Transfrågan en framtida profilfråga för Liberala Ungdomsförbundet

Nu är det spikat. Det är klart. Liberala Ungdomsförbundet kommer börja driva transfrågan på bred front. Inte minst min egen lokalavdelning driver på hårt och kommer fortsätta ta frågan ut på gatorna och föra oväsen så länge det krävs. Om jag inte helt misstar mig har jag även ett väldigt fint löfte från min förbundsordförande om att Luf inte kommer vila förrän denna frågan är löst.

Tvångssteriliseringar och tvångsskilsmässor ska upphöra. Vården ska förbättras. Utbildningsinsatser ska till för att förbättra transpersoners mottagande inom vården, från myndigheter och i skolan. Det är grundläggande. Det finns många andra frågor som är lika viktiga för att transpersoner och inte minst transsexuella och intersexuella ska kunna leva värdiga liv och vara fullvärdiga medborgare i detta landet.

Det finns gott om andra frågor som måste tas upp också för att vi ska komma hela vägen fram. Vi är medvetna om det och vi kommer inte vila innan detta är löst och innan vi fått en fungerande lagstiftning och en fungerande livssituation för alla, även de som har en könsöverskridande bakgrund.

HBT-liberalerna kommer även att arbeta för möjligheten att utbilda samtliga riksdagsledamöter nog för att de ska kunna ta upplysta och rimliga beslut och stifta rätt lagar på rätt grunder. Bli inte förvånad om seminarier och temadagar rörande transfrågan sker under hösten. Mycket annat är på gång, förstås. Folkpartiet, HBT-liberalerna och Liberala Ungdomsförbundet ska dra en ny lagstiftning i hamn. Så enkelt är det.

Det ser ut som om jag kan säga det nu, utan att bara dagdrömma. Nu händer det. Nu har spärren lättat. Nu är glastaket krossat. Tröskeln är överträdd och de för så många livsnödvändiga förändringarna känns inte längre långt borta.

Nu är frågan... Vilka fler vill bidra till att skriva svensk historia? Vilka fler vill skapa förutsättningar för en radikal uppdatering rörande mänskliga fri- och rättigheter även för människor på transspektrat?

Självklart vill vi att fler ska driva detta med oss. Vill ni vara med? Vilka partier och vilka ungdomsförbund vill och vågar delta? Hur många av er ser detta som en självklar kamp?

Möt upp och gör detta till en parti- och blocköverskridande fråga. Se till att bygga förändring och att bygga framtid. Det är vad vi ber er om. Det är vad vi uppmanar till. Det är vad vi tror på och det är vad vi vill.

Vill ni?

Hör av er!

/Amanda Brihed
som aldrig varit så stolt över att kalla mig Liberal, Lufare och Folkpartist.



Idag tror jag på Lex Amanda. Gör du?

Intressant.

Pensioner, välfärd, globalisering och rädslor

Det är litet intressant med vännerna inom media som ser och hör det få av oss andra hör och ser.

Snappade just upp det här på Facebook. Jag hoppas att ingen inblandad tar illa upp för att jag lägger ut det, men det är faktiskt rätt intressant.

Läs och känn efter vad det faktiskt innebär. Det handlar om Sahlins och Carlssons utspel angående pensionerna och pensionärernas levnadsstandard.

Enligt Sofia är alltså de pensionärer som ringer in fly förbannade över att Mona Sahlin och Ingvar Carlsson ljuger så det står härliga till. Det stämmer helt enkelt inte. Det är i alla fall vad folket säger som ringer in. Och nej, jag sitter inte här på Luf's valkontor och tvingar människor att ringa medelst hot om arkebusering heller. Jag är, i sådana fall, oftast aningen mer subtil. Fråga min chef. ;-)

Jag antar annars att det måste betyda att människor idag inte helt och hållet känner igen sig i den socialdemokratiska verklighetsbilden, nutidsberättelsen.

Möjligen är det så att det faktiskt är relativt få som fått det sämre under Alliansregeringen de sista fyra åren. Att de flesta faktiskt fått det bättre. Att det är vad de flesta ser.

Själv tänker jag på alla stora tv-apparater folk har köpt. Alla nya bilar. Alla iPhones som folk springer omkring med precis överallt, trots att det är en sjukt dyr telefon och trots att vi just gått igenom en kris som slagit mot världen som ingen kris sedan 1930-talets stora depression. I USA, till exempel, har folk fått flytta ut på gatorna och bor i fattigläger mitt i städerna. Och då pratar vi människor i tusental. Vi svenskar köper iPhones, netbooks och 50" tv-apparater. Och gnäller för att netbooken är långsam.

Här talar vi inte om huruvida vi har jobbtillväxt, utan om i vilken del av landet den är störst.

Sedan håller jag med om att det mycket väl kan vara på sin plats att se över pensionerna och pensionärernas skatter under kommande mandatperiod. Vilket också är utlovat av Alliansen sedan en tid innan valrörelsen, rent av. Snabbare hade det kanske gått om det nu inte varit så att vi alltså fått en enorm och fruktansvärt envis finanskris över oss. Den där som Socialdemokraterna för det mesta hävdar skapades av Allianspartierna för att vi skulle få en chans att straffa vanliga människor litet extra. Nu är det väl inte riktigt så det gick till. En stor del av världen har enorma problem ekonomiskt just nu. Och riktigt så stor makt har inte ens hundögat Reinfeldt.

Den socialdemokrat, miljöpartist eller vänsterpartist som hävdar att vi inte klarat oss bra igenom den här krisen och som inte har en aning om hur hårt resten av världen, utanför 50-skyltarna, drabbats har upplevt alldeles för få verkliga kriser. Jag själv är uppväxt i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Under 1980-talet. Ni vet... Kommunistisk diktatur, inbördeskrig mellan regeringsstyrkor och det numera självständiga Eritrea och så förstås den där ökända förbannade torkan. Ni vet... nakna barn med uppsvälda magar under stekande sol och med flugor springandes in och ut genom deras ögon. Vandrande skelett som söker en liten gnutta skugga och som inte längre klarar av att dricka vatten. Där föddes min önskan om att förändra världen. Där fostrades jag av alla fält- och biståndsarbetare att alltid sätta människorätt och hela jordens bästa i fokus. Jag såg det. Jag var där. Minns ni den tiden? Live Aid (den första - originalet) med ledmotivet Do They Know It's Christmas och USA For Africa med ledmotivet We Are the World.





Under ett fåtal år var vi alla medmänniskor och vi var alla globala. Vi tog alla ett globalt ansvar. En kort stund. Idag anses det fult och idag är det hippaste vi har att se ner på muslimer och att skita på oss av rädsla för något som kallas islam. Och som en femtedel av jordens befolkning är en del av. Utan att jorden för den skull har sprängts i bitar. Konstigt, det. Och för alla de där människorna som inte är som vi måste vi alltså skydda oss. Men vem skyddar oss från oss själva...? Vem skyddar världen från oss...?

...

Konstigt nog slog inte den där finanskrisen lika hårt mot vissa länder i Asien. Även Australien klarade sig någorlunda, förhållandevis. De vet att producera och att satsa på teknik och kunnande. Och har producerat och exporterat sig ur krisen på ett sätt vi inte mäktat med i stora delar av västvärlden. Självklart smällde vissa länder även i Asien. Liksom i Europa. Det är en global kris som även byggts upp till stora delar globalt, även om den amerikanska bolånebubblan blev den utlösande faktorn.

Men Sverige tillhör samtidigt, i det stora hela, vinnarna. Det ska vi tacka våra lyckliga stjärnor för, för det var inte alls självklart egentligen. Skickligt styrd ekonomi höll oss flytande då resten av världen råkade ut för en ruff omgång av hela havet stormar. Att hävda att Alliansen misskött finanserna och att en något ökad arbetslöshet är Alliansens fel blir bara sorgligt missvisande. Att vi inte har en massarbetslöshet på gränsen till absurdum är snarare en stark regerings förtjänst. Även om också vi inom Alliansen vet med oss att utan kris hade det sett väldigt mycket bättre ut. Konstigt, det. När tiderna vänder kommer där också finnas mer pengar att använda för framtida investeringar och även för att stärka exempelvis pensionärernas ekonomier. Vilka tydligen inte raserats så illa, trots allt, som Sahlin och Carlsson nu hävdar. Inte ens enligt den berörda gruppen själva, om man nu ska tro journalisterna på Aftonbladet.

Men som sagt, det finns de länder som klarat sig hyfsat igenom detta. Och det är dem vi ska konkurrera med i framtiden. Så det gäller nog att vi fortsätter ta ansvar för ekonomin i landet, trots allt. Och för folkhälsan, och för utbildningen och för en framtidsoptimistisk globalism. Vi står bra rustade idag och det måste vi fortsätta vara även i framtiden. Vi lever trots allt i en global värld. Vilket egentligen inte är mycket annat än ett konstaterande om att vi alla människor sitter i samma båt, oavsett om vi bor i Kina, Australien, Chile eller Sverige. Tänk att det ska vara så fult att prata om global gemenskap och i förlängningen om globala marknader. Tänk att andra folk och andra nationer kan vara något som anses vara så fult.

Globala marknader, förresten. Har vi inte sett nog av strafftullar på afrikanska grödor och sydamerikanska grönsaker? Ni vet de där som gör att jordbruken inte klarar sig i stora delar av världen. Är det inte dags att vi slutar bestraffa resten av världen för att gynna våra franska bönder snart och avskaffa strafftullar och dylikt? Frihandel for the win. Jag ser gärna ett stopp för den vansinniga jordbruksprotektionismen, oavsett nationalseparatistiska eller gröna skäl. Det funkar helt enkelt inte och det skadar många. Adam Cwejman skriver exempelvis om grön jordbruksprotektionism här. Minns ni förresten för ett år sedan hur det lät med kris överallt. Australien fann en väg att slippa den värsta smällen även om de förstås inte var opåverkade. Hur gjorde de?

Hur som helst. Dags att slipa av naiviteten och inse att vi är en del av världen. Att vi är en pytteliten del av dessa miljarder människor som befolkar detta jordklot och att vi måste arbeta för att dels kunna få en plats i en värld som ständigt förändras och att vi dessutom måste arbeta hårt för att se till att andra inte tar skada av hur vi beter oss. Vi måste förstå att vi har det rätt jäkla bra ändå och att de där orättvishetskvädena som sossarna staplar på våra axlar faktiskt inte är sanna, men att om vi ska fortsätta ha det bra, så får vi banne mig lägga manken till en aning. Liberalism enligt Amanda.

Helt enkelt.

Ps.
Tobias Cuthbert skriver för övrigt uppfriskande om att komma ut som liberal i ett väldigt antiliberalt Sverige. Litet grann kan jag allt känna igen mig i det. Var bara tvungen att nämna det. Ds.

Intressant.

Striden mot tvångssteriliseringar och en värld av demoniseringar

Foto: Andreas Froby, Liberala Ungdomsförbundet, samt 1:e vice ordförande i Människorättsnätverket Svart Måndag

I juli 2010 går Liberala Ungdomsförbundet som första ungdomsförbund i Sverige aktivt ut på gatorna och kampanjar och aktivistar för att synliggöra de tvångssteriliseringar som Sverige fortfarande utsätter sexuella minoriteter för.

Sällan har jag varit så sjukt stolt över att vara en del av Luf. Sällan har jag varit så stolt över att vara liberal.

Det känns skönt att såväl min lokala ordförande Christoffer Fagerberg som min förbundsordförande på nationell nivå Adam Cwejman personligen lovat mig att jag har deras fulla stöd i kampen för att stoppa tvångssteriliseringarna. Att de bedyrat att Luf inte kommer vila förrän lagen är ändrad. Det känns skönt att veta att jag har ett parti bakom mig som står för övertygelsen att även sexuella minoriteter som transsexuella ska ha rätten att äga sin egen kropp, ska ha rätten att bestämma själva över vilka ingrepp som ska utföras på den egna kroppen och varför.

Det känns också skönt att veta att jag har mitt moderparti i ryggen och att de driver kampen tillsammans med mig, inte minst efter uttalandet nyligen från Ullenhag, Berliner och Westerholm.

Jag har inte klarat att själv delta i kampanjen, därför att jag fortfarande gråter för jävla mycket. För att jag får ont i magen och inte kan prata om det för det mesta. Inte då det blir så tydligt, så otroligt starkt manifesterat vad som hänt mig. 

Jag har dock skrivit om det här och där. Jag har blivit intervjuad i DN, i Malmö Gay Radio och jag kommer att skriva igen inför Pride i form av en krönika som publiceras i samband med Stockholm Prides invigning. Jag kommer även att synas i en intervju för Aftonbladet TV i samband med Pride. Vill du lära dig mer, så lyssna in då.

Till dess... en stilla undran över när de andra partierna och de andra ungdomsförbunden ska inse att denna frågan är så oerhört viktig på så många vis att de inte längre kan sitta tysta och acceptera. När kommer ni att tala? När går ni ut på gatorna? När skickar ni någon av högre betydelse än en kommunal lokalpolitiker att svara på frågan om hur detta kan förekomma i Sverige år 2010?

Det skrivs litet överallt om hur hokus pokus blivit ny statsreligion i Europa, hur historien förvanskas och hur olika grupper fortfarande förföljs över hela kontinenten. Det är skrämmande att se hur otroligt vidskepliga, okunniga och historielösa vi har blivit. Hur övergrepp idag ses som vardagsmat och hur stora grupper i vårt samhälle än idag demoniseras utan grund. 

Allt detta hat och all denna demonisering hänger ihop. All denna förtvivlade jakt på syndabockar och alla höga rop om högre murar, fler förbud, skarpare gränser och hårdare strider mot allt vi inte förstår.

Detta är inte en partipolitisk fråga. Det är ingen blockfråga. Det är ingen marginell fråga. Det handlar om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Om synen på människors lika värde. Om synen på vad en människa är och vad mänsklighet är. Vad mänsklighet står för eller åtminstone borde stå för. 

Det är en fråga som berör oss alla. Varför är Folkpartisfären den enda som idag driver den? När kommer det övriga Sverige att vakna? När kommer Europa att vakna?

Hur har ni mage att sitta där tysta? Har ni ingen ryggrad kvar?

Intressant.

Avskedad på grund av könsbyte

Times Live berättar om hur en kvinna blivit av med sin anställning för att hon påbörjat en transitionsprocess (könsbyte) för en tid sedan. Chris Ehlers ansågs vara en belastning för det delvis svenska företaget Böhler Uddeholm Africa på grund av att de dels inte kan tolerera transpersoner och dels för att de inte vill ha kvinnor anställda för att de måste tänka på sin image. För att... image är ju otroligt viktigt. Inte minst i stålbranschen, uppenbarligen. Stål hör ju hemma i underlivet och ingen annanstans?

Court papers argue: "The respondent dismissed the applicant despite the fact that she has the necessary occupational qualification, skill and knowledge for the capacity in which she was employed."

Även om domstolen hävdar att intelligens och kunskap inte sitter i snoppen, tycks Böhler Uddeholm hyfsat förtjänstfullt hävda annorlunda. Så nu vet vi. Intelligens och kunskap sitter i snoppen och hjärnan har absolut inte med saken att göra. Tur det, för jag hoppades verkligen att mitt könsbyte skulle göra mig till ett ointelligent, dreglande kolli. Charmigt så det förslår.>

In their opposing statement to the Labour Court, Bohler Uddeholm Africa argue that Ehlers "at the date of appointment did not disclose that he intended or had commenced on the process of a sex change. When this was disclosed later it was agreed between the parties that the applicant would hide the effects of the process by dressing as he used to in a male fashion when visiting customers to protect the image of the respondent."

Well... have you ever tried NOT being Gay? Have you ever tried NOT being Transsexual?


Hej medeltid!

After Ehlers' ID book was changed to reflect her new name, and when a psychiatrist had written a letter to her company saying that she needed to wear women's clothes "to aid the transformation process", Bohler Uddeholm Africa argued that: "As a result of the above, the respondent was forced to implement the second option of personal redundancy. Through her actions, the applicant had created a situation where her continued presence in the office had become impractical and where the respondent's image in the industry had become compromised." 

Såhär kan det gå till runtom i världen då transsexuella kommer ut och påbörjar sin transitionsprocess. Man kan ju tycka att det här är ju något som händer där och inte här.

Men det sjuka är att det där är något som drar upp en del minnen för egen del. Här hemifrån Sverige. Jag har tyvärr en eller annan juridisk munkavle på mig så jag kan inte berätta min historia, och tänker heller inte nämna vilka parter som varit involverade i de historierna, men likheter finns. Frågan är... kommer jag bli stämd för brott mot den sekretessförbindelse jag skrivit under redan för att jag sagt såhär mycket? Historien lär visa det. Inte sant?

Houston Transgender Center i inslag på ABC våren 2009

Transgender Center i Houston, Texas, var eventuellt ett av de första riktiga stödcentrumen för transsexuella. Åtminstone i USA. Varför skulle det vara så svårt att införa liknande center i Sverige?

Hallongrottan söker ny ägare

Efter att nu Normal Förlag fått lägga ner på grund av ekonomiska bekymmer, vilket är en stor sorg för hela HBTQ-Sverige, ser det litet illa ut även för underbara bokhandeln Hallongrottan. Visserligen inte av samma skäl. Bitte ska sluta och börja göra något nytt och Hallongrottan står utan ägare.

Förstår ni hur mycket jag önskar att jag kunde lägga en slant för att köpa upp stället och driva det i framtiden? Herregud, vad jag vill!

Finns någon därute som vill bidra med riskkapital så tar jag över den imorgon. No shit! Jag har verkligen miljarder idéer...

Jag hoppas verkligen att Hallongrottan för en chans att bli kvar ännu en tid. Jag verkligen, verkligen hoppas.

Ascoola Bitte Andersson. Foto: Hallongrottan

Ja till kärleken i Argentina!

Och så är det då dags för nästa land att äntligen ta steget mot könsneutrala äktenskap. Glad över att höra att Argentina nu accepterar samkönade äktenskap efter ett beslut i senaten. Det känns skönt att kärleken vunnit ytterligare en stor seger i världen, men ännu finns mycket kvar att göra.


Trollhare skriver bra om det här och på Wikipedia finns mer information i allmänhet.

Gammal karta och ny karta som visar förhållningssättet till könsneutrala äktenskap och samkönade relationer runtom i världen. Sedan kan man ju invända mot att Sverige borde platsa på den kartan om man inte bara ska räkna H- och B-personer. Förstås. Eftersom trans- och intersexuella fortfarande måste skilja sig och genomgå boskillnad som krav för att överhuvudtaget få ha rätt att göra en könskorrigering. Sverige älskar traditionellt särlagstiftningar för att kunna komma åt utsatta grupper litet extra och jag för min del ser inte att vi förtjänar att se så vackra ut förrän den dagen då vi gjort upp med vårt transfoba arv på allvar.

Litet föråldrad karta

CC - Silje m.fl.

Uppdaterad karta

    No information

Homosexuality legal      Same-sex marriage      Other type of partnership (or unregistered cohabitation)      Foreign same-sex marriages recognized      No recognition of same-sex couples

Homosexuality illegal      Minimal penalty      Large penalty      Life in prison      Death penalty

Intervju med Malmö Gay Radio - nu streamad (och litet annat)

Min ganska elaka och ocensurerade drapa i Malmö Gay Radio ligger nu uppe och kan streamas. Jag tror Claes Gylling och de andra i studion hickade till litet grann nånstans under sändningen. Men det var ett väldigt bra samtal ändå, tycker jag. Tacksam för inbjudan att medverka och tacksam över de positiva ord jag fått från Claes i samband med intervjun. Jag arbetar gärna med Gayradion igen. Jag fick mersmak.

Diskuterar runt Socialstyrelsens nya rapport rörande transsexuella och vår situation i Sverige idag, tvångssteriliseringarnas historia och den svenska feministiska rörelsen. Kommer in även litet grann på Svart Måndag och en del annat. Det här kan vara intressant att lyssna på för den som känner sig sugen på att höra mer. Riktiga samtal blir ofta mer personliga och mer kompletta än skriven text.

Intressant.

Kopplat förstås till mitt inlägg på mors dag igen, samt artiklarna på Aftonbladet och DN.

Närmsta tiden kommer jag även att synas i Aftonbladet TV i en litet längre intervju, samt kommer att agera litet mer som en slags poster girl för RFSL i deras arbete för transsexuellas rättigheter. Känns kul att de vill lyfta fram mig och det arbete jag gör och jag ser mycket fram emot att få arbeta mer med dem i framtiden.

Ytterligare ett par artiklar ligger i pipeline, bland annat lagom till invigningen av Stockholm Pride, där förstås Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm invigningstalar.

På annat håll:

Nu ska den första skönhetstävlingen för transsexuella tjejer hållas i samband med Pride. Det är väl på sätt och vis på tiden att det händer något även här i Sverige. Om inte annat för att det behövs offentliga förebilder och människor att identifiera sig med. Inte minst hos landets alla transsexuella själva. Men det är också viktigt att visa att vi alla ser ut som och är rätt så vanliga människor. Det är ju annars något som "folk i allmänhet" gärna inte riktigt vill fatta. Verklighetens folk tror jag de kallas. Nidbilderna av vad en transsexuell människa är ska ju tjurskalligt bibehållas i all evighet, men det är dags att hela människosynen och förståelsen kring hela transspektrat uppdateras väldigt kraftigt i det här landet. Vi kan ju inte fortsätta leva på medeltiden för evigt i världens modernaste land. Det finns ju somliga som vill motsatsen och som inte ens vågar ta en diskussion under Pride för att belysa frågan och försöka finna lösningar. Men vem är egentligen förvånad?

Det här med skönhetstävlingar... Nu ska ju sägas att jag inte tillhör den gruppen av feminister som hävdar att man inte får bry sig om sitt utseende eller bli uppmärksammad för det om man vill. I min värld är allt som ger en boost för självförtroendet och en extra sträckning i ryggraden något positivt. Jag har aldrig varit för likriktning, förtryck, jantelagar och nedvärdering som en väg att stärka någon. Även om jag litet då och då får en gnutta skit för det här och var ifrån. Inte minst från radikalfeministiskt håll. Ni vet... alla de där som hävdar att sex är fult, och då speciellt kvinnlig sexualitet och njutning, som hävdar att varje penetration är ett övergrepp, att sexförsäljare ska kallas horor och stigmatiseras så mycket som möjligt och att transsexuella inte ska ha rätt till könsbyte för att kön inte existerar. Jösses, har den svenska feminismen mycket att göra upp med för att på något som helst vis bli aktuell igen.

Vi har sett litet grann hur det drevet gått nu på sistone. Inte sant? Jag tror inte riktigt på det arbetssättet. Vilket också innebär att jag är glad över att få se transsexuella ta mer plats i samhället och över att få se dem skapa en ny våg av förebilder tillslut. Även genom skönhetstävlingar som Miss Transsexuell.

Nu vill jag gärna se en Mr Transsexuell komma till världen snart också. Och när i hela friden ska QX få upp ögonen för att HBT består av mer än H och B och tillslut tillerkänna transvärlden sina förebilder. Vill se årets TS/TV/IG/IS. Varför inte? Vill se årets Cis-person också för den delen. Vill flytta in även trans i finrummet. Men kommer Jon Voss och de andra ansvariga för QX att våga ta det steget? När blir gaygalan en verklig HBT-gala? Det är min fråga. Hoppas på svar.

Missa inte heller att coola Majsan fixar tjejfest i helgen. Jag tror faktiskt jag är sugen på att gå dit. Vi kanske ses i minglet.

FREEDOM NOT FEAR 2010

STOCKHOLM | GÖTEBORG | MALMÖ

FREEDOM NOT FEAR | 11 SEPTEMBER 2010

Välkommen att delta i FREEDOM NOT FEAR 2010!

För tredje året i rad anordnas den internationella aktionsdagen i Stockholm och eventuellt även i Malmö och Göteborg. Tillsammans med vänner runtom i världen har vi möjligheten att genomföra världens största globala demokrati- och frihetsmanifestation samtidigt på en och samma dag.

 AK Vorrat.


Freedom Not Fear hålls i år den 11 september. Passande dag, kan man tycka. Ursprunget bakom Freedom Not Fear är att motverka den massrädsla och övervakningsiver som kommit att omforma en hel värld efter den 11 september 2001. Det går att spinna på det temat rätt mycket. Det kommer bli rätt tight med valrörelse och allt, men vi hoppas på att många vill vara med och planera något spektakulärt.

Vill du delta som individ eller organisation - Välkommen att höra av dig till oss:

Jens Odsvall, ordförande Människorättsnätverket Svart Måndag
jodsvall [at] gmail.com, tel. +46 70 218 77 22

Amanda Brihed, språkrör Människorättsnätverket Svart Måndag
amanda.brihed [at] gmail.com, tel +46 733 211 290



Arbetet har just påbörjats och vi känner att vi har möjlighet att vara väldigt flexibla i år. Vi behöver inte anordna en demonstration om vi inte vill - det är trots allt valår och vi är kanske för trötta på traditionell demokultur (eller är vi det?) - det funkar i så fall med mycket annat. Helst i kombination. Tänk såhär:

1. Traditionell demonstration
2. Litet hippad demonstration modell konsert eller liknande
3. Foto- och konstutställningar
4. Seminarier och paneldebatter
5. Flashmobs
6. Performances
7. Talarkväll på krog o/e kafé
8. Spoken Word
9. Bloggkampanjer och -debatter på temat
10. Vad ni än kommer på som kan manifestera frihet, framtidsoptimism, ett stopp för massövervakning och förföljelser, ett arbete för demokratisering och mänskliga fri- och rättigheter lokalt och globalt.

Som samordnande arrangör står som vanligt Människorättsnätverket Svart Måndag.

Vi hoppas på ert stöd och aktiva deltagande!


Stöd gärna Människorättsnätverket Svart Måndag, så att vi kan fortsätta bedriva kampen för ett samhälle utan massövervakning, förföljelser och diskriminering. Bankgiro: 438-1349.


Du kan även ansöka om medlemskap i föreningen genom att betala 250kr till samma bangiro, 438-1349, och ange ditt namn och kontaktuppgifter.

Vi ses i den framväxande frihetskampen!


Intressant.

Winter - ett mäktigt och viktigt ord från Sass Rogando Sasot (maj 2010)

Återigen Sass Rogando Sasot. Denna gången i samband med lanseringen av ILGA's nya website.

Detta tal är otroligt vackert och otroligt viktigt. Ta del och lär. Ta del och känn. Ta del och våga agera!

Intressant.

Den globala kampen mot diskriminering på grund av könsidentitet

För den som missat min vän Sass Rogando Sasot då hon talade inför FN den 10 december 2009.

Om du missat att transgenderfrågan handlar om mänskliga fri- och rättigheter, om folkmord, diskriminering och fruktansvärda övergrepp på grund av moralism och ounderbyggt hat - då ska du se detta.

Vi har en lång väg kvar att gå. Vi har en lång resa framför oss och vi har en enorm okunskap och rädsla att överbrygga. Men vi kommer inte att ge upp. Vi är många idag som driver denna kampen runtom i världen och vi blir bara fler. En dag ska vi också vara människor. En dag ska vi också vara fria. En dag ska vi också få leva våra liv som alla andra.

Intressant.

Luf tar striden för papperslösas rätt till vård

Plats: Hamnplan, Visby
Tid: 7 juli 2010 klockan 14.00-16-00

GE PAPPERSLÖSA RÄTT TILL VÅRD!

Liberala Ungdomsförbundet
Frida Johansson-Metso
Birgitta Rydberg
och
Erik Ullenhag

Jag har tidigare skrivit om min och Luf's syn på papperslösa och deras rätt till vård. Det går rätt hårda vindar runtom i Europa och delar av världen just nu. En människa är inte alltid en människa. En människa har inte alltid samma rättigheter och ges inte samma möjligheter som en annan människa. Ett liv är inte lika mycket värt som ett annat liv. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig något fruktansvärt.

Att somliga människor anses illegala och att lagar idag (år 2010) kan sätta människors medkänsla och omtanke inför andra människor ur spel är skamligt. Hur ser en illegal människa ut? Felaktigt producerad, som mina barn hade varit om jag inte blivit tvångssteriliserad för att skydda samhällets normativ? Eller för att personen gjort något brottsligt? Nej, då har man gjort något brottsligt, men man är inte brottslig. Mänsklighet och varande i sig kan aldrig vara brottsligt. Och blir det någonsin det i allmänhetens ögon, så är jag beredd att ge upp mitt medborgarskap i mänskligheten ännu en gång. För då har jag ingenting där att göra. Då förtjänar inte mänskligheten mig.

De människor som kallas illegala idag är vår tids Kristinor från Duvemåla. De människor som sökt sig ifrån sina hem och ofta sina familjer för att försöka få ihop nog med ekonomiska medel för att försörja sina anhöriga där hemma. De människor vi kallar kriminella, är en förvånansvärt stor del av vår ekonomiska grund i Sverige och i andra länder. Såväl i närområdet som globalt. Precis som det var våra emigranter som en gång i tiden byggde upp USA, så är det inte minst dessa människor vi bör tacka för att de gör tunga och kanske inte så hippa jobb här i Sverige som vi svenskar inte alltid vill göra. Men tackar vi dem? Knappast!

Det känns närmast som om vi spottar på dem. Som om vi vänder dem ryggen. Ser dem som slavar utan rätt. De är ju trots allt illegala...

Nu kan man säga vad man vill om lågavlönade arbeten och man kan säga vad man vill om vad man tycker om dessa strömmar av människor som far över världen. Det är ingenting nytt och hur vi än bär oss åt, så kommer det alltid att finnas en marknad. Somliga av dessa människor kan mycket väl ha flytt otäcka och omänskliga omständigheter hemma. De kan mycket väl ha känt sig tvungna att komma hit för att på så vis söka försörja sina familjer en halv värld bort. De gör det frivilligt och de gör det ofrivilligt. Men de finns där. Och vad vi än gör från samhällets sida, så måste vi inse att de kommer att finnas där ännu ett bra tag framöver. Någon annan insikt vore naiv. Men hur behandlar vi då dessa människor? De människor som vi förlitar oss på ska finnas där för att rent fysiskt bygga och underhålla vårt land och våra egna liv?

En grundläggande princip är att befinner du dig under Sveriges vingar, så ska du inte ses som ett bytesdjur för en övernitisk statsapparat och du ska aldrig förlora ditt människovärde. Definitivt inte om du halvt om halvt bryter din rygg för att arbeta för landet. Du borde känna det svenska samhällets vingar som beskyddande och vårdande. En grundläggande grad av empati och tacksamhet för att dessa människor finns här, oavsett vad vi tycker om den mer ordnade folkförflyttningen (självvald eller på olika vis påtvingad av egna omständigheter) och den mindre ordnande (den trafficking som ofta glöms bort eftersom ordet numera är förknippat enbart med inhemsk sexförsäljning och som ofta är minst lika omfattande än det sistnämnda) torde vara ett grundläggande skydd vid sjukdom och skada. Det handlar om medmänsklighet. Om att inse att nu finns dessa människor här i vårt hägn, i våra liv, i vårt samhälle. Och som människor har vi en skyldighet att ställa upp. Att vara medmänskliga. Att ge vård. Att ge förutsättningar för ett så drägligt liv som möjligt.

Även papperslösa borde ha rätten att tillskriva sig grundläggande rättigheter, även papperslösa borde rimligen kunna mötas av vårdens etik som ständigt och evigt handlat om att kan man hjälpa så ska man hjälpa. Vår personal inom vården borde för guds skull inte bli stoppade i sitt kall och i sin etiska övertygelse om att hjälpa människor bara för att något stolpskott bestämt sig för att kalla en annan människa för illegal!

Detta är en grupp människor som på sätt och vis lever utanför vårt samhälle, men ändå mitt i. Detta är en grupp människor som lever delvis utanför vår ekonomi, men ändå när och bygger den. I mycket hög grad. De finns här, har alltid funnits här och kommer förmodligen aldrig att sluta finnas här.

Har vi den grundtesen klar för oss, så tycker jag det är vår förbannade plikt att ställa upp för dem på samma vis som de ställer upp för oss. Vi borde göra deras liv enklare, sluta jaga dem, sluta se dem som mindre värda och sluta se dem som illegala. Ingen människa är illegal. Endast hennes handlingar kan vara det.
Ingen människa är lägre stående än någon annan och vi behöver alla skydd och vård och en så dräglig tillvaro vi möjligen kan uppnå. Så lika möjligheter som möjligt för att skapa ett så bra liv som det alls går utifrån den egna individen och hennes önskningar.

Det finns flera olika sätt att se på detta. Den konservativa linjen är att de borde inte vara här och om vi säger att de inte är det och om vi säger att de inte har rätt till det, så är problemet ur världen. Låt de fanskapen dö om så ska vara, bara de inte nallar på våra resurser. Det skär sig, med tanke på att de faktiskt finns där nu, är oerhört produktiva så länge de arbetar och sällan kostar samhället en krona just för att de lever utanför samhället. Men obehandlade skador och sjukdomar tenderar ofta till att bli betydligt värre med tiden om de inte behandlas. Då ökar också kostnaderna då dessa människor alldeles för sent söker vård. Det är oacceptabelt att agera som en struts och sticka huvudet i sanden av rent ideologiska skäl och för ren egennytta. Obehandlad skada och sjukdom kostar oerhörda summor då den väl kommer under behandling i ett alldeles för sent stadium.

Den socialistiska linjen är att skapa signallagar som talar om att vi gillar inte företeelsen, så därför säger vi att sånt här inte får förekomma, för det är terapeutiskt korrekt att agera som om det inte fanns och att stigmatisera de svagare för att de ska lära sig att inte vara svaga. Nu finns där fantastiska initiativ och krafter även inom den socialistiska rörelsen, tack och lov, men trenden under lång tid rörande svaga grupper i utanförskap har varit konsekvent nedåtgående. Inte minst ser vi detta i behandlingen av sexsäljare och drogbrukare, samt i synen på sexuella minoriteter och andra grupper.

Den liberala linjen torde vara att gå en helt annan väg. Att se till människan och människans möjligheter att leva ett så komplett, helt och friskt liv som möjligt. Frihet kan även vara att få vara fri från skada, sjukdom, förföljelse och stigmatisering. Att få vara fri från skapade utanförskap och fri från ideologi som i terapeutiskt syfte trycker ned för att i förlängningen lära någon att inte känna sig nedtryckt. Hur många är vi inte som på skolgårdar, arbetsplatser och på andra håll sedan länge kunnat konstatera att förringande och förnedring i stärkande syfte knappast fungerar?

Liberala Ungdomsförbundet har i Stockholm sedan en tid drivit en hård linje för papperslösas rätt till vård - såsom ett första steg. Såsom en möjlighet att öppna upp dörren för några av våra minst uppmärksammade medborgare (oavsett egentlig nationalitet). Idag demonstrerar vi på Hamnplan i Visby för att uppmärksamma dessa medmänniskors rätt att få vara just medmänniskor och föremål för ren och simpel medmänsklighet i form av även grundläggande vård. Demonstrationen pågår mellan 14.00-16.00 och med oss har vi även partisekreteraren Erik Ullenhag, landstingsrådet från Stockholm Birgitta Rydberg, samt vår tidigare förbundsordförande och numera ordföranden i FARR Frida Johansson-Metso.
Kom gärna förbi, så får du veta mer. Vi är ju, de flesta av oss, trots allt ändå i Visby för Almedalsveckan.


Ge de papperslösa samhällsbyggarna rätt till vård! Ge de papperslösa samhällsbyggarna en möjlighet att leva värdiga liv och känna sig uppskattade för det slit de lägger ned på oss och vårt land. För här är de och här kommer de stanna. Och människor är de likafullt som vilken kung eller drottning som helst. Behandla dem därefter och ge dem deras mänskliga rättigheter tillbaka. Oavsett medborgarskap. Oavsett dokumentation eller inte dokumentation.

André skriver också. Liksom förstås Christoffer Fagerberg.

Intressant.

Retorikiska - Gud så demokratiskt

Vidarebefordrar en inbjudan till ett event jag litet löst varit inblandad i på sluttampen. Kika gärna förbi. 

På vilket sätt är retorik en förutsättning för demokrati? Och vad är retorik? Man brukar säga att PR- konsulter klär bruden och samhällskritiker klär av henne. Metaforen är uttjatad och död. Tycker vi.

Under denna timme får du verktyg att övertyga andra och insikter hur du själv låter dig övertygas. Att användas i en snar framtid. Hoppas vi. För är Sverige egentligen en öppen demokrati? Vi genomlyser myten om att alla i Sverige kan vara med och påverka.

Kom och lyssna på Gudrun Schyman (Fi), Lennart Koskinen (Biskop Visby stift) och Camilla Eriksson (Retorikiska) när de i ett rasande tempo går igenom retorikens historia samt retorikisk teori och praktik som avslutas med en debatt-tävling mellan riksdagens ungdomsförbund i två lag: Alliansen mot de Rödgröna.

Vem vinner debatten? Din röst räknas. På riktigt.

Vi är en del av Alternativveckan. Ni finner mer om deras program här: www.alternativveckan.se

Måndag 5 juli, kl 09.00-10.00

S:t Hansskolans Aula, S:t Hansgatan 32, Visby

Folkpartiet, transpersonerna, aktivismen och någonting kallat Lex Amanda

Det är egentligen helt och hållet ofattbart. Det som inte kunde hända och som satt så hårt inne att ingen egentligen trodde att det någonsin skulle kunna hända har hänt. Transsexuellas rättigheter och människovärde har blivit en snackis. Rätten att bilda familj, att få leva med vem man vill utan att behöva skilja sig som krav för ett administrativt beslut, rätten till sin egen kropp och sin egen identitet. Och så himla mycket mer...

Nu börjar frågor lyftas, som rätten att få använda korrekta betyg och arbetsgivarintyg även efter ett byte. Rätten att få en bra vård som är likvärdig över hela landet, med anpassning för olika grupper, samt för unga och barn. Rätten att själv få bestämma vilka ingrepp som ska göras och rätten att bli behandlad som en hel människa.

Vi trodde nog att det skulle ta ett par decennier till. Jag gjorde det, till alldeles nyligen. Och sedan bara exploderade hela landet i någon slags hysterisk transfeber. Kan man kalla det så? Helt plötsligt förstod omgivningen vad detta handlade om. Alla de som inte upplevt själva. Alla de som kanske inte varit så insatta, eller som inte haft en aning. Och det var ett oerhört mått av indignation som stormade fram där, mitt i allting. Tyvärr har det varit få partier som följt upp hittills. Få partiers bloggar har vaknat. Och då somliga har vaknat har det varit viktigare att ägna sig åt personangrepp och billiga politiska poänger istället för att driva sakfrågan. Men nu har någonting stort verkligen hänt.

Rapporten som nu publicerats av Socialstyrelsen är ett magnifikt exempel på hur det ser ut då väldigt kloka och skarpa människor slår sina huvuden ihop för att skapa något bra och verkligen, verkligen ger sig fasen på att de ska lyssna på den gruppen det hela faktiskt berör. Vi har sett det hända alldeles för sällan, historiskt. Och det gäller inte enbart i Sverige.

Jag tänker inte på något som helst vis påstå, vilket somliga gör, att detta enbart skulle vara mitt verk. Många har jobbat väldigt länge. Jag känner ett flertal som strukit med genom åren och jag vill tillägna denna enorma delsegern som Socialstyrelsens utredning, och även Folkpartiets utspel igår, ändå innebär, till dem.

Och till alla de där människorna som är totalt sänkta och utarbetade, deprimerade och ångestfyllda för att de kämpat i så många år att de inte längre kan separera svart från vitt och numera inte vet hur de ska göra för att sluta gråta.

Jag vill tillägna denna segern alla underbara människor som arbetat med frågan i organisationer som KIM, RFSL, RFSL Ungdom, RFSU, FPE-S och andra. Jag är inte säker på att den tämligen konservativnormativa Patientföreningen Benjamin i sin nuvarande konstellation förtjänar så mycket av det, men många individer som passerat genom Benjamins hägn har åstadkommit mycket på vägen.

Alla de där som föreläst har betytt mycket. Alla de som skrivit på bloggar och hemsidor. Alla de som deltagit i remissvar för den tidigare utredningen och även de som varit inblandade i Socialstyrelsens arbete under det senaste året. Läkare, psykologer, transaktivister, människorättsaktivister, jurister och andra specialister, men även helt vanliga dödliga människor.

Vi har alla bidragit. Vi har alla kämpat som slagna djur, fallit, rest oss, kämpat vidare. Och nu har något verkligen hänt. Vinden har vänt. Något nytt har fötts. Framtiden ser för första gången ljus ut, även för oss som fötts med någon form av köndysfori på ett eller annat vis.


Jag vill också särskilt tacka inte minst alla fantastiska vänner inom den folkpartistiska sfären och förstås inom LUF. Liberala Ungdomsförbundet är för mig en plats där jag hittat hem och där jag funnit ett mer naturligt stöd för den jag är och den kamp jag drivit än någonstans annars. Utan er insats för att lyfta detta och er rättmätiga indignation över vad som försiggår i dag, så hade förstås inte denna uppmärksamhet på sluttampen varit möjlig. Den liberala sfären har min fulla respekt, min tacksamhet och min enorma kärlek. Även för de gånger då jag fullkomligen rasat samman och då jag funnit stöd, kraft, armar som burit mig, händer som hjälpt att torka mina tårar och stöttning som gjort att jag orkat resa mig igen och fortsätta.

Somliga anser att jag skulle vara otroligt märkvärdig i det som skett. Jag har till och med eventuellt en nominering som årets lobbyist i Almedalen. Det vore ju litet lustigt, förstås. Men fint. Att få den uppskattningen känns skönt, eftersom resan hit har gjort verkligt ont på så många vis. På ett sätt kanske jag varit det. Jag har varit väldigt offentlig, jag har drivit frågan hårt, jag har vågat öppna mig på ett sätt som många inte gör eller inte vågar. Jag har talat rakt inifrån hjärtat och från den enorma smärtan jag burit. Men att jag lyckats skapa så mycket uppmärksamhet genom vad jag skrivit under de sista månaderna och i förlängningen under det sista året eller två är jag mest hedrad över. Jag har svårt att se att jag skulle vara en källa till så mycket magi. Jag har bara vågat och lyckades denna gången skapa något bra. Något bra som är fortsättningen på 40 års kamp, tusentals människors kamp, många människors livsverken. Jag tillhör de som hyllas för att det stora råkade hända just runt mig. Just idag. Resten borde hyllats igår och rimligen också imorgon.

Jag är stolt. Jag är sprudlande glad. Samtidigt är jag människa. Liksom alla de som drivit denna kampen med mig.

Och vi ska komma ihåg att kampen för transpersoners rättigheter i Sverige (och i Världen) är långt ifrån över! Vi har mycket långt kvar att gå än idag. Lagrummet som stympar oss och skadar oss lever vidare än idag. Människor i vår omgivning berörs än idag. Människor far illa.

Låt oss nu bara arbeta gemensamt över alla gränser för att tillsammans ta nästa steg. Att se till att nu inte detta glöms och göms undan. Att se till att vi verkligen tillsammans ser till att genomföra en lagändring så snart det alls är möjligt.

Då Riksdagen återigen öppnar efter valet i höst behövs vi alla i kampen för att förändra. För att se till att detta inte glöms bort. Inte stoppas undan i en skrivbordslåda igen. Inte vänds till något vi inte kan leva med och inte kan förstå.

Det tydligen redan etablerade namnet Lex Amanda i all ära. Jag kan säkert bära det med stolthet om det är vad ni vill kalla den. Jag är ohyggligt smickrad, enormt generad och vill helst gömma mig under ett bord och försvinna en stund. Men jag kan bära det. För att jag är stolt över att ha fått det myntat av de människor runtom som drivit kampen tillsammans med mig. För att jag är lika stolt över er och glad för er skull och lika gärna vill se alla andra kämpande människors namn som namn på den nya lagen.

Vi har ingen Lex Amanda än. Men kanske, kanske har vi det väldigt snart. OM vi kan jobba hårt tillsammans och verkligen bry oss om frågan i sig och människorna runtomkring oss. Alla de som kommer efter oss. Att vi bryr oss mer om dem än vi bryr oss om prestige, partitillhörigheter och andra eventuella intressen.

Andra som skriver: Agneta Berliner skriver. Den tunga och pådrivande kraften bakom arbetet med det utspel Folkpartiet gjorde igår. Det finns många som vill, och sedan finns det superstjärnorna bland eldsjälar som verkligen åstadkommer så ohyggligt mycket bara på grund av råstyrka.
Helena von Schantz... Att beskriva Helenas pathos i frågan är verkligen ingenting jag gör sådär med lätthet i en handvändning. Det finns helt enkelt inga ord. Du rockar, Helena! Och utan dig hade detta förmodligen aldrig gått i lås.
Rasmus är också en fantastisk kraft som driver på inte bara utåt utan även inåt på många vis.
Min superidol Immanuel Brändemo som verkligen är en oerhört stark del i den rörelse som skapats på sistone. Utan Immanuel hade jag varit noll och ingenting. Och det vet han, hoppas jag.
Min ordförande i HBT-liberalerna skriver, förstås. Fantastiska Catrine Norrgård och hennes företrädare, tillika nuvarande utredaren av den nya namnlagen Martin Andreasson. De har bägge jobbat hårt med detta också. Och Catrine har, vet jag, fällt en eller annan tår både av ilska och sorg på vägen över vad som pågår idag och mycket annat. En av de där människorna som drivs av känsla och ett genuint gott hjärta. Beslutsam, urstark och en fantastisk människa som jag är sjukt stolt att arbeta med.
Min man skriver, förstås. Och för den karln finns det helt enkelt inga ord. Jag tror inte jag haft en möjlighet att alls genomföra detta utan honom. För att däri ligger en stor del av den styrka som håller mig samman, uppe och ger mig riktning. Och så förstås Christine, som varit aktiv under så många år. Inget skrivet än, men all min kärlek. Även på Människorättsnätverket Svart Måndags blogg förstås.
Vännen Seved i Liberati som också modererade en prata på förra årets Pride och som berörde detta temat skriver också. Liksom värdefulla, sanslösa Annika Beijbom som är en nära vän, sann liberatist och även ledamot i Svart Måndag. En människa som verkligen ställt upp i vått och torrt för denna kampen.
Carina Boberg skriver. Liksom Karin Långström Vinge som också varit ett magnifikt stöd periodvis. Per Pettersson skriver på Newsmill och jag rodnar. Lanserar begreppet Lex Amanda, som jag tror myntades av Maria Jern, om jag inte misstar mig helt.
På bloggen Tianmi är det den gamla klassiska ordningen. Niklas är som vanligt vass.
Det finns så många jag vill nämna utöver. Alla dessa fantastiska aktivister. Alla de där som kämpat så hårt och som jag inte får plats att nämna utan att påbörja en hel wikipedia. En som förtjänar en helt egen wiki är förmodligen Lisa Olsson, förstås.
Även Svart Måndags tidigare ordförande har varit aktiv och är kunnigare än många tror. Och även Niklas har varit ett starkt stöd väldigt ofta. Micke Gajditza har också varit ett stöd på vägen.

Så himla många andra. Tänk om jag kunde lista er allihop...

Barbro Westerholm, Agneta Berliner och partisekreterare Erik Ullenhag - ni alla äger!! Liksom fina vännen och förebilden Birgitta Ohlsson som alltid finns där och hackar och hackar på glastaken och de förlegade betonghäckarna. Tack för att ni tagit det där första steget. Tack för att ni stakar ut riktningen. Jag hoppas att jag får en chans att se detta hända nu. Jag och många med mig. Om så blir fallet, hoppas jag innerligt att omvärlden minns ert och Folkpartiets ställningstagande och lyfter er för det ni gjort. Nu hoppas jag på att de andra partierna kan och vill följa efter.

Intressant.

Historisk dag för Sveriges alla transpersoner

Här är så den nya rapporten från Socialstyrelsen som släpptes idag och som belyser transpersoners och inte minst transsexuellas situation, brist på kompetent vård och så mycket mer. Det är helt otroligt att det blivit så ohyggligt tryck kring detta idag. Hade den här rapporten verkligen uppmärksammats om jag inte rivit upp himmel och jord sista månaden eller så? Eller hade den kanske bara begravts i total tystnad som liknande rapporter alltid gjort förr? Det vet jag verkligen inte, men jag hoppas någonstans att allt slit och alla tårar under de sista veckorna verkligen kanske har gjort någon liten nytta.

Socialstyrelsens rapport är besk medicin för det politiska Sverige av idag. Det är en saftig känga gentemot det tabu och den ohyggliga tystnad som omgärdat dessa frågor och en tydlig markering om att detta inte under några som helst omständigheter får fortsätta. Jag har ännu inte hunnit läsa rapporten helt och hållet från början till slut, men kan konstatera att den är relativt heltäckande. Periodvis är den bra och periodvis är den riktigt lysande. Socialstyrelsens utredare har på helt egen hand lyckats lyfta Sverige från u-landsnivå till något på gränsen till radikalt. Det var mer än man kunnat hoppas på. Det finns alltid flera bitar man vill lyfta eller områden man vill ska prioriteras starkare i sammanfattningen, men det är ett stort steg på helt rätt väg och därmed är den 30 juni 2010 en historisk dag för sveriges transpersoner. Början på en ny värld har äntligen kommit.

När får vi, dock, se slopad 18-årsgräns för byten, en förstärkt rätt att uppdatera och sammanfatta arbetsgivarintyg, yrkesbevis och liknande? När får vi en avpatologisering utan risk för att bli av med rätten till livsnödvändig vård? Sådana saker borde kunna gå att lösa, känner jag. Och jag ser fram emot att även intersexuella får en ordentlig utredning gjord, förstås. Det känns som om det är otroligt viktigt att även gruppen intersexuella får uppleva ett samhälle med lagar och vårdgång som är så föråldrad och i många fall otillräcklig som den är idag. Finns den politiska viljan att förverkliga detta? I så fall kanske jag kan känna att även jag hör hemma i detta landet någon gång i framtiden.

_____________________________________________


Det har varit en sjukt stressig dag för min del idag. Intervju med Dagens Nyheter, en hel del diskussioner med Aftonbladet om både det ena och det andra. Nu finns min slutreplik på Aftonbladet Debatt online och jag hoppas verkligen att socialminister Göran Hägglund läser det.

Det hoppas jag också att HBT-sossarna gör. Jag svarar tillslut på deras osakliga, osmakliga och otroligt låga påhopp mot mig som de publicerade i samband med min artikel på Aftonbladet Debatt rörande min sorg över att ha blivit tvångssteriliserad och ofrivilligt barnlös.

Det jag publicerade var en artikel som överhuvudtaget inte var en partipolitisk appell, utan något som handlade om en oerhörd personlig och inre smärta jag känner på grund av vad som tvingas på mig. Jag tycker artikeln förtjänade något mer empati och ett något värdigare bemötande än så. Det här var bara så väldigt, väldigt billigt. Men. Jag antar att är man bara intresserad av att flama, så ser det ut på det viset. Det är bara så inte okej!

 Dreamstime.com

Jag ser inga skäl till att tolerera den sortens personangrepp och hånfulla påhopp med idéer om att jag på grund av mina politiska åsikter får skylla mig själv för en tvångssterilisering jag utsatts för. Nu kan jag säga det utan att helt och hållet explodera (bara nästan): Ni borde ta mig fan skämmas sönder er!

Så var det sagt.

Kan vi nu försöka fokusera på att försöka riva ner det förtryck och den diskriminering vi alla drabbas av, oavsett partitillhörighet? Kan vi försöka arbeta för transpersoners bästa och sluta driva dessa alldeles för viktiga frågor i graven alldeles på egen hand inom den berörda gruppen? Klarar HBT-S överhuvudtaget att hantera detta på ett vuxet och moget vis och bry sig om individerna som far illa mer än de bryr sig om att ägna sig åt löjliga angrepp? Jag skulle tacksamt ta emot det.

Väldigt mycket händer just nu, så jag hoppas på att om vi gemensamt drar vårt strå till stacken, så kanske vi faktiskt kan riva upp de föråldrade lagar som binder oss, förbättra vården, skapa en dräglig tillvaro för alla transpersoner och därmed skriva historia.

Det spelar så ohyggligt mycket större roll för mig än vilket parti någon av oss tillhör. Mänskliga rättigheter har ingen färg, Lukas Romson... vi sitter i samma båt. Är det inte dags att börja hugga tag och hjälpa till att ro nu?

Held skriver om dagens händelser och en granskning av partier, ungdomsförbund och intresseorganisationer. Helena von Schantz har varit en stark röst på sistone och jag verkligen avgudar människan, liksom jag inte har ord för att beskriva Lisa Olsson, Trollhare och Per Pettersson exempelvis. Kloke Rasmus skriver, liksom förstås Nätverket Svart Måndag som jag är otroligt tacksam för faktiskt stöttar mig även om det kommer rätt nära på något vis. På Transsexualism.se en sammanfattning och även Feministiskt Initiativ som är väldigt nära vänner till stor del och Reclaim skriver mer.

 Alva-art.com

RFSL har krävt bättre insatser för transpersoner inom EU samt driver att HBT ska vara giltigt asylskäl i Sverige. Något jag bara kan instämma otroligt helhjärtat i. Och det är kanhända värt att lyfta Göthner igen, bland annat för att belysa varför.

Institutet för Framtidsstudier har skrivit en rapport om arvet efter Folkhemmet och tar där bland annat upp tvångssteriliseringar. Man har även kikat på hur barns hälsa och uppväxt ter sig med HBT-föräldrar.

Har ni förresten läst RFSL här? Det är vasst. Och bra! Även RFSU ger sig på sätt och vis in i debatten genom att kräva en sexminister. Vilket ju faktiskt inte är en helt korkad tanke, med tanke på att det om och om igen bevisas för oss att även om vi helst vill blunda och tabubelägga, så är ju sexualitet och kön utan tvekan något oerhört politiskt laddat och det handlar i allra högsta grad om hälsa, jämställdhet och juridik. Precis som Åsa också påpekar.

Annan media: UNT, SvD, Dagen, GP, SVT, Rapport, Rapport, SRINT, P3, Studio1, TV4,


Hell of Hannastacia, Petra, Petra igen, Yami och Pandorna, Scabbe, Froby, Zetterman, Rebecca, Beijbom, JensO, Unga Folkpartiet, Unga Folkpartiet, JensO,

Intressant.