Sexköpsdebatten fortsätter trots allt

Trodde faktiskt att debatten kring sexköpslagen skulle lägga sig nu. Nu när det ändå dykt in ett par väldigt välformulerade röster från de personer själva lagen faktiskt berör och sägs skydda. Trodde att man skulle ta till sig och lyssna.

Men ännu lever myterna kvar och jag är förbluffad över hur hårt det sitter åt ännu. Hela myten om att det enda feministiskt rätta är att omyndigförklara en hel grupp människor för att de uppenbarligen inte vet vad som är bra för dem - läs: inte vet vad som är fint nog i omvärldens moralistiska ögon. Normer. Dessa normer.


Sådana har jag slagits mot ett helt liv. Jag har inte blivit mycket lyckligare just för det.


Men... ska vi vara ärliga? Jag förstår till att börja med inte kopplingen mellan lagen mot sexköp och hela prylen med trafficking.

Ingen förespråkare för att riva upp lagen har någonsin hävdat att de gillar trafficking.

Trafficking är slaveri, för guds skull. Det har vi redan lagar som täcker upp alldeles utmärkt för. Bara se till att utnyttja dem då skäl finns. Slaveri, ägande av en annan människa, och hela den prylen finns det faktiskt lagar för sedan långt innan lagen om sexköp kom till. Sexköpslagen berör inte ens den biten. Inte egentligen. Det är bara totala dumheter att den påverkar slaveriet. Sexköpslagen är en morallag som handlar om att vuxna människor inte ska ha rätten att bestämma över sina egna kroppar och under vilka premisser de vill utnyttja den rätten. Inget annat.


Och förresten... Vaddå den lyckliga horan? Herregud! Vem fan är lycklig hela jävla tiden. Jag är det definitivt inte. Jag har inte riktigt känt att jag joddlat av lycka varenda dag på väg till mitt arbete heller. Mögelsaneringar, rånrisk, bombhot, i vissa fall mobbande kollegor, i vissa fall tungt fysiskt arbete, transitionsångest, kanske inte alltid den där himlastormande vd-lönen jag önskat mig, inga glamourösa tillställningar för det mesta. Och förresten... Det kallas arbetsliv, har jag hört. Varken mer eller mindre. Jag säljer mig också. Ofta alldeles för billigt, är jag rädd.


Men. Har man av nödhävd levt ett helt liv utanför normen, så har man sett det mesta också. Man springer in i människor som också lever utanför normen. Man får gemensamma knytpunkter med människor som inte heller passar in. I min värld och i mitt liv finns många fantastiska vänner som levt eller lever i den här mystiska och mytiska sexköpsvärlden. Oj, vad jag skulle kunna berätta. Men det är sällan samma historier jag hör direkt från källan som sipprar ut ur munnarna på de mest aggressiva sexköplagsförespråkarna. Konstigt nog, kanske. Men så väljer jag att faktiskt lyssna och lära av dem det hela faktiskt berör.


Hur skulle omvärlden (ni/du) förresten ta emot det om jag och ett antal andra kvinnor som befann sig i en relativt synlig och framgångsrik position kom ut som sexsäljare? Eller för den delen som sexköpare? Det skulle vara litet spännande, eller hur? Men jag tror nog att många skulle ta avstånd från mig då, om jag gjorde en sådan sak. Av ren rädsla kanske. Av förakt. På grund av skenhelig moral? Vad vet jag, men ibland undrar jag om det inte egentligen handlar om rädslan för att den äkta mannen ska springa iväg och hora nånstans och att man på detta sätt vill förhindra det.


Förståeligt kanske. Inte minst i en värld som mer och mer handlar om krav, massövervakning, terrorhot, upprustningar, paranoia och högre och tjockare murar mot precis allting. Och där inte minst vi kvinnor (som oftast är de som debatterar för lagen) lever i en verklighet där vi aldrig duger eller ser nog bra ut. Det är skrämmande att aldrig känna att man duger till. Men ibland kanske vi går litet för långt ändå i jakten på vår egen trygghet? Jag inbillar mig det i alla fall.

Det här blir mest en pseudodebatt i ett land där man fortfarande fördömer surrogatmödraskap, där hbt-personer knappt får adoptera, där staten fortfarande tvångssteriliserar trans- och intersexuella och där vi fortfarande lever i en märklig drömvärld i vilken kvinnan anses oförmögen att ta ansvar för sitt eget liv och sin egen kropp. Där rädslan för sexualiteten, och då framförallt den kvinnliga sexualiteten, är grunden i allt feministiskt arbete. Eller är den det?

Jag vill hemskt gärna tro att vi har kommit litet längre än att vi ska fortsätta omyndigförklara människor på det viset - och på så vanskliga grunder. Dessutom förekommer den mesta trafficking vi har här i landet snarare på helt andra områden. Exempelvis i byggbranschen. Men vem talar för de byggarbetare och städare som kommer hit på slavkontrakt och inte har det särskilt vidare bra? Bara en undran. Är de verkligen mindre viktiga? Lider de verkligen mindre? På riktigt? Hur ser deras förhållanden ut? Deras hälsa?


Och vart kommer det där fruktansvärt moralistiska ifrån att det är bra om den eller den sexdebuterar på det eller det sättet i vilket fall som helst? Och från någon som kallar sig liberal. Snälla Birgitta Ohlsson, jag avgudar dig - men i den här frågan är du faktiskt ute och cyklar.


Jag vet inte hur det går till för er andra därute. Eller gick till, om alls. Men varje sexuell relation jag någonsin haft har byggt på någon form av överenskommelse. Utom vid något enstaka fall då de spelreglerna satts ur spel. Men det var inte i en sexsäljarsituation det spårade ur. Alls. En situation där den ena parten köper och den andra säljer handlar om en överenskommelse mellan två vuxna individer om vad som ska göras och till vilket pris. Säg någon kärleksrelation där överenskommelser som inkluderar sex inte förekommer - förutsatt att relationen inte är helt och hållet asexuell förstås. Men helt plötsligt är det inte sex för äkta kärlek. Helt plötsligt är det inte rosa, romantiska moln. Helt plötsligt är det pengar istället för diskmaskinsplock som står på spel och då blir det så himla fult. Eller religiöst och moraliskt förkastligt i alla fall.


Men varför i hela friden döma? Döms inte sexsäljarna som det är? Är de inte dömda nog av omvärlden och förföljda nog redan utan den här jäkla lagen? Vem hjälper den - egentligen?


Nej tack! Om jag vill ha sex, så ska jag också själv få styra över formerna för det. Oavsett om jag låter det kosta på det ena sättet eller det andra. Min kropp. Din kropp. Våra gemensamma premisser. Och lagens långa arm ska lämna oss ifred med dem så långt det alls är möjligt.