Men det här måste väl ändå vara bland det dummaste!!!?
Hur i hela friden ska det påverka situationen där unga människor har sexuella kontakter om man vägrar skriva ut preventivmedel till dem? Och är det då bättre att en hel massa unga tjejer blir gravida då?
Är det någon som vet huruvida Mikael Hammarstrand dessutom är medlem i Katolska Kyrkan, eller om han bara i största allmänhet är ute och cyklar.
Uppenbart saknar han en riktig och underbyggd verklighetsuppfattning. Uppenbart lever han i övertygelsen att unga tjejer inte behöver beskydd - därför att vad? De gör inte sånt? Får inte göra sånt?
Newsflash! Unga människor har sex oavsett vad lagen säger. Vi må gilla det eller ogilla det, men vi ska FANIMEJ INTE utsätta de här tjejerna för fara...! Vi ska inte fördöma dem för det och vi ska inte neka dem skydd!
Dessutom... Hur många unga tjejer lider inte av problem i samband med mensen? Hur många har inte katastrofalt ont så att de nästan svimmar på grund av problem i samband med sin menstruation och hur många av dem har inte blivit hjälpta av p-piller?
Hur många har inte fått lindrigare blödningar, mindre ont, ett bättre liv och större möjligheter att sköta skola och liknande på grund av p-pillren?
Ska verkligen medelålders manliga moralkakor ha rätten att ta bort denna möjlighet till ett värdigt och vettigt liv för dessa tjejer, bara för att de är livrädda för att den egna unga dottern ska ge sig in i en massa sexuella äventyr?
De tjejer som har sex kommer fortsätta med det, oavsett skydd eller inte. Jag vill inte se de tjejerna stå där utan skydd mot graviditet. Jag vill inte att så många andra av dessa tjejer ska behöva lida på grund av häftig mensvärk, pms, kraftiga blödningar och liknande på grund av en massa oinitierade gubbstruttar.
Och vi ska fanimej inte ge oss på barnmorskor och gynekologer bara för att de gör sitt jobb och skyddar och tar hand om vår nästa generation unga kvinnor...
Intressant
2009-04-07
Även Vermont tillåter samkönade äktenskap
Nu är det klart att även Vermont följer efter och blir den fjärde nuvarande amerikanska delstaten som tillåter och erkänner samkönade äktenskap.
Sedan tidigare har även Connecticut, Massachusetts och Iowa godkänt vigslar mellan samkönade par och nu har ännu en delstat tagit steget in i framtiden.
Kort notis, bara. Men känner instinktivt viljan att gratulera Vermont och alla homo- och bisexuella som lever där. Ytterligare ett steg mot en öppnare och friare värld. Ännu ett steg mot en mer kärleksfull tillvaro.
Glad. Behöver sånt ibland.
Sedan tidigare har även Connecticut, Massachusetts och Iowa godkänt vigslar mellan samkönade par och nu har ännu en delstat tagit steget in i framtiden.
Kort notis, bara. Men känner instinktivt viljan att gratulera Vermont och alla homo- och bisexuella som lever där. Ytterligare ett steg mot en öppnare och friare värld. Ännu ett steg mot en mer kärleksfull tillvaro.
Glad. Behöver sånt ibland.
Rörigt, minsann
Bara en kort reflexion... Jag är på väg dit om bara ett par dagar. Helt sjukt att det ska fortsätta vara så stökigt. Det oroar mig litet grann. Aldrig riktigt lugn och ro. Aldrig riktigt sådär tryggt och lugnt som man kunde önska sig. Vad är det för fel på världen, egentligen?
Jag bara blir så trött ibland.
En påminnelse till Dagens Nyheter, förresten. Jag har fortfarande inte fått mina FRA-miljoner. Har ni lust att hjälpa mig få tag i dem. Jag är allt annat än rik just nu och ett tillskott skulle inte skada. Börjar bli tufft att tänka på hotellräkningen när det nu börjar dra ihop sig för avresan.
Tar tacksamt emot er hjälp att spåra de uteblivna betalningarna. Kram!
Jag bara blir så trött ibland.
En påminnelse till Dagens Nyheter, förresten. Jag har fortfarande inte fått mina FRA-miljoner. Har ni lust att hjälpa mig få tag i dem. Jag är allt annat än rik just nu och ett tillskott skulle inte skada. Börjar bli tufft att tänka på hotellräkningen när det nu börjar dra ihop sig för avresan.
Tar tacksamt emot er hjälp att spåra de uteblivna betalningarna. Kram!
Bara litet lätt förundrad
Och så kom det sig att Wanja Lundby-Wedin sitter kvar ändå. Jag kan bara inte begripa varför.
På ytan visar man upp en gemensam front, men bara två förbundsordföranden var med för att stötta upp under presskonferensen. En pressträff som följde på åtta (8) timmars möte om framtiden för LO-bossen. Om man nu var så himla eniga - varför tog mötet hela åtta timmar? Varför var inte uppslutningen större? Jag vet att det kanske normalt sett inte är brukligt att det ska behövas, men det här är ingen "bruklig situation".
Medlemmarnas stöd har uppenbarligen rasat. Lundby-Wedin har uppenbarligen förbrukat Mona Sahlins och Socialdemokratins förtroende och det syns mig inte som om det finns några rimliga skäl till att sitta kvar på en så skör kvist. Varför gör hon det?
Jag tycker fortfarande att det enda rimliga hade varit att gå när det fortfarande fanns en liten tillstymmelse till chans att rädda anseende och människovärde i den här situationen. Att ta sitt ansvar efter att ha begått ett allvarligt fel torde ingjuta mer förtroende från omgivningen än att man kämpar sig kvar till vilket pris som helst.
Stolthet? Arrogans? Brist på lämpliga kandidater som kan ersätta med kort varsel? Socialdemokratins eviga oförmåga att erkänna att även en sosse är en människa och kan ha fel eller göra fel? Jag vet inte, men det kan vara på tiden att man börjar lyssna på sina medlemmar ändå. Att man börjar tänka över sina beslut närmre. Det gäller Wanja Lundby-Wedin. Det gäller LO. Det gäller hela arbetarrörelsen. Det är dags att vakna nu. Att fortsätta i samma gamla spår från decennier sedan kommer inte att leda till annat än en totalt förstörd arbetarrörelse och det kan rimligen inte gynna någon. Alls.
Intressant.
På ytan visar man upp en gemensam front, men bara två förbundsordföranden var med för att stötta upp under presskonferensen. En pressträff som följde på åtta (8) timmars möte om framtiden för LO-bossen. Om man nu var så himla eniga - varför tog mötet hela åtta timmar? Varför var inte uppslutningen större? Jag vet att det kanske normalt sett inte är brukligt att det ska behövas, men det här är ingen "bruklig situation".
Medlemmarnas stöd har uppenbarligen rasat. Lundby-Wedin har uppenbarligen förbrukat Mona Sahlins och Socialdemokratins förtroende och det syns mig inte som om det finns några rimliga skäl till att sitta kvar på en så skör kvist. Varför gör hon det?
Jag tycker fortfarande att det enda rimliga hade varit att gå när det fortfarande fanns en liten tillstymmelse till chans att rädda anseende och människovärde i den här situationen. Att ta sitt ansvar efter att ha begått ett allvarligt fel torde ingjuta mer förtroende från omgivningen än att man kämpar sig kvar till vilket pris som helst.
Stolthet? Arrogans? Brist på lämpliga kandidater som kan ersätta med kort varsel? Socialdemokratins eviga oförmåga att erkänna att även en sosse är en människa och kan ha fel eller göra fel? Jag vet inte, men det kan vara på tiden att man börjar lyssna på sina medlemmar ändå. Att man börjar tänka över sina beslut närmre. Det gäller Wanja Lundby-Wedin. Det gäller LO. Det gäller hela arbetarrörelsen. Det är dags att vakna nu. Att fortsätta i samma gamla spår från decennier sedan kommer inte att leda till annat än en totalt förstörd arbetarrörelse och det kan rimligen inte gynna någon. Alls.
Intressant.
Och hur gick det här till?
Jag har litet svårt att acceptera den där prylen med inskränkta fri- och rättigheter, religionens makt över individen, övervakningssamhällen och statens rätt att styra befolkningens åsikter. Sedan må det vara Pakistan, USA eller Australien. Det spelar ingen roll... Det här är en utveckling vi gemensamt måste ta i och börja arbeta för att få bort. Det kan sluta illa för hela världssamfundet om något sådant här får fortgå.
Hur vi än vrider oss och inte vill ta i det, så måste vi inse att det här inte kan tolereras, därför att vi gör en hel värld en otjänst genom vår tystnad. Vi sviker både oss själva, våra tidigare generationer och våra efterföljande. Det är dags att börja ta ansvar för världsutvecklingen nu...
I ett annat hörn av världen kan vi konstatera att den katolska kyrkan är igång igen och nu har bestämt sig för att testa sina blivande präster för homosexualitet. Homosexuella betraktas tydligen som avvikande och duger alltså inte till präster. Fantastiskt! Tänk att vi kan vara så farliga. Tänk att vi kan skrämma så. Spännande. Mycket. Men också så fruktansvärt tragiskt. Och ytterligare ett bevis för att religionen har spelat ut sin roll som maktsfär i samhället.
Snart borde det vara dags att lämna medeltiden bakom oss, men kommer det någonsin kunna ske utan att vi helt och hållet avskaffar såväl de extrema grupperingarna inom islamismen som den Vatikanen själv?
Ibland skäms jag verkligen för att vara religiös. Ibland skäms jag ögonen ur mig. Men en sak ska jag säga er... jag kommer aldrig att skämmas över att jag är varken flata, post-op eller människovän. Jag kommer aldrig skämmas för min tilltro till alla människor och all mänsklighet. Oavsett var vi kommer ifrån och oavsett vad vi tror på. För mina liberala grundprinciper. Det börjar bara kännas väl ensamt härute i periferin ibland. Jag behöver litet sällskap härute... Världen börjar kännas litet otäck nu. Någon som vill kika in och ge mig en kram och hålla om mig en stund? Bara för att tala om att det nog kommer bli bra tillslut ändå...
Intressant.
Hur vi än vrider oss och inte vill ta i det, så måste vi inse att det här inte kan tolereras, därför att vi gör en hel värld en otjänst genom vår tystnad. Vi sviker både oss själva, våra tidigare generationer och våra efterföljande. Det är dags att börja ta ansvar för världsutvecklingen nu...
I ett annat hörn av världen kan vi konstatera att den katolska kyrkan är igång igen och nu har bestämt sig för att testa sina blivande präster för homosexualitet. Homosexuella betraktas tydligen som avvikande och duger alltså inte till präster. Fantastiskt! Tänk att vi kan vara så farliga. Tänk att vi kan skrämma så. Spännande. Mycket. Men också så fruktansvärt tragiskt. Och ytterligare ett bevis för att religionen har spelat ut sin roll som maktsfär i samhället.
Snart borde det vara dags att lämna medeltiden bakom oss, men kommer det någonsin kunna ske utan att vi helt och hållet avskaffar såväl de extrema grupperingarna inom islamismen som den Vatikanen själv?
Ibland skäms jag verkligen för att vara religiös. Ibland skäms jag ögonen ur mig. Men en sak ska jag säga er... jag kommer aldrig att skämmas över att jag är varken flata, post-op eller människovän. Jag kommer aldrig skämmas för min tilltro till alla människor och all mänsklighet. Oavsett var vi kommer ifrån och oavsett vad vi tror på. För mina liberala grundprinciper. Det börjar bara kännas väl ensamt härute i periferin ibland. Jag behöver litet sällskap härute... Världen börjar kännas litet otäck nu. Någon som vill kika in och ge mig en kram och hålla om mig en stund? Bara för att tala om att det nog kommer bli bra tillslut ändå...
Intressant.
2009-04-06
KRI(S)
Och här sitter vi nu och väntar på att få reda på vad (hittills) sju timmars möte i LO-borgen, eller vad det nu har gått för tid, kan leda till. Fatta att det ska ta sådan tid... Men det är onekligen rörigt just nu. I LO. Inom Socialdemokratin och inom hela arbetarrörelsen. En av de värsta kriserna man någonsin upplevt, förmodar jag.
Någonstans känns det ju skönt att de ändå verkligen lägger ner tid på det här och kanske gör något eftertänkt för en gångs skull. Tycker fortfarande att Wanja skulle avgått själv - tidigare. Innan det blev riktigt såhär illa. Att hon inte kan sitta kvar känns ju väldigt uppenbart som det är. Men varför då utsätta sig för allt det här när man bara kan lämna och vara klar med det? Gå vidare...
Vad skulle jag inte göra för att vara där och höra vad som sägs inom de där tunga stenväggarna...?
Men som alla andra sitter jag nu här och väntar och så får vi se vart det hela slutar.
För arbetarrörelsen finns nu bara en väg att gå för att de ska ha en chans att vinna någon sorts förtroende tillbaka. Wanja måste avgå, helt enkelt. Inte minst sedan hon offrats för de vikande opinionssiffervargarna, så grymt, häromdagen.
Hon måste gå för det som skett i AMF Pension. Helt uppenbart. Hon måste gå för att LO's medlemmar inte har något förtroende kvar att ödsla på henne. Och nu har (S) bestämt sig för att offra henne som skyldig till hela det socialdemokratiska förfallet. det finns inga andra vägar kvar... Ingen annan möjlighet. Ändå... Sju timmar? Eller är vi uppe i åtta timmar nu?
Det gör nästan ont att föreställa sig LO-borgen just nu. Smärtsamt. Smärtsamt. Jag bara undrar...
Samtidigt kommer positiva besked från Kalifornien, där det tydligen rapporteras att Annika Östberg ska släppas och föras över till svenskt fängelse tillslut. Ytterligare ett långdraget lidande och en alldeles för märklig händelseutveckling som borde tagit slut för länge sen. Skönt om det faktiskt är så att Annika kan få avverka sin resterande tid här tillsist. Är det sant, så vill jag bara gratulera alla som kämpat och alla som personligen är berörda av Annikas livsöde.
Nästa fråga... Vad händer egentligen i fallet Dawit Isaak? Spelar de senaste veckornas stormar någon som helst roll? Hur mycket hopp har vi att fästa vid alla upprop och påskrivna listor?
Jobbar regeringen på att faktiskt få Dawit Isaak frigiven inom en överskådlig framtid?
Sverige behöver verkligen mer ryggrad...
Någonstans känns det ju skönt att de ändå verkligen lägger ner tid på det här och kanske gör något eftertänkt för en gångs skull. Tycker fortfarande att Wanja skulle avgått själv - tidigare. Innan det blev riktigt såhär illa. Att hon inte kan sitta kvar känns ju väldigt uppenbart som det är. Men varför då utsätta sig för allt det här när man bara kan lämna och vara klar med det? Gå vidare...
Vad skulle jag inte göra för att vara där och höra vad som sägs inom de där tunga stenväggarna...?
Men som alla andra sitter jag nu här och väntar och så får vi se vart det hela slutar.
För arbetarrörelsen finns nu bara en väg att gå för att de ska ha en chans att vinna någon sorts förtroende tillbaka. Wanja måste avgå, helt enkelt. Inte minst sedan hon offrats för de vikande opinionssiffervargarna, så grymt, häromdagen.
Hon måste gå för det som skett i AMF Pension. Helt uppenbart. Hon måste gå för att LO's medlemmar inte har något förtroende kvar att ödsla på henne. Och nu har (S) bestämt sig för att offra henne som skyldig till hela det socialdemokratiska förfallet. det finns inga andra vägar kvar... Ingen annan möjlighet. Ändå... Sju timmar? Eller är vi uppe i åtta timmar nu?
Det gör nästan ont att föreställa sig LO-borgen just nu. Smärtsamt. Smärtsamt. Jag bara undrar...
Samtidigt kommer positiva besked från Kalifornien, där det tydligen rapporteras att Annika Östberg ska släppas och föras över till svenskt fängelse tillslut. Ytterligare ett långdraget lidande och en alldeles för märklig händelseutveckling som borde tagit slut för länge sen. Skönt om det faktiskt är så att Annika kan få avverka sin resterande tid här tillsist. Är det sant, så vill jag bara gratulera alla som kämpat och alla som personligen är berörda av Annikas livsöde.
Nästa fråga... Vad händer egentligen i fallet Dawit Isaak? Spelar de senaste veckornas stormar någon som helst roll? Hur mycket hopp har vi att fästa vid alla upprop och påskrivna listor?
Jobbar regeringen på att faktiskt få Dawit Isaak frigiven inom en överskådlig framtid?
Sverige behöver verkligen mer ryggrad...
2009-04-05
Haltande Mona ger giftbägare till syndabock
Jag skrev igår om att jag inte riktigt var övertygad om att det låg i Wanja Lundby-Wedins intresse att fortsätta kämpa sig kvar på sin post efter den senaste tidens skandaler.
Framförallt tycker jag att det är synd att en människa ska behöva ta så många och hårda smällar, oavsett hur saker och ting ligger till med de där styrelsebesluten. Det kan inte rimligen inte vara värt det, skrev jag.
Nu kan vi idag konstatera att Mona har räckt fram giftbägaren till Wanja och krävt hennes avgång från AMF Pension. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan kraven på att lämna även LO blir verklighet.
Oavsett vad jag tycker om de fantastiskt märkliga avtalen inom AMF, så måste jag säga att jag fortfarande tycker synd om LO-ordföranden idag. Det var litet grann det här vi alla väntade på, misstänker jag. Och kanske litet grann det jag menade på inte skulle vara gynnsamt för Wanja som person. Det hade varit bättre att gå själv än att i praktiken bli kickad genom proxy, då Mona nu försöker rädda sitt eget skinn efter de senaste opinionssiffrorna. Det kanske är en lösning som ser smidig ut i det korta loppet. Jag kallar det feghet.
Men hur det nu ligger till med det här... Visst kan Wanjas del i AMF-historien ha spelat en viss roll i Socialdemokraternas fall på sistone. Men knappast kan man lägga hela skulden där?
Om så varit fallet borde, vilket också hävdas i Aftonbladet idag, många väljare ha flytt till vänstern snarare än högerut.
Nej, att Socialdemokraterna idag faller tillbaka kommer sig förmodligen snarare av ett svagt ledarskap. Inga klara alternativ. Bråk internt inom vänsterblocket. Inga tillräckligt starka och tydliga ledare som kan smitta folket med hjälp av sin karisma och förmåga att inspirera och bygga en känsla av hopp och tro.
Samtidigt visar Alliansen om och om igen att man för en långsiktig och stabil politik i den världsekonomiska stormens öga. (Snart är vi inte längre skyddade och vid sidan och det behövs handlingskraft och stabilitet för att kunna ro skutan Sverige i hamn då vindarna blåser upp ordentligt runtomkring). Man visar stabilitet, möjlighet att samarbeta internt och en förmåga att se på händelserna runtomkring oss på ett mer långsiktigt vis. Det är orsaken till att Alliansen går framåt trots krisen. Vilket nog nästan måste vara en "World First" i den svenska politiken ändå?
Visst kommer svåra tider inom kort. Även för Alliansen. Det kommer att bli tufft att hantera de ökande arbetslöshetssiffrorna när nu varsel leder till uppsägningar tillsist. Men jag har en känsla av att den sittande regeringen har koll på läget även inför den käftsmällen, så att säga. En känsla jag inte får från oppositionen, fastän jag faktiskt har letat.
Och framförallt... Sossarna har tappat en stor del av sin själ. Det finns anledning att misstänka att många gamla socialdemokratiska väljare idag inte känner igen sig i det nya SAP och att man därför väljer andra alternativ. Väljargruppen i sig är dessutom betydligt mer rörlig än förr och mycket mera otrogen. Väljaren lägger idag sin sympati där den gör mest nytta för tillfället, där frågor som berör den egna individen hanteras på ett bra vis just nu. Partitillhörighet som den såg ut förr om åren finns inte längre.
Det ger förstås alliansen orsak att tänka till innan man jublar för mycket, då det ännu är ett och ett halvt år kvar till Riksdagsvalet. Inför Europaparlamentsvalet ser det å andra sidan väldigt positivt ut. Alliansen har helt enkelt visat att man för en bra och trovärdig politik. Man har starka ledare som syns på ett positivt vis och som alltså skapar den våg av väljarsympatier som behövs idag.
Vi står inför oroliga tider, inte minst ekonomiskt, en bra stund framöver. Vi har inte råd med en velande och ansiktslös massa som regeringsalternativ idag. Speciellt som den har svårt att hålla sams med sig själv. Det ingjuter inget vidare förtroende, är jag rädd. Och i jakten på en syndabock, får Wanja alltså klä skott för den interna kritiken. Osjysst, kanske. Och långt ifrån den enkla och helbrägdagörande lösning som Mona Sahlin förmodligen hoppas på. Snarare sjunker hennes och Socialdemokraternas aktier ytterligare i folkets ögon.
Så liberal jag nu är, tycker jag att det är synd. Alla mår bra av en aktiv och konstruktiv opposition som sätter press och ser till att agera blåslampa i baken på den sittande regeringen. Det skapar utrymme för diskussion. Det skapar dynamik. Det skapar kampvilja och vässar ideologin.
Idag saknar Sverige en fungerande opposition, och de senaste turerna i Wanja-affären bekräftar återigen att så är fallet.
Framförallt tycker jag att det är synd att en människa ska behöva ta så många och hårda smällar, oavsett hur saker och ting ligger till med de där styrelsebesluten. Det kan inte rimligen inte vara värt det, skrev jag.
Nu kan vi idag konstatera att Mona har räckt fram giftbägaren till Wanja och krävt hennes avgång från AMF Pension. Förmodligen är det bara en tidsfråga innan kraven på att lämna även LO blir verklighet.
Oavsett vad jag tycker om de fantastiskt märkliga avtalen inom AMF, så måste jag säga att jag fortfarande tycker synd om LO-ordföranden idag. Det var litet grann det här vi alla väntade på, misstänker jag. Och kanske litet grann det jag menade på inte skulle vara gynnsamt för Wanja som person. Det hade varit bättre att gå själv än att i praktiken bli kickad genom proxy, då Mona nu försöker rädda sitt eget skinn efter de senaste opinionssiffrorna. Det kanske är en lösning som ser smidig ut i det korta loppet. Jag kallar det feghet.
Men hur det nu ligger till med det här... Visst kan Wanjas del i AMF-historien ha spelat en viss roll i Socialdemokraternas fall på sistone. Men knappast kan man lägga hela skulden där?
Om så varit fallet borde, vilket också hävdas i Aftonbladet idag, många väljare ha flytt till vänstern snarare än högerut.
Nej, att Socialdemokraterna idag faller tillbaka kommer sig förmodligen snarare av ett svagt ledarskap. Inga klara alternativ. Bråk internt inom vänsterblocket. Inga tillräckligt starka och tydliga ledare som kan smitta folket med hjälp av sin karisma och förmåga att inspirera och bygga en känsla av hopp och tro.
Samtidigt visar Alliansen om och om igen att man för en långsiktig och stabil politik i den världsekonomiska stormens öga. (Snart är vi inte längre skyddade och vid sidan och det behövs handlingskraft och stabilitet för att kunna ro skutan Sverige i hamn då vindarna blåser upp ordentligt runtomkring). Man visar stabilitet, möjlighet att samarbeta internt och en förmåga att se på händelserna runtomkring oss på ett mer långsiktigt vis. Det är orsaken till att Alliansen går framåt trots krisen. Vilket nog nästan måste vara en "World First" i den svenska politiken ändå?
Visst kommer svåra tider inom kort. Även för Alliansen. Det kommer att bli tufft att hantera de ökande arbetslöshetssiffrorna när nu varsel leder till uppsägningar tillsist. Men jag har en känsla av att den sittande regeringen har koll på läget även inför den käftsmällen, så att säga. En känsla jag inte får från oppositionen, fastän jag faktiskt har letat.
Och framförallt... Sossarna har tappat en stor del av sin själ. Det finns anledning att misstänka att många gamla socialdemokratiska väljare idag inte känner igen sig i det nya SAP och att man därför väljer andra alternativ. Väljargruppen i sig är dessutom betydligt mer rörlig än förr och mycket mera otrogen. Väljaren lägger idag sin sympati där den gör mest nytta för tillfället, där frågor som berör den egna individen hanteras på ett bra vis just nu. Partitillhörighet som den såg ut förr om åren finns inte längre.
Det ger förstås alliansen orsak att tänka till innan man jublar för mycket, då det ännu är ett och ett halvt år kvar till Riksdagsvalet. Inför Europaparlamentsvalet ser det å andra sidan väldigt positivt ut. Alliansen har helt enkelt visat att man för en bra och trovärdig politik. Man har starka ledare som syns på ett positivt vis och som alltså skapar den våg av väljarsympatier som behövs idag.
Vi står inför oroliga tider, inte minst ekonomiskt, en bra stund framöver. Vi har inte råd med en velande och ansiktslös massa som regeringsalternativ idag. Speciellt som den har svårt att hålla sams med sig själv. Det ingjuter inget vidare förtroende, är jag rädd. Och i jakten på en syndabock, får Wanja alltså klä skott för den interna kritiken. Osjysst, kanske. Och långt ifrån den enkla och helbrägdagörande lösning som Mona Sahlin förmodligen hoppas på. Snarare sjunker hennes och Socialdemokraternas aktier ytterligare i folkets ögon.
Så liberal jag nu är, tycker jag att det är synd. Alla mår bra av en aktiv och konstruktiv opposition som sätter press och ser till att agera blåslampa i baken på den sittande regeringen. Det skapar utrymme för diskussion. Det skapar dynamik. Det skapar kampvilja och vässar ideologin.
Idag saknar Sverige en fungerande opposition, och de senaste turerna i Wanja-affären bekräftar återigen att så är fallet.
Ideell arbetsnarkoman och Svart Måndags hemsida
Det är fantastiskt hur man orkar. Jag lyckades arbeta 18 timmar igår och då bara ägnat mig åt Svart Måndag och pyttelitet åt Liberati. Därefter tänkte jag att jag skulle ta en lugn dag idag och har istället suttit och arbetat sedan klockan åtta imorse. Någon borde lära mig att arbeta mindre, men jag tror inte jag skulle lyssna.
Hur som helst går arbetet med att omorganisera Svart Måndag framåt. Det känns lovande nu, inför den rätt tuffa tid vi har framför oss.
En ny hemsida och ett nytt forum är på gång och kommer att lanseras inom kort. Vi kommer att driva kampanjer, samtidigt som vi ger oss ut på gatorna även under 2009. Det är nu nästan tre månader sedan vi sist var ute på gatorna, men det kommer inte att dröja till innan vi börjar röra på oss igen.
Annars är det mycket synligheten för nätverket vi arbetar med just nu. Och att sätta in den nya styrelsen i arbetet. Det händer mycket nu, och jag känner för en gångs skull riktigt mycket tillförsikt. Det kan bli bra. Det kan bli riktigt bra.
Hur som helst går arbetet med att omorganisera Svart Måndag framåt. Det känns lovande nu, inför den rätt tuffa tid vi har framför oss.
En ny hemsida och ett nytt forum är på gång och kommer att lanseras inom kort. Vi kommer att driva kampanjer, samtidigt som vi ger oss ut på gatorna även under 2009. Det är nu nästan tre månader sedan vi sist var ute på gatorna, men det kommer inte att dröja till innan vi börjar röra på oss igen.
Annars är det mycket synligheten för nätverket vi arbetar med just nu. Och att sätta in den nya styrelsen i arbetet. Det händer mycket nu, och jag känner för en gångs skull riktigt mycket tillförsikt. Det kan bli bra. Det kan bli riktigt bra.
2009-04-04
Vårkänslor och varningstecken
Så kan det gå. Alliansen anar våren under den blixtrande solen. Det känns varmt och skönt och som om framtiden är ganska ljus ändå. Trots allt.
Ändå är det väl litet märkligt, eller? Visserligen måste jag säga att jag tycker att regeringen sköter sitt jobb bra än så länge på de flesta vis. Åtminstone när det gäller den nuvarande krisen och den allmäna politiken.
Vad jag tycker om synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inom regeringen idag är väl däremot ingen stor hemlighet?
Samtidigt kan jag inte annat än roat rycka på smilbanden idag. På något vis känns det märkligt mycket som att det säger mer om sossarna av idag än om alliansen att de borgerliga går framåt så mycket idag. Saknade visioner och förlorade drömmar kontra det enda stabila och rimliga alternativet.
Borde det inte vara ett obligatorium att vänsterland går framåt i dåliga tider, om vi kikar på det här historiskt? Vi måste nog konstatera att man inte kan leverera något sammanhängande alternativ från oppositionshåll idag, och därför dyker man.
Jag kan tycka att det dessutom är väldigt synd att Wanja ska fortsätta kämpa vidare i den situation hon satt sig i. Dels för sossesfärens och den fackliga rörelsens förtroendes skull, men även för sin egen. Hur mycket kan en människa ta av stormvindar på en väldigt ensam kulle... Är det inte dags att stiga ner, om inte annat för hennes egen skull? Är det verkligen värt att kämpa vidare och fortsätta ta smäll efter smäll efter smäll? Det gör nästan ont att se på när det här eländet fortsätter rulla vidare.
Att centern och Kd går litet knackigt är tråkigt för alliansen, men det som skrämmer mest med allting är utan tvekan att Sd går framåt. Det gillar jag verkligen inte alls... Herregud, nog kan man väl tycka att det borde finnas bättre sätt att visa sitt missnöje med världsordningen? Visst måste det finnas andra vägar att gå än att stödja en så föråldrad, stelbent, konservativ och fördomsfull politik? Jag kommer aldrig kunna förlika mig med den sortens strömningar i samhället ändå. Det kommer bara inte att gå.
Därför gläder det mig att det sker positiva saker i samhället ändå. Vi har fått en ny äktenskapslagstiftning som äntligen bejakar kärlek och lika värde. Den amerikanska delstaten Iowa följer efter, och i Nepal är en lagstiftning på gång som ger utrymme för definitionen av ett tredje kön. På andra håll i Sverige har vi sett att namnlagstiftningen äntligen har börjat luckras upp och att det nu blivit betydligt enklare att välja att bära det namn man vill.
Det ligger kärlek i luften idag. Och hopp. Jag kan inte annat än gilla.
Nu ska jag ta ett kort bad och sedan ge mig ut i solen igen. Bara för att njuta.
Ändå är det väl litet märkligt, eller? Visserligen måste jag säga att jag tycker att regeringen sköter sitt jobb bra än så länge på de flesta vis. Åtminstone när det gäller den nuvarande krisen och den allmäna politiken.
Vad jag tycker om synen på demokrati och mänskliga fri- och rättigheter inom regeringen idag är väl däremot ingen stor hemlighet?
Samtidigt kan jag inte annat än roat rycka på smilbanden idag. På något vis känns det märkligt mycket som att det säger mer om sossarna av idag än om alliansen att de borgerliga går framåt så mycket idag. Saknade visioner och förlorade drömmar kontra det enda stabila och rimliga alternativet.
Borde det inte vara ett obligatorium att vänsterland går framåt i dåliga tider, om vi kikar på det här historiskt? Vi måste nog konstatera att man inte kan leverera något sammanhängande alternativ från oppositionshåll idag, och därför dyker man.
Jag kan tycka att det dessutom är väldigt synd att Wanja ska fortsätta kämpa vidare i den situation hon satt sig i. Dels för sossesfärens och den fackliga rörelsens förtroendes skull, men även för sin egen. Hur mycket kan en människa ta av stormvindar på en väldigt ensam kulle... Är det inte dags att stiga ner, om inte annat för hennes egen skull? Är det verkligen värt att kämpa vidare och fortsätta ta smäll efter smäll efter smäll? Det gör nästan ont att se på när det här eländet fortsätter rulla vidare.
Att centern och Kd går litet knackigt är tråkigt för alliansen, men det som skrämmer mest med allting är utan tvekan att Sd går framåt. Det gillar jag verkligen inte alls... Herregud, nog kan man väl tycka att det borde finnas bättre sätt att visa sitt missnöje med världsordningen? Visst måste det finnas andra vägar att gå än att stödja en så föråldrad, stelbent, konservativ och fördomsfull politik? Jag kommer aldrig kunna förlika mig med den sortens strömningar i samhället ändå. Det kommer bara inte att gå.
Därför gläder det mig att det sker positiva saker i samhället ändå. Vi har fått en ny äktenskapslagstiftning som äntligen bejakar kärlek och lika värde. Den amerikanska delstaten Iowa följer efter, och i Nepal är en lagstiftning på gång som ger utrymme för definitionen av ett tredje kön. På andra håll i Sverige har vi sett att namnlagstiftningen äntligen har börjat luckras upp och att det nu blivit betydligt enklare att välja att bära det namn man vill.
Det ligger kärlek i luften idag. Och hopp. Jag kan inte annat än gilla.
Nu ska jag ta ett kort bad och sedan ge mig ut i solen igen. Bara för att njuta.
2009-03-29
Föreningen Svart Måndag är grundad
Då vi under en längre period velat finna en lösning för att kunna åstadkomma en flexibel och fungerande rörelse som är väl anpassad att kunna arbeta för mänskliga fri- och rättigheter och för ett samhälle fritt från massövervakning, integritetskränkande lagstiftningar inom bland annat medie- och informationsteknologiområdet, beslutade vi oss för att konstituera Föreningen Svart Måndag. Föreningen är nu aktiv och ett väldigt spännande arbete har just tagit sin början.
Föreningen Svart Måndag kommer att arbeta på uppdrag av medlemmarna i Nätverket Svart Måndag (vilket även fortsättningsvis kommer att vara ett löst sammansatt nätverk av organisationer och individer). FSM Sverige ska utgöra en juridisk person med ansvar för ekonomi, IT, central planering och dylikt. Föreningen är ideell, partipolitiskt obunden och kommer i sig inte att driva några politiska frågor. Syftet är att förenkla, utveckla och underhålla nätverkets möjligheter att växa och stärka sin position som en sund röst i en alltmer inskränkt värld.
Vi är en förening som arbetar partipolitiskt obundet för ett öppnare samhälle där mänskliga fri- och rättigheter respekteras och de demokratiska principerna är grunden för det samhälle vi lever i.
Föreningen Svart Måndag arbetar utan vinstintresse och all verksamhet sker helt ideellt.
Föreningen har tillkommit som en samordnande instans och juridisk person som arbetar på uppdrag av Nätverket Svart Måndag.
En ny styrelse har valts för att leda arbetet i föreningen och nätverket, och jag hälsar härmed vår nye ordförande Niklas Starow och den övriga nytillträdda styrelsen välkomna!
Styrelsen under verksamhetsåret 2009 består av:
Niklas Starow - ordförande
Amanda Brihed - vice ordförande
Klara Ellström - sekreterare
Christine Sahlström - kassör
Övriga ledamöter är André Havsjö, Michael Gajditza, Emina Karic samt Jens Odsvall.
Svart Måndag vill på så vis bygga vidare på sin organisation och tanken är att vi ska kunna driva ett konstruktivt och positivt arbete kring det begynnande kravsamhället, integritetsfrågor och mänskliga fri- och rättigheter i en modern och ständigt föränderlig omvärld. Vi hoppas kunna möta er alla därute för diskussioner, informationsmöten, demonstrationer och på tusen andra vis inom kort. Vårt arbete har verkligen bara börjat, vår kamp är långt ifrån över.
2009-03-03
Ska lära mig att sluta spotta eld omkring mig
Efter att ha fått hela den där skithögen dumpad på min och andra fantastiska människors trappa sista dagarna, så känner jag just nu att jag behöver ta en break på en dag eller två. Kanske kikar in imorgon eftermiddag igen om jag fått ett litet mer ok humör till dess.
Det är förmodligen osunt att vara i närheten av mig, i vilket fall, vid en viss tid på månaden. Inte minst när man så oförvanskat hånar och förolämpar mig, mina nära vänner, kollegor, och kontakter på det sätt som DN gjort sista dagarna. Just nu känner jag mig i skick att med lätthet bita huvudet av en tiger och därefter förnöjsamt slicka resterna ur mungipan. Det är väldigt dåliga förutsättningar för att skriva kloka och fokuserade inlägg, varför jag kanske ska ta och försöka lära mig att andas igen först. Innan jag går loss på den här historien igen.
Hur som helst har jag inte tid. Det är ju trots allt så att den här nyblivna mutmiljonärskan gärna vill betala räkningarna, lånen, litet sjysst mat och litet tilltugg för mina videokvällar en stund till. Så det ska jag ägna mig åt, eftersom jag absolut inte vill röra mina stackars surt förvärvade marionett-monopol-pengar på Jersey än på en stund. De ska ju räcka till att köpa upp Neverland när köppriset blir det rätta.
Ska dessutom försöka laga ett trasslande privatliv, kanske få en pytteliten stund för mig själv och se om jag kan lära mig konsten att vara litet mer zen. Kanske rentav ger mig på stickningen som jag fick i gåva av en fin vän igår kväll. Det skulle kunna vara litet finhet.
Men till dess får ni gärna terrorisera Niklas, Michael, Jens och alla de andra. De talar alldeles förträffligt för nätverket och jag överlåter till dem att tala för vår lilla skara under tiden jag slutar spotta eld omkring mig. Vi syns imorgon eller om någon dag. Något sånt.
Till dess... ut och tjäna miljoner. Ni har ett helt hav av guld därute. Se till att inte låta något gå till spillo. Om inte annat så har ni fanimej förtjänat det. Var och en av er.
2009-03-02
Genmäle till Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel i DN 28/2-09, även publicerat på "Second Opinion" och hos Scaber Nestor
Detta genmäle är publicerat på "Second Opinion" och hos Scaber Nestor.
Genmäle till Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel i DN 28/2-09
I DN 28/2 läser vi att vi har varit med om en välregisserad konspiration för att fälla FRA-Lagen.
När man läser det som blivit resultatet efter vad som verkar vara månader av "grävande" blir man lite ledsen.
För det som presenteras stämmer inte med vår verklighet.
Artikelförfattarna har med det de skrivit reducerat tiotusentals personer, hundratals bloggare, politiker, opinionsbildare och andra privatpersoner som ägnat månader åt att hindra FRA-frågan att falla i glömska, till en samling viljelösa mähän som gått i koppel efter en PR-byrå.
Vi hade uppskattat lite mer av källkritik.
Exempelvis påståendet om att 16 september-demonstrationen enbart var en enskild demonstration med 300 personer, när det i själva verket var fyra demonstrationer på tre orter, Stockholm, Göteborg och Malmö, som tillsammans samlade över 2500 personer.
Att stoppaFRAlagen och Nätverket Svart Måndag bildades för att det skulle finnas opolitiska rörelser att väga upp för Piratpartiet är rent löjeväckande, de bildades oberoende av varandra och "Svart Måndag" var från början bara en händelse som genomfördes utanför riksdagshuset, vilket förmedlats av både Niklas Starow och Amanda Brihed till artikelförfattarna, men detta har tyvärr utelämnats av för oss okänd anledning.
Vad Carlberg och Stenberg har vantolkat om de nätverk som bildats, är att i ett nätverk så använder man sig av de trådar man kan dra i, oavsett om de trådarna går till PR-byråer, företagsledare eller politiker, men detta får de till att ett fåtal har styrt massan.
Nätverket Svart Måndag drivs med våra egna privata pengar, vi har stått under ständig attack för våra personer, att vi inte skulle vara ett riktigt nätverk eftersom de flesta av medlemmarna återfinns på facebook.
Vi har mottagit mordhot, anklagelser om landsförräderi och vissa av hoten har varit minst sagt detaljrika.
Vårat engagemang har inte varit ett välregisserat scenario så påståendet om det gör faktiskt ont.
Detta engagemang som finns hos tiotusentals personer har kostat oss tid, pengar och i vissa fall äventyrat hälsan hos aktiva medlemmar som jobbat hårt nästan dygnet runt.
Men vi får ändå tacka för uppmärksamheten och nu undrar vi vart vi ska skicka räkningen?
Enligt artikelförfattarna är våra uppdragsgivare välbeställda och det vore trevligt att få betalt också.
Kanske DN kan förmedla det eftersom de tydligen vet vilka de är?
Niklas Starow - Talesperson
Amanda Brihed - Grundare
Michael Lassi
Jens Odsvall
Klara Ellström
André Havsjö
Michael Gajditza
Genmäle till Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel i DN 28/2-09
I DN 28/2 läser vi att vi har varit med om en välregisserad konspiration för att fälla FRA-Lagen.
När man läser det som blivit resultatet efter vad som verkar vara månader av "grävande" blir man lite ledsen.
För det som presenteras stämmer inte med vår verklighet.
Artikelförfattarna har med det de skrivit reducerat tiotusentals personer, hundratals bloggare, politiker, opinionsbildare och andra privatpersoner som ägnat månader åt att hindra FRA-frågan att falla i glömska, till en samling viljelösa mähän som gått i koppel efter en PR-byrå.
Vi hade uppskattat lite mer av källkritik.
Exempelvis påståendet om att 16 september-demonstrationen enbart var en enskild demonstration med 300 personer, när det i själva verket var fyra demonstrationer på tre orter, Stockholm, Göteborg och Malmö, som tillsammans samlade över 2500 personer.
Att stoppaFRAlagen och Nätverket Svart Måndag bildades för att det skulle finnas opolitiska rörelser att väga upp för Piratpartiet är rent löjeväckande, de bildades oberoende av varandra och "Svart Måndag" var från början bara en händelse som genomfördes utanför riksdagshuset, vilket förmedlats av både Niklas Starow och Amanda Brihed till artikelförfattarna, men detta har tyvärr utelämnats av för oss okänd anledning.
Vad Carlberg och Stenberg har vantolkat om de nätverk som bildats, är att i ett nätverk så använder man sig av de trådar man kan dra i, oavsett om de trådarna går till PR-byråer, företagsledare eller politiker, men detta får de till att ett fåtal har styrt massan.
Nätverket Svart Måndag drivs med våra egna privata pengar, vi har stått under ständig attack för våra personer, att vi inte skulle vara ett riktigt nätverk eftersom de flesta av medlemmarna återfinns på facebook.
Vi har mottagit mordhot, anklagelser om landsförräderi och vissa av hoten har varit minst sagt detaljrika.
Vårat engagemang har inte varit ett välregisserat scenario så påståendet om det gör faktiskt ont.
Detta engagemang som finns hos tiotusentals personer har kostat oss tid, pengar och i vissa fall äventyrat hälsan hos aktiva medlemmar som jobbat hårt nästan dygnet runt.
Men vi får ändå tacka för uppmärksamheten och nu undrar vi vart vi ska skicka räkningen?
Enligt artikelförfattarna är våra uppdragsgivare välbeställda och det vore trevligt att få betalt också.
Kanske DN kan förmedla det eftersom de tydligen vet vilka de är?
Niklas Starow - Talesperson
Amanda Brihed - Grundare
Michael Lassi
Jens Odsvall
Klara Ellström
André Havsjö
Michael Gajditza
Nätverket "Svart Måndag" (NSM)
(uppdatering)
I dag beskrivs samma scenario på DN's ledarplats och genmälet får gälla för den också.
DN's kampanj fortsätter på ledarplats
Det är spännande att se hur det här utvecklas. Jag tycker det är en rätt intressant utveckling vi nu får ta del av och jag följer det med intresse. Nu har DN bestämt sig för att forsätta sitt frontalangrepp på sin huvudledare för dagen och jag måste säga att de lyfter en del intressanta frågor och punkter. Visserligen har de, som vanligt, fått ett eller annat om bakfoten, men det är sådant man får ta.
Hur som helst lovar jag att kommentera det här vidare alldeles strax. Om ett gäng timmar, när dagens andra livsviktiga sysslor är avklarade.
Hur som helst lovar jag att kommentera det här vidare alldeles strax. Om ett gäng timmar, när dagens andra livsviktiga sysslor är avklarade.
Nu ska de tunga pjäserna användas för att sätta åt de uppkäftiga
Tydligen är det inte helt uppskattat att svara tillbaka mot sina kritiker, trots allt. Det hade väl förvånat mig, men att folk är så skotträdda hade jag faktiskt ingen aning om. Läste på Nyheter24 återigen om mig själv, följt av följande kommentar från Bengan:
Om det är så att man inte kan eller vågar stå till svars för sina personangrepp och därför desperat skriker efter hjälp hos vännerna, och gör det öppet, så undrar jag hur mycket av den övriga kritiken man faktiskt i så fall kan stå för. Men det är ju bara jag. Jag tycker det låter aningen panikartat.
Tror inte att Micke heller uppskattar den sortens dumheter nämnvärt. Hur som helst får vi roa oss tillsammans, för jag förmodar att vi tillsammans kommer sitta på första parkett då bomberna börjar falla.
Och vill jag verkligen veta vad de tunga pjäserna i så fall innebär? Vad ska de hitta på nu? Pratar vi hårda angrepp i DN, avslöjanden om min identitet och läggning, ytterligare påhopp på min vikt eller pratar vi rentav stora skäggiga killar med skinnjackor, motorcyklar och slagträn nu?
Tycker stämningen börjar bli skrämmande patetisk nu och betackar mig hotfulla uttryck av det slaget.
Tjena Aaron, jag har ådragit mig såväl Micke Nilsson som Amanda B:s uppmärksamhet. Läge kan komma då jag behöver eldunderstöd. Och då snackar vi tunga pjäser.
bengan 2009-03-01 20:49
Om det är så att man inte kan eller vågar stå till svars för sina personangrepp och därför desperat skriker efter hjälp hos vännerna, och gör det öppet, så undrar jag hur mycket av den övriga kritiken man faktiskt i så fall kan stå för. Men det är ju bara jag. Jag tycker det låter aningen panikartat.
Tror inte att Micke heller uppskattar den sortens dumheter nämnvärt. Hur som helst får vi roa oss tillsammans, för jag förmodar att vi tillsammans kommer sitta på första parkett då bomberna börjar falla.
Och vill jag verkligen veta vad de tunga pjäserna i så fall innebär? Vad ska de hitta på nu? Pratar vi hårda angrepp i DN, avslöjanden om min identitet och läggning, ytterligare påhopp på min vikt eller pratar vi rentav stora skäggiga killar med skinnjackor, motorcyklar och slagträn nu?
Tycker stämningen börjar bli skrämmande patetisk nu och betackar mig hotfulla uttryck av det slaget.
2009-03-01
Köpt ung dam raljerar
Det var väl självaste...
Tänk att det blev så mycket uppståndelse kring allt det här med DN-artikeln ändå. Jag kan egentligen inte begripa det. Vad jag dock ser och roar mig extra mycket över är de människor som genast kryper till korset och indignerat flyger i taket över DN's fantastiska skop. De som verkligen har sådär fantastiskt underfundiga argument för sina nyfunna åsikter att de tappar bort sig själva i sin iver att visa att de minsann inte gått på något alls och att de dyrt tror på allting gammelmedia matar dem med.
Ett bra exempel på det är förstås Bengt Kvist, som får sådan tunghäfta att det bästa han kan komma på för att kritisera mig är att attackera min rätt så runda och goa kropp. Äsch då, Bengan... Du är bara avundsjuk som inte får fibbla med den. Och det är okej. Vem vill inte ha en rund, mysig och livsfarlig kvinna i sängen ändå?
Neh, jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt. Men finns det inte farligare saker att anklaga mig för än att vara småfet? Jag hade faktiskt förväntat mig någon form av kreativitet där ändå - det är ju inte som om det saknades vassare saker att hugga på mig för. Jag tycker att jag är rätt nöjd med att vara litet smårund annars. Blev jag blåst som gick på den? Jag antar jag får börja svälta mig, så att jag kan få en fetare lönecheck (istället) nästa gång tåget går och byråerna står med sedelbuntarna redo. Jag inser nu att hade jag sett mer ut som ett blont och välgymmat bombnedslag, så hade jag förmodligen varit rik idag.
Annars tycker jag det blivit litet snedvridet ändå, allt det här. Hax kritiserar mig och Mikael Nilsson för att inte rensa ut i bagaget ordentligt. Jag ser det inte riktigt så.
Vad jag sagt till DN, vilket artikelförfattarna är fullständigt medvetna om, är att jag har haft kontakter med personer som arbetar på mediabyråer. Att de flesta av de kontakterna har varit helt och hållet privata och personliga samtal vänner och bekanta emellan. Sådana kontakter anser jag mig inte ha skyldighet att redovisa.
Jag har även samarbetat med människor som arbetar på någon mediabyrå i samband med någon artikel. Men det har jag gjort som privatperson i ännu högre grad än jag gör som en del av Nätverket Svart Måndag.
Anledningen till att jag inte avslöjar namnen på byråerna jag arbetat med, vilket tyvärr inte framkommer i artikeln, är att jag inte har några formella avtal och att inga ersättningar betalats ut åt något håll. Att det varit en helt annan nivå på de kontakter jag haft. Det finns inget att rapportera, så jag väljer att inte göra det.
Jag har däremot arbetat med Westander i samband med Hoppets Demonstration - ett enkelt, kompletterande, pressutskick som jag för övrigt just kom på att jag aldrig sett - och jag har fått lösa förfrågningar och ett eller annat tips och råd på vägen (tämligen lösa tips och råd, förresten) litet här och där under resans gång. Knappast någonting som anmodar varken köpepeng för tjänsten i fråga eller för den delen någon form av kontrakt åt andra hållet. Med andra ord... Nej, jag har inte blivit köpt. Och jag har inte anpassat varken arbete eller åsikter för att kunna tillgodogöra mig den lilla hjälp jag fått.
Och det är det hela den här frågan kretsar kring.
Jag skiter högaktningsfullt i insinuationen att det finns pengar litet här och var. De medel som rullade på motståndarsidan var småpotatis i förhållande till vad regeringen och övriga förespråkare kunde uppbåda. Och jag har inte fått ett öre. Inte heller någon annan inom Svart Måndag. Vi har lagt ut själva för hemsidor, demonstrationstillstånd, tryckkostnader och allt annat som tillkommit.
Men visst fanns det pengar därute som rullade runt och fann nya händer. Det tvivlar jag inte på. Och det är naturligt. Jag ser inget fel i det. Vi lever i den sortens samhälle och det är vardagsmat i vilken fråga det än gäller. Även i frågor som handlar om kommersiella standardiseringsregler för storleken på hönsägg.
Hade Svart Måndag kunnat finna sponsring, så hade vi säkerligen funderat allvarligt på det. Vi hade dock sett till att inte ha några klausuler i en sådan överenskommelse som påverkat vår verksamhet, men vi hade absolut godtagit ersättning för det arbete vi gjorde. Vi är inte gjorda av pengar. Vi har gott om människor som engagerat sig centralt inom nätverket som absolut kunde behövt en slant för det arbete de utfört.
Det finns inget fult i det. Jag skulle nog till och med utkräva lön för att sitta i riksdagen. Eller för att dirigera förespråkarkampanjer för regeringens räkning - om jag nu klarat av att svälja ett sånt beskt piller, förstås. Jag vet att jag är litet fånig med det där om att pengar hade suttit fint, men vad ska jag säga...? Jag är väl girig.
Å andra sidan skulle jag aldrig sälja min själ eller mina värderingar. Det finns inte i min värld. Jag kan inte ens stvaa tlil dte.
Det som stör mig är inte pengafrågan. Jag kunde inte bry mig mindre. Inte egentligen. Det som stör mig är insinuationen att jag och många med mig var fullständigt huvudlösa drönare som styrts och manipulerats av någon form av monster till karlar i svarta hattar och som bott i min (redan som det är alldeles för trånga) garderob.
Jag har varit i garderoben, förresten. Jag är ute nu. Det är inte nyheter längre...
Och jag fann inga svarta hattar därinne, förresten. Tackar som frågar. Jag har en rätt snygg svart hatt som ligger och väntar på våren uppe på min hatthylla, visserligen. Men jag tror inte att den riktigt räknas. Eller gör den det? Jag tror jag köpte den på Åhléns för sisådär två-tre år sedan. För egna pengar. Den borde kostat mig i runda slängar 300kr.
Jag blir irriterad över antydningar som gör gällande att det arbete jag och andra har utfört inte har varit våra egna bedrifter. Jag blir fundersam när vi anses vara pjäser i ett högre spel. Jag blir riktigt upprörd när jag får höra rena dumheter om att jag skulle vara avlönad då jag halvt om halvt svultit för att kunna göra allt detta (svårt att tro när en tjej uppbär storlek 44, jag vet) eller på något sätt ska ha gått någon annans ärenden än mina egna.
Det är vad som stör mig. Tillsammans med en kronologi som inte stämmer, en konspiratorisk ton utan mening och syfte, ett antal väldigt märkligt snidade frågeställningar och så vidare.
Nej, jag skulle inte bett om ursäkt om jag tagit emot ersättning för att göra det jag gjort. Jag hade fortfarande gjort vad jag ansåg mig tvungen att göra, utifrån mitt eget och högst privata engagemang. Utifrån min tro på mänskliga rättigheter, integritet och människovärde. Jag hade varit öppen med vilka kontakter jag haft om det varit kontrakt och uppdrag det rört sig om. Kunde jag säga att jag haft en underskriven deal med den eller den firman, så hade jag berättat det. Privata samtal över en kopp te hemma på min visserligen rätt mysiga soffa räknas dock inte dit. Det är samtal jag haft med privatpersoner som råkar sitta på ett kunnande jag kan ha behövt. Hur ska jag kunna säga att jag har en deal med den eller den firman om jag enbart fört privata samtal med en enskild medarbetare?
Detta har jag förklarat för artikelförfattarna. Vid upprepade tillfällen. De valde att inte tydliggöra det.
På samma sätt som min mor sätter mina kotor rätt då de hoppat ur led har jag dock här och där fått hjälp med saker jag inte helt klarat av själv. På samma vis som jag frågar mina journalistvänner om råd här och där. Eller på samma vis som jag frågar mina krögarvänner om råd då jag vill kunna göra en riktigt outstanding oxfilé inför nästa dejt. Jag har frågat vänner som är läkare, vid något tillfälle, om huruvida man kan kombinera den eller den medicinen utan fara om jag varit i behov av det. Ingen har kommit på tanken att fakturera mig för det. Mina vänner är sådana.
Jag brukar sällan betala för den sortens tjänster. Jag är bekväm med att bjuda tillbaka med en kopp te hemma i köket eller en fika i Gamla Stan. Det brukar vara så, vänner emellan. Är jag köpt för det, så går jag med på det. Jag räcker upp handen och tassar snällt med till giljotinen. Förmodligen kastar jag en slängkyss till bödeln i samma ögonblick som bladet faller. Men skäms jag? Inte ett dugg.
Jag anser att det är något som hör till i dagens politiska arbete. Och det är vad det handlar om, trots allt. Det är så det går till i nätverk utan egentliga ledare. Det är så svärmen fungerar. Det är så vi håller en folkrörelse vid liv. Vi pratar med varann. Vi umgås. Vi delar åsikter och vi arbetar tillsammans för att uppnå gemensamma mål. Det finns inget hemligt i det. Det bara är.
Och jag är fruktansvärt nöjd med det arbete som jag och andra medlemmar i nätverket har genomfört. Oavsett vilken titel de uppbär. Oavsett vilken firma de arbetat för. Eller vilket parti.
Alltså. På ostfronten intet nytt. Jag väntar fortfarande på brickan. Och det röda vinet till.
Tänk att det blev så mycket uppståndelse kring allt det här med DN-artikeln ändå. Jag kan egentligen inte begripa det. Vad jag dock ser och roar mig extra mycket över är de människor som genast kryper till korset och indignerat flyger i taket över DN's fantastiska skop. De som verkligen har sådär fantastiskt underfundiga argument för sina nyfunna åsikter att de tappar bort sig själva i sin iver att visa att de minsann inte gått på något alls och att de dyrt tror på allting gammelmedia matar dem med.
Ett bra exempel på det är förstås Bengt Kvist, som får sådan tunghäfta att det bästa han kan komma på för att kritisera mig är att attackera min rätt så runda och goa kropp. Äsch då, Bengan... Du är bara avundsjuk som inte får fibbla med den. Och det är okej. Vem vill inte ha en rund, mysig och livsfarlig kvinna i sängen ändå?
Neh, jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt. Men finns det inte farligare saker att anklaga mig för än att vara småfet? Jag hade faktiskt förväntat mig någon form av kreativitet där ändå - det är ju inte som om det saknades vassare saker att hugga på mig för. Jag tycker att jag är rätt nöjd med att vara litet smårund annars. Blev jag blåst som gick på den? Jag antar jag får börja svälta mig, så att jag kan få en fetare lönecheck (istället) nästa gång tåget går och byråerna står med sedelbuntarna redo. Jag inser nu att hade jag sett mer ut som ett blont och välgymmat bombnedslag, så hade jag förmodligen varit rik idag.
Annars tycker jag det blivit litet snedvridet ändå, allt det här. Hax kritiserar mig och Mikael Nilsson för att inte rensa ut i bagaget ordentligt. Jag ser det inte riktigt så.
Vad jag sagt till DN, vilket artikelförfattarna är fullständigt medvetna om, är att jag har haft kontakter med personer som arbetar på mediabyråer. Att de flesta av de kontakterna har varit helt och hållet privata och personliga samtal vänner och bekanta emellan. Sådana kontakter anser jag mig inte ha skyldighet att redovisa.
Jag har även samarbetat med människor som arbetar på någon mediabyrå i samband med någon artikel. Men det har jag gjort som privatperson i ännu högre grad än jag gör som en del av Nätverket Svart Måndag.
Anledningen till att jag inte avslöjar namnen på byråerna jag arbetat med, vilket tyvärr inte framkommer i artikeln, är att jag inte har några formella avtal och att inga ersättningar betalats ut åt något håll. Att det varit en helt annan nivå på de kontakter jag haft. Det finns inget att rapportera, så jag väljer att inte göra det.
Jag har däremot arbetat med Westander i samband med Hoppets Demonstration - ett enkelt, kompletterande, pressutskick som jag för övrigt just kom på att jag aldrig sett - och jag har fått lösa förfrågningar och ett eller annat tips och råd på vägen (tämligen lösa tips och råd, förresten) litet här och där under resans gång. Knappast någonting som anmodar varken köpepeng för tjänsten i fråga eller för den delen någon form av kontrakt åt andra hållet. Med andra ord... Nej, jag har inte blivit köpt. Och jag har inte anpassat varken arbete eller åsikter för att kunna tillgodogöra mig den lilla hjälp jag fått.
Och det är det hela den här frågan kretsar kring.
Jag skiter högaktningsfullt i insinuationen att det finns pengar litet här och var. De medel som rullade på motståndarsidan var småpotatis i förhållande till vad regeringen och övriga förespråkare kunde uppbåda. Och jag har inte fått ett öre. Inte heller någon annan inom Svart Måndag. Vi har lagt ut själva för hemsidor, demonstrationstillstånd, tryckkostnader och allt annat som tillkommit.
Men visst fanns det pengar därute som rullade runt och fann nya händer. Det tvivlar jag inte på. Och det är naturligt. Jag ser inget fel i det. Vi lever i den sortens samhälle och det är vardagsmat i vilken fråga det än gäller. Även i frågor som handlar om kommersiella standardiseringsregler för storleken på hönsägg.
Hade Svart Måndag kunnat finna sponsring, så hade vi säkerligen funderat allvarligt på det. Vi hade dock sett till att inte ha några klausuler i en sådan överenskommelse som påverkat vår verksamhet, men vi hade absolut godtagit ersättning för det arbete vi gjorde. Vi är inte gjorda av pengar. Vi har gott om människor som engagerat sig centralt inom nätverket som absolut kunde behövt en slant för det arbete de utfört.
Det finns inget fult i det. Jag skulle nog till och med utkräva lön för att sitta i riksdagen. Eller för att dirigera förespråkarkampanjer för regeringens räkning - om jag nu klarat av att svälja ett sånt beskt piller, förstås. Jag vet att jag är litet fånig med det där om att pengar hade suttit fint, men vad ska jag säga...? Jag är väl girig.
Å andra sidan skulle jag aldrig sälja min själ eller mina värderingar. Det finns inte i min värld. Jag kan inte ens stvaa tlil dte.
Det som stör mig är inte pengafrågan. Jag kunde inte bry mig mindre. Inte egentligen. Det som stör mig är insinuationen att jag och många med mig var fullständigt huvudlösa drönare som styrts och manipulerats av någon form av monster till karlar i svarta hattar och som bott i min (redan som det är alldeles för trånga) garderob.
Jag har varit i garderoben, förresten. Jag är ute nu. Det är inte nyheter längre...
Och jag fann inga svarta hattar därinne, förresten. Tackar som frågar. Jag har en rätt snygg svart hatt som ligger och väntar på våren uppe på min hatthylla, visserligen. Men jag tror inte att den riktigt räknas. Eller gör den det? Jag tror jag köpte den på Åhléns för sisådär två-tre år sedan. För egna pengar. Den borde kostat mig i runda slängar 300kr.
Jag blir irriterad över antydningar som gör gällande att det arbete jag och andra har utfört inte har varit våra egna bedrifter. Jag blir fundersam när vi anses vara pjäser i ett högre spel. Jag blir riktigt upprörd när jag får höra rena dumheter om att jag skulle vara avlönad då jag halvt om halvt svultit för att kunna göra allt detta (svårt att tro när en tjej uppbär storlek 44, jag vet) eller på något sätt ska ha gått någon annans ärenden än mina egna.
Det är vad som stör mig. Tillsammans med en kronologi som inte stämmer, en konspiratorisk ton utan mening och syfte, ett antal väldigt märkligt snidade frågeställningar och så vidare.
Nej, jag skulle inte bett om ursäkt om jag tagit emot ersättning för att göra det jag gjort. Jag hade fortfarande gjort vad jag ansåg mig tvungen att göra, utifrån mitt eget och högst privata engagemang. Utifrån min tro på mänskliga rättigheter, integritet och människovärde. Jag hade varit öppen med vilka kontakter jag haft om det varit kontrakt och uppdrag det rört sig om. Kunde jag säga att jag haft en underskriven deal med den eller den firman, så hade jag berättat det. Privata samtal över en kopp te hemma på min visserligen rätt mysiga soffa räknas dock inte dit. Det är samtal jag haft med privatpersoner som råkar sitta på ett kunnande jag kan ha behövt. Hur ska jag kunna säga att jag har en deal med den eller den firman om jag enbart fört privata samtal med en enskild medarbetare?
Detta har jag förklarat för artikelförfattarna. Vid upprepade tillfällen. De valde att inte tydliggöra det.
På samma sätt som min mor sätter mina kotor rätt då de hoppat ur led har jag dock här och där fått hjälp med saker jag inte helt klarat av själv. På samma vis som jag frågar mina journalistvänner om råd här och där. Eller på samma vis som jag frågar mina krögarvänner om råd då jag vill kunna göra en riktigt outstanding oxfilé inför nästa dejt. Jag har frågat vänner som är läkare, vid något tillfälle, om huruvida man kan kombinera den eller den medicinen utan fara om jag varit i behov av det. Ingen har kommit på tanken att fakturera mig för det. Mina vänner är sådana.
Jag brukar sällan betala för den sortens tjänster. Jag är bekväm med att bjuda tillbaka med en kopp te hemma i köket eller en fika i Gamla Stan. Det brukar vara så, vänner emellan. Är jag köpt för det, så går jag med på det. Jag räcker upp handen och tassar snällt med till giljotinen. Förmodligen kastar jag en slängkyss till bödeln i samma ögonblick som bladet faller. Men skäms jag? Inte ett dugg.
Jag anser att det är något som hör till i dagens politiska arbete. Och det är vad det handlar om, trots allt. Det är så det går till i nätverk utan egentliga ledare. Det är så svärmen fungerar. Det är så vi håller en folkrörelse vid liv. Vi pratar med varann. Vi umgås. Vi delar åsikter och vi arbetar tillsammans för att uppnå gemensamma mål. Det finns inget hemligt i det. Det bara är.
Och jag är fruktansvärt nöjd med det arbete som jag och andra medlemmar i nätverket har genomfört. Oavsett vilken titel de uppbär. Oavsett vilken firma de arbetat för. Eller vilket parti.
Alltså. På ostfronten intet nytt. Jag väntar fortfarande på brickan. Och det röda vinet till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
