Nu har jag vunnit!

I stort sett, i alla fall. Kampen för att stoppa tvångssteriliseringarna, de påtvingade skilsmässorna och orättvisorna och diskrimineringen i vården ser ut att gå mot sitt slut. Det har äntligen hänt. Det där som transaktivister arbetat för i nästan 40 år nu tycks äntligen snart hända. På riktigt.

Se reportaget på TV4 Nyheterna.

För två månader sedan var det en ickefråga, ingenting som spelade roll överhuvudtaget. Idag är det en tung valfråga, föremål för omfattande kampanjer hos Liberala Ungdomsförbundet och en profilfråga för tunga folkpartister. Men det som är spännande är att inget av de andra partierna idag vågar stå utanför. Ingen vågar stötta ett så otroligt omänskligt system som det som riktats mot oss transsexuella och andra transpersoner. Att göra det skulle vara en politisk dödsstöt för ett parti idag, vilket - glädjande nog - även kristdemokraterna insett. Att däremot Kdu inte insett vad människorätt handlar om - det är en annan sak. Men det förvånar väl föga, är jag rädd.

Idag händer det som jag bara vågade drömma om en gång i tiden. Det är den stora nyheten, det stora pulserande valloket, den starka frågan som engagerar och som sliter i folkets och politikernas medvetanden. Hur kunde detta få ske? Hur var detta möjligt? Varför gjordes ingenting? Varför stoppades inte detta monstruösa elände?

Kanske är det så att det kommer att ske förändringar väldigt snart. Kanske är detta något som kommer att ta en kort stund att reda upp sinsemellan. Men att veta att vi nu är på rätt väg är viktigt. 

Om inte annat, så för mig personligen. För att det har varit en hård kamp och den här slutspurten hit där vi är idag har gjort ont. Något så oändligt ont. Jag hoppas verkligen att det här är över nu snart.

Inte för att ett stopp mot tvångssteriliseringar hjälper mig personligen ett skvatt längre. Det är redan för sent för mig. Men jag hoppas på att man i samband med hanteringen av ett nytt lagförslag också ser över möjligheterna att skapa värdiga och verkliga förutsättningar för adoptioner (även inhemska adoptioner) och för surrogatmödraskap. Annars finns absolut inga möjligheter för mig att kunna skaffa barn och det straff jag utsatts för av den svenska staten på grund av min transsexualism kommer att bestå till dess jag dör. Det känns inte rätt.

För den smärtan jag och andra upplevt på grund av detta kommer jag också i framtiden att driva frågan om skadestånd från den svenska staten. Det här är fullkomligt orimligt och jag ser inte någon som helst anledning att acceptera detta i efterhand, rycka på axlarna och gå vidare. Att bryta mot mänskliga fri- och rättigheter, att förgripa sig på sin befolkning så som staten har gjort ska helt enkelt inte kunna gå ostraffat. Varken det rör mig eller någon annan.

Lex Amanda är på väg. Tillslut. Och jo, jag kanske faktiskt får den där lagen på plats ändå. Och det vore faktiskt värt väldigt, väldigt mycket. Om inte för mig som redan sumpat alla möjligheter, men för alla andra som ändå kommer att komma efter mig.

Avslutar med ett par, för mig, bevingade ord från vännen och mångårige aktivisten Alexander Resare som jag har burit med mig en liten, liten bit av vägen och som hållit mig uppe nu när det varit som mest intensivt:

"Ibland när jag ligger i badkaret och intervjuar mig själv brukar jag drömma om mitt fördömande tacktal när vår president ger mig en formell ursäkt för att jag nästan dog och var konvalescent i drygt ett halvår för min tvångskastrering. Men att tänka sig att det skulle komma inom min livstid är löjligt naivt. Den ursäkten kommer nog inte ens mina barnbarn att få."


Intressant.