Annika Beijbom vidgar debatten

Den alltid fantastiska Annika Beijbom vidgar debatten kring övervakningssamhället i gårdagens GP och sätter fingret på flera andra bitar vi blir tvungna att förr eller senare på allvar relatera till.

Mönsterigenkänning (ett annat ord för sociogram) används inte bara av regeringen, av EU eller av det amerikanska NSA. Det används också för att skräddarsy reklam på internet och det är inte litet kunskap exempelvis Google har om oss och våra liv. Hur ska vi förhålla oss till det?

På Liberati.se har vi diskuterat de här bitarna förr, och vi har även vänt på steken och diskuterat vad som är möjligt och önskvärt i en alltmer digitaliserad värld där medborgarna borde kunna få smidigare tillgång till den enorma kunskapsbas som de statliga och kommunala registren besitter idag. Information som är offentlig, men hittills bara sparats undan i pärmar. Det finns mycket att göra, men det här är diskussioner vi måste ta.

Vad vill vi ha internet till i framtiden?

Vi är på väg in i ett helt nytt paradigm i samhället idag och vi måste börja lyfta de fördelar och nackdelar denna utveckling kommer föra med sig. Det är oerhört viktigt att vi gör det.

Vi kommer att kunna ha tillgång till oerhörda mängder via bara ett par klick med datormusen och på en nivå vi aldrig haft förr. Vi kommer att se en utveckling som mer och mer kommer skifta över till en interaktiv och direkt tvåvägskommunikation. Mediernas och politikernas enkelriktade megafonretorik kommer inte att hålla särskilt mycket längre. Inte då den nya tidens medborgare mer och mer kräver att själva få ta del av debatten och kräver att själva få delta i realtid.

Samtidigt får vi en hel del bekymmer att greppa om i en ny tid där sociala medier blir alltmer vanliga som en viktig del av människors liv. Vi använder inte längre internet som ett verktyg för att kanske posta ett mail eller för att söka reda på en adress eller bara för att betala våra räkningar. Idag är vi inte på internet, som det brukade heta förr. Idag är vi internet.

Vi är absolut och direkt länkade till varandra på ett vis som gör att internet idag till stor del är våra liv. Frågar du en fjortonåring idag om deras adress, så får du inte en gatuadress. De bryr sig knappt om att lära sig sitt postnummer. Snarare kommer du få en mailadress, ett nickname på msn eller yahoo messenger eller för den delen bara en uppmaning om att facebooka dem.

Och på Facebook, MySpace och liknande communities väntar nästa utmaning för samhället. Idag lägger vi upp festbilder, citat, virutella bokhyllor, går med i grupper osv, på ett sätt som vi aldrig tidigare skådat. Det är bra och fint på många vis. Men vad händer den dagen då de där festbilderna dyker upp tio år senare i samband med arbetsintervjun för det där jobbet du verkligen drömmer om och bara måste ha till vilket pris som helst? Vad händer då de där grupperna du tyckte var så roliga för ett par år sedan nu hoppar upp och biter dig blå om baken?

Vi måste börja diskutera det här. Det är kanske inte en utveckling vi vill ha? Eller är det det?

Samtidigt som människors liv blir alltmer offentliga på grund av den otroligt snabba virtualiseringen, kommer vi också att få en bättre förståelse för hur andra människor lever sina liv. Vi kommer att få en högre grad av direktkontakt och förståelse för våra politiker, inte minst. Eller vi kommer få större möjligheter att prata med våra favoritartister eller den där fantastiska författaren vi bara avgudar. Och mitt i den här utvecklingen kommer vi förstå i mycket högre grad vilken mångfald världen faktiskt bjuder på. Vilken oerhörd diversifiering som finns mellan människor.

Det kommer bli mer naturligt att se människor som hela individer och inte bara stela människor som passerar oss på gatan eller stirrar på oss från framsidan av dagens pappersversion av Expressen. Just för att vi kan följa de här människorna på nätet i realtid och inte har behov av skräddarsydda papperspressversioner av omgivningen. Omgivningen lämnar pappersbladen i boken eller den där klippdockevärlden där vi bygger upp en bild av vem som är vem och vad som är vad - för att istället bli levande på en nivå vi aldrig skådat förr.

Men det ställer också krav på oss att tänka efter. Vad för bild vill vi skapa av oss själva? Vilka sidor vill vi visa upp? Vill vi att Google ska skräddarsy reklamen vi ser på nätet utifrån vad vi diskuterar med våra vänner om privat i en mail- eller messengerkonversation, vad vi säger på twitter osv?

Jag tror att samhället alltmer kommer att bli byggt på en öppenhet och offentlighet som kommer att kännas väldigt märklig för stora delar av samhället en tid framöver. Själv befinner jag mig i brytpunkten, litet grann, känns det som. Jag kan vara både förtjust och förskräckt på samma gång. Något som dagens tonåringar tar för givet kan för mig fortfarande kräva en stunds eftertanke och tillvänjning.

Jag tror att det är en bra utveckling. Men jag tror också att det kan leda till åtminstone en hel del initiala problem och kulturkrockar. Vi måste lyfta frågan och aktivt börja se vart utvecklingen är på väg. Vi måste börja tänka i nya banor och ta ställning till i vilken grad vi själva vill spela med.

Fördelen med det nya digitala samhället är många. Men vi måste också ha rätten att själva styra över i vilken grad vi vill vara just så offentliga som samhället gör oss. Vi måste själva få bestämma var våra gränser går. Det fär därför diskussionen är så viktig. För att vi måste finna verktyg och någon form av grundläggande normer för vart vi vill att detta tar oss som individer.

Det finns dock en stor skillnad på Facebooks och Googles mönsterigenkänningsprogram i förhållande till de statliga övervakningsprogrammen.

Hos de sociala medierna kan vi själva välja att stänga av. Vi kan tacka nej till vissa tjänster, vi kan stänga av de sökande små virtuella robotarna eller spärra ut dem. Vi kan välja att finna andra tjänster som inte använder samma teknik. Vi kan läsa igenom användaravtal och välja att acceptera eller inte acceptera. Vi kan även till viss del påverka företagen, vilket görs dagligen via inte minst Facebook, när vi tycker att de går för långt.

Men att lägga en komplett mönsterigenkänning och kartläggning i händerna på staten är något vi aldrig bett om. Vi har inga användaravtal, vi har ingen rätt att välja vad som sparas eller i vilket syfte. Vi kan inte styra över den statliga åsiktsregistreringen, registreringen på grund av sexuell läggning eller identitet, registreringen av vilka vi umgås med, vart vi äter våra middagar, vilken färg på kläder vi brukar köpa eller våra kommunikationer med vänner eller familj.

I en perfekt värld borde detta inte vara ett problem. Men i en annan tid, med en annan regering vid makten, skulle det kunna få oerhörda konsekvenser. Oppositionen som tystas, de upphaussade skandalerna kring den obekväma ministern som bygger på information som läckt ut via de statliga databaserna vid precis rätt tillfälle. Eller människor som proaktivt fängslas för deras politiska, religiösa eller filosofiska åsikters skull.

Vi har inte råd med den utvecklingen. Vi kommer aldrig ha råd med den. Och det är vår förbannade skyldighet att se till att vi aldrig någonsin accepterar eller tillåter den!

Google kan vi välja bort om vi vill. En statlig massövervakning och åsiktsregistrering är något vi förmodligen aldrig kan bli av med den dagen då den väl redan är införd.

Vi har fortfarande en mycket lång väg att gå.


Intressant!