Ett sexistiskt land och ett könskonträrt uttryck. Yohio, del 2.

Som en afternote efter min bloggrant rörande Yohio och hela prylen med det svenska folkets transfobi:

Vi måste verkligen prata om det här!

Efter mycket övervägande kan jag bara konstatera att det som får människor att motsätta sig att könsöverskridande uttryck, om än på scen, är transrelaterat på något vis alls tycks ha att göra med

1. Transfobi. Hade jag vetat att trans inte bara är transsexualism, utan även inbegriper just könsöverskridande uttryck, utseende och kläder, så hade jag aldrig röstat på "den där". Typ.

2. Eftersom Yohio själv inte vill bli sexualiserad, så kan Yohio inte vara trans.
Ungefär som jag inte är trans för att jag är jävligt trött på att behöva beskriva min fitta i minsta detalj inklusive form, doft och smak varenda gång jag hälsar på hos doktorn för ett nageltrång eller ilande huvudvärk och ryggvärk. För att... det är verkligen DET det handlar om att vara könsöverskridare. Att ständigt vara öppen och redo (pun intended) för andra människors vilja att ställa extremt intima frågor, runka av till en, fråga om en provtur i sänghalmen och så vidare.

3. Folk i Sverige har dålig koll på vad Visual Kei är. Dvs den subkultur från Japan som Yohio är en del av. En  kultur som har väldigt litet med enbart musik att göra. Lika mycket av den finns i manga, anime, konst av alla möjliga slag, och inte minst just i klädmode. Det är en väldigt mycket mer omfattande subkultur än det mesta vi mött i Sverige hittills. För att den är så "allt intäckande". Men i grunden är VK inte minst ett ständigt ifrågasättande av könsstereotyper, uttryck och normer. VK är en väldigt accepterad, förhållandevis, konstform och kultur i Japan. Och har väldigt litet med sexualitet att göra.

Men... here's the news till alla transfober och okunniga därute i landet:

INGEN form av trans har i egentlig mening med sexualitet att göra. Det enda som är sexrelaterat rörande könsöverskridande identiteter och uttryck överhuvudtaget är ER, OMVÄRLDENS syn på vad trans och könsöverskridande identiteter och uttryck är.

INGEN jag känner har någonsin blivit varken kommit ut som transvestit eller gjort en könskorrigering av den simpla orsaken att man ständigt vill bli sexualiserad, utsatt för övergrepp och trakasserier, vill bli frågad om sex bakom buskarna så snart man lämnar lägenheten eller något av det slaget. Jag själv bytte inte kön för att jag tycker det är kul att arbetsgivare, politiska kollegor, journalister, läkare, psykologer, så kallade vänner eller folk på stan ska få klämma litet extra på mina bröst, gräva runt i skrevet på mig utan vidare, vräka ur sig sexistiska kommentarer, förgripa sig på mig eller liknande. Jag själv bytte inte för att jag var så hemskt sugen på att någon ska springa runt och bikta sina sexuella fantasier och historier om tidigare övergrepp mot andra inför mig.

Det är ingen som BLIR transperson av något som helst slag för att det är så jävla kul att bli exotiserad, tillintetgjord, förminskad till en sexuell leksak, en fantasi eller ett hatobjekt.

Att inte vilja se vad som finns framför näsan på grund av att en person (som Yohio, eller jag själv eller miljoner andra människor) inte vill bli sedd som en sexuell fetish för andra, ett sexuellt redskap eller en sexuell fantasi för någon annan, en varelse med lågt värde som kan bli upptryckt mot väggen och förgripen på... det blir mest bara väldigt märkligt, i mina ögon.

Att Yohio ständigt hävdar att Visual Kei, eller Yohio själv, INTE har med sexualitet eller sex att göra och att det inte är en sexuell grej är inte samma sak som att Visual Kei eller Yohio inte har med trans att göra. Trans är inte enbart könsbyten. Trans och könsöverskridande uttryck har extremt litet att göra med sexualitet, sex appeal eller inbjudningar till sex att göra. För dem som är trans, är en del kulturer som Visual Kei, eller på annat vis har ett könsavvikande sätt, uttryck, klädessätt eller vad det nu vara må. Det har INGET med dina egna fördomar om trans att göra. Det har inget med dina idéer om könsöverskridande uttryck som fetish att göra. Det är dina egna fördomar. Håll dem gärna för dig själv.

Det stora problemet ligger i att... varenda transperson på Jorden vet det. Det vet de förmodligen i Andromeda också.

Men OMVÄRLDEN vet det inte. För att omvärlden är fortfarande så otroligt styrd av sitt eget ständiga sexifierande av transpersoner.

Det är ett ständigt och konstant påhopp mot varenda människa som bryter mot könsstereotyper och normer idag. Vi alla upplever det. Att Yohio väljer att själv inte ta i andra människors sexuella fantasier med tång är ett sundhetstecken. Och ett bra och starkt statement som kan stärka många andra som på olika vis uttrycker ett brott mot gällande könsnormer, här och på andra håll.

Vi som är könsstereotypsöverskridande är så inihelvete jävla trötta (på ren och vacker svenska) på att ständigt tvingas vara omvärldens små sexleksaker, mot vår vilja. Vi är jävligt trötta på att tvingas vara era fantasier, era frustrationer, era plumpa kommentarer, målet för era trevande händer, eller målet för alla era spottloskor när ni inte vet hur ni ska handskas med oss.

Att sedan världen tar sig friheten att alls få för sig att det är er (världens) sak att handskas med oss och att döma, sortera, bestämma över och fördöma är också en del i allt detta. Att världens andra människor anser sig ha rätten att styra över vårt (tydligen eventuella) människovärde är skamligt. På ett helt annat och betydligt mer djupgående sätt än en 17-åring iförd klänning någonsin kan bli, ens om man verkligen försöker.

Omvärldens syn på transpersoner som lägre stående varelser, sexuella objekt, sexuella fantasier, sexuella läggningar som inte har med saken att göra överhuvudtaget, mål för sexuella övergrepp och trakasserier... det är snarare fråga om folkrättsbrott på ett extremt fundamentalt plan.

Vem har sagt att ni överhuvudtaget har rätten att tro att ni kan styra över våra uttryck. Vårt värde. Våra liv. Vår fortplantning. Vår familjebildning. Vår inre styrka. Vår kraft. Våra relationer. Vår egen innestående mänsklighet, vårt människovärde och vår rätt till en existens.

Det kanske är dags att vi talar om det här nu. Att vi talar om att vi vill ta vår rätt till oss själva tillbaka. Att personer som är överskridande i uttryck, klädsel, kultur, kropp, hormonbalanser, genetik eller vad det nu än är ska ha samma rätt att styra över oss själva som alla andra. INKLUSIVE över hur vi väljer att uppfatta oss, hur vi vill begränsa hur resten av världen uppfattar oss. Och så vidare.

Att vara trans, eller att vara överskridande i form av uttryck eller annat, är INTE och kommer ALDRIG VARA en inbjudan till sexuella fantasier, sexuella övergrepp, förnedring, förminskning eller något av det slaget.

Vi är inte här för att omvärlden ska göra oss till sina egna små leksaker. Vi är inte här för er underhållnings skull. Åtminstone inte underhållning i form av sexobjekt eller annan bullshit.

Vi är här för att vi är födda så. Vi trivs i en kropp som kanske inte ser ut som din. Eller trivs inte alls, för att vi fötts i fel kropp, så att säga. Även om det är en rätt trött liknelse numera. Vi är här för att vi trivs med att tänja gränserna för ett könsuttryck eftersom vi blir låsta i det snäva lilla fack ni helst vill placera oss. Eller för att vi slits sönder inombords om vi inte får ge uttryck för något mer inom oss än det där stela 50-talets macho/pin-up-ideal som ska vara så strikt bundet, dessutom, till det ena eller andra könet.

Vi finns här för att kön inte är två binärer, ett svart och ett vitt. Utan för att kön och även könsuttryck är något flytande. Något rörligt som ständigt är statt i förändring. För att vi tillhör gråzonerna som naturen skapat. För att ett spektrum alltid innehåller mer än två extremer. Vi rör oss. Periodvis eller ständigt. Vi förändras. Men det gör ni andra också. Det är inget konstigt med det. Annat än att så väldigt många människor gått på den där jävla myten om att kön och könsuttryck alls någonsin varit något statiskt. Vilket är rent skitsnack.

Vi är alltså inte här för att ni ska få leka kolonialister med våra rättigheter, våra identiteter, våra uttryck, våra livschanser, våra möjligheter att få vara människor. Vi är alltså inte här för att vara era sexfantasier. Vi är inte här för att svara på era frågor om sex och sexuella praktiker. Vi är inte här för att i detalj på begäran ständigt förklara för er hur våra genitalier ser ut. Vi har ingen avslöjandeplikt. Vi är inte era böcker, era vandrande svarsmaskiner, era magic eightballs, era undersåtar som står till ert förfogande för sex eller sexuellt relaterade frågor.

Att så få har möjlighet att inse det är en stor del i problemet som omger oss idag. Omger oss transpersoner.

Att en 17-årig svensk pojke slår igenom i Japan och nu även i Sverige som en del av en subkultur känd för att utmana könsnormer och normativa dresscodes innebär inte att ni kommer undan det ansvar ni också har. För att även låta könsöverskridare av alla former få vara fredade, få vara starka i sig själva, få styra över sina egna liv, sina egna uttryck, sina egna preferenser av alla de slag. Det innebär inte att ni har rätten att avgöra vem som är vad eller hur. Det innebär inte heller er rätt att styra över livschanser.

Det innebär att en 17-åring som är del av en kultur där det är ok att leka med, experimentera med och utmana könsnormer och könsuttryck har slagit igenom. Inte tack vara, egentligen, utan trots den kulturen. Och att många andra som idag upplever ett konstant förtryck på grund av sitt eget uttryck, sin egen stil, sin egen person och möjligen sin egen identitet äntligen har fått en förebild.

En person som inte behöver pussy lasers för att skapa sig ett namn. En person som möjligen skulle kunnat slå hälften av världens gitarrlegender på fingrarna och som råkar ha ett könskonträrt uttryck.

Det är värt enormt mycket för dem som är låsta idag och som är förtryckta idag. För dem som mobbas varje dag, liksom Yohio blev mobbad. Liksom jag blev mobbad. Och liksom många andra blivit och blir det varje dag. Sedan länge länge tillbaka.

Så... vi behöver verkligen prata om det här. Vi måste påbörja debatten.

Vem har rätten till våra självdefinitioner? Vem har rätten att styra över bilden av oss? Vem har rätten till våra uttryck och våra identiteter? Vem har rätten till vår sexualitet? Vem har överhuvudtaget rätten att ta sig rätten att göra våra liv och våra uttryck till något sexuellt överhuvudtaget?

Och hur lång tid ska det ta innan en transperson eller på något vis könsöverskridare kan gå till arbetsförmedlingen, läkaren, skolan, arbetsplatsen, släktträffen eller matbutiken utan att behöva bli sedd som en sexuell leksak, en sexologisk uppslagsbok, en weirdo som det är fritt att attackera, sätta på, förgripa sig på, såra, mobba och knäcka efter eget tycke.

Vi måste prata om det här.

Först då kan vi på allvar säga att Sverige är ett frigjort land. Att vi har högt i tak. Att det är ok att en person är könsöverskridande och så nära, så nära vinner Melodifestivalen.

Först då kan vi vanliga människor, politiker, forskare, läkare, psykologer, artistkollegor, konstnärer, journalister och alla andra hävda att vi lever i den bästa av världar.

Ert ägande av våra kroppar, våra definitioner, våra sexualiteter, våra uttryck, våra identiteter har aldrig tagits ifrån oss och placerats i era händer med vårt medgivande.

Det är dags nu att vi könsöverskridare på bred front, oavsett definitioner, tar allt det tillbaka.

Och ni andra, som är så duktiga på att klappa oss på huvudet, kalla oss kränkta utan att alls förstå innebörden i hur kränkta vi är och varför; som är så duktiga på att stjäla våra de facto själar och livsandar ifrån oss; det är dags att ni ställer er vid sidan och ser oss ta tillbaka våra liv och våra definitioner av oss själva. Och gillar läget.