamma i själva verket är den biologiska pappan eller tvärt om. Det är inte heller en mänsklig rättighet att bli förälder och har man gjort det medvetna valet att byta kön följer också sterilitet, säger Stig Nyman.
- Genom denna markering, att inte delta i beslutet, går vi emot de övriga allianspartierna i vårt landsting. Men vi ser allvarligt på de problem som kan uppstå om inte regelverket kring assisterad befruktning kompletteras på denna punkt, avslutar Stig Nyman.
Bakgrund: Landstinget lämnar remissvar på betänkandet om Ändrad könstillhörighet – förslag till ny lag (SOU 2007:16)
För ytterligare information:
Stig Nyman, (kd), landstingsråd, 070-372 34 05
Inger Strömbom, pressekreterare, 070-737 45 71
Även här:
Amanda Brihed, Nätverket Svart Måndag, Jens Odsvall, Psychebella, Liberati, Liberati, Oansvarigt.
Litet annat relaterat:
Mitt i steget, Tianmi, Gudmundson, Erica, SvD, Opassande, Ankersjö, Ex, AB,
2009-12-29
Av staten tvångssteriliserad och på riktigt
Det var juldagen 2009 och jag var på besök hos min förhoppningsvis blivande svärmor för att äta julmiddag. Förstås var han där också. Mannen i mitt liv. Min trygghet och inspiration och en av de starkast vägande orsakerna till att jag alls orkat fortsätta leva mitt liv under de sista åren sedan jag gav mig in i politiken, FRA-kampen och allt vad det nu har varit sedan dess.
Under hela tiden jag har ägnat mig åt politiken har jag ägnat mig mycket åt integritet, demokrati, folkrätt, mänskliga fri- och rättigheter. En stor del av det har handlat om massövervakning och åsiktsregistrering. Andra bitar har handlat om demokrati i exempelvis Iran. Ytterligare annat har handlat om HBT-relaterade frågor, feminism och rätten till sin egen kropp. Vårdfrågor, likabehandlingsfrågor, främlingsfientlighet, attityder och fördomar.
Och vad jag hela tiden lär mig är att jag hela tiden har mer att lära. Mer att ta in och mer att förhålla mig till. Igår satt jag i flera långa timmar och diskuterade valkampanjer med en partifrände från Folkpartiet som absolut inte hade någon som helst aning om vad trans- eller intersexualism överhuvudtaget innebär. Det tog nog ett par timmar bara att för att få honom att förstå att jag inte riktigt kan relatera till att bli kallad för "han", att jag inte har en snopp utan en fitta och att jag överhuvudtaget inte tänder på att bära trosor. Att trans- och intersexualism överhuvudtaget inte handlar om läggning, val, lyxproblem eller perversioner. Kanske lyckades jag nå fram. Kanske inte.
Men det jag lärt mig sedan den där hemska dagen under sommaren 2008 då en Metrojournalist slängde upp en 250-sidors hög med sökutskrifter innehållande hela mitt liv från fem års ålder och framåt och med ett vargflin ville få mig att förstå att jag var "busted" och att jag härmed var tvångsoutad (artikeln publicerades i Metro samma dag som Svart Måndags numera legendariska "Hoppets Demonstration" den 16 september 2008) är att jag alltid kommer att behöva förhålla mig till mitt förflutna.
Jag kommer aldrig att bli fri. Oavsett hur mycket jag själv känner mig klar med min medicinska historik, så kommer resten av världen aldrig att göra det. Min enda chans är att byta namn (igen) och lämna landet. Att i praktiken gå i politisk asyl. Och jag har ofta tänkt tanken. Om inte annat så för att skydda de människor jag älskar. För att sluta vara en black om foten för dem. För att få sluta vara den där jobbiga bördan för min familj, mina vänner, eventuella kollegor eller för mitt parti.
Jag insåg för länge sedan att det lilla pseudokändisskap jag haft och som renderat fler mordhot riktade mot mig än jag kan minnas eller förmodligen vill eller har möjlighet att räkna till på rak arm kan komma att bli betydligt mycket mer omfattande då jag nu gått med på att ställa upp som riksdagskandidat för Folkpartiet i Stockholms län. Visserligen bara från 42:a plats på länslistan, men dock. En sådan udda kandidatur kan mycket väl vara den första i landets historia som genomdrivs av en transsexuell kvinna (mig veterligen). Jag antar att det gör mig historisk och att jag borde jubla. Men mest oroas jag över vad det kommer att innebära för min omgivning. För dem jag tycker om, dem jag älskar och som jag vill skydda till varje pris.
På juldagen var det dags att förbereda min blivande svärmor. Över julbordet blev jag tvungen att berätta det som hon alls inte kunnat misstänka och inte överhuvudtaget hade kunnat undra över på något som helst vis: att jag inte var född i den kropp hon ser framför sig varje gång jag kommer över och hälsar på. Hon hade inte kunnat ana.
Det finns ingen som helst anledning i normala fall att berätta om en sådan här historik för någon som helst, men eftersom jag vet att det här kommer att bli "the talk of the town" inom ett par månader så hade jag ändå inget val. Hellre att det kommer från mig och i god tid än att grannarna börjar prata, eller att min mans syskon börjar prata, eller att hon hör det på radio eller ser det på tv vartefter. När skiten slår i fläkten vill jag att hon redan ska veta. För vad kan det leda till för situation annars? Hur skulle hon reagera på "sveket" att jag inte berättat? På att hon blivit lurad? För det är ju så det är. Det är inte min angelägenhet längre. Det är världens angelägenhet. Och mitt privatliv, min rätt till att hålla min medicinska historik hemlig, min rätt till integritet - den finns liksom inte. Jag har förbrukat den av den simpla anledningen att jag är transsexuell. Världen tar sig rätten att kräva, att fråga, att ställa till svars, att hata, att brutalt skämta om det och att till stor del se ner på mig.
Jag kan dock tacksamt konstatera att mötet med svärmor gick himla bra ändå och att min övertygelse sedan jag blev tvångsoutad i medierna har fungerat bra. Jag är fullkomligt öppen med min historik, men pratar likförbannat inte om hur jag ser ut, vem jag ligger med eller vad jag tänder på. Det är liksom min ensak. Även om det är en surköpt sanning för många därute. En väldigt dyrköpt sanning. Inte många vill acceptera att så är fallet.
Men varför ska mitt kön överhuvudtaget ha med saken att göra? Kan någon förklara det för mig? Kan någon förklara varför vi har ett samhälle som tvingar en människa som jag att behöva berätta om vad jag har eller har haft mellan mina ben för min svärmor på en julmiddag?
Kan någon förklara varför så gott som alla som någonsin nått över den där allra första tröskeln av relativt kändisskap har behövt flytta utomlands eller åtminstone mycket allvarligt har tänkt tanken?
Kan någon förklara för mig varför jag ska behöva göra en sådan sak för att skydda mig själv, den jag älskar och den familj jag trivs med och mår bra med, bara för att samhället inte kan tolerera mig?
Dokument från Socialstyrelsens Rättsliga Råd som tillstyrker
tvångssterilisering av mig personligen under 2008.
Kan någon förklara för mig varför jag var tvungen att tvångssteriliseras av den svenska staten den 20 mars 2008? Varför jag är diskvalificerad från alla former av adoptioner? Varför det är olagligt för mig och människor som jag att spara undan könsceller för framtida bruk? Varför det är så himla omöjligt för en människa i min situation att avla eller föda ett barn? Varför surrogatmödraskap ska förhindras till varje pris för människor som jag. Inte för att det finns några egentliga fysiska hinder. Inte för att vi anses vara sämre föräldrar. Utan kort och gott för att det sitter en massa livrädda medelålders karlar någonstans och konstaterar att... "hur skulle samhället se ut i så fall"? Det är skrämmande vilken rädsla inte minst heterosexuella män har för det här fenomenet. Men även andra, förstås. Hur kommer det sig att jag och så många med mig anses vara ett så vansinnigt farligt hot?
Vi måste ju vara ett otroligt hot eftersom beräkningar brukar fastslå att vi förmodligen motsvarar cirka 1 person på 500 i den generella befolkningen. Antalet intersexuella, oberoende av vilken diagnos de har, är förmodligen lika många. Och antalet som har Kleinfelters syndrom är troligen runt lika många också, men endast hälften av dem byter förstås könstillhörighet om tillfälle ges. Och då har vi inte ens börjat kika på alla de andra. De där queera typerna som crossdressers, intergenders och andra. Så visst har vi infesterat samhället. Visst är vi många. Dt känns mest litet grann som att... get used to it!
Det måste annars idag vara den första gången hittills som den här frågan alls har lyfts till någon som helst bloggtopp, hamnat på knufflistor eller twinglylistor överhuvudtaget. Det är mig veterligen första gången fler än en handfull människor alls velat ta i det här ämnet ens med tång. Eller för den delen läsa en hel artikel om det. Men ska vi nu prata verklighet, så är detta något som är otroligt viktigt och som vi faktiskt måste börja ta i på fullaste allvar. Därför vill jag å det varmaste tacka Johannes Forssberg på Expressens ledarredaktion för att han lyfter frågan så som han gör idag. Frågan om rätten att skaffa barn - trots en trans- eller intersexualism. En av grundpelarna i hela vårt väsen. Oavsett vilka vi är. Och förmodligen min egen allra största livssorg, rent privat. Om jag vågar gå så långt som att erkänna det offentligt.
Faktum är att... ska du byta kön så vill du för det mesta göra en genital rekonstruktion. Det är inte något som är vidare ovanligt. Men alla vill inte det. Mestadels för att de är rädda att operationen inte ska bli något vidare bra. Detta gäller inte minst transsexuella män som tyvärr inte kan få vidare bra hjälp idag. Det är svårt att skapa en fungerande penis där ingen tidigare funnits och det är svårt att utan risk för en människas liv helt och hållet rycka ut allt innanmäte som hänger ihop med en i övrigt kvinnlig kropp. Det är mycket enklare för transsexuella kvinnor, men risker finns och det är ett tungt beslut att ta.
Att staten tar sig rätten att bestämma över en sådan sak är skrämmande. Vad hände med feminismens grundläggande kamp för människans rätt till sin egen kropp, till sin egen sexualitet och till sin egen reproduktion? Något som för alla andra i vårt samhälle idag är självklara demokratiska rättigheter, men som inte ens är påkommet för mig och många andra i min situation.
Än mer skrämmande blir det då det faktiskt inte är så att staten kräver att man ska ha genomgått en fullkomlig kirurgisk rekonstruktion av könsorganen. Det är faktiskt inte alls nödvändigt. Staten skiter högaktningsfullt i om du har en penis eller en slida. Det viktiga är att de får skära. Det räcker utmärkt med att sterilisera eller kastrera, vilket däremot är det ultimata kravet. Och vilket även ofta innebär att en person som fått en juridisk fastställelse som kvinna, men som har fungerande testiklar och som också ser sig som man inte får byta till manligt kön juridiskt förrän de fullt fungerande testiklarna skurits bort och kastrerats. Kan någon vara så hemskt vänlig och förklara den logiken för mig. Den undflyr mig. I väldigt hög grad.
Skärandet är alltså det viktiga. Kastrering och sterilisering är nyckeln. Och går vi inte med på en sådan sak, så blir det heller inget byte. Det är raktigenom villkorat. "Visst kan vi hjälpa dig, lilla vän, men då ska vi fanimej slita dig i stycken och förhindra att du din perversa fan får några barn i framtiden - för hur i hela friden skulle det se ut?"
Ytterligare en intressant sak som stör mig oerhört är den situation som flera av mina vänner befinner sig i idag. Då numera äktenskap är könsneutrala och gamla partnerskap kan förvandlas till äktenskap i ett nafs, mer eller mindre, så ska fortfarande par som varit gifta i årtionden behöva skilja sig för att sedan gifta om sig efter en eventuell ny fastställelse i ett nytt kön - även om de väljer att stanna med varann genom ena partens könskorrigering. Varför denna snedvridna särbehandling? Hur tänkte våra lagstiftare då de valde att införa det undantaget i sin nya, fina och moderna lagstiftning?
DETTA ÄR SÅ SJUKT OCH SÅ DJUPT SKAMLIGT ATT DET INTE ENS HÖR HEMMA PÅ 30-TALET!!!
Med risk för att rättshaverista mig magnifikt hävdar jag att vi i Sverige idag lever under ett statligt sanktionerat KÖNSAPARTHEID som det är dags att omgående avveckla. Minnenas vindar från 30-talets sjuka ideal, makarnas Myrdal vansinniga fascistbetonade folkhem endast för de perfekta, det rasbiologiska institutet i Uppsala och alla de där tvångssteriliseringarna av "promiskuösa kvinnor", "mindre begåvade" och "tattare" lever kvar. Än idag.
Vi har fortfarande inte gjort upp med vårt fascistiska arv i Sverige och det är fanimej på tiden att vi gör det! Nu!
Sverige tvångssteriliserar måhända inte i samma omfattning som vi en gång gjorde. Men vi gör det fortfarande i rätt hyfsad omfattning. Tillräckligt stor omfattning för att det ska räknas. Men numera enbart på en grupp som inte i regel får föra någon talan eller som helt enkelt inte vågar. Tabun och skambeläggning är omfattande. Det är dags att ta bladet från munnen nu.
Jag kräver ett omedelbart stopp för den här ordningen i det svenska samhället. Vi är ett knappt tusental som drabbats sedan början av 1970-talet. Vi ska ha upprättelse för detta. Vi ska ha en kraftig upprättelse.
Det minsta jag anser att jag har rätten att kräva är en omfattande ekonomisk kompensation från den svenska statens sida, samt en möjlighet att med statens hjälp och subventioner få rätten att skaffa mig det eller de barn som jag på grund av nuvarande lagstiftning har blivit aktivt, fysiskt och mekaniskt berövad.
Sådan kompensation har betalats ut förr. Inklusive, förmodligen inte så djupt menade, ursäkter från statens sida till andra grupper som drabbats. Det vore... rimligt... om jag och alla de andra som drabbats fick åtminstone samma ynnest från våra plågoandar efter alla år. Det är, trots allt, inte mer än rätt.
Min biologiska klocka tickar. Jag är fast i ett tabu, i ett förbudssystem, i ett Apartheid jag aldrig bad om och jag tänker inte längre tolerera det.
Vem i riksdagen idag är beredd att lyssna på mig? Säkerligen inte herrarna inom Kristdemokraterna, förstås. Och säkerligen inte de hårdföra Moderaterna. Finns det någon annan som är beredd att lyssna? Finns det någon annan som är beredd att ta denna frågan på allvar utan att måla på mig en sjukdomsstämpel, ett pariaskap och en sjukt snedvriden ironisk offerskapsstämpel jag inte vill ha?
Jag har inga som helst problem med mig själv, min identitet eller min medicinska historik. Det är resten av världen som har problem med mig. Och jag är trött på att behöva bli attackerad, diskriminerad, hotad och sedd ned på till den milda grad att jag är beredd att kraschlanda vilken dag som helst.
Det är välkänt inom forskningen idag att över 50% av alla transsexuella har försökt att ta sitt liv eller rent av lyckats innan trettio års ålder. Det är en av de vanligaste dödsorsakerna bland unga vuxna idag. Ändå kan exempelvis inte SPES och andra suicidpreventionsorganisationer ens tänka tanken att försöka mäta eller bokföra den statistiken.
Hur många som jag är inte registrerade i självmordsstatistiken som "annan orsak", "familjetragedi", "depression" eller något annat flummigt och inte alls sant bara för att skydda anhöriga och för att slippa ta tag i problemet? Är det inte dags att vi börjar ta problemen på allvar och inser att detta inte handlar om perversioner, sexuell läggning, frivilliga val eller något annat humdrum som verklighetens kristdemokrater och alla stockkonservativa moderater kan må bra av i sin egen lilla perfekta värld?
Det får faktiskt räcka nu. Jag har fått nog. Vi är många som har fått nog. Nu ska vi börja ta det här på allvar. Ett första steg är att jag tänker kandidera till riksdagen till vilket pris som helst. Jag kanske inte har en suck till att komma in i riksdagen år 2010, men fan ska veta att jag tänker göra ett tappert försök. Därför att det kan komma att öppna upp dörrarna för fler som kan komma efter mig. Och det ska gudarna veta, att det behövs. Jag tänker inte längre glömmas, gömmas och förringas. Det ska ingen av oss behöva göra längre. Vår tid är snart kommen och jag tänker gå allra längst fram i den armén om det så ska bli min död!
Jag vill inte ha offerskapet. Jag vill inte ha martyrskapet. Men jag ska jävlarimig ha mitt liv tillbaka. Så som jag tydligen faktiskt också har rätt till, incidentally, enligt Europarådets kommisarie för mänskliga rättigheter. Och jag tänker kräva min rätt att bli mamma innan jag fyllt 75 och tiden hunnit ikapp även de mest seglivade medeltidsvurmarna inom den svenska politiken och den patetiskt snedvridna kristna högern.
Det är dags att Hägglund plockar fram den nu tre år gamla utredningen från allra längst bak i det stora kassaskåpet avsett för potentiellt pestsmittade dokument som helst aldrig bör se dagens ljus om de nu inte ska förvandlas till små gremlins.
Det är dags att börja ta ställning och börja se över lagarna som än idag förpassar Sverige till sällskapet av världens allra mest fascistiska och demokratimässigt allra mest bakåtsträvande religiösa u-länder. Hur stor är sannolikheten att någon på Socialdepartementet ens tar en kik på de här pappren innan nästa val är över?
Ja, må de skämmas!
Även här:
Öppna ambassadens dörrar i Iran!
Idag skriver jag tillsammans med Svart Måndags vice ordförande samt Green Democracys Hanif Irandoost på Politikerbloggen om att vi förväntar oss att den svenska iranambassadören Magnus Wernstedt och utrikesminister Carl Bildt håller sitt löfte till mig från i somras och ser till att öppna upp dörrarna till ambassaden i Iran.
Det finns goda skäl att anta att förföljelserna kommer att bli långvariga och brutala efter de sista dagarnas upptrappningar av protesterna inte minst i Tehran.
De bilder vi får utkablade från medborgare i Iran idag är skrämmande och jag kan inte annat än må illa över att detta vansinne får fortgå. Visst har Sverige och EU vid ett par tillfällen uttryckt sin oro, men det behövs mer nu. Det behövs ett tydligt ställningstagande och det behövs en såpass tydlig symbolik i vårt agerande att det inte kan missförstås från den olagliga iranska regimens sida. Det är dags att agera nu och att visa det iranska folket vårt odelade stöd i kampen för frihet, demokrati, yttrandefrihet och grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
Delta gärna själv i kampen. Sprid ordet. Vi behöver bli många fler!
Andra skriver:
2009-12-28
2009-12-16
Jag - en lymmel (Raljerar och biter litet cyniskt bara för skojs skull)
Som politisk bråkmakerska av rang antar jag att jag borde frukta den nya lymmellagen i Danmark. Inte för att jag bor där, utan för att jag kan se framför mig hur Reinfeldt, JP och ett antal andra hårdföra kravretoriker i Sverige snart kommer att införa liknande lagar även i Sverige.
Vi har ju redan de nya förslagen att utöka FRA med ytterligare en inbyggd liten bubbla eller en separat enhet vars syfte är att proaktivt jaga brottslingar åt polisen och säkerhetspolisen. Utan specialdomstol (vilken visserligen är ett skämt - kanske skulle man kunna lita mer på en verklig domstol i så fall - snarare än en amatör till tjänsteman som ska sitta och bedöma utan insikt eller kontroll ens i sitt eget arbete - men jag vet förstås inte) och med relativt fria tyglar. Det var ju det vi _inte_ skulle ha FRA till. Men politiken har ju fått för sig att debatten är över nu och då kan vi lätt ta nästa steg och ändamålsglida sådär oerhört stiligt som en californisk surfare brukar göra i gamla filmer och udda serier med en massa livräddare i röda baddräkter.
Att snart inte behöva leva med protester på Sergels Torg, Mynttorget, Götaplatsen och andra ställen, eller för den delen utanför riksdagen, då obekväma beslut ska tas och nya massövervakningslagar ska instiftas måste ju verkligen vara rena drömmen för våra kravpolitiker idag och imorgon. Varsågoda... Ni får den gratis av mig. Men vi är ju snart redan där, så jag vet att jag är sent ute.
Kära tankepolis, jag är här och jag väntar på dig!
Ser fram emot att få sitta på betonggolv i någon nedlagd fabrik i Nyköping eller så under nästa upplaga av Freedom Not Fear. För nog kommer väl en liknande lag att genomföras även här?
Eller kanske slipper jag det och är inplockad på något häkte någonstans redan ett par dagar innan med tanke på att ni redan vet i förväg var, när och varför jag kommer att demonstrera genom att avlyssna min telefon, läsa min mail och med hjälp av framtida appliceringar av INDECT dessutom har satt små bottar eller spindlar att läsa min blogg och mina forum.
De nya dokumenten om polismyndighetens "egna" FRA finns här.
Fördelen är ju förstås att det kan vara aningen varmare och bekvämare på häktet. Men kommer det finnas plats på häktena om vi nu ska börja vaka över folket även för polisens del och arbeta proaktivt för att få ner brottsligheten?
Kanske behöver vi inte begråta SAAB om det senaste sportbilsäventyret går i kras. Vi kan ju alltid vidareutbilda alla Trollhättanbor och andra drabbade till byggnadsarbetare för att bygga alla nya häkten, och därefter ge dem alla arbete inom kriminalvården och på FRA.
Brave new World.
Intressant.
Om den framväxande polisstaten:
Opassande, AB, Isobel, Isobel, Niklas Hellgren, SvD, Sydsvenskan, Anders Mildner, Folkbladet, Ingerö, Elin Grelsson, Per Westberg, Danska Folketinget, Hax, Hax, Hax, Hax, Anders Svensson, Röda Berget, Röda Lund, Röda Malmö, Fridholm.
Tweets:
1 - Monki, 2 - Elin Grelsson.
Annat relaterat:
Copyriot, SvD, SvD, AB, DN.
Vi har ju redan de nya förslagen att utöka FRA med ytterligare en inbyggd liten bubbla eller en separat enhet vars syfte är att proaktivt jaga brottslingar åt polisen och säkerhetspolisen. Utan specialdomstol (vilken visserligen är ett skämt - kanske skulle man kunna lita mer på en verklig domstol i så fall - snarare än en amatör till tjänsteman som ska sitta och bedöma utan insikt eller kontroll ens i sitt eget arbete - men jag vet förstås inte) och med relativt fria tyglar. Det var ju det vi _inte_ skulle ha FRA till. Men politiken har ju fått för sig att debatten är över nu och då kan vi lätt ta nästa steg och ändamålsglida sådär oerhört stiligt som en californisk surfare brukar göra i gamla filmer och udda serier med en massa livräddare i röda baddräkter.
Att snart inte behöva leva med protester på Sergels Torg, Mynttorget, Götaplatsen och andra ställen, eller för den delen utanför riksdagen, då obekväma beslut ska tas och nya massövervakningslagar ska instiftas måste ju verkligen vara rena drömmen för våra kravpolitiker idag och imorgon. Varsågoda... Ni får den gratis av mig. Men vi är ju snart redan där, så jag vet att jag är sent ute.
Kära tankepolis, jag är här och jag väntar på dig!
Ser fram emot att få sitta på betonggolv i någon nedlagd fabrik i Nyköping eller så under nästa upplaga av Freedom Not Fear. För nog kommer väl en liknande lag att genomföras även här?
Eller kanske slipper jag det och är inplockad på något häkte någonstans redan ett par dagar innan med tanke på att ni redan vet i förväg var, när och varför jag kommer att demonstrera genom att avlyssna min telefon, läsa min mail och med hjälp av framtida appliceringar av INDECT dessutom har satt små bottar eller spindlar att läsa min blogg och mina forum.
De nya dokumenten om polismyndighetens "egna" FRA finns här.
Fördelen är ju förstås att det kan vara aningen varmare och bekvämare på häktet. Men kommer det finnas plats på häktena om vi nu ska börja vaka över folket även för polisens del och arbeta proaktivt för att få ner brottsligheten?
Kanske behöver vi inte begråta SAAB om det senaste sportbilsäventyret går i kras. Vi kan ju alltid vidareutbilda alla Trollhättanbor och andra drabbade till byggnadsarbetare för att bygga alla nya häkten, och därefter ge dem alla arbete inom kriminalvården och på FRA.
Brave new World.
Intressant.
Om den framväxande polisstaten:
Opassande, AB, Isobel, Isobel, Niklas Hellgren, SvD, Sydsvenskan, Anders Mildner, Folkbladet, Ingerö, Elin Grelsson, Per Westberg, Danska Folketinget, Hax, Hax, Hax, Hax, Anders Svensson, Röda Berget, Röda Lund, Röda Malmö, Fridholm.
Tweets:
1 - Monki, 2 - Elin Grelsson.
Annat relaterat:
Copyriot, SvD, SvD, AB, DN.
Snökaos - igen. Men sedan då?
Sitter här och funderar över varför det alltid blir "snökaos" under de första vita dagarna i landet. Varför kollektivtrafiken kollapsar och alla trafikolyckor slår rekord så snart vintern kommer. Det är ju inte direkt okänt att vi lever i ett kallt klimat och att vintern trots allt dyker upp år efter år. Än så länge i alla fall. Snart får vi väl leva utan vinter i Sverige, men än så länge finns den där och det är rätt otroligt att det ska vara så svårt att lära sig. Att det ska komma som en sådan chock och att det ska behöva ta sådan tid att sparka igång alla resurserna på ett bra vis. Om och om igen samma visa.
Och likadant är det med den där lövhalkan som stoppar spårtrafiken varje år. Finns det ingenting vi kan göra? Det måste gå att göra någonting...
Blir lika ledsen varje år då jag hör om alla de där tragedierna som sker på grund av att vi inte fått hinner med. Förstås är det svårt att sanda och salta varenda gata och varenda väg på bara någon timme, men är det verkligen hela sanningen? Vad mer finns där att göra?
SvD.
Och likadant är det med den där lövhalkan som stoppar spårtrafiken varje år. Finns det ingenting vi kan göra? Det måste gå att göra någonting...
Blir lika ledsen varje år då jag hör om alla de där tragedierna som sker på grund av att vi inte fått hinner med. Förstås är det svårt att sanda och salta varenda gata och varenda väg på bara någon timme, men är det verkligen hela sanningen? Vad mer finns där att göra?
SvD.
2009-12-09
Efter Svart Måndags extrainkallade årsmöte 7 december 2009
Extrainkallat årsmöte
Den 7 december 2009 (i måndags) höll Nätverket Svart Måndag ett extrainkallat årsmöte.
Syftet med mötet var att göra justeringar i föreningens stadgar, samt att välja en ny valberedning då vår tidigare valberedare Victoria Drefvenborg bett att få avsäga sig sitt uppdrag för en tid sedan.
_____________________________________
Ny valberedning
Som ny valberedare valdes vår tidigare ordförande Niklas Starow, även känd under sitt blogg-alias Scaber Nestor. Ett mycket bra val, då få personer kan integritetsrörelsen så bra som just Niklas. Vi är mycket glada över att Niklas gått med på att ta denna tunga, men viktiga roll.
Nu påbörjas arbetet med att skapa ett underlag för en ny styrelse inför det kommande ordinarie årsmötet i februari 2010.
Kassören Elizabeth Morseby har tackat nej till att återkandidera och även ledamöterna André Havsjö och Michael Gajditza behöver ersättas under det kommande årsmötet. Återkandiderar gör bland andra vice ordföranden Jens Odsvall, samt tidigare kassören Christine Sahlström. Även jag återkandiderar på begäran från styrelsen, men dock inte till presidiet, då en stor del av 2010 kommer att ägnas åt valrörelsen inför riksdags- landstings- och kommunalval. För att kunna fortsätta hävda Svart Måndags politiska oberoende har jag avsagt mig rollen som ordförande då jag alltså kandiderar för Folkpartiet i Stockholms Län och Huddinge Kommun.
Vi kan alltså konstatera att organisationen Svart Måndag kommer att få en ny styrelseordförande och till stora delar ett helt nytt presidium i samband med nästa årsmöte. Även ett par ytterligare styrelseledamöter bör tillsättas. Är du intresserad av att kandidera till Svart Måndags styrelse inför föreningsåret 2010 är du välkommen att kontakta föreningens valberedare här.
_____________________________________
Nätverket Svart Måndag inför språkrör
En uppdelning av ordföranderollen kommer också att göras. Tidigare har Nätverket Svart Måndag haft en sammankallande eller ordförande som skött det administrativa arbetet och utöver det en talesperson som varit ansiktet utåt för organisationen.
För att lätta ordförandens arbetsbörda kommer Nätverket Svart Måndag återigen att dela upp rollerna som ordförande och talesperson och kommer därför att i samband med det ordinarie årsmötet i februari 2010 utse ett språkrör som kommer att agera mediekontakt och ansikte utåt för organisationen.
Tidigare har denna rollen tillhört Petter Axén och Niklas Starow. Vem som blir Svart Måndags nästa språkrör återkommer vi om i samband med tillsättningen av den nya styrelsen i samband med årsmötet.
_____________________________________
Svart Måndag treskiktar sin organisation
Det beslutades även om att Nätverket Svart Måndag som organisation kommer att vara tredelad hädanefter. Den stora majoriteten medlemmar i Nätverket kommer att fortsätta vara löst organiserade och räknas inte in i föreningen som sådan. Därtill kommer föreningen att finnas, där de aktiva medlemmarna (även kallade "kärntruppen") utser en styrelse som bedriver den lösa egentliga administrativa delen av organisationen.
Grafik: Olof Bjarnason (NSM)
_____________________________________
Medlemskap och stödmedlemskap i Nätverket Svart Måndag
Ett medlemskap i föreningen kommer att kosta 250kr per år och medlemskap kommer att godkännas av föreningens styrelse.
Även ett stödmedlemskap införs, vilket ger möjlighet att aktivt stötta föreningen ekonomiskt. Ett stödmedlemskap ger inte rösträtt i samband med årsmöte, men stärker föreningens ekonomi och ger ytterligare tyngd åt föreningens verksamhet. Ett stödmedlemskap kostar endast 50kr årligen.
Medlemskap, stödmedlemskap och andra bidrag betalas till föreningens bankgiro 438-1349.
_____________________________________
Pågående kampanjer
En genomgång av pågående kampanjer och aktiviteter inom föreningen ger vid handen följande:
#Bitfear anordnas för att åstadkomma en decentraliserad och digital dokumentation över förändrade beteendemönster och eventuella rädslor kopplade till övervakningssamhället och den nyligen aktiverade övervakningen från FRA's sida. Twittra, länka, dokumentera och arbeta tillsammans med oss för att skapa en dokumentation rörande det svenska folkets reaktioner på övervakningshysterin, FRA, IPRED, ACTA, DLI, INDECT, Stockholmsprogrammet och annat som är på gång. Något säger oss att detta kan komma att bli viktigt vartefter.
Seminarieserien God Jul önskar storebror kommer att genomföras i Göteborg från och med helgen och in på nästa vecka. Målet är att skapa en diskussion kring i första hand ACTA-avtalet. Det är OlofB (PP/NSM), Kalle Vedin (PP/NSM), Annika Beijbom (Fp/NSM) och Johan Zandin (v) som anordnar seminariet och även Niklas Starow (NSM) kommer att delta.
Bra kortlänk tack vare Kalle: http://13-17.se/
Programmet i korthet här:
Söndag: Eva-Britt Svensson & Annika Beijbom (aka ffp): Stockholmsprogrammet.
Måndag: Niklas Starow (aka Scaber Nestor). Workshop om ACTA.
Tisdag: Anna Troberg: IPRED.
Onsdag: Mikael Nilsson (aka MiNi): FRA. Obs! Mikael har inte svarat 100% Ja ännu – men 99% 
Torsdag: Christoffer Kullenberg (aka Intensifier): Datalagringsdirektivet.
Inga plattor under granen syftar till att genomföra en Köpbojkott 2.0 lagom till julhandeln. Syftet är att lyfta fokus från konsumtion från den alltmer aggressiva upphovsrättsindustrin och istället uppmuntra till att stödja köp av konsertbiljetter, teaterbesök och liknande som ofta ger en betydligt högre avkastning till artister och producenter bakom musiken och det konstnärliga arbetet. Ge en julklapp till konstnärerna och skaparna istället och stöd därmed deras verksamhet så aktivt du alls kan. Kampanjen finns även på Facebook.
Green Democracy! Tillsammans med Green Democracy arbetar Nätverket Svart Måndag aktivt för att stödja den gröna demokratirörelsen och studentrörelsen i Iran i deras kamp för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Inte minst har detta engagemang sin bas i det faktum att den nuvarande illegala regimen använder närmast FRA-identisk teknik för att åsiktsregistrera, förfölja, fängsla och mörda oppositionen i landet och tysta regimkritikerna och de progressiva och demokratiska krafterna i landet. Något vi inom Svart Måndag konstaterat är fullkomligt oacceptabelt.
_____________________________________
Mer information kommer vartefter.
Intressant.
Inga plattor under granen!
Illustrationer av alltid lika begåvade OlofB som lämnar ut bilderna med en CC_BY_SA-licens.
Kopiera, remixa eller återanvänd som du vill, men länka tillbaka till källan. =)
Inga plattor under granen, skanderar Niklas Starow på sin blogg. Svart Måndags tidigare ordförande och nyblivna valberedare tar nu ytterligare en gång tag i och kampanjar mot IPRED. Även OlofB skriver om det här. Vi kan säga att detta handlar om Köpbojkott 2.0 - en fortsättning på kampanjen från början på 2009.
Tanken är att vi väljer att protestera mot de senaste domsluten i tingsrätterna där upphovsrättsindustrin på rätt veka grunder vill få ut identiteten på personer bakom specifika IP-nummer. IPRED-lagen må ha varit byggd på goda avsikter, men är totalt vansinnig i den form den har idag och riskerar att skada integritet och rättssäkerhet för väldigt många människor.
Undanbe dig gärna just den typen av hårda klappar som avses i detta sammanhanget. Skippa cd-skivor, dvd-skivor, biobesök och liknande. Välj istället konserter, teaterföreställningar eller en kväll på operan. Helt enkelt därför att upphovsrättsindustrin skriker sig hesa över sina förlorade intäkter men sällan ger särskilt mycket avkastning till sina artister och skådespelare i slutändan. Teater och konserter ger betydligt mycket mer ersättning till artisten som vi gärna vill stötta och därför är det fördelningsmässigt mer rätt att stötta genom att aktivt välja den sortens arrangemang. Ett politiskt och ideologiskt ställningstagande, förstås. Men välj hemskt gärna att stötta artisten framför den så aggressiva och repressiva upphovsrättsindustrin. Det vinner alla på i längden.
Ett event för kampanjen finns på Facebook. Logga gärna in och gå med i kampanjen.
Glöm inte att länka. Länkkärlek är bra kärlek.
Även här:Kopiera, remixa eller återanvänd som du vill, men länka tillbaka till källan. =)
Inga plattor under granen, skanderar Niklas Starow på sin blogg. Svart Måndags tidigare ordförande och nyblivna valberedare tar nu ytterligare en gång tag i och kampanjar mot IPRED. Även OlofB skriver om det här. Vi kan säga att detta handlar om Köpbojkott 2.0 - en fortsättning på kampanjen från början på 2009.
Tanken är att vi väljer att protestera mot de senaste domsluten i tingsrätterna där upphovsrättsindustrin på rätt veka grunder vill få ut identiteten på personer bakom specifika IP-nummer. IPRED-lagen må ha varit byggd på goda avsikter, men är totalt vansinnig i den form den har idag och riskerar att skada integritet och rättssäkerhet för väldigt många människor.
Undanbe dig gärna just den typen av hårda klappar som avses i detta sammanhanget. Skippa cd-skivor, dvd-skivor, biobesök och liknande. Välj istället konserter, teaterföreställningar eller en kväll på operan. Helt enkelt därför att upphovsrättsindustrin skriker sig hesa över sina förlorade intäkter men sällan ger särskilt mycket avkastning till sina artister och skådespelare i slutändan. Teater och konserter ger betydligt mycket mer ersättning till artisten som vi gärna vill stötta och därför är det fördelningsmässigt mer rätt att stötta genom att aktivt välja den sortens arrangemang. Ett politiskt och ideologiskt ställningstagande, förstås. Men välj hemskt gärna att stötta artisten framför den så aggressiva och repressiva upphovsrättsindustrin. Det vinner alla på i längden.
Ett event för kampanjen finns på Facebook. Logga gärna in och gå med i kampanjen.
Glöm inte att länka. Länkkärlek är bra kärlek.
DNMR, Enligt min humla, FarmorGun, Yami och pandorna, Nätverket Svart Måndag.
Intressant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
