Medeltid, pirater och ett rättsväsende som får världen att hålla för ögonen

Jo, men visst var det väntat. Det var ingen som tvivlade på hur det i grunden skulle gå idag. Det var bara detaljerna vi egentligen var nyfikna på. Eller hur? Det är skrämmande, visst. Men det är inte så otroligt överraskande i en tidsålder som är så medeltida att man numera stavar ordet "Medeltid" genom att skriva "2010" att man inte kan skilja på teknisk lösning och mordvapen, så att säga. Och det ska ju till mörkermänniskor för att skapa medeltid ändå. Det har vi gott om i svenskt rättsväsende, inom politiken och inom upphovsrättsrörelsen. Ni vet... 

I historisk kontext var ju medeltiden annars den period av kunskapsmässig, vetenskaplig, arkitektonisk och kulturell tillbakagång och glömska som band ihop det gamla romerska riket och renässansen. Renaissance är ju "återupplivandet". Eller återfödelsen om vi ska vara litet mer bokstavliga. (Italian: Rinascimento, from ri- "again" and nascere"be born").

Och det är väl där vi är idag. I en medeltid där vi tappat kontakten med stora delar av resten av världen, är nöjda med vad vi har och har uppnått, har slutat utvecklas som svar på det och samtidigt lever vidare med en världsbild som blir allt äldre och allt mer inaktuell.

Att inte kunna skilja på utveckling och tillbakagång är en del i det hela. Att helt stänga ute befintlig teknologisk och kulturell utveckling är en annan del. Att glömma världen runtomkring är ytterligare en. Att bli mer och mer vidskeplig och hatisk hör också till, liksom höga murar, korståg och allt vad det kan vara. Vi har sett mönstren länge nu. Och jag hävdar bestämt att Pirate Bay-domen är ytterligare ett tydligt tecken på att vi faktiskt lever i en västlig medeltid.

Naturligtvis märker vi det inte riktigt lika tydligt som vi skulle gjort på 1400-talet. Vi får ju faktiskt iPhones levererade från Kina som åtminstone teknologiskt är på väg ut ur en relativt långvarig medeltid och på väg in i framtiden igen. Men det är de som levererar teknologiska, arkitektoniska, kulturella och andra framsteg idag. Make no mistake!

Hur ofta hör man en liberal säga att Kina är på väg åt rätt håll då västvärlden är på väg åt fel håll? Men även om avståndet varit avgrundsdjupt länge på det människorättsliga och även på det teknologiska planet, så är det i stora drag vad som är på gång. Demokrati, mänskliga rättigheter... fine. Avskyvärt. Men så lever vi i en värld där västvärlden tar gigantiska kliv bakåt och snart inte är bättre på något plan alls i vilket fall. Det är sorgligt. Och precis lika jävla avskyvärt det!

Vad har det att säga oss egentligen?

Jag ser inte egentligen piratrörelsen och den nya integritets- och frihetsrörelsen som en fildelarrörelse. Det är många andra som gjort det. Jag tror dock mer på frihetsrörelsen och pirateriet som en nödvändig katalysator och byggsten i något betydligt mycket större. En rörelse som är på väg framåt, som arbetar för förändring, utveckling, framtid och demokratisering även i en värld post nutida medeltid. En post-postmodernistisk ny renässansvåg, kanske man kan säga. Kan vi alla som deltar på ett eller annat hörn i den här brokiga skaran leva upp till det? Det återstår väl att se. Men lyckas vi inte ser det faktiskt jävligt dystert ut, så vi får kavla upp ärmarna nu och slita hund ytterligare ett tag. Kan vi? Yes, we can!

Jag vill bara rikta en särskild eloge till Rosemari Södergren idag. Läs detta. Det är exceptionellt bra!
Säg inget högt, men jag tror faktiskt att Rosemari är litet förbannad. ;-)

Själv är jag sugen på att ta tillvara på den gamla råttan-i-pizzan-historian om gamla damer som försöker torka sina blöta katter i mikrovågsugnar och helst anmäla hela vitvarubranschen för potentiellt djurplågeri!

För att självklart håller jag med om att teknik är farligt. Utveckling är vidrigt. Kultur är förkastligt. Framtid är en svordom! Jävlar vad vi måste värna våra rötter som samlare och jägare nu. Annars kommer vi alla att hamna i helvetet. Så låt oss... Låt oss kasta samhället ikull och slå ett slag för urtiden. Kanske ses vi ute i de öppna markerna tillsammans med älvorna, tomtarna och trollen.

Men vi kan ju vara glada i väntan på undergången, tänker jag. Har vi tur så blir vi inbjudna till fest hos någon av vinnarna i den nya fina piratdomen nu. (Visserligen ska den överklagas, men ändå). Somliga har ju trots allt fått en ökad omsättning på 17500% i sin verksamhet tack vare domen. De lär ha råd med de obligatoriska snittarna och litet sjysst rosé nu när de för stunden segrat ändå.
Vänner på Yellow Bird Films AB, visst får vi se er med ett eget solskensevent i någon av de vackra ruinerna i Visby under Almedalsveckan? Det ska bli kul att diskutera affärsmodeller med er. Vi har nog mycket att lära av varann. Om inte annat blir det ju litet bibliskt vackert på något vis. Fallna kyrkor i ruiner mot solnedgången och allt. Och så festen på det. Kan det bli mer poetiskt?

Och mitt i allt detta... bara vetskapen om att detta bara är början. Håll i er!

Eller! Eller så är det ju så att detta är det sista desperata tjuvnypet från en bransch som verkligen inte kommer ha en chans att överleva och vet om det. Detta är den första utbetalningen från den sista stora checken man kommer få ut innan dess att musiker och andra kulturskapare finner andra medier att arbeta via. Det är väl litet som med facket som delvis har spelat ut sin roll. När facket inte gör det de förväntas göra, så skapas något nytt och tar över. Litet så fungerar alla marknader. (Var det någon som hörde mig hosta något om Socialdemokrater, Kristdemokrater eller så? Säkerligen bara en felsägning). Är man irrelevant och agerar utdöende drake, finns alltid risken att man blir dräpt. Just nu doftar det självmord lång väg även här. Fast förstås... det är väl den lilla draken som gör så vad? Skorpionen som hugger gadden i sin egen nacke då hon känner sig hotad och trängd.

En affärsmodell som bygger på att en hel bransch skapar sina framtida vinster genom att skriva sina egna lagar och stämmer sina potentiella kunder, samt distributörer och marknadsförare tror jag inte på i längden. Den som gör det får gärna räcka upp en hand. Det finns en liten chans att ni lyckas väcka mig. Men jag vet inte om jag verkligen vill vakna. Det här är way beyond ett skämt och alltmer en mardröm, men vad finns där på andra sidan drömdimmorna egentligen?


Ravenna, Gubben vid Rämen, Opassande, Basse, Sysadmin, Stefan Tell, Röda Malmö, Tommy K, Troberg, Fredrik, Cybernormer, Lime, Magnihasa, Engström, NyTeknik, IDG, IDG, Troberg på Brännpunkt, Gun, Magnihasa, HAX, Vidde, Karl Sigfrid, Ecco, Annarkia, Mary, Filppu, Mary, Hogrelius, Fredrik, Sysadmin, IDG,

Intressant.

Ehum... ooops!

Och där försvann ytterligare ett ip-nummer ner i det digitala cylinderarkivet. Helt plötsligt borta i cyberrymden och helt enkelt inte möjligt att använda för att komma åt brottslingar längre.

*host* Så synd!

Men frågan är... hade ingen kunnat räkna ut det här tidigare? Hade ingen kunnat räkna ut att bryter vi mot folkrätten för att jaga folk för något som i praktiken är ett snatteribrott och därmed kriminaliserar en hel ungdomsgeneration så går det fruktansvärt mycket åt helvete. Ingen ISP vill ju för guds skull vara ond och mer eller mindre juridiskt avrätta en majoritet av alla sina kunder och användare. Det funkar inte.

Och gissa vilka som faller i skiten nu? Jo... de brottsutredare som jagar riktigt elaka brottslingar. De där barnporrligorna, virus- och spamspridarna, de ekonomiska brottslingarna och alla andra sågspån som roar sig med att hota folk hela dagarna i ända. Grattis! Vi har just dödat möjligheterna till en fungerande brottsbekämpning på nätet och jag är inte ett dugg road.

Eller... litet kanske. Alltså, det blir ganska kul på något vis med allt detta. Att se folk springa runt i cirklar och inte veta vad de ska göra är ganska gulligt och underhållande ändå.

Och snart alltså ACTA, dessutom. ACTA som kommer ta livet av allt hopp om att våra framgångar rörande Telekompaketet alls kommer ha någon som helst betydelse.

Eller kanske inte... Det visade sig ju att regeringen satt ned foten och krävt att inga svenska lagar ska ändras på grund av ACTA. (Förmodligen ett stort tack till bland andra Karin Pilsäter som jag och Annika Beijbom sparrade med i rätt hög grad tidigare i somras i Folkpartiorganet Tidningen Nu och som redan då lovade att något sådant aldrig skulle få ske).

Min fråga är då... Om regeringen vill jaga fildelare med hjälp av IPRED - hur kommer det sig då att de sätter krokben för ACTA och samtidigt inte kan få bukt med fildelningen och de stygga ISP:erna idag? Och därtill alla dessa anonymiseringstjänster och så den framtida kampen om DLI. Det blir bara bättre.

Har någon råkat fälla krokben på sig själv i sin barnsliga iver, månntro?


------------------------------------------




För övrigt så var det det där med att skydda artister, vad? Times Online har en rätt fin vinkling på det.

Jo, Mary har rätt. Definitivt vill vi hellre ha Piratpartiet i riksdagen än en massa främlingsfientliga spån, trots allt. Integritet och demokrati framför hat och rädsla. Dammit, it's a hard pick!!!

Finhet, ni. Världen behöver mer finhet.

Intressant.


Mary, ScaryMary, Ted Valentin, Karl Sigfrid, Karl Sigfrid 2, Karl Sigfrid 3, Opassande, Leo, Otyget, SvD, Fritänk, Daniel Scythe, AB, Sydsvenskan, HD, Ekot, Hanna, Telegraph, Moppa's Hörna, Diggers all, Boing Boing, Zac, JensO, Isobel på Ex, Klamberg, Karin Pilsäter m.fl., MiNi, Hax, Hax 2, Scabbe, Scabbe 2, Scabbe 3, DNMR, FarmorGun, Oscar Fredriksson, Wired, Christian Engström, Berinder, Marcin, Anders S. Lindbäck, Ipse Cogita, Oscar Swartz, Michael Geist, Michael Geist 2, Michael Geist 3, Michael Geist 4, IP-Watch, Zeropaid

Den fortsatta kampen post-FRA drivs med hjälp av kulturen

Det är rätt kul när bekanta från förr dyker upp från (nära nog) ingenstans och börjar engagera sig i de frågor man själv driver. Speciellt när det kommer från ett ganska oväntat håll.

Jag lärde känna Tuva rätt väl under ett par år i gymnasiet, då hon gick en klass under mig och vi bägge pluggade för att ge oss på teater, dans, sång och allt vad det var. Hon gick musikal. Jag gick dans och teater. Hon lyckades bygga en framgångsrik karriär och blev Tuva med hela svenska folket (och litet senare även med växande delar av Europa och USA). Mina dans- och teaterdrömmar gavs upp därför att jag helt enkelt inte var bra nog på att ta betalt för det jag gjorde och säkert saknade en himla massa av den utstrålning Tuva nu har. Jag fick det inte att gå runt, helt enkelt. Jag var definitivt inte bra nog. Hyran skulle betalas, en ny person skulle födas från det rätt tomma skal jag var på den tiden och därmed gick jag in i skuggorna istället under rätt många år. Jag föddes på nytt en stund senare och blev Amanda. Kort efter att jag blivit Amanda, så föddes också en annan person. Den där integritetskämpen, eller vad man nu ska kalla mig, som låg bakom Svart Måndag och som skrämde slag på mitt eget moderparti och min egen alliansregering genom det arbete som ledde till verbal revolution på Sergels Torg den 16 september 2008 och en kort stund senare till septemberöverenskommelsen kring FRA. Det som nyligen ledde till en ny omröstning i riksdagen och blev den FRA-lag som idag styr över våra liv, vår integritet och all information om hur vi lever våra liv, kommunicerar och tänker.

Nej, jag var för guds skull inte ensam. Tack och lov, med tanke på hur många gånger jag totalt baxnat under trycket av allt jag måste göra, allt jag måste hinna, allt jag måste tänka och skriva och även förstås tycka till om. Jag har varit långt ifrån ensam. Det har varit alla de där piraterna. Det har varit alla sossar, centerpartister, folkpartister, liberatister, vänsterpartister, miljöpartister och allt vad det varit. Förstås. Vi har varit som en liten familj ändå, rätt ofta. Ibland har vi arbetat ihop och dragit tillsammans, ibland har vi grälat och ibland har vi rentav till och med hatat varann.

Det är precis som i den lilla transsexuella communityn som jag en gång för något eller några år sedan lämnade på grund av de inre striderna som slet sönder mig. Alla hoten, allt förtal, alla elaka gliringar och den där prylen om att ingen ska sticka ut och vara förmer än någon annan. Och så vidare. Men jag har insett rörande transvärlden, alldeles i dagarna då jag fått en hoper nya vänner som inte hunnit lika långt som jag i sin transitionsprocess, att jag faktiskt ändå fortfarande är en del i familjen ändå. Fortfarande. Även om jag fjärmat mig en aning från den världen, så inser jag att jag är som en storasyster för dem därute ändå. Det spelar ingen roll om de är tio eller tjugo år yngre än jag. Eller om de är fyrtio år äldre. Jag blir en storasyster just för att jag gått igenom den resan de just har påbörjat.

En av mina nya vänner har påpekat det för mig så sent som i förrgår - att alla de som redan passerat nålsögat och skaffat sig ett liv på andra sidan har en tendens att stänga ute de som inte hunnit lika långt. Det är inte så konstigt, kanske. Man vill vidare och man vill slippa tänka på det, minnas och må dåligt över det som varit. Nu är man en ny person med nya möjligheter och man har också tröttnat på tjafset i den lilla unkna fiskdammen som transcommunityn ändå är. Man går vidare helt enkelt. Men vem ska då finnas där och stötta? Vem ska då finnas där och guida, lugna, bistå med tips och råd och bara vara... storasyster? Eller storebror för den delen. Eller bara storperson eller vad man nu ska kalla det när man inte hör hemma varken på ena eller andra sidan. Vi har så få bra ord och pronomen för det i Sverige idag. Måste jobba på det. Men grejen är att...

Vi behövs där, vi "gamlingar". Vi behöver finnas där för att vägleda, styrka, lära upp och ge alla de där tipsen och råden.

Och på sätt och vis är det väl samma sak här och nu i integritetsdebatten också. Det slog mig när jag såg Tuva Novotnys fantastiska inlägg där hon säger sig ha vaknat upp tillsist med insikten om vad integritetskampen egentligen handlar om.
Jag insåg det när många i min omgivning litet surt och muttert gnällde över att "det är så dags nu". Eller då de tyckte att "jasså, nu passar det att stämma i bäcken"?

Well. Det kanske är så att jo... Just det... Nu var det faktiskt dags. För många behövs det ett reellt skäl till att de ska vakna upp. Att de ska förstå. Vägen till en mans hjärta går via hans mage, heter det. Väldigt stereotypt, även om det kanske till viss del råkar stämma med min egen pojkvän i just det fallet. Får erkänna det. Eller politikens framgång mäts i individens plånbok. Kampen förs där den känns, helt enkelt. Du bryr dig inte om du inte själv är berörd. Och så vidare. I Tuvas fall vaknade hon upp då hennes bloggportal blev filtrerad och bommad nere i Danmark och hon insåg vad censur och brist på yttrande- och informationsfrihet faktiskt innebär.

Var det då för sent? Nej, jag tycker faktiskt inte det.

För Tuva är en stark röst. Hon är oerhört intelligent, säger jag som en gång kände henne väl och saknar den kontakten mycket. Det är väldigt lätt att sakna Tuva. Mestadels för hennes intellekt, humor, värme, integritet (just det) och för de härligt galna upptåg vi i kompisgänget hittade på, festerna vi hade och de där uppläsningarna av poesi hon ägnade sig åt innan hon slog igenom med sitt skådespeleri.
Men hon är smart och hon kan vara en bra och viktig röst om detta nu inte bara är en flyktig insikt som försvinner snart igen. Med det jag vet om Tuva, så tror jag att oavsett vad så kommer detta att ligga där och gro länge än. Oavsett vad. Och hon kommer att debattera det med sina vänner som hon alltid gör med allting annat. Tuva har ett starkt intresse även för feminism, för kulturella frågor, för mänskliga rättigheter och så mycket annat. Och hon har aldrig lärt sig att hålla tyst. Jag tror att i hennes fall är det en fysisk omöjlighet. Där har vi mycket gemensamt.

Och än så länge är inte kampen över. Tystnaden inom integritetsrörelsen är just nu rätt kompakt. Inte särskilt många skriver. Många tycks ha tystnat helt. Piratpartiet kämpar för att dels finna en struktur som fungerar i en ny värld där de blir tvungna att anpassa sig till hur ett modernt och seriöst parti ska se ut för att hålla litet mer långsiktigt, dra väljare och kunna erbjuda kandidater osv. Man måste lära sig en del om interndemokrati och allt vad det är, samtidigt som opinionssiffrorna dalar. Inom Svart Måndag är vi rätt slitna och periodvis även uppgivna efter de här sista årens kamp. Vi kom rätt långt, men med FRA nådde vi inte hela vägen fram. Och mitt i allting omorganiserar även vi och söker en ny form för vårt arbete.

Kort efter att FRA 2.1 röstades igenom står vi alltså i en situation där ett par av de starkaste rösterna inom integritetsrörelsen synbarligen har tystnat.

Jag är dock övertygad om att tystnaden kommer att vara kortlivad. Omorganisationer tar mycket tid och kraft. Att hitta en ny identitet, nya verktyg, vässa argumenten och ta nya tag... det tar tid. Det måste få göra det. Men kommer integritetsrörelsen att låta sig höras igen?

Garanterat!

Det är av nödhävd. För att striden inte är över än. För att demokratin fortfarande hotas. För att integritet, yttrande- och informationsfrihet fortfarande inte är i närheten av att befinna sig där de måste vara för att vi ska kunna hävda oss leva i en demokrati.

FRA-kampen kommer troligen att bedrivas något annorlunda i framtiden. Vi har historiskt sett kunnat lära oss hur liknande övervakningssystem fallit på andra platser i världen genom långsiktigt malande, gnatande och bråkande. Inte minst på den kulturella scenen (hej igen, Tuva!).
Det är ironin, kulturscenen, författarskapet och det eviga samtalet som kommer att knäcka övervakningshysterin, FRA och kravpopulismen.
Jag tror att fler utspel som Tuvas, tillsammans med krönikor, debatter, böcker, artiklar, scenproduktioner, flashmobs, performances, happenings, konstverk och allt vad det kan vara är en framgångsrik väg. Många håller inte med mig. Men säg det till tyskarna, polackerna, ryssarna, etiopierna och så många andra. Eller till alla sydamerikaner som använt samma medel för att knäcka fascismen. De flesta som levt under liknande förtryck förr har sin konstscen att tacka för väldigt mycket. Jag tror att även i det västliga Europa, Nordamerika och Australien kommer vi att finna oss i att gå mer underground i framtiden. Och vi kommer att finna nya allianser.

Feminsmen, HBT-kulturen, den persiska motståndsrörelsen, moskéerna, synagogorna, kyrkorna (även om just nu den romersk-katolska kyrkan från Rom sprider helt andra budskap och idag hotar rätten för inte minst kvinnor och sexuella minoriteter att styra över sig själva, sin kropp, sin sexualitet och sitt skydd mot sjukdomar och förtryck - katolska kyrkan har lång väg kvar att gå; mycket lång väg kvar att gå), teaterscenen, musikvärlden, konstnärerna, ståuppkomikerna och alla de där andra som är vana att uttrycka sig, stå för sina värden och skapa uppmärksamhet och debatt.. Det är bland dem vi har våra bundsförvanter i framtiden. Och tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi vända detta.

Tuva visar precis på detta. Det är först nu även människor som Tuva Novotny drabbas av övervakningen och censuren. Nu är början på tiden post-FRA. Nu är tiden då många som tidigare trott sig gynnade kommer att finna sig i en obehaglig situation då även de kommer känna sig övervakade, förföljda, tystade, censurerade och på så många vis hotade. Och med den insikten kommer integritetsrörelsen att växa.

Välkommen till tiden Post-FRA.

Kampen har bara börjat och med tiden kommer FRA att bli lika aktuell igen som den var under sommaren 2008. Inom kort kommer troligen INDECT att smälla till hårt i våra medvetanden. Då vi inser att det så kallade forskningsprojektet ger just de där möjligheterna till ett federaliserat och internationaliserat övervakningssystem byggt på information om exempelvis:

* Föreningstillhörigheter (även fackligt och politiskt)
* Politiska åsikter
* Religiösa åsikter
* Filosofiska åsikter
* Umgängeskrets
* Shopping- och matvanor
* Betalningshistoriker
* Sexuella kontakter och uttryck (kön, identitet, uttryck, läggning, sängpartners, et.c.)
* Arbete
* Familjerelationer
* Korrespondens (all digital och i framtiden eventuellt även på papper)

och så mycket mer.

INDECT som en del i Stockholmsprogrammet, FRA, IPRED, ACTA-överenskommelsen, de resterande frågetecknen inom telekompaketet... De är bara pusselbitar i ett betydligt högre spel på en internationell nivå och i en värld där fruktan har blivit ett vapen i sig - ett verktyg i sig själv. Rädsla som religion.

Jag brukade tro att religion skulle bygga på värme, öppenhet, välkomnande och förståelse. Att det skulle vara något moderligt och tryggt och varmt som bjöd in och som erbjöd tröst och styrka och en knuff i ryggen. Idag är världens allra främsta världsreligion byggd på att motverka precis det genom att på traditionellt vis hävda sig ha svaret på alla våra frågor och rädslor i en övertro på teknisk och överstatlig övervakning. Övervakning, skräck och förföljelse fungerade inte i väst på den tiden vi stängde gränserna, pratade om judar och muslimer som jävlar och brände häxor på bål. Det fungerar inte i länder där man stenar människor till döds och det fungerar mycket dåligt där man ser snett på sin nästa och lever i skräck för allting som är annorlunda, nytt och tvingar oss att tänka. Det muslimska hotet idag är bara den sista utlöparen, den sista vågen av samma sjukdom som härjat västvärlden i tusentals år. Men i en global värld hotas vi av den så mycket mer. Den nya tidens politiska svininfluensa, kanske?

Vi har missat något viktigt där, i västvärlden. Jag ska utveckla det vidare alldeles strax. Men bär det med er...

I vilket fall kan jag säga såhär mycket:
Av nödhävd har kampen inte dött. Den byggs om. Den kommer att föras delvis av andra i framtiden. Av människor som Tuva Novotny. Förhoppningsvis tillsammans med oss andra som redan vet och som redan förstått.

Om vi klarar av att låta Tuva ta del förstås. Om vi inser att alla nya bidrag är bra bidrag och att alla bundsförvanter är bra bundsförvanter. Och om vi inser att med Tuva kommer fler vartefter. Fler ögon kommer att öppnas. Somliga gör en insats. Somliga ägnar tid, ork, karriärer åt att göra tusen.

Vi kommer inte vinna fler Svenssons via demonstrationer och små internetforum i all evighet. Frågor som dessa kommer nu få föras på den öppna scenen, i privata vardagsrum och sovrum, runt fikaborden på arbetsplatserna, genom happenings och flashmobs, genom kulturen och genom andra röster än de som skränar högst på bloggarna.

Idag spelar det ingen roll om vi får fler välarbetade inslag i tv-nyheterna. Det spelar ingen roll hur många demonstrationer vi anordnar. Det spelar ingen roll hur många dokumentärer vi gör. Inte om vi talar enbart till de redan frälsta.

Den som inte finner något intresse av att läsa om eller se ett tv-program om detta kommer även fortsättningsvis att fortsätta blunda. Kommer fortfarande att fortsätta byta kanal eller välja en annan artikel att läsa. Till dess de själva drabbas. Till dess någon de kan identifiera sig med drabbas. En familjemedlem, en musiker, en filmstjärna eller någon annan som på ett eller annat vis har deras hjärta eller deras öra.

Och det är därför vi ska bygga om integritetsrörelsen nu. Det är därför vi måste finna nya vägar. Det är därför vi måste tänka på ett helt nytt sätt och det är därför alla våra nya bundsförvanter som tidigare blundat ellet svajat behövs i framtiden.

Bjud in dem. Lär dem. Öppna dörrarna. Sträck ut en hand. Vi står alla på samma sida. Vi är alla människor. Vi är alla medborgare. Vi är alla övervakade och förföljda.

Tuva... Hör gärna av dig om du mot förmodan läser detta. Det var länge sedan och jag tror att vi kanske faktiskt har mycket att prata om efter alla år.

Till dess fortsätter jag och många med mig att bygga om Nätverket Svart Måndag. Till dess fortsätter jag och många med mig att propagera för en modernare, mer väl sammansatt och vassare integritetsrörelse. Till dess fortsätter jag och många med mig att förbereda för kampen som kommer. Integritetskampen är inte över. Kriget är inte över. Vi har bara börjat. Och tyvärr kan vi konstatera att detsamma gäller även på motståndarsidan.

Övervakningsprästerskapet har många fler tunga slag att rikta mot oss och vi får aldrig backa.

Vi får aldrig backa...



Amanda Brihed
(som numera läses flitigt av Försvarsstaben. Tack för er uppmärksamhet)


Andra skriver:
Opassande, ScaberNestor, kboys


Intressant

Alexander Bard om upphovsrätt och Pirate Bay på Expressen Debatt

Idag publicerar Alexander Bard en, tycker jag, tänkvärd artikel kring sina tankar rörande The Pirate Bay och upphovsrättsfrågan.

Jag vet att Anna Troberg redan huggit på det och hänvisar till Alexander som Kung Midas och ondgör sig över att Alexander pratat om svältande kreatörer. Men det är väl inget nytt? Det har han alltid gjort. Och problemet finns ju fortfarande där. De som tjänar pengar på dyra cd-priser eller på häxjakter via IPRED är ju knappast kreatörerna och kulturarbetarna. Många av dem vill inte ens ha skiten. De skiter i vem som distribuerar prylarna de skapar, så länge de får det distribuerat och så länge de förhoppningsvis får en liten gnutta payback för vad de skapar och kan få en stunds respit inför nästa hyresinbetalning.

Joshua Tree kommenterar nedanför Annas inlägg och håller i stort sett med Alexander, som jag förstår det, men tycker att det inte är upp till konsumenter, kreatörer eller samhället att ta fram nya affärsmodeller för att näringslivet ska överleva. Du har helt rätt!

Men vänd på det istället. Varför ska vi överhuvudtaget ha ett näringsliv som har ensamrätt på distributionen då? Är det nödvändigt? Det kanske det är. Jag är inte helt övertygad, bara. Om vi kan finna en bättre lösning, eller ett tjogtal lösningar eller fler, så bangar inte jag. Det enda jag vet är att IPRED ska bort, att dagens mediejättar mest är förkrympta och griniga skuggor av vad de en gång var och att de måste bort till vilket pris som helst. Vad som ersätter dem vet vi inte än. Vilken form ersättarna kommer att få är det hela frågan - egentligen - handlar om. Och det är litet grann upp till oss att bestämma det. Vi är konsumenterna. Vi är de bästa att avgöra vilka distributionsformer, prismodeller och marknadsföringslösningar vi köper och vill ha i framtiden. Lasta inte över problemet på någon annan. Vi kan mycket väl vara smarta och ärliga nog att fundera på vad vi vill ha, vad vi köper, och se till att det förmedlas till kultur- och mediascenen på ett begåvat vis för att därifrån skapa en bättre modell för en litet mindre medeltida framtid.

Sedan... Anna, jag vet att du inte dagligdags diskuterar med Alexander kring de här frågorna utan mest bara ser honom på olika hearings eller som författare till en artikel här eller där. Jag kan dock tala om att Alexander och jag har diskuterat det här flitigt under en hyfsat lång tid nu. Betydligt längre än ett par månader. Att den här typen av förändringar på många plan i samhället skulle komma till förutspåddes redan i boken Nätokraterna någonstans runt millenieskiftet, alltså för i runda slängar tio år sedan (skriven av Alexander Bard och Jan Söderqvist - läs den! Den är bra). Nana nana nanana nana nanana... (Känner mig som veckans boktips).

Alexander tänkte till redan då. Och har tänkt till sedan dess. Liksom jag och många andra. Och han tänker väl till sådär tvåhundra gånger varje gång något som intresserar honom dyker upp i en diskussion. Skulle han säga till varje gång han tänkt till, så skulle jag aldrig få en syl i vädret när vi träffas och pratar, så uppmuntra honom inte. ;-)

Ja, Alexander... du får basha mig sedan. Men jag hoppas jag kommer undan med det om jag viftar på ögonfransarna litet och ser söt ut.

Alexander och jag har länge varit rörande eniga om att en av de största frågorna för kulturen, internet och samhället som sådant i världen idag rör just upphovsrättsfrågans vara eller inte vara. Hur kommer vi fram till vettiga lösningar?

Än så länge har ingen funnit den vinnande modellen som ersätter den föråldrade upphovsrättsidé som ännu gäller, men som blivit så hopplöst frånsprungen. Istället ska rättigheterna skyddas med hjälp av vansinniga övervakningslagar som dels är pinsamt ineffektiva när det gäller att komma åt någon som helst fildelningsproblematik och dels vägrar man att alls tänka nytt. Bland annat tar det sig uttryck i en ovilja att alls diskutera de här frågorna med pirater, fildelare eller kreatörerna bakom Pirate Bay.

Men Alexander lyfter också fram en annan viktig punkt. Det kostar mer än ett par skrynkliga hundringar för att producera nästa Sagan om Ringen. Det kostar litet mer att få ihop ett bra producentteam för att få Depeche Modes Dave Gahan att låta sådär riktigt grymt, sexigt och frustande bra att jag själv ska fundera på att överge flatigheten och bli heteronormativ igen.

Om vi kan finna en lösning på problemet att - produktionen - av kultur av alla slag fortfarande kostar pengar - inte minst "bra" kultur (inte att sammanblanda med det förhatliga finkulturbegreppet, mind you) - och om vi ändå kan finna bra, kostnadseffektiva sätt att hålla nere priserna på produkterna, öka tillgängligheten och haussa en fungerande distributionsmodell (torrenter i all ära, men jag gav upp för rätt länge sedan när hälften av allt jag ville tanka hem slutade på 99,6%), med bra kvalitet på outputen... Ja, då har vi en vinnare.

Sedan tror jag inte på att en värld som ser ut som den gör idag kommer att finna en enda lösning, hur mycket vi än vill och hur skrämmande tanken på något annat än är. Vi blir tvungna att hoppa och förlita oss på att repet runt midjan eller fallskärmen på ryggen faktiskt håller.

Vad vi alla kan vara grymt enade i är att dagens upphovsrättssystem och distributionsmodeller är så gamla, sjuka, trötta och överbeskyddade att det borde varit skottpengar på dem för länge, länge sedan. Riv skiten!

Men en uppmaning till alla er därute som, liksom jag och Alexander, vill slakta upphovsrätten av idag: Börja gnugga geniknölarna nu. Det är dags!

Vi måste finna fungerande lösningar för hur framtidens kultur ska produceras, bekostas och distribueras. Det är livsnödvändigt. Och något måste trots allt ersätta de numera rätt avmagrade och desperata halvliken av mediejättarna. De tynar bort as we speak. Vad kommer istället?

För den som lyckas lösa gåtan och knäcka kuben finns förmodligen både förmögenheter och cred från en hel omvärld att hämta. Vad väntar vi på? Låt oss påbörja diskussionen och jobba.


Intressant!