Idag skriver jag tillsammans med Louise Persson, Alexander Bard och Seved Monke på Newsmill om den nya tidens behov av en ny HBT-rörelse, den snedvridna kvinnosynen.
HBT-rörelsen måste lära sig att samarbeta igen, måste lära sig av historien, slänga ut separatismen och lära av och stötta feminismen därför att en HBT-rörelse utan kontakt med den feministiska rörelsen inte har en chans att överleva eller bli något mer än bara en klubb för inbördes beundran, utan makt att faktiskt påverka, växa och bli starkare.
En tänkvärd text som jag hoppas att ni alla läser.
Witchbitch först att pinga tillbaka.
Intressant.
2009-07-24
Bodströms flirt en invit att hänga?
Visst är det spännande hur utvecklingen kan rusa iväg när man vänder ansiktet bortåt för en kort stund och tänker sig en gnutta semester.
Läser idag Thomas Bodströms debattartikel i DN där han går till angrepp på Beatrice Ask rörande den sista tidens uttalanden om spöken och bristande fattningsförmåga hos motståndarna till FRA-lagen, Datalagringsinitiativet och inte minst det nu väldigt aktuella Stockholmsprogrammet.
Beatrice Ask har fått svar på tal i flera sammanhang på sistone och torde nu ha insett hur bristfällig hennes logik har varit rörande diskussionerna som förts. En kanske litet väl moderat retorik, egentligen, med rötterna i Reinfeldts utspel för ett drygt år sedan, då han hävdade att vi alla skulle må bättre av och tjäna på att debatten lade sig. Ännu har debatten inte ebbat ut och än så länge tycks det inte ha funnits skäl för kritikerna att tystna.
Att Thomas Bodström nu sällar sig till kritikerna så öppet som han gör torde vara ett väldigt bakslag för Beatrice och de moderata övervakningshysterikerna. Hökarna lär kippa aningen efter andan. Bortsett från min allmäna tvekan inför likande utspel från just Thomas Bodström, så måste jag säga att han får fram en oerhört vältalig retorisk poäng och att det var en snygg pass till Ask under alla omständigheter. En hejdlös flirt med oss som arbetar för att bevara de sista resterna av demokrati, yttrande-, åsikts- och pressfrihet i Europa och västvärlden. Men flirtar kan vi alla må bra av ibland. Jag kan ta det. Men det ska mycket till innan det börjar röra sig fjärilar i magen och innan benen mina börjar skaka.
Det finns alltid skäl att fundera över huruvida Bodström nu är rätt person, egentligen, att föra en diskussion om hyckleri och falsk propaganda, eller över huruvida Bodström är rätt person att lita på i kampen mot det nya polisstatssamhället. Bodström har ju varit en fantastiskt stark förespråkare för behovet av övervakning, åsiktsregistrering och proaktiv registrering av medborgarnas alla förehavanden. Att han dock inte hymlar rörande datalagringsinitiativet känns ändå som något fräscht och uppfriskande i debatten. Skönt att få så mycket raka besked och att få ett så starkt ställningstagande oavsett det historiskt sett tveksamma i Bodströms ord.
Trots allt visar Bodströms uttalande på en vilja att frivilligt måla in sig i närmsta hörn genom att ta en stark ställning gentemot en del av övervakningslagarna. Trots allt går han inte längre än man hade kunnat förvänta sig utan att han fullkomligt ska tappa ansiktet utifrån sitt tidigare agerande - han förespråkar fortfarande ett datalagringssystem, men verkar i mångt och mycket åtminstone ha fått en liten tankeväckare här och var. Det är inte att förkasta och förringa ändå.
Det brinner i köket hos övervakningsförespråkarna nu. Oppositionen blir alltmer uttalat motståndare till de omfattande polisstatslagarna, samtidigt som opinionen inom inte minst Centern, Folkpartiet och nu på senare tid Moderaterna har börjat vända. Det händer saker. Det blåser medvind för integritetsrörelsen, för människorättskämparna, för de som tror på demokrati och frihetliga värden oavsett partitillhörighet.
Jag välkomnar Bodströms utspel. Jag litar inte ett dugg på karlen, men vill han måla in sig i ett hörn där han blir tvungen att agera fullt ut mot ett övervakningssamhälle i framtiden så är det välkommet. Sent ska syndaren vakna, men även en sovmorgon kan vara acceptabel så länge sidotrupperna tillslut når slagfältet.
Nu hoppas vi bara att Bodström har mer råg i ryggen än Beatrice själv. Så att vi slipper påminna även Bodström om hur mycket enklare det är att agera mot övervakningsivern i opposition i förhållande till att agera som företrädare för en sittande regering.
Och Beatrice... Vi har fortfarande inte glömt dina tidigare ord om FRA från tiden innan din ministerutnämning. Ännu finns det tid att välja sida och att stå upp för dina ideal. Ännu finns en möjlighet att vända dig om och kämpa med de goda krafterna.
Ännu har inte den mörka sidan vunnit över dig och ännu kan du stå emot de onda krafterna, som George Lucas kanske skulle ha skrivit under de glada Star Wars-åren. Det finns fortfarande ett spår av gott i dig. Kom till den ljusa sidan. Vi har kakor... Till dess att internet censurerats, reglerats och tystats och alla kakor tillhör Imperiet i alla fall.
Och Thomas. Allt kanske inte är så simpelt som att dina gamla synder redan är glömda, men tänker du börja vända dig om nu och på allvar spela med på vår sida, så kan vi börja prata om förlåtelse inom kort. Vi är inte långsinta, så länge du faktiskt menar allvar med dina inviter och tror att vi kan få något fint ut av vår nya relation. Kan vi få det här att fungera, tror du?
Kom över och drick litet te med mig en dag snart. Jag kan bjuda på kakor, och kanske litet mjölk i teet också. Vi har mycket att diskutera, du och jag. Och jag vet hur svårt det är att få tag i er sossar så snart något viktigt alls ska diskuteras. Kom över. Ni är alla så himla blyga och svåråtkomliga ändå. Men kom gärna över. Och ta gärna med dig Beatrice, så ska vi prata business och så ska jag förklara för er båda varför ni fortfarande är ute på hal is, varför folket inte längre litar på er, varför den nya tidens politiker skrämmer så mycket, varför ni aldrig kommer uppnå några 50 procent i ett riksdagsval igen och varför ni måste inse att ni varken kan eller borde stödja någon av de omfattande övervakningslagar ni bägge fortfarande förespråkar. Må det vara FRA, Datalagringsinitiativ, riktlinjer i Stockholmsprogrammet eller vad det nu kan vara.
Kom, kom!
Jag är snäll. Och jag lovar att ni faktiskt har mycket att lära. Och jag är trevlig innerst inne. Det är bara det att ingen vet om det än.
Om det finns alltför dåligt med tid och utrymme nu under de bråda semesterdagarna och innan invigningen av riksdagen, motionsperioden och allt vad det är, så kan vi säkert ses i nån gammal stenkåk i närheten av Gamla Stan. Skulle inte det vara litet finhet ändå?
Läser idag Thomas Bodströms debattartikel i DN där han går till angrepp på Beatrice Ask rörande den sista tidens uttalanden om spöken och bristande fattningsförmåga hos motståndarna till FRA-lagen, Datalagringsinitiativet och inte minst det nu väldigt aktuella Stockholmsprogrammet.
Beatrice Ask har fått svar på tal i flera sammanhang på sistone och torde nu ha insett hur bristfällig hennes logik har varit rörande diskussionerna som förts. En kanske litet väl moderat retorik, egentligen, med rötterna i Reinfeldts utspel för ett drygt år sedan, då han hävdade att vi alla skulle må bättre av och tjäna på att debatten lade sig. Ännu har debatten inte ebbat ut och än så länge tycks det inte ha funnits skäl för kritikerna att tystna.
Att Thomas Bodström nu sällar sig till kritikerna så öppet som han gör torde vara ett väldigt bakslag för Beatrice och de moderata övervakningshysterikerna. Hökarna lär kippa aningen efter andan. Bortsett från min allmäna tvekan inför likande utspel från just Thomas Bodström, så måste jag säga att han får fram en oerhört vältalig retorisk poäng och att det var en snygg pass till Ask under alla omständigheter. En hejdlös flirt med oss som arbetar för att bevara de sista resterna av demokrati, yttrande-, åsikts- och pressfrihet i Europa och västvärlden. Men flirtar kan vi alla må bra av ibland. Jag kan ta det. Men det ska mycket till innan det börjar röra sig fjärilar i magen och innan benen mina börjar skaka.
Det finns alltid skäl att fundera över huruvida Bodström nu är rätt person, egentligen, att föra en diskussion om hyckleri och falsk propaganda, eller över huruvida Bodström är rätt person att lita på i kampen mot det nya polisstatssamhället. Bodström har ju varit en fantastiskt stark förespråkare för behovet av övervakning, åsiktsregistrering och proaktiv registrering av medborgarnas alla förehavanden. Att han dock inte hymlar rörande datalagringsinitiativet känns ändå som något fräscht och uppfriskande i debatten. Skönt att få så mycket raka besked och att få ett så starkt ställningstagande oavsett det historiskt sett tveksamma i Bodströms ord.
Trots allt visar Bodströms uttalande på en vilja att frivilligt måla in sig i närmsta hörn genom att ta en stark ställning gentemot en del av övervakningslagarna. Trots allt går han inte längre än man hade kunnat förvänta sig utan att han fullkomligt ska tappa ansiktet utifrån sitt tidigare agerande - han förespråkar fortfarande ett datalagringssystem, men verkar i mångt och mycket åtminstone ha fått en liten tankeväckare här och var. Det är inte att förkasta och förringa ändå.
Det brinner i köket hos övervakningsförespråkarna nu. Oppositionen blir alltmer uttalat motståndare till de omfattande polisstatslagarna, samtidigt som opinionen inom inte minst Centern, Folkpartiet och nu på senare tid Moderaterna har börjat vända. Det händer saker. Det blåser medvind för integritetsrörelsen, för människorättskämparna, för de som tror på demokrati och frihetliga värden oavsett partitillhörighet.
Jag välkomnar Bodströms utspel. Jag litar inte ett dugg på karlen, men vill han måla in sig i ett hörn där han blir tvungen att agera fullt ut mot ett övervakningssamhälle i framtiden så är det välkommet. Sent ska syndaren vakna, men även en sovmorgon kan vara acceptabel så länge sidotrupperna tillslut når slagfältet.
Nu hoppas vi bara att Bodström har mer råg i ryggen än Beatrice själv. Så att vi slipper påminna även Bodström om hur mycket enklare det är att agera mot övervakningsivern i opposition i förhållande till att agera som företrädare för en sittande regering.
Och Beatrice... Vi har fortfarande inte glömt dina tidigare ord om FRA från tiden innan din ministerutnämning. Ännu finns det tid att välja sida och att stå upp för dina ideal. Ännu finns en möjlighet att vända dig om och kämpa med de goda krafterna.
Ännu har inte den mörka sidan vunnit över dig och ännu kan du stå emot de onda krafterna, som George Lucas kanske skulle ha skrivit under de glada Star Wars-åren. Det finns fortfarande ett spår av gott i dig. Kom till den ljusa sidan. Vi har kakor... Till dess att internet censurerats, reglerats och tystats och alla kakor tillhör Imperiet i alla fall.
Och Thomas. Allt kanske inte är så simpelt som att dina gamla synder redan är glömda, men tänker du börja vända dig om nu och på allvar spela med på vår sida, så kan vi börja prata om förlåtelse inom kort. Vi är inte långsinta, så länge du faktiskt menar allvar med dina inviter och tror att vi kan få något fint ut av vår nya relation. Kan vi få det här att fungera, tror du?
Kom över och drick litet te med mig en dag snart. Jag kan bjuda på kakor, och kanske litet mjölk i teet också. Vi har mycket att diskutera, du och jag. Och jag vet hur svårt det är att få tag i er sossar så snart något viktigt alls ska diskuteras. Kom över. Ni är alla så himla blyga och svåråtkomliga ändå. Men kom gärna över. Och ta gärna med dig Beatrice, så ska vi prata business och så ska jag förklara för er båda varför ni fortfarande är ute på hal is, varför folket inte längre litar på er, varför den nya tidens politiker skrämmer så mycket, varför ni aldrig kommer uppnå några 50 procent i ett riksdagsval igen och varför ni måste inse att ni varken kan eller borde stödja någon av de omfattande övervakningslagar ni bägge fortfarande förespråkar. Må det vara FRA, Datalagringsinitiativ, riktlinjer i Stockholmsprogrammet eller vad det nu kan vara.
Kom, kom!
Jag är snäll. Och jag lovar att ni faktiskt har mycket att lära. Och jag är trevlig innerst inne. Det är bara det att ingen vet om det än.
Om det finns alltför dåligt med tid och utrymme nu under de bråda semesterdagarna och innan invigningen av riksdagen, motionsperioden och allt vad det är, så kan vi säkert ses i nån gammal stenkåk i närheten av Gamla Stan. Skulle inte det vara litet finhet ändå?
2009-07-22
Vi måste införa sprutbytesprogram i Stockholm
Idag diskuterar Alexander Bard på Liberatis hemsida om behovet av ett sprututbytesprogram i Stockholm. I förtrupperna denna gången går fantastiska göteborgaren Helene Odenljung som har en oerhört klok syn på detta.
Det har även diskuterats på Sveriges radio nyligen. Även Aftonbladets underbara Lisa Magnusson diskuterar det hela och har en bra syn på detta. Men precis som en del i min omgivning påpekat i samband med texten, skulle det vara bra om man skilde på begreppen avkriminalisering och legalisering. Det finns en stor skillnad däri, även om det inte är helt lätt att göra den distinktionen alla gånger.
Ska se om vi inte kan få litet tid över och publicera något riktigt vettigt utifrån detta inom inte alltför länge. Håll utkik.
Intressant
Det har även diskuterats på Sveriges radio nyligen. Även Aftonbladets underbara Lisa Magnusson diskuterar det hela och har en bra syn på detta. Men precis som en del i min omgivning påpekat i samband med texten, skulle det vara bra om man skilde på begreppen avkriminalisering och legalisering. Det finns en stor skillnad däri, även om det inte är helt lätt att göra den distinktionen alla gånger.
Ska se om vi inte kan få litet tid över och publicera något riktigt vettigt utifrån detta inom inte alltför länge. Håll utkik.
Intressant
Tiarafeministen Linnéa
För den som undrar huruvida det är ok i världen för HBT-personer idag och för den som undrar om vi verkligen behöver problematisera heteronormen och kyrklig moralism i lagböckerna här och utomlands egentligen. För den som tror att Sveriges införande av könsneutral lagstiftning innebar ett slut för den envetna kampen för HBT-personers rättigheter.
Nu skulle väl allting vara bra? Nu skulle kampen vara över? Nu skulle heterosamhället kunna vila och bara koppla av - inget mer behov av hysteriska parader och festivaler och en massa demonstrativt kyssande på stan som skär så i ögonen. För ingen vill väl ha det där homosamhället uppkört i ansiktet hela tiden?
Reflektera litet grann och läs vad Linnéa skriver om hur det är att semestra i ett av Sveriges närmsta grannland.
Tiarafeministen Linnéa om HBT-semester i Baltikum
Intressant
Nu skulle väl allting vara bra? Nu skulle kampen vara över? Nu skulle heterosamhället kunna vila och bara koppla av - inget mer behov av hysteriska parader och festivaler och en massa demonstrativt kyssande på stan som skär så i ögonen. För ingen vill väl ha det där homosamhället uppkört i ansiktet hela tiden?
Reflektera litet grann och läs vad Linnéa skriver om hur det är att semestra i ett av Sveriges närmsta grannland.
Tiarafeministen Linnéa om HBT-semester i Baltikum
Intressant
2009-07-21
En Follow Tuesday för sakens skull
Ibland när jag springer förbi vänner och bekanta kan jag bara spontant fastna för ett uttryck, en känsla, ett sätt att uttrycka sig som är så spontant rätt.
Ibland behövs det inte något superlångt, välformulerat och tungt inlägg för att jag bara ska falla för det stenhårt och känna att här går det inte att andas förrän jag fått utlopp för vad det väcker inom mig.
Sara har den förmågan.
Min motsvarighet till twittrarnas #followfriday får väl bli den här länkningen. Bara för att det berörde mig. För att Sara lyfter ämnet övergrepp på ett sådär självklart och kortfattat sätt som jag själv kanske inte alltid kan, hur välformulerad jag än är.
Vänner, jag ger er StellabyStarlight.
Ibland behövs det inte något superlångt, välformulerat och tungt inlägg för att jag bara ska falla för det stenhårt och känna att här går det inte att andas förrän jag fått utlopp för vad det väcker inom mig.
Sara har den förmågan.
Min motsvarighet till twittrarnas #followfriday får väl bli den här länkningen. Bara för att det berörde mig. För att Sara lyfter ämnet övergrepp på ett sådär självklart och kortfattat sätt som jag själv kanske inte alltid kan, hur välformulerad jag än är.
Vänner, jag ger er StellabyStarlight.
2009-07-20
Liberatis glödheta seminarium under Prideveckan
HBT-kampen efter det könsneutrala äktenskapet?
Nätverket Liberati sätter en straight kvinna och feminist, en bög som aldrig behövde komma ut, en bög som fick kämpa med att komma ut, och en flata och transperson, i en gemensam panel.
Seved Monke, Amanda Brihed, Louise Persson och Alexander Bard diskuterar HBT-kampens framtid efter genomförandet av det könsneutrala äktenskapet.
Varför kopplar ingen ihop feminismen, gayrörelsen och HBT-kampen idag? Har vi missat att alla tre krafterna måste samverka för att en gång för alla slå hål på den förhatliga heteronormativiteten? Hur exponerar vi inte bara förtrycket utifrån och ovanifrån utan även inifrån oss själva? Varför jävlas vi med varandra, när vi borde hålla ihop?
Varför har vi överhuvudtaget kvar könet i den svenska lagboken? Är det inte hög tid att skrota könet? Men hur går vi tillväga i så fall?
Kom och lyssna och delta själv i debatten i Prideveckans hetaste, djupaste och mest orädda seminarium.
Lokal: Klarabiografen, Kulturhuset, Stockholm.
Datum: Onsdag 29 juli. Tid: Kl 16.15-17.45.
Varmt välkomna!
Liberati
2009-07-19
Abortregister ska hjälpa oss tillbaka till medeltidens kvinnoideal
Vi har nu haft ett par charmiga uttalanden från kristdemokraterna på kort tid. En diskussion uppstod någonstans i samma veva som Göran Hägglund höll sitt tal i Almedalen och pratade sig varm om de normala människorna. De där som inte fjantar runt och vill vara queera och könsnedbrytande. De där som inte springer runt och ligger med samma kön titt som tätt. Och så vidare. Visst är det väl charmigt ändå?
Normala förortssvenskar med normala svenssonliv vill ju inte ha sånt. De vill inte se det och vill inte veta av det och borde alltså få slippa? Det är skrämmande!
Och nu är nästa kristdemokratiska steg att vi ska registrera alla gravida kvinnor som väljer att genomföra en abort. Man måste hålla ordning på de hemska och normbrytande varelser som gör något så otäckt som att tänka på sin egen kropp, sin egen framtid och sina förutsättnigar att faktiskt agera goda föräldrar. För de är ju väldigt skrämmande och samhällsomstörtande, alla dessa aborterande kvinnor. Inte sant?
Och vad blir sedan nästa steg? Grisknorr på alla bögar? Judestjärnornas stora revansch? Obligatorisk halvmåne på alla muslimer? Vi registrerar dem ju alla redan via FRA och säljer informationen vidare till andra europeiska stater, till USA osv. Det vore väl ett enkelt steg att ta?
Och vi har ju för inte så länge sedan tvångssteriliserat kvinnor som är alldeles för frisinnade för sitt eget bästa och som lever i synd. Det finns otroliga tabun idag riktade mot sexsäljare.
Och Sverige tvångssteriliserar redan sexuella minoriteter. Vilket förstås Göran Hägglund är väl medveten om. Rapporten ligger ju inlåst längst in i kassaskåpet på kontoret och är utsatt för systematisk glömska. Mycket passande.
Om det inte var kontroversiellt att registrera människor på grund av sexuell läggning och identitet, religiös övertygelse, vänskapskretsar och så vidare, så tycker jag att det är fruktansvärt medeltida att få för sig att registrera unga kvinnor på grund av deras sexliv och deras vilja att göra abort.
Hur i hela friden tänkte ni? Vad tror ni att detta kommer leda till?
Vem vill bli statligt registrerad för en sådan sak? Och vad i hela friden ska vi ha för nytta av det?
Om staten ska lägga sig i en sådan sak, befarar jag att vi kommer få enorma problem i framtiden med kvinnor som inte vågar söka hjälp förrän det är för sent. Eller kvinnor som väljer att hitta andra vägar att "självmedicinera" bort sina oönskade graviditeter med fara för sina egna liv. Eller att vi kommer att få en abortturism till andra länder. Något inte alla har råd med och som inte nödvändigtvis är bra ur hälsosynpunkt heller. Då ska sexuell hälsa bli en klassfråga, med andra ord?
Ju mer jag tänker på de fantastiska uttalanden kristdemokraterna vräker ur sig mest hela tiden blir jag faktiskt mer och mer skeptisk till huruvida jag kan stödja ett Allianssamarbete med dessa medeltidsmänniskor. Jag själv som liberal tycker att det bär emot alldeles för mycket, helt enkelt.
Dessa mörkerkrafter har ingenting i svensk politik att göra. Antifeministiska, hbt-fientliga kravivrare som för det mesta är så långt ute till höger och cyklar att det börjar likna helt andra bokstavskombinationer som verkligen inte hör hemma i en svensk riksdag.
Ju mer jag tänker på det, dessto mer får jag en känsla av att det vore kul med en kraftig omfördelning av de politiska mandaten efter nästa års riksdagsval.
Alliansen borde snarare flirta sina ögonlock fullkomligt ur led gentemot inte minst Miljöpartiet. Och agera för att ta Piratpartiet på betydligt större allvar och hjälpa dem in i riksdagen - inte minst för att integritetsfrågorna förmodligen behöver ett piratparti i riksdagen i vilket fall och för att det finns betydligt sundare värderingar även kring HBT- och feministiska frågor bland piraterna än det gör hos mörkermännen och kreationisterna i Kd.
Om dessutom Feministiskt Initiativ lyckades ta sig in, vore det en enorm seger för den kvinnorättsliga kampen och för HBT-personer runtom i landet inför framtiden. Att se exempelvis Gudrun Schyman och Linnéa Sjögren i riksdagen skulle inte få mig att gråta.
I övrigt är jag fullt medveten om att jag kommer få äta upp mina bitska kommentarer gentemot Kd från ett par av mina alliansbröder- och systrar. Men vet ni... Jag blir så fruktansvärt förbannad att jag inte kan låta bli i vilket fall som helst. Jag tänker inte tåla det. Jag kan inte tåla det. Och jag kan inte förväntas behöva acceptera uttalanden som riktar sig på ett så aggressivt vis gentemot mig som transperson, flata och kvinna som Kd's uttalanden gjort på sistone.
Det får räcka nu!
Till skogs, Kristdemokrater! Ni har dragit vanära över hela landet!
Även Mary skriver.
Intressant!
Normala förortssvenskar med normala svenssonliv vill ju inte ha sånt. De vill inte se det och vill inte veta av det och borde alltså få slippa? Det är skrämmande!
Och nu är nästa kristdemokratiska steg att vi ska registrera alla gravida kvinnor som väljer att genomföra en abort. Man måste hålla ordning på de hemska och normbrytande varelser som gör något så otäckt som att tänka på sin egen kropp, sin egen framtid och sina förutsättnigar att faktiskt agera goda föräldrar. För de är ju väldigt skrämmande och samhällsomstörtande, alla dessa aborterande kvinnor. Inte sant?
Och vad blir sedan nästa steg? Grisknorr på alla bögar? Judestjärnornas stora revansch? Obligatorisk halvmåne på alla muslimer? Vi registrerar dem ju alla redan via FRA och säljer informationen vidare till andra europeiska stater, till USA osv. Det vore väl ett enkelt steg att ta?
Och vi har ju för inte så länge sedan tvångssteriliserat kvinnor som är alldeles för frisinnade för sitt eget bästa och som lever i synd. Det finns otroliga tabun idag riktade mot sexsäljare.
Och Sverige tvångssteriliserar redan sexuella minoriteter. Vilket förstås Göran Hägglund är väl medveten om. Rapporten ligger ju inlåst längst in i kassaskåpet på kontoret och är utsatt för systematisk glömska. Mycket passande.
Om det inte var kontroversiellt att registrera människor på grund av sexuell läggning och identitet, religiös övertygelse, vänskapskretsar och så vidare, så tycker jag att det är fruktansvärt medeltida att få för sig att registrera unga kvinnor på grund av deras sexliv och deras vilja att göra abort.
Hur i hela friden tänkte ni? Vad tror ni att detta kommer leda till?
Vem vill bli statligt registrerad för en sådan sak? Och vad i hela friden ska vi ha för nytta av det?
Om staten ska lägga sig i en sådan sak, befarar jag att vi kommer få enorma problem i framtiden med kvinnor som inte vågar söka hjälp förrän det är för sent. Eller kvinnor som väljer att hitta andra vägar att "självmedicinera" bort sina oönskade graviditeter med fara för sina egna liv. Eller att vi kommer att få en abortturism till andra länder. Något inte alla har råd med och som inte nödvändigtvis är bra ur hälsosynpunkt heller. Då ska sexuell hälsa bli en klassfråga, med andra ord?
Ju mer jag tänker på de fantastiska uttalanden kristdemokraterna vräker ur sig mest hela tiden blir jag faktiskt mer och mer skeptisk till huruvida jag kan stödja ett Allianssamarbete med dessa medeltidsmänniskor. Jag själv som liberal tycker att det bär emot alldeles för mycket, helt enkelt.
Dessa mörkerkrafter har ingenting i svensk politik att göra. Antifeministiska, hbt-fientliga kravivrare som för det mesta är så långt ute till höger och cyklar att det börjar likna helt andra bokstavskombinationer som verkligen inte hör hemma i en svensk riksdag.
Ju mer jag tänker på det, dessto mer får jag en känsla av att det vore kul med en kraftig omfördelning av de politiska mandaten efter nästa års riksdagsval.
Alliansen borde snarare flirta sina ögonlock fullkomligt ur led gentemot inte minst Miljöpartiet. Och agera för att ta Piratpartiet på betydligt större allvar och hjälpa dem in i riksdagen - inte minst för att integritetsfrågorna förmodligen behöver ett piratparti i riksdagen i vilket fall och för att det finns betydligt sundare värderingar även kring HBT- och feministiska frågor bland piraterna än det gör hos mörkermännen och kreationisterna i Kd.
Om dessutom Feministiskt Initiativ lyckades ta sig in, vore det en enorm seger för den kvinnorättsliga kampen och för HBT-personer runtom i landet inför framtiden. Att se exempelvis Gudrun Schyman och Linnéa Sjögren i riksdagen skulle inte få mig att gråta.
I övrigt är jag fullt medveten om att jag kommer få äta upp mina bitska kommentarer gentemot Kd från ett par av mina alliansbröder- och systrar. Men vet ni... Jag blir så fruktansvärt förbannad att jag inte kan låta bli i vilket fall som helst. Jag tänker inte tåla det. Jag kan inte tåla det. Och jag kan inte förväntas behöva acceptera uttalanden som riktar sig på ett så aggressivt vis gentemot mig som transperson, flata och kvinna som Kd's uttalanden gjort på sistone.
Det får räcka nu!
Till skogs, Kristdemokrater! Ni har dragit vanära över hela landet!
Även Mary skriver.
Intressant!
Replik: Beatrice Ask har inte läst sina egna rapporter
För ett par dagar sedan publicerade jag tillsammans med ett par andra integritetsdebattörer en artikel på Politikerbloggen där vi sökte sätta fingret på delar av den oro som finns kring Stockholmsprogrammet och det förväntade resultatet av förhandlingarna som börjat i Stockholm i veckan och kommer att forsätta under hösten.
Till svar fick vi ett märkligt uttalande om att vi jagar spöken och att vi inte skulle ha läst eller förstått dokumenten som rör Stockholmsprogrammet.
Repliker på vår kritik gick ut i både Dagens Nyheter och på Politikerbloggen. Dock var det relativt korta svar som bara var ämnade åt att lättvindigt vifta bort kritiken. Vi upplever inte att den verkligen har tagits på allvar.
Igår eftermiddag publicerade vi ett genmäle på Politikerbloggen, samt en mer teknisk genomgång på Svart Måndags blogg. Kika gärna och bygg din egen uppfattning.
Jag har även själv skrivit på Liberati.se om Stockholmsprogrammet.
Andra bloggar:
Niklas Starow, BloggenBent, Olof B, JensO, FarmorGun, Erik Hultin,
Intressant
Till svar fick vi ett märkligt uttalande om att vi jagar spöken och att vi inte skulle ha läst eller förstått dokumenten som rör Stockholmsprogrammet.
Repliker på vår kritik gick ut i både Dagens Nyheter och på Politikerbloggen. Dock var det relativt korta svar som bara var ämnade åt att lättvindigt vifta bort kritiken. Vi upplever inte att den verkligen har tagits på allvar.
Igår eftermiddag publicerade vi ett genmäle på Politikerbloggen, samt en mer teknisk genomgång på Svart Måndags blogg. Kika gärna och bygg din egen uppfattning.
Jag har även själv skrivit på Liberati.se om Stockholmsprogrammet.
Andra bloggar:
Niklas Starow, BloggenBent, Olof B, JensO, FarmorGun, Erik Hultin,
Intressant
Annika Beijbom vidgar debatten
Den alltid fantastiska Annika Beijbom vidgar debatten kring övervakningssamhället i gårdagens GP och sätter fingret på flera andra bitar vi blir tvungna att förr eller senare på allvar relatera till.
Mönsterigenkänning (ett annat ord för sociogram) används inte bara av regeringen, av EU eller av det amerikanska NSA. Det används också för att skräddarsy reklam på internet och det är inte litet kunskap exempelvis Google har om oss och våra liv. Hur ska vi förhålla oss till det?
På Liberati.se har vi diskuterat de här bitarna förr, och vi har även vänt på steken och diskuterat vad som är möjligt och önskvärt i en alltmer digitaliserad värld där medborgarna borde kunna få smidigare tillgång till den enorma kunskapsbas som de statliga och kommunala registren besitter idag. Information som är offentlig, men hittills bara sparats undan i pärmar. Det finns mycket att göra, men det här är diskussioner vi måste ta.
Vad vill vi ha internet till i framtiden?
Vi är på väg in i ett helt nytt paradigm i samhället idag och vi måste börja lyfta de fördelar och nackdelar denna utveckling kommer föra med sig. Det är oerhört viktigt att vi gör det.
Vi kommer att kunna ha tillgång till oerhörda mängder via bara ett par klick med datormusen och på en nivå vi aldrig haft förr. Vi kommer att se en utveckling som mer och mer kommer skifta över till en interaktiv och direkt tvåvägskommunikation. Mediernas och politikernas enkelriktade megafonretorik kommer inte att hålla särskilt mycket längre. Inte då den nya tidens medborgare mer och mer kräver att själva få ta del av debatten och kräver att själva få delta i realtid.
Samtidigt får vi en hel del bekymmer att greppa om i en ny tid där sociala medier blir alltmer vanliga som en viktig del av människors liv. Vi använder inte längre internet som ett verktyg för att kanske posta ett mail eller för att söka reda på en adress eller bara för att betala våra räkningar. Idag är vi inte på internet, som det brukade heta förr. Idag är vi internet.
Vi är absolut och direkt länkade till varandra på ett vis som gör att internet idag till stor del är våra liv. Frågar du en fjortonåring idag om deras adress, så får du inte en gatuadress. De bryr sig knappt om att lära sig sitt postnummer. Snarare kommer du få en mailadress, ett nickname på msn eller yahoo messenger eller för den delen bara en uppmaning om att facebooka dem.
Och på Facebook, MySpace och liknande communities väntar nästa utmaning för samhället. Idag lägger vi upp festbilder, citat, virutella bokhyllor, går med i grupper osv, på ett sätt som vi aldrig tidigare skådat. Det är bra och fint på många vis. Men vad händer den dagen då de där festbilderna dyker upp tio år senare i samband med arbetsintervjun för det där jobbet du verkligen drömmer om och bara måste ha till vilket pris som helst? Vad händer då de där grupperna du tyckte var så roliga för ett par år sedan nu hoppar upp och biter dig blå om baken?
Vi måste börja diskutera det här. Det är kanske inte en utveckling vi vill ha? Eller är det det?
Samtidigt som människors liv blir alltmer offentliga på grund av den otroligt snabba virtualiseringen, kommer vi också att få en bättre förståelse för hur andra människor lever sina liv. Vi kommer att få en högre grad av direktkontakt och förståelse för våra politiker, inte minst. Eller vi kommer få större möjligheter att prata med våra favoritartister eller den där fantastiska författaren vi bara avgudar. Och mitt i den här utvecklingen kommer vi förstå i mycket högre grad vilken mångfald världen faktiskt bjuder på. Vilken oerhörd diversifiering som finns mellan människor.
Det kommer bli mer naturligt att se människor som hela individer och inte bara stela människor som passerar oss på gatan eller stirrar på oss från framsidan av dagens pappersversion av Expressen. Just för att vi kan följa de här människorna på nätet i realtid och inte har behov av skräddarsydda papperspressversioner av omgivningen. Omgivningen lämnar pappersbladen i boken eller den där klippdockevärlden där vi bygger upp en bild av vem som är vem och vad som är vad - för att istället bli levande på en nivå vi aldrig skådat förr.
Men det ställer också krav på oss att tänka efter. Vad för bild vill vi skapa av oss själva? Vilka sidor vill vi visa upp? Vill vi att Google ska skräddarsy reklamen vi ser på nätet utifrån vad vi diskuterar med våra vänner om privat i en mail- eller messengerkonversation, vad vi säger på twitter osv?
Jag tror att samhället alltmer kommer att bli byggt på en öppenhet och offentlighet som kommer att kännas väldigt märklig för stora delar av samhället en tid framöver. Själv befinner jag mig i brytpunkten, litet grann, känns det som. Jag kan vara både förtjust och förskräckt på samma gång. Något som dagens tonåringar tar för givet kan för mig fortfarande kräva en stunds eftertanke och tillvänjning.
Jag tror att det är en bra utveckling. Men jag tror också att det kan leda till åtminstone en hel del initiala problem och kulturkrockar. Vi måste lyfta frågan och aktivt börja se vart utvecklingen är på väg. Vi måste börja tänka i nya banor och ta ställning till i vilken grad vi själva vill spela med.
Fördelen med det nya digitala samhället är många. Men vi måste också ha rätten att själva styra över i vilken grad vi vill vara just så offentliga som samhället gör oss. Vi måste själva få bestämma var våra gränser går. Det fär därför diskussionen är så viktig. För att vi måste finna verktyg och någon form av grundläggande normer för vart vi vill att detta tar oss som individer.
Det finns dock en stor skillnad på Facebooks och Googles mönsterigenkänningsprogram i förhållande till de statliga övervakningsprogrammen.
Hos de sociala medierna kan vi själva välja att stänga av. Vi kan tacka nej till vissa tjänster, vi kan stänga av de sökande små virtuella robotarna eller spärra ut dem. Vi kan välja att finna andra tjänster som inte använder samma teknik. Vi kan läsa igenom användaravtal och välja att acceptera eller inte acceptera. Vi kan även till viss del påverka företagen, vilket görs dagligen via inte minst Facebook, när vi tycker att de går för långt.
Men att lägga en komplett mönsterigenkänning och kartläggning i händerna på staten är något vi aldrig bett om. Vi har inga användaravtal, vi har ingen rätt att välja vad som sparas eller i vilket syfte. Vi kan inte styra över den statliga åsiktsregistreringen, registreringen på grund av sexuell läggning eller identitet, registreringen av vilka vi umgås med, vart vi äter våra middagar, vilken färg på kläder vi brukar köpa eller våra kommunikationer med vänner eller familj.
I en perfekt värld borde detta inte vara ett problem. Men i en annan tid, med en annan regering vid makten, skulle det kunna få oerhörda konsekvenser. Oppositionen som tystas, de upphaussade skandalerna kring den obekväma ministern som bygger på information som läckt ut via de statliga databaserna vid precis rätt tillfälle. Eller människor som proaktivt fängslas för deras politiska, religiösa eller filosofiska åsikters skull.
Vi har inte råd med den utvecklingen. Vi kommer aldrig ha råd med den. Och det är vår förbannade skyldighet att se till att vi aldrig någonsin accepterar eller tillåter den!
Google kan vi välja bort om vi vill. En statlig massövervakning och åsiktsregistrering är något vi förmodligen aldrig kan bli av med den dagen då den väl redan är införd.
Vi har fortfarande en mycket lång väg att gå.
Intressant!
Mönsterigenkänning (ett annat ord för sociogram) används inte bara av regeringen, av EU eller av det amerikanska NSA. Det används också för att skräddarsy reklam på internet och det är inte litet kunskap exempelvis Google har om oss och våra liv. Hur ska vi förhålla oss till det?
På Liberati.se har vi diskuterat de här bitarna förr, och vi har även vänt på steken och diskuterat vad som är möjligt och önskvärt i en alltmer digitaliserad värld där medborgarna borde kunna få smidigare tillgång till den enorma kunskapsbas som de statliga och kommunala registren besitter idag. Information som är offentlig, men hittills bara sparats undan i pärmar. Det finns mycket att göra, men det här är diskussioner vi måste ta.
Vad vill vi ha internet till i framtiden?
Vi är på väg in i ett helt nytt paradigm i samhället idag och vi måste börja lyfta de fördelar och nackdelar denna utveckling kommer föra med sig. Det är oerhört viktigt att vi gör det.
Vi kommer att kunna ha tillgång till oerhörda mängder via bara ett par klick med datormusen och på en nivå vi aldrig haft förr. Vi kommer att se en utveckling som mer och mer kommer skifta över till en interaktiv och direkt tvåvägskommunikation. Mediernas och politikernas enkelriktade megafonretorik kommer inte att hålla särskilt mycket längre. Inte då den nya tidens medborgare mer och mer kräver att själva få ta del av debatten och kräver att själva få delta i realtid.
Samtidigt får vi en hel del bekymmer att greppa om i en ny tid där sociala medier blir alltmer vanliga som en viktig del av människors liv. Vi använder inte längre internet som ett verktyg för att kanske posta ett mail eller för att söka reda på en adress eller bara för att betala våra räkningar. Idag är vi inte på internet, som det brukade heta förr. Idag är vi internet.
Vi är absolut och direkt länkade till varandra på ett vis som gör att internet idag till stor del är våra liv. Frågar du en fjortonåring idag om deras adress, så får du inte en gatuadress. De bryr sig knappt om att lära sig sitt postnummer. Snarare kommer du få en mailadress, ett nickname på msn eller yahoo messenger eller för den delen bara en uppmaning om att facebooka dem.
Och på Facebook, MySpace och liknande communities väntar nästa utmaning för samhället. Idag lägger vi upp festbilder, citat, virutella bokhyllor, går med i grupper osv, på ett sätt som vi aldrig tidigare skådat. Det är bra och fint på många vis. Men vad händer den dagen då de där festbilderna dyker upp tio år senare i samband med arbetsintervjun för det där jobbet du verkligen drömmer om och bara måste ha till vilket pris som helst? Vad händer då de där grupperna du tyckte var så roliga för ett par år sedan nu hoppar upp och biter dig blå om baken?
Vi måste börja diskutera det här. Det är kanske inte en utveckling vi vill ha? Eller är det det?
Samtidigt som människors liv blir alltmer offentliga på grund av den otroligt snabba virtualiseringen, kommer vi också att få en bättre förståelse för hur andra människor lever sina liv. Vi kommer att få en högre grad av direktkontakt och förståelse för våra politiker, inte minst. Eller vi kommer få större möjligheter att prata med våra favoritartister eller den där fantastiska författaren vi bara avgudar. Och mitt i den här utvecklingen kommer vi förstå i mycket högre grad vilken mångfald världen faktiskt bjuder på. Vilken oerhörd diversifiering som finns mellan människor.
Det kommer bli mer naturligt att se människor som hela individer och inte bara stela människor som passerar oss på gatan eller stirrar på oss från framsidan av dagens pappersversion av Expressen. Just för att vi kan följa de här människorna på nätet i realtid och inte har behov av skräddarsydda papperspressversioner av omgivningen. Omgivningen lämnar pappersbladen i boken eller den där klippdockevärlden där vi bygger upp en bild av vem som är vem och vad som är vad - för att istället bli levande på en nivå vi aldrig skådat förr.
Men det ställer också krav på oss att tänka efter. Vad för bild vill vi skapa av oss själva? Vilka sidor vill vi visa upp? Vill vi att Google ska skräddarsy reklamen vi ser på nätet utifrån vad vi diskuterar med våra vänner om privat i en mail- eller messengerkonversation, vad vi säger på twitter osv?
Jag tror att samhället alltmer kommer att bli byggt på en öppenhet och offentlighet som kommer att kännas väldigt märklig för stora delar av samhället en tid framöver. Själv befinner jag mig i brytpunkten, litet grann, känns det som. Jag kan vara både förtjust och förskräckt på samma gång. Något som dagens tonåringar tar för givet kan för mig fortfarande kräva en stunds eftertanke och tillvänjning.
Jag tror att det är en bra utveckling. Men jag tror också att det kan leda till åtminstone en hel del initiala problem och kulturkrockar. Vi måste lyfta frågan och aktivt börja se vart utvecklingen är på väg. Vi måste börja tänka i nya banor och ta ställning till i vilken grad vi själva vill spela med.
Fördelen med det nya digitala samhället är många. Men vi måste också ha rätten att själva styra över i vilken grad vi vill vara just så offentliga som samhället gör oss. Vi måste själva få bestämma var våra gränser går. Det fär därför diskussionen är så viktig. För att vi måste finna verktyg och någon form av grundläggande normer för vart vi vill att detta tar oss som individer.
Det finns dock en stor skillnad på Facebooks och Googles mönsterigenkänningsprogram i förhållande till de statliga övervakningsprogrammen.
Hos de sociala medierna kan vi själva välja att stänga av. Vi kan tacka nej till vissa tjänster, vi kan stänga av de sökande små virtuella robotarna eller spärra ut dem. Vi kan välja att finna andra tjänster som inte använder samma teknik. Vi kan läsa igenom användaravtal och välja att acceptera eller inte acceptera. Vi kan även till viss del påverka företagen, vilket görs dagligen via inte minst Facebook, när vi tycker att de går för långt.
Men att lägga en komplett mönsterigenkänning och kartläggning i händerna på staten är något vi aldrig bett om. Vi har inga användaravtal, vi har ingen rätt att välja vad som sparas eller i vilket syfte. Vi kan inte styra över den statliga åsiktsregistreringen, registreringen på grund av sexuell läggning eller identitet, registreringen av vilka vi umgås med, vart vi äter våra middagar, vilken färg på kläder vi brukar köpa eller våra kommunikationer med vänner eller familj.
I en perfekt värld borde detta inte vara ett problem. Men i en annan tid, med en annan regering vid makten, skulle det kunna få oerhörda konsekvenser. Oppositionen som tystas, de upphaussade skandalerna kring den obekväma ministern som bygger på information som läckt ut via de statliga databaserna vid precis rätt tillfälle. Eller människor som proaktivt fängslas för deras politiska, religiösa eller filosofiska åsikters skull.
Vi har inte råd med den utvecklingen. Vi kommer aldrig ha råd med den. Och det är vår förbannade skyldighet att se till att vi aldrig någonsin accepterar eller tillåter den!
Google kan vi välja bort om vi vill. En statlig massövervakning och åsiktsregistrering är något vi förmodligen aldrig kan bli av med den dagen då den väl redan är införd.
Vi har fortfarande en mycket lång väg att gå.
Intressant!
2009-07-17
Tankar om Stockholmsprogrammet
Skriver återigen om Stockholmsprogrammet. Denna gången på Liberati.se.
Litet mer en tankepjäs eller så kring bra och dåliga sidor av Stockholmsprogrammet. I relativ korthet, visserligen, även om det förmodligen går att skriva hyllmetrar om ämnet.
Litet mer en tankepjäs eller så kring bra och dåliga sidor av Stockholmsprogrammet. I relativ korthet, visserligen, även om det förmodligen går att skriva hyllmetrar om ämnet.
Alexander Bard om upphovsrätt och Pirate Bay på Expressen Debatt
Idag publicerar Alexander Bard en, tycker jag, tänkvärd artikel kring sina tankar rörande The Pirate Bay och upphovsrättsfrågan.
Jag vet att Anna Troberg redan huggit på det och hänvisar till Alexander som Kung Midas och ondgör sig över att Alexander pratat om svältande kreatörer. Men det är väl inget nytt? Det har han alltid gjort. Och problemet finns ju fortfarande där. De som tjänar pengar på dyra cd-priser eller på häxjakter via IPRED är ju knappast kreatörerna och kulturarbetarna. Många av dem vill inte ens ha skiten. De skiter i vem som distribuerar prylarna de skapar, så länge de får det distribuerat och så länge de förhoppningsvis får en liten gnutta payback för vad de skapar och kan få en stunds respit inför nästa hyresinbetalning.
Joshua Tree kommenterar nedanför Annas inlägg och håller i stort sett med Alexander, som jag förstår det, men tycker att det inte är upp till konsumenter, kreatörer eller samhället att ta fram nya affärsmodeller för att näringslivet ska överleva. Du har helt rätt!
Men vänd på det istället. Varför ska vi överhuvudtaget ha ett näringsliv som har ensamrätt på distributionen då? Är det nödvändigt? Det kanske det är. Jag är inte helt övertygad, bara. Om vi kan finna en bättre lösning, eller ett tjogtal lösningar eller fler, så bangar inte jag. Det enda jag vet är att IPRED ska bort, att dagens mediejättar mest är förkrympta och griniga skuggor av vad de en gång var och att de måste bort till vilket pris som helst. Vad som ersätter dem vet vi inte än. Vilken form ersättarna kommer att få är det hela frågan - egentligen - handlar om. Och det är litet grann upp till oss att bestämma det. Vi är konsumenterna. Vi är de bästa att avgöra vilka distributionsformer, prismodeller och marknadsföringslösningar vi köper och vill ha i framtiden. Lasta inte över problemet på någon annan. Vi kan mycket väl vara smarta och ärliga nog att fundera på vad vi vill ha, vad vi köper, och se till att det förmedlas till kultur- och mediascenen på ett begåvat vis för att därifrån skapa en bättre modell för en litet mindre medeltida framtid.
Sedan... Anna, jag vet att du inte dagligdags diskuterar med Alexander kring de här frågorna utan mest bara ser honom på olika hearings eller som författare till en artikel här eller där. Jag kan dock tala om att Alexander och jag har diskuterat det här flitigt under en hyfsat lång tid nu. Betydligt längre än ett par månader. Att den här typen av förändringar på många plan i samhället skulle komma till förutspåddes redan i boken Nätokraterna någonstans runt millenieskiftet, alltså för i runda slängar tio år sedan (skriven av Alexander Bard och Jan Söderqvist - läs den! Den är bra). Nana nana nanana nana nanana... (Känner mig som veckans boktips).
Alexander tänkte till redan då. Och har tänkt till sedan dess. Liksom jag och många andra. Och han tänker väl till sådär tvåhundra gånger varje gång något som intresserar honom dyker upp i en diskussion. Skulle han säga till varje gång han tänkt till, så skulle jag aldrig få en syl i vädret när vi träffas och pratar, så uppmuntra honom inte. ;-)
Ja, Alexander... du får basha mig sedan. Men jag hoppas jag kommer undan med det om jag viftar på ögonfransarna litet och ser söt ut.
Alexander och jag har länge varit rörande eniga om att en av de största frågorna för kulturen, internet och samhället som sådant i världen idag rör just upphovsrättsfrågans vara eller inte vara. Hur kommer vi fram till vettiga lösningar?
Än så länge har ingen funnit den vinnande modellen som ersätter den föråldrade upphovsrättsidé som ännu gäller, men som blivit så hopplöst frånsprungen. Istället ska rättigheterna skyddas med hjälp av vansinniga övervakningslagar som dels är pinsamt ineffektiva när det gäller att komma åt någon som helst fildelningsproblematik och dels vägrar man att alls tänka nytt. Bland annat tar det sig uttryck i en ovilja att alls diskutera de här frågorna med pirater, fildelare eller kreatörerna bakom Pirate Bay.
Men Alexander lyfter också fram en annan viktig punkt. Det kostar mer än ett par skrynkliga hundringar för att producera nästa Sagan om Ringen. Det kostar litet mer att få ihop ett bra producentteam för att få Depeche Modes Dave Gahan att låta sådär riktigt grymt, sexigt och frustande bra att jag själv ska fundera på att överge flatigheten och bli heteronormativ igen.
Om vi kan finna en lösning på problemet att - produktionen - av kultur av alla slag fortfarande kostar pengar - inte minst "bra" kultur (inte att sammanblanda med det förhatliga finkulturbegreppet, mind you) - och om vi ändå kan finna bra, kostnadseffektiva sätt att hålla nere priserna på produkterna, öka tillgängligheten och haussa en fungerande distributionsmodell (torrenter i all ära, men jag gav upp för rätt länge sedan när hälften av allt jag ville tanka hem slutade på 99,6%), med bra kvalitet på outputen... Ja, då har vi en vinnare.
Sedan tror jag inte på att en värld som ser ut som den gör idag kommer att finna en enda lösning, hur mycket vi än vill och hur skrämmande tanken på något annat än är. Vi blir tvungna att hoppa och förlita oss på att repet runt midjan eller fallskärmen på ryggen faktiskt håller.
Vad vi alla kan vara grymt enade i är att dagens upphovsrättssystem och distributionsmodeller är så gamla, sjuka, trötta och överbeskyddade att det borde varit skottpengar på dem för länge, länge sedan. Riv skiten!
Men en uppmaning till alla er därute som, liksom jag och Alexander, vill slakta upphovsrätten av idag: Börja gnugga geniknölarna nu. Det är dags!
Vi måste finna fungerande lösningar för hur framtidens kultur ska produceras, bekostas och distribueras. Det är livsnödvändigt. Och något måste trots allt ersätta de numera rätt avmagrade och desperata halvliken av mediejättarna. De tynar bort as we speak. Vad kommer istället?
För den som lyckas lösa gåtan och knäcka kuben finns förmodligen både förmögenheter och cred från en hel omvärld att hämta. Vad väntar vi på? Låt oss påbörja diskussionen och jobba.
Intressant!
Jag vet att Anna Troberg redan huggit på det och hänvisar till Alexander som Kung Midas och ondgör sig över att Alexander pratat om svältande kreatörer. Men det är väl inget nytt? Det har han alltid gjort. Och problemet finns ju fortfarande där. De som tjänar pengar på dyra cd-priser eller på häxjakter via IPRED är ju knappast kreatörerna och kulturarbetarna. Många av dem vill inte ens ha skiten. De skiter i vem som distribuerar prylarna de skapar, så länge de får det distribuerat och så länge de förhoppningsvis får en liten gnutta payback för vad de skapar och kan få en stunds respit inför nästa hyresinbetalning.
Joshua Tree kommenterar nedanför Annas inlägg och håller i stort sett med Alexander, som jag förstår det, men tycker att det inte är upp till konsumenter, kreatörer eller samhället att ta fram nya affärsmodeller för att näringslivet ska överleva. Du har helt rätt!
Men vänd på det istället. Varför ska vi överhuvudtaget ha ett näringsliv som har ensamrätt på distributionen då? Är det nödvändigt? Det kanske det är. Jag är inte helt övertygad, bara. Om vi kan finna en bättre lösning, eller ett tjogtal lösningar eller fler, så bangar inte jag. Det enda jag vet är att IPRED ska bort, att dagens mediejättar mest är förkrympta och griniga skuggor av vad de en gång var och att de måste bort till vilket pris som helst. Vad som ersätter dem vet vi inte än. Vilken form ersättarna kommer att få är det hela frågan - egentligen - handlar om. Och det är litet grann upp till oss att bestämma det. Vi är konsumenterna. Vi är de bästa att avgöra vilka distributionsformer, prismodeller och marknadsföringslösningar vi köper och vill ha i framtiden. Lasta inte över problemet på någon annan. Vi kan mycket väl vara smarta och ärliga nog att fundera på vad vi vill ha, vad vi köper, och se till att det förmedlas till kultur- och mediascenen på ett begåvat vis för att därifrån skapa en bättre modell för en litet mindre medeltida framtid.
Sedan... Anna, jag vet att du inte dagligdags diskuterar med Alexander kring de här frågorna utan mest bara ser honom på olika hearings eller som författare till en artikel här eller där. Jag kan dock tala om att Alexander och jag har diskuterat det här flitigt under en hyfsat lång tid nu. Betydligt längre än ett par månader. Att den här typen av förändringar på många plan i samhället skulle komma till förutspåddes redan i boken Nätokraterna någonstans runt millenieskiftet, alltså för i runda slängar tio år sedan (skriven av Alexander Bard och Jan Söderqvist - läs den! Den är bra). Nana nana nanana nana nanana... (Känner mig som veckans boktips).
Alexander tänkte till redan då. Och har tänkt till sedan dess. Liksom jag och många andra. Och han tänker väl till sådär tvåhundra gånger varje gång något som intresserar honom dyker upp i en diskussion. Skulle han säga till varje gång han tänkt till, så skulle jag aldrig få en syl i vädret när vi träffas och pratar, så uppmuntra honom inte. ;-)
Ja, Alexander... du får basha mig sedan. Men jag hoppas jag kommer undan med det om jag viftar på ögonfransarna litet och ser söt ut.
Alexander och jag har länge varit rörande eniga om att en av de största frågorna för kulturen, internet och samhället som sådant i världen idag rör just upphovsrättsfrågans vara eller inte vara. Hur kommer vi fram till vettiga lösningar?
Än så länge har ingen funnit den vinnande modellen som ersätter den föråldrade upphovsrättsidé som ännu gäller, men som blivit så hopplöst frånsprungen. Istället ska rättigheterna skyddas med hjälp av vansinniga övervakningslagar som dels är pinsamt ineffektiva när det gäller att komma åt någon som helst fildelningsproblematik och dels vägrar man att alls tänka nytt. Bland annat tar det sig uttryck i en ovilja att alls diskutera de här frågorna med pirater, fildelare eller kreatörerna bakom Pirate Bay.
Men Alexander lyfter också fram en annan viktig punkt. Det kostar mer än ett par skrynkliga hundringar för att producera nästa Sagan om Ringen. Det kostar litet mer att få ihop ett bra producentteam för att få Depeche Modes Dave Gahan att låta sådär riktigt grymt, sexigt och frustande bra att jag själv ska fundera på att överge flatigheten och bli heteronormativ igen.
Om vi kan finna en lösning på problemet att - produktionen - av kultur av alla slag fortfarande kostar pengar - inte minst "bra" kultur (inte att sammanblanda med det förhatliga finkulturbegreppet, mind you) - och om vi ändå kan finna bra, kostnadseffektiva sätt att hålla nere priserna på produkterna, öka tillgängligheten och haussa en fungerande distributionsmodell (torrenter i all ära, men jag gav upp för rätt länge sedan när hälften av allt jag ville tanka hem slutade på 99,6%), med bra kvalitet på outputen... Ja, då har vi en vinnare.
Sedan tror jag inte på att en värld som ser ut som den gör idag kommer att finna en enda lösning, hur mycket vi än vill och hur skrämmande tanken på något annat än är. Vi blir tvungna att hoppa och förlita oss på att repet runt midjan eller fallskärmen på ryggen faktiskt håller.
Vad vi alla kan vara grymt enade i är att dagens upphovsrättssystem och distributionsmodeller är så gamla, sjuka, trötta och överbeskyddade att det borde varit skottpengar på dem för länge, länge sedan. Riv skiten!
Men en uppmaning till alla er därute som, liksom jag och Alexander, vill slakta upphovsrätten av idag: Börja gnugga geniknölarna nu. Det är dags!
Vi måste finna fungerande lösningar för hur framtidens kultur ska produceras, bekostas och distribueras. Det är livsnödvändigt. Och något måste trots allt ersätta de numera rätt avmagrade och desperata halvliken av mediejättarna. De tynar bort as we speak. Vad kommer istället?
För den som lyckas lösa gåtan och knäcka kuben finns förmodligen både förmögenheter och cred från en hel omvärld att hämta. Vad väntar vi på? Låt oss påbörja diskussionen och jobba.
Intressant!
Johan Westerholm svarar Beatrice Ask på Arvidfalk.se
Johan Westerholm (Sossar mot Storebror) svarar Beatrice Ask om spökjakten idag på Arvidfalk.se.
Kan vara läsvärt för den som känner att debatten kring Stockholmsprogrammet och Blair Witch-känslan fortfarande är litet kittlande.
Helt klart värt att dela med mig av, tänker jag.
Kan vara läsvärt för den som känner att debatten kring Stockholmsprogrammet och Blair Witch-känslan fortfarande är litet kittlande.
Helt klart värt att dela med mig av, tänker jag.
Bajen Fans ordförande naken?
Läste just detta på bloggen Åsiktstorped. Micke är en fantastisk medmänniska med hjärtat på rätt ställe och jag blev liksom tvungen att puffa litet grann för det här inlägget. Även Maria Ferm skriver bra.
Det rör sig om ett tack till AIK's och Hammarsby's supporterklubbar för att de lyfter heterotemat på årets Pridefestival i Stockholm på ett fantastiskt bra vis genom sina ganska rädda och ibland öppet homofoba uttalanden. Jag har redan påpekat att anglikanska kyrkan är en bra ambassadör för behovet av Tema Hetero och Stockholm Pride. Nu sållar sig alltså även två av landets största fan clubs till ambassadörsledet och gör, kanske ovetandes, en jätteinsats för debatten och kampanjen kring årets festival.
Därför vill jag säga tack till er alla som så villigt ställer upp och marknadsför lika rättigheter och rätten att slippa bli diskriminerad (eller slippa ta skit för viljan att gå i ett Pridetåg) på ett så oerhört bra och effektivt vis.
Varma hälsningar
Amanda Brihed
tidigare medlem i Black Army, gnagare och dessutom flata
Fler som skriver:
Anders Wallner, Jonas Morian, HBT-Sossen, Aftonbladet om AIK
Intressant?
Det rör sig om ett tack till AIK's och Hammarsby's supporterklubbar för att de lyfter heterotemat på årets Pridefestival i Stockholm på ett fantastiskt bra vis genom sina ganska rädda och ibland öppet homofoba uttalanden. Jag har redan påpekat att anglikanska kyrkan är en bra ambassadör för behovet av Tema Hetero och Stockholm Pride. Nu sållar sig alltså även två av landets största fan clubs till ambassadörsledet och gör, kanske ovetandes, en jätteinsats för debatten och kampanjen kring årets festival.
Därför vill jag säga tack till er alla som så villigt ställer upp och marknadsför lika rättigheter och rätten att slippa bli diskriminerad (eller slippa ta skit för viljan att gå i ett Pridetåg) på ett så oerhört bra och effektivt vis.
Varma hälsningar
Amanda Brihed
tidigare medlem i Black Army, gnagare och dessutom flata
Fler som skriver:
Anders Wallner, Jonas Morian, HBT-Sossen, Aftonbladet om AIK
Intressant?
Svar på min kritik mot anglikanska kyrkan
Jag fick ett väldigt välformulerat svar på min kritik av anglikanska kyrkans attack gentemot svenska kyrkan rörande debatten om könsneutrala (samkönade) äktenskap.
Se även breven här.
Jag tycker att det är viktigt att föra upp den debatten och diskutera den. Inte minst som vi nu ser fram emot Stockholm Pride om bara någon dryg vecka och då årets tema är Hetero.
Stockholm Pride ställer frågan "Hur Hetero är du?" och söker just problematisera hur normerna påverkar inte bara bögar eller flator utan hela samhället - dig och mig - i vardagen. Här och nu. Det svar jag fick på gårdagens inlägg är ju ett tydligt exempel på just detta i mitt fall.
Debatten kunde inte bli mer aktuell än nu, varför jag hoppas att det är ok för Peter att jag lyfter den annars fullt offentliga (annars hade jag tvekat att publicera den utan att höra mig för direkt, förstås) kommentaren från inlägget nedan och helt enkelt väljer att svara på den även på denna plats.
Jag vill också uppmuntra er läsare som besöker Stockholm Pride i år att komma förbi den 29 juli och se den paneldebatt där jag debatterar med Alexander Bard, Louise Persson och Seved Monke om just kampen för homo-, bi- och transpersoners fortsatta kamp för lika rättigheter efter de könsneutrala äktenskapen. Arrangerar gör HBT-liberalerna tillsammans med Liberati.
Tid och plats: Klarabiografen på Stockholms Stadsteater/Kulturhuset, klockan 16.15 - 17.45 den 29 juli 2009.
Peter skriver följande:
och jag väljer att svara sisåhär:
Hej Peter.
För mig som för bara ett litet antal år sedan blev exkommunicerad från svenska kyrkan på grund av att jag tillhör en sexuell minoritet och så sent som för ett drygt år sedan blev tvångssteriliserad av svenska staten är det tyvärr inte helt lätt att hålla med.
Som därutöver djupt troende tycker jag att en sådan märklig, ickeinkluderande eller rentav separatistisk, hållning är väldigt problematisk. Jag själv tilltalas inte minst av det kärleksbudskap som genomströmmar Bibeln och tycker inte att jag kan se något skäl till att Jesus själv skulle ha tagit annan ställning än jag. Budskapet är tänkt att vara kärlek, inkludering och jämställdhet med den utsatte, den annorlunda, den icketroende, den som tror på något eller någon annan och den som befinner sig i minoritet. Det var vad Jesus predikade sist jag kikade efter.
Jag respekterar din åsikt, men tycker själv att saker går åt alldeles rätt håll när nu alla människor de facto får samma värde, samma rättigheter, friheter och skyldigheter. Om vi ska diskutera risken för repressalier, är jag rädd att tonläget från Anglikanska Kyrkan varit allt annat än diplomatiskt hittills, vilket jag tycker är väldigt olyckligt. Jag får tyvärr inte känslan av att anglikanerna varken är särdeles diskussionssugna eller intresserade av att ge bistånd till en autentisk och självständig svensk andlighet. Att bli påtvingad någonting av en annan eller tredje part är inte något jag brukar definiera som varken autentiskt eller självständigt. Inte i min bok.
Jag tycker inte att det är för mycket begärt, å andra sidan, att vi kan föra denna diskussionen utan att hota med, eller anklaga varandra för att kasta runt med repressalier mot varann. Det leder liksom ingenvart.
Jag har svårt att förstå varför en exkluderande och i grunden diskriminerande norm från urminnes tider ska få fortsätta stå oemotsagd i all evighet bara för att den upphöjts till religiös (eller annan) tradition.
Allt väl!
Amanda
Intressant?
Se även breven här.
Jag tycker att det är viktigt att föra upp den debatten och diskutera den. Inte minst som vi nu ser fram emot Stockholm Pride om bara någon dryg vecka och då årets tema är Hetero.
Stockholm Pride ställer frågan "Hur Hetero är du?" och söker just problematisera hur normerna påverkar inte bara bögar eller flator utan hela samhället - dig och mig - i vardagen. Här och nu. Det svar jag fick på gårdagens inlägg är ju ett tydligt exempel på just detta i mitt fall.
Debatten kunde inte bli mer aktuell än nu, varför jag hoppas att det är ok för Peter att jag lyfter den annars fullt offentliga (annars hade jag tvekat att publicera den utan att höra mig för direkt, förstås) kommentaren från inlägget nedan och helt enkelt väljer att svara på den även på denna plats.
Jag vill också uppmuntra er läsare som besöker Stockholm Pride i år att komma förbi den 29 juli och se den paneldebatt där jag debatterar med Alexander Bard, Louise Persson och Seved Monke om just kampen för homo-, bi- och transpersoners fortsatta kamp för lika rättigheter efter de könsneutrala äktenskapen. Arrangerar gör HBT-liberalerna tillsammans med Liberati.
Tid och plats: Klarabiografen på Stockholms Stadsteater/Kulturhuset, klockan 16.15 - 17.45 den 29 juli 2009.
Peter skriver följande:
Jag mottar för min del Engelska Kyrkans kraftfulla initiativ med glädje. Svenska kyrkan har alldeles spårat ur och blivit en filial till den världsliga makten med Politisk Korrekthet som dogmatiskt ramverk i bibelns ställe. Homosexuella skall i fråga om materiella förhållanden ha samma faktiska rättigheter som alla andra, så det är inte alls ifrågasatt, varför man inte skall svamla om "förtryck av minoritet". Däremot skall avvikelsen ICKE helgas med något slags metafysisk normativitet den helt enkelt inte har, och så enkelt är det, och det SKALL kunna sägas rent ut utan risk för mediala och pseudojuridiska repressalier från Överhetens sida.
Svenska Kyrkan ansluter sig till den politiska Överhetens åsiktstyranni över Sveriges folk. Den beställsamma opportunismen förtjänar ingen som helst respekt, och den engelska kyrkans bistånd till en autentisk och självständig svensk andlighet är därför oerhört välkommet.
Det är också en kamp som bara börjat!
- Peter Ingestad, Solna
och jag väljer att svara sisåhär:
Hej Peter.
För mig som för bara ett litet antal år sedan blev exkommunicerad från svenska kyrkan på grund av att jag tillhör en sexuell minoritet och så sent som för ett drygt år sedan blev tvångssteriliserad av svenska staten är det tyvärr inte helt lätt att hålla med.
Som därutöver djupt troende tycker jag att en sådan märklig, ickeinkluderande eller rentav separatistisk, hållning är väldigt problematisk. Jag själv tilltalas inte minst av det kärleksbudskap som genomströmmar Bibeln och tycker inte att jag kan se något skäl till att Jesus själv skulle ha tagit annan ställning än jag. Budskapet är tänkt att vara kärlek, inkludering och jämställdhet med den utsatte, den annorlunda, den icketroende, den som tror på något eller någon annan och den som befinner sig i minoritet. Det var vad Jesus predikade sist jag kikade efter.
Jag respekterar din åsikt, men tycker själv att saker går åt alldeles rätt håll när nu alla människor de facto får samma värde, samma rättigheter, friheter och skyldigheter. Om vi ska diskutera risken för repressalier, är jag rädd att tonläget från Anglikanska Kyrkan varit allt annat än diplomatiskt hittills, vilket jag tycker är väldigt olyckligt. Jag får tyvärr inte känslan av att anglikanerna varken är särdeles diskussionssugna eller intresserade av att ge bistånd till en autentisk och självständig svensk andlighet. Att bli påtvingad någonting av en annan eller tredje part är inte något jag brukar definiera som varken autentiskt eller självständigt. Inte i min bok.
Jag tycker inte att det är för mycket begärt, å andra sidan, att vi kan föra denna diskussionen utan att hota med, eller anklaga varandra för att kasta runt med repressalier mot varann. Det leder liksom ingenvart.
Jag har svårt att förstå varför en exkluderande och i grunden diskriminerande norm från urminnes tider ska få fortsätta stå oemotsagd i all evighet bara för att den upphöjts till religiös (eller annan) tradition.
Allt väl!
Amanda
Intressant?
2009-07-16
Det finns inga hot och spöken på den här himlen inte...
Så rikets säkerhet ska diskuteras i privata och oskärmade mobiltelefoner och sms-konversationer. Så bra! Så praktiskt!
Jo, och det finns ju inga som helt skäl att misstänka att något sådant skulle kunna hända med våra privata uppgifter som sparas undan av FRA eller andra övervakningsinstanser - civila eller militära?
Med tanke på att vi alltid har att göra med den mänskliga faktorn, kommer vi alltid att ha problem med dels människor som slarvar och skiter i reglementen av ren lathet - och dels, vilket är värre, människor som skiter i reglementet för att uppnå något annat mål.
Exempelvis människor som gärna vill veta vad den eller den kändisen har för privatliv eller säger till sin mamma i telefon eller mail, eller vem den politikern ligger med just nu. Vad någon annan umgås med för människor och vart den eller den individen ska åka på semester.
Jag är inte alls trygg med statliga eller överstatliga övervakningssystem. Inte när stora delar av den moderna generationen människor idag lever nära nog hela sina liv online. Vi textar varandra från mobiltelefoner på tunnelbanan, vi skickar roliga bilder på varann med mms, vi berättar om våra innersta känslor med våra vänner via telefoni som dessutom allt oftare till stora delar överförs digitalt. Vi mailar, viserar våra digitala kollektivtrafikkort, deklarerar, betalar våra räkningar, använder bankomater och visakort osv. Och varje gång en uppkopplad maskin används någonstans i Sverige eller i någon annan del av världen ska nu informationen sparas av staten via FRA.
Samtidigt vill EU nu harmonisera våra säkerhetstjänster och polismyndigheter och föra dem närmre varann för att kunna få tillgång till samma information om samma 500.000.000 människor i Europa och otaliga andra bland världens flera miljarder invånare som kommunicerar med Europa för att proaktivt kunna jaga ett fåtal brottslingar.
Och nu ska det dessutom bli olagligt att "prata terror". Hur ska det gå till? Och vem bestämmer vad som är terrorprat eller inte? Vart går den magiska gränsen? En gråtande arbetslös som inte får ihop till hyran och för sin familj eller sina vänner bannar den sittande regeringen? Är detta harmfullt nog - att jag skriver om det här? Gör det mig till en terrorist? Eller kanske talet jag höll i Humlegården igår?
Jag drar mig till minnes Marianne Mikko som förra året försökte driva igenom ett initiativförslag i EU som skulle ge europeiska regeringar rätten att censurera och eventuellt stänga ner bloggar och hemsidor som uttalade sig ofördelaktigt om sittande regim eller bara hade fel åsikter. En obligatorisk registrering av bloggarna, deras författare och deras intressen och åsikter skulle i vilket fall bli av. Hallelujah!
Litet närmre vår egen tid har vi det fantastiskt medeltida och urbota fåniga eländet till lag som just klubbats i Litauen och som förbjuder människor att tala positivt om homo- och bisexuella, om spel och gambling, om hypnos och vad mer det nu kan vara. Vad?
Hur länge dröjer det innan homo- bi- och transvärlden blir helt och hållet förbjuden att existera. Märk väl att detta inte är "någon annanstans". Detta är ett grannland som ligger bara en kort bit bort med flyg eller båt.
Den brittiska anglikanska kyrkan sätter press på Svenska Kyrkan och hotar med försämrade relationer (kanske ett upphörande av det ekumeniska arbetet helt och hållet i förlängningen?) på grund av diskussionerna och beslutet inom Svenska Kyrkan att viga och välsigna samkönade par.
Och i Sverige fortsätter vi att tvångssterilisera trans- och intersexuella.
I Sverige tystas man dessutom om man diskuterar droger i tv-program, även om det gudskelov inte var vår regering som lyckades med det konststycket. Men hur lång tid tar det med en inte fullt så liberal regering vid makten och med ett par moraliska svallvågor som slår emot oss av det ena eller det andra skälet?
Vi har fortfarande en lång väg kvar innan vi kan köpa argumentet med rent mjöl i påsen och att vi lever i den bästa av världar, där ingen alls behöver frukta staten eller regeringen. Där ingen ska behöva vara rädd för förföljelser. Där ingen ska behöva oroa sig för vad som kan komma att hända imorgon.
Kampen har bara börjat. Det ser mörkt ut för Europa idag. Låt oss hoppas att delegaterna som diskuterar Stockholmsprogrammet nu under veckan tar sitt förnuft tillfånga och gör världen en liten aning ljusare att leva i igen.
Intressant!
Jo, och det finns ju inga som helt skäl att misstänka att något sådant skulle kunna hända med våra privata uppgifter som sparas undan av FRA eller andra övervakningsinstanser - civila eller militära?
Med tanke på att vi alltid har att göra med den mänskliga faktorn, kommer vi alltid att ha problem med dels människor som slarvar och skiter i reglementen av ren lathet - och dels, vilket är värre, människor som skiter i reglementet för att uppnå något annat mål.
Exempelvis människor som gärna vill veta vad den eller den kändisen har för privatliv eller säger till sin mamma i telefon eller mail, eller vem den politikern ligger med just nu. Vad någon annan umgås med för människor och vart den eller den individen ska åka på semester.
Jag är inte alls trygg med statliga eller överstatliga övervakningssystem. Inte när stora delar av den moderna generationen människor idag lever nära nog hela sina liv online. Vi textar varandra från mobiltelefoner på tunnelbanan, vi skickar roliga bilder på varann med mms, vi berättar om våra innersta känslor med våra vänner via telefoni som dessutom allt oftare till stora delar överförs digitalt. Vi mailar, viserar våra digitala kollektivtrafikkort, deklarerar, betalar våra räkningar, använder bankomater och visakort osv. Och varje gång en uppkopplad maskin används någonstans i Sverige eller i någon annan del av världen ska nu informationen sparas av staten via FRA.
Samtidigt vill EU nu harmonisera våra säkerhetstjänster och polismyndigheter och föra dem närmre varann för att kunna få tillgång till samma information om samma 500.000.000 människor i Europa och otaliga andra bland världens flera miljarder invånare som kommunicerar med Europa för att proaktivt kunna jaga ett fåtal brottslingar.
Och nu ska det dessutom bli olagligt att "prata terror". Hur ska det gå till? Och vem bestämmer vad som är terrorprat eller inte? Vart går den magiska gränsen? En gråtande arbetslös som inte får ihop till hyran och för sin familj eller sina vänner bannar den sittande regeringen? Är detta harmfullt nog - att jag skriver om det här? Gör det mig till en terrorist? Eller kanske talet jag höll i Humlegården igår?
Jag drar mig till minnes Marianne Mikko som förra året försökte driva igenom ett initiativförslag i EU som skulle ge europeiska regeringar rätten att censurera och eventuellt stänga ner bloggar och hemsidor som uttalade sig ofördelaktigt om sittande regim eller bara hade fel åsikter. En obligatorisk registrering av bloggarna, deras författare och deras intressen och åsikter skulle i vilket fall bli av. Hallelujah!
Litet närmre vår egen tid har vi det fantastiskt medeltida och urbota fåniga eländet till lag som just klubbats i Litauen och som förbjuder människor att tala positivt om homo- och bisexuella, om spel och gambling, om hypnos och vad mer det nu kan vara. Vad?
Hur länge dröjer det innan homo- bi- och transvärlden blir helt och hållet förbjuden att existera. Märk väl att detta inte är "någon annanstans". Detta är ett grannland som ligger bara en kort bit bort med flyg eller båt.
Den brittiska anglikanska kyrkan sätter press på Svenska Kyrkan och hotar med försämrade relationer (kanske ett upphörande av det ekumeniska arbetet helt och hållet i förlängningen?) på grund av diskussionerna och beslutet inom Svenska Kyrkan att viga och välsigna samkönade par.
Och i Sverige fortsätter vi att tvångssterilisera trans- och intersexuella.
I Sverige tystas man dessutom om man diskuterar droger i tv-program, även om det gudskelov inte var vår regering som lyckades med det konststycket. Men hur lång tid tar det med en inte fullt så liberal regering vid makten och med ett par moraliska svallvågor som slår emot oss av det ena eller det andra skälet?
Vi har fortfarande en lång väg kvar innan vi kan köpa argumentet med rent mjöl i påsen och att vi lever i den bästa av världar, där ingen alls behöver frukta staten eller regeringen. Där ingen ska behöva vara rädd för förföljelser. Där ingen ska behöva oroa sig för vad som kan komma att hända imorgon.
Kampen har bara börjat. Det ser mörkt ut för Europa idag. Låt oss hoppas att delegaterna som diskuterar Stockholmsprogrammet nu under veckan tar sitt förnuft tillfånga och gör världen en liten aning ljusare att leva i igen.
Intressant!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
