2011-01-05
2010-12-20
Valkaos i Vitryssland
Trodde du att det skulle bli ett riktigt val i Vitryssland i år? Att Lukasjenko, Europas siste diktator, skulle släppa ifrån sig makten frivilligt? Jag antar att det är dags att tänka om. Och sätta mer press på Lukasjenko från Sveriges och EU's sida.
Valet i Belarus har hittills varit en uppvisning i terror, förföljelser, hot, försvinnanden, våld och vansinne. Polis har på sina håll ingripit med spektakulärt övervåld mot fredliga manifestationer för rättvisa val samt attackerat oppositionella med absurda metoder.
Rapporter från svenska valövervakare på plats säger att 7 av de 9 oppositionskandidaterna nu är häktade eller "borta". Senast det hände hittades två politiker mördade. 2 stycken dumpande 1999. Och en journalist 2001.
Man uppskattar från svenskt håll att ca 300 personer är häktade redan nu och de plockar in folk hela tiden... KGB filmar demonstrationer, varefter folk jagas som befunnit sig på plats. De riskerar nu straff för "huliganism" på upp till 2½ års fängelse.
Detta är orimligt. Kommer EU och omvärlden att agera? Eller kommer vi att glömma Belarus som vi glömt bland annat Iran? Det låter som om Bildt faktiskt tar bladet från munnen snart. Låt oss verkligen hoppas det!
SILC's Anna Drufva berättar. Civil Rights Defenders på Brännpunkt.
Och är det förvånande att OSS erkänner valet? Är det inte vackert? Förlåt, men jag är rasande!
AB, Hansson, AB Ledarbloggen, DN, DN, DNPublicera inlägg, Ex, Ex, Larsson, SvD, SvD Ledare, Caroline,
Uppdaterat: USA fördömer regimens agerande.
Valet i Belarus har hittills varit en uppvisning i terror, förföljelser, hot, försvinnanden, våld och vansinne. Polis har på sina håll ingripit med spektakulärt övervåld mot fredliga manifestationer för rättvisa val samt attackerat oppositionella med absurda metoder.
Rapporter från svenska valövervakare på plats säger att 7 av de 9 oppositionskandidaterna nu är häktade eller "borta". Senast det hände hittades två politiker mördade. 2 stycken dumpande 1999. Och en journalist 2001.
Man uppskattar från svenskt håll att ca 300 personer är häktade redan nu och de plockar in folk hela tiden... KGB filmar demonstrationer, varefter folk jagas som befunnit sig på plats. De riskerar nu straff för "huliganism" på upp till 2½ års fängelse.
Detta är orimligt. Kommer EU och omvärlden att agera? Eller kommer vi att glömma Belarus som vi glömt bland annat Iran? Det låter som om Bildt faktiskt tar bladet från munnen snart. Låt oss verkligen hoppas det!
SILC's Anna Drufva berättar. Civil Rights Defenders på Brännpunkt.
Och är det förvånande att OSS erkänner valet? Är det inte vackert? Förlåt, men jag är rasande!
AB, Hansson, AB Ledarbloggen, DN, DN, DNPublicera inlägg, Ex, Ex, Larsson, SvD, SvD Ledare, Caroline,
Uppdaterat: USA fördömer regimens agerande.
2010-12-19
Att ha en ryggrad.
När en vän på Facebook hävdade nyss att hon är i trotsåldern konstaterade jag kort och gott att det är ingen ålder. Det är en livsstil. Det kallas att ha en ryggrad.
2010-12-17
It was a bright cold day in April, and the clocks were striking thirteen.
It was a bright cold day in April, and the clocks were striking thirteen. Winston Smith, his chin nuzzled into his breast in an effort to escape the vile wind, slipped quickly through the glass doors of Victory Mansions, though not quickly enough to prevent a swirl of gritty dust from entering along with him.
The hallway smelt of boiled cabbage and old rag mats. At one end of it a coloured poster, too large for indoor display, had been tacked to the wall. It depicted simply an enormous face, more than a metre wide: the face of a man of about forty−five, with a heavy black moustache and ruggedly handsome features. Winston made for the stairs. It was no use trying the lift. Even at the best of times it was seldom working, and at present the electric current was cut off during daylight hours. It was part of the economy drive in preparation for Hate Week. The flat was seven flights up, and Winston, who was thirty−nine and had a varicose ulcer above his right ankle, went slowly, resting several times on the way. On each landing, opposite the lift−shaft, the poster with the enormous face gazed from the wall. It was one of those pictures which are so contrived that the eyes follow you about when you move. BIG BROTHER IS WATCHING YOU, the caption beneath it ran. Inside the flat a fruity voice was reading out a list of figures which had something to do with the production of pig−iron. The voice came from an oblong metal plaque like a dulled mirror which formed part of the surface of the right−hand wall. Winston turned a switch and the voice sank somewhat, though the words were still distinguishable. The instrument (the telescreen, it was called) could be dimmed, but there was no way of shutting it off completely. He moved over to the window: a smallish, frail figure, the meagreness of his body merely emphasized by the blue overalls which were the uniform of the party. His hair was very fair, his face naturally sanguine, his skin roughened by coarse soap and blunt razor blades and the cold of the winter that had just ended.
Outside, even through the shut window−pane, the world looked cold. Down in the street little eddies of wind were whirling dust and torn paper into spirals, and though the sun was shining and the sky a harsh blue, there seemed to be no colour in anything, except the posters that were plastered everywhere. The blackmoustachio'd face gazed down from every commanding corner. There was one on the house−front immediately opposite. BIG BROTHER IS WATCHING YOU, the caption said, while the dark eyes looked deep into Winston's own. Down at streetlevel another poster, torn at one corner, flapped fitfully in the wind, alternately covering and uncovering the single word INGSOC. In the far distance a helicopter skimmed down between the roofs, hovered for an instant like a bluebottle, and darted away again with a curving flight. It was the police patrol, snooping into people's windows. The patrols did not matter, however. Only the Thought Police mattered.
112360
The hallway smelt of boiled cabbage and old rag mats. At one end of it a coloured poster, too large for indoor display, had been tacked to the wall. It depicted simply an enormous face, more than a metre wide: the face of a man of about forty−five, with a heavy black moustache and ruggedly handsome features. Winston made for the stairs. It was no use trying the lift. Even at the best of times it was seldom working, and at present the electric current was cut off during daylight hours. It was part of the economy drive in preparation for Hate Week. The flat was seven flights up, and Winston, who was thirty−nine and had a varicose ulcer above his right ankle, went slowly, resting several times on the way. On each landing, opposite the lift−shaft, the poster with the enormous face gazed from the wall. It was one of those pictures which are so contrived that the eyes follow you about when you move. BIG BROTHER IS WATCHING YOU, the caption beneath it ran. Inside the flat a fruity voice was reading out a list of figures which had something to do with the production of pig−iron. The voice came from an oblong metal plaque like a dulled mirror which formed part of the surface of the right−hand wall. Winston turned a switch and the voice sank somewhat, though the words were still distinguishable. The instrument (the telescreen, it was called) could be dimmed, but there was no way of shutting it off completely. He moved over to the window: a smallish, frail figure, the meagreness of his body merely emphasized by the blue overalls which were the uniform of the party. His hair was very fair, his face naturally sanguine, his skin roughened by coarse soap and blunt razor blades and the cold of the winter that had just ended.
Outside, even through the shut window−pane, the world looked cold. Down in the street little eddies of wind were whirling dust and torn paper into spirals, and though the sun was shining and the sky a harsh blue, there seemed to be no colour in anything, except the posters that were plastered everywhere. The blackmoustachio'd face gazed down from every commanding corner. There was one on the house−front immediately opposite. BIG BROTHER IS WATCHING YOU, the caption said, while the dark eyes looked deep into Winston's own. Down at streetlevel another poster, torn at one corner, flapped fitfully in the wind, alternately covering and uncovering the single word INGSOC. In the far distance a helicopter skimmed down between the roofs, hovered for an instant like a bluebottle, and darted away again with a curving flight. It was the police patrol, snooping into people's windows. The patrols did not matter, however. Only the Thought Police mattered.
112360
2010-12-15
Um sicher zu sein muss mann alles wissen
"Um sicher zu sein muss mann alles wissen".
För att vara säker måste man veta allt. Så sade en gång högste chefen för Stasi i Östtyskland. Tydligen en stor idol för Morgan Johansson (S) och för justitieministern Beatrice Ask (M) på sistone.
Har de bägge totalt tappat all tillstymmelse till förstånd, vett och sans!?
Och med detta sagt... Behövde verkligen Socialdemokraterna denna ytterligare splittring? Vilken oerhörd desperation kan ligga till grund för något så bakvänt och fullständigt vanvettigt korkat som förslaget från Johansson i kölvattnet av bombhysterin i Stockholm för några dagar sedan? Hur hjälper det ett parti som knappt ens kan hållas vid liv med konstgjord andning och som genomgår en oerhört smärtsam process av återfödelse och omdefiniering om något av det enda man verkligen varit eniga om på sistone alls nu ska rivas i stycken på grund av att en stackars Morgan fått för sig att han är livrädd för sina egna medborgare? Herregud, vilket bottennapp för hela socialdemokratin att ha hamnat i en sådan sits. Jag brukar inbilla mig att vallöften och kongressbeslut ändå betyder någonting. Att en linje är till för att följas om partiet enats. Nu vet vi ju att så inte är fallet, inte minst efter Centerns totalomvändning 2008. Som tur är har riksdagsgruppen inom (S) betydligt bättre förstånd än Morgan. Men är det verkligen en tröst? Låtom oss hoppas på det!
Jag lider med er, vänner röda. Jag lider med er. Och jag sträcker mer än gärna ut en hand för att driva detta vansinne tillbaka till de underjordiska hålor där det hör hemma. Och vad glad jag är att jag idag inte behöver skämmas över att vara folkpartist längre. Med Johan Pehrson i högsta hugg, förstås, och lika tokig i övervakning som en rabiessmittad hund är i att skälla och bita. Jag lider verkligen med alla liberaler och alliansare som säkert tycker det kliar under skinnet lika mycket som vilken sosse som helst idag. Men sossarna trodde ju faktiskt på en bättring. Inbillade sig att de vågade hoppas... Vi kan behöva all gemensam arbetsinsats som går att uppbåda, trots allt. Och uppenbarligen finns där behov av en extra dos styrka för att sätta stopp för den vansinniga övervakningsvåg vi säkerligen riskerar mitt i tumultet inom den socialistiska rörelsen och även inom Alliansen nu. Vi borde veta bättre än att köpa sådana vansinnigheter. Vi borde veta nog för att driva en kamp tillsammans. För det samhälle vi alla vill ha i framtiden och som inte bygger på vanvettig övervakning, åsiktsregistrering och fruktan för den egna staten. Herregud, vad vi verkligen inte behöver det.
För att vara säker måste man veta allt. Tydligen jäkligt hippt just nu bland övervakningsivrare.
Såpass, de facto, att man idag gör precis vad jag och Jens Odsvall varnade för på Newsmill redan under det allra första skälvande dygnet efter bombdådet i Stockholm. Precis vad Michael Gajditza (rättspolitisk talesperson, L) varnar för på SVT Debatt. Och så många andra. Så många andra. Även Jan Guillou fattar vad det handlar om.
Nu har massövervakningen nått sin guldålder. Nu ska polisstaten skapas och nu ska regeringar gräva sig in i våra själva huvuden och veta allt om varje steg vi tar, varje tanke vi tänker och utifrån de vetskaperna bedöma vem som har rent mjöl i påsen och vem som inte har det. Allt ska lagras i stora, centrala register. Sökbara megadatabaser där polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst glatt badar nakna ihop och delar med sig av sötma och sälta i alla sina dagar. Och inte ett piss har vi lärt oss av historien med Wikileaks. Man kunde förväntat sig att vi därmed kunde bevisat risken av stora gemensamma databaser och risken för läckor och eventuellt, för den delen, medföljande missbruk eller oförutsedda händelser. Jag känner mig inte ett dugg tryggare och gladare för det. Själv vet jag ju att jag inte under några som helst luppar tillhörande svenska staten och dess klåfingriga myndigheter någonsin kommer att betraktas som renmjölig. Det hade jag heller inte varit under det socialistiska solstinget i öst, den amerikanska McCarthy-eran. Eller för den delen det glada 30- och 40-talet i Tyskland. Historien är härlig. Och en del av vår vardag. Hem ljuva hem. Nu är vi snart där igen.
Tänk att vi är så vansinnigt duktiga på att glömma. Tänk att vi är så vansinnigt förtjusta i tanken på att övervaka och kontrollera varann. Att vi till vilket pris som helst, tycks det mig, är beredda att montera ner allt vi byggt upp i öppenhet, transparens och demokrati.
Snart har vi förmodligen en FRA-lagstiftning som ska kontrollera varenda kotte även lagligt. Att det redan är så det går till vet vi ju nu. Det har vi redan fått bekräftat. Men att snart ska alltså våra klåfingriga politiker inte vara våra företrädare och tjänare längre, utan våra övervakare, domare och i värsta fall på sätt och viss bödlar. Var det detta vi ville? Var det detta vi skulle uppnå? Var det detta vi drömde om och är detta verkligen den enda och vettiga lösningen?
Jag är skrämd. För att jag sett det förr. För att jag vet vad som hände en gång, för att jag vet var detta kommer att leda. Och för att jag vet att inte tillräckligt många bryr sig för att verkligen förhindra att detta trots allt sker idag, imorgon, i framtiden.
Ska det verkligen behöva gå så långt? Ska vi verkligen ge upp allt vad ett fritt samhälle står för? Är det värt det? Vem tror vi att vi skyddar?
Och förresten... Var i helvete fick Sverigedemokratmupparna luft ifrån? Hur i HELVETE kan man sitta där och vräka ur sig ett jävla "Äntligen" när något så vidrigt och fruktansvärt händer som det som skedde i Stockholm i helgen? Ha litet jävla skam i kroppen! Skäms! Väx upp! Barn! Snorungar!
Jag var bara tvungen att säga det.
Relaterat och intressant:
Rehbinder, Fjärde Internationalen, Mymlan, SvD, Cwejman, Ingerö på AB Debatt, Humans are born free, Bengtsson, Bengtsson, de Kaminski på SvD, Loonwatch, Peter Bratt i DN, Camilla Lindberg i AB, Hax, Peter Andersson, Högberg, Apelsineld, Feed me a stray cat, Attila, Hultin, Lake, Gun, Jan Hjärpe, Magnihasa, SvD, Svensson, Annarkia, Röda Malmö, JensO, Jerlerup, Scaber Nestor, Gajditza, Bicycle Cowboy, Memetiker, Regebro,
För att vara säker måste man veta allt. Så sade en gång högste chefen för Stasi i Östtyskland. Tydligen en stor idol för Morgan Johansson (S) och för justitieministern Beatrice Ask (M) på sistone.
Har de bägge totalt tappat all tillstymmelse till förstånd, vett och sans!?
Och med detta sagt... Behövde verkligen Socialdemokraterna denna ytterligare splittring? Vilken oerhörd desperation kan ligga till grund för något så bakvänt och fullständigt vanvettigt korkat som förslaget från Johansson i kölvattnet av bombhysterin i Stockholm för några dagar sedan? Hur hjälper det ett parti som knappt ens kan hållas vid liv med konstgjord andning och som genomgår en oerhört smärtsam process av återfödelse och omdefiniering om något av det enda man verkligen varit eniga om på sistone alls nu ska rivas i stycken på grund av att en stackars Morgan fått för sig att han är livrädd för sina egna medborgare? Herregud, vilket bottennapp för hela socialdemokratin att ha hamnat i en sådan sits. Jag brukar inbilla mig att vallöften och kongressbeslut ändå betyder någonting. Att en linje är till för att följas om partiet enats. Nu vet vi ju att så inte är fallet, inte minst efter Centerns totalomvändning 2008. Som tur är har riksdagsgruppen inom (S) betydligt bättre förstånd än Morgan. Men är det verkligen en tröst? Låtom oss hoppas på det!
Jag lider med er, vänner röda. Jag lider med er. Och jag sträcker mer än gärna ut en hand för att driva detta vansinne tillbaka till de underjordiska hålor där det hör hemma. Och vad glad jag är att jag idag inte behöver skämmas över att vara folkpartist längre. Med Johan Pehrson i högsta hugg, förstås, och lika tokig i övervakning som en rabiessmittad hund är i att skälla och bita. Jag lider verkligen med alla liberaler och alliansare som säkert tycker det kliar under skinnet lika mycket som vilken sosse som helst idag. Men sossarna trodde ju faktiskt på en bättring. Inbillade sig att de vågade hoppas... Vi kan behöva all gemensam arbetsinsats som går att uppbåda, trots allt. Och uppenbarligen finns där behov av en extra dos styrka för att sätta stopp för den vansinniga övervakningsvåg vi säkerligen riskerar mitt i tumultet inom den socialistiska rörelsen och även inom Alliansen nu. Vi borde veta bättre än att köpa sådana vansinnigheter. Vi borde veta nog för att driva en kamp tillsammans. För det samhälle vi alla vill ha i framtiden och som inte bygger på vanvettig övervakning, åsiktsregistrering och fruktan för den egna staten. Herregud, vad vi verkligen inte behöver det.
För att vara säker måste man veta allt. Tydligen jäkligt hippt just nu bland övervakningsivrare.
Såpass, de facto, att man idag gör precis vad jag och Jens Odsvall varnade för på Newsmill redan under det allra första skälvande dygnet efter bombdådet i Stockholm. Precis vad Michael Gajditza (rättspolitisk talesperson, L) varnar för på SVT Debatt. Och så många andra. Så många andra. Även Jan Guillou fattar vad det handlar om.
Nu har massövervakningen nått sin guldålder. Nu ska polisstaten skapas och nu ska regeringar gräva sig in i våra själva huvuden och veta allt om varje steg vi tar, varje tanke vi tänker och utifrån de vetskaperna bedöma vem som har rent mjöl i påsen och vem som inte har det. Allt ska lagras i stora, centrala register. Sökbara megadatabaser där polis, säkerhetstjänst och underrättelsetjänst glatt badar nakna ihop och delar med sig av sötma och sälta i alla sina dagar. Och inte ett piss har vi lärt oss av historien med Wikileaks. Man kunde förväntat sig att vi därmed kunde bevisat risken av stora gemensamma databaser och risken för läckor och eventuellt, för den delen, medföljande missbruk eller oförutsedda händelser. Jag känner mig inte ett dugg tryggare och gladare för det. Själv vet jag ju att jag inte under några som helst luppar tillhörande svenska staten och dess klåfingriga myndigheter någonsin kommer att betraktas som renmjölig. Det hade jag heller inte varit under det socialistiska solstinget i öst, den amerikanska McCarthy-eran. Eller för den delen det glada 30- och 40-talet i Tyskland. Historien är härlig. Och en del av vår vardag. Hem ljuva hem. Nu är vi snart där igen.
Tänk att vi är så vansinnigt duktiga på att glömma. Tänk att vi är så vansinnigt förtjusta i tanken på att övervaka och kontrollera varann. Att vi till vilket pris som helst, tycks det mig, är beredda att montera ner allt vi byggt upp i öppenhet, transparens och demokrati.
Snart har vi förmodligen en FRA-lagstiftning som ska kontrollera varenda kotte även lagligt. Att det redan är så det går till vet vi ju nu. Det har vi redan fått bekräftat. Men att snart ska alltså våra klåfingriga politiker inte vara våra företrädare och tjänare längre, utan våra övervakare, domare och i värsta fall på sätt och viss bödlar. Var det detta vi ville? Var det detta vi skulle uppnå? Var det detta vi drömde om och är detta verkligen den enda och vettiga lösningen?
Jag är skrämd. För att jag sett det förr. För att jag vet vad som hände en gång, för att jag vet var detta kommer att leda. Och för att jag vet att inte tillräckligt många bryr sig för att verkligen förhindra att detta trots allt sker idag, imorgon, i framtiden.
Ska det verkligen behöva gå så långt? Ska vi verkligen ge upp allt vad ett fritt samhälle står för? Är det värt det? Vem tror vi att vi skyddar?
Och förresten... Var i helvete fick Sverigedemokratmupparna luft ifrån? Hur i HELVETE kan man sitta där och vräka ur sig ett jävla "Äntligen" när något så vidrigt och fruktansvärt händer som det som skedde i Stockholm i helgen? Ha litet jävla skam i kroppen! Skäms! Väx upp! Barn! Snorungar!
Jag var bara tvungen att säga det.
Relaterat och intressant:
Rehbinder, Fjärde Internationalen, Mymlan, SvD, Cwejman, Ingerö på AB Debatt, Humans are born free, Bengtsson, Bengtsson, de Kaminski på SvD, Loonwatch, Peter Bratt i DN, Camilla Lindberg i AB, Hax, Peter Andersson, Högberg, Apelsineld, Feed me a stray cat, Attila, Hultin, Lake, Gun, Jan Hjärpe, Magnihasa, SvD, Svensson, Annarkia, Röda Malmö, JensO, Jerlerup, Scaber Nestor, Gajditza, Bicycle Cowboy, Memetiker, Regebro,
2010-12-14
Wikileaks, Assange, överklaganden och det öppna samhällets sista skälvande månader
Ja, vad ska man säga. Det finns många som är trötta på hela hysterin nu. Varför ska Wikileaks sammankopplas med Assange och den rättshysteri som blåser upp ikring honom?
Jag börjar få lätt ont i magen då något så otroligt viktigt som yttrandefrihet, källskydd, demokrati och ett fritt internet ligger i vågskålen och det samtidigt blir en sådan personhysteri, en massa konspirationsteorier och en massa fokus på något som alls inte borde påverka själva Wikileaks som organisation och den enorma frågan som kan påverka hela världen under oerhört lång tid framöver. Det är så oerhört snaskigt och så oerhört... onödigt. Ovärdigt ett rättssamhälle, trots allt. Ovärdigt en demokrati. Och i än högre grad rättssamhällen och demokratier. Det är många inblandade nu. Jag undrar om någon av dem vet det allra minsta om vad demokrati är för något till att börja med. Oavsett vilket fall man kikar på i detta.
Jag orkar inte överhuvudtaget med fler turer kring Assange just nu. Försöker fokusera på allt det andra. Jag tänker inte döma eller fria utan bara undrar om man inte borde försöka göra allt man kan för att oavsett läget göra detta till en så rättssäker process som möjligt. Jag är böjd att hålla med om att det är svårt att undvika konspirationsteorier rörande hanteringen av det här eländet till historia, även om man vill och verkligen anstränger sig. Men är det vi härute som ska döma och fria, eller är det domstolarna?
Och vad med hela den här totalsmetiga biten med borgen eller inte borgen, överklaganden och allt vad det är? Jag blir bara inte klok på det. Jag blir inte klok.
Oavsett vad, så vet jag att jag inte har en aning om huruvida Assange är skyldig eller inte. Jag kan inte nog om det. Det ser tunt ut utifrån, men jag har inte alla fakta. Och jag tänker inte döma eller fria. Det är inte upp till mig att göra och jag är glad att jag inte har det ansvaret på mina axlar. Men jag efterlyser mer sans mitt i allting. Och jag vill se starkare försök att skydda någon form av rättssäkerhet för alla inblandade.
När det gäller vad som händer kring Wikileaks och yttrandefriheten, pressfriheten och allt som hänger samman där är jag säkrare. Faller vi i den striden är det över med det öppna samhället och demokratin och den frihetliga västern för en mycket lång tid framöver. Det har vi inte råd med. Det får inte hända. Jag kan bara hoppas. Jag kan bara be. Och fortsätta kämpa för att allt det jag tror på inte ska ta slut redan under det kommande året. Är det slutet på det öppna samhället vi ser nu? Vad vet jag... Men det ser inte bättre ut.
Johanna Nylander skriver, tycker jag, rätt så klokt idag. Torbjörn Jerlerup har gjort det tidigare. Hax är rätt mycket inne på ett liknande spår. Det kan vara värt att ta sig en funderare. Wikileaks och Julian Assange är inte samma sak. Jag är bekymrad över hur en möjlig rättssäkerhet eventuellt sätts ur spel just nu med den hysteri som blåst upp. Och jag är lika frustrerad över hur illa det här kan komma att bli rörande Wikileaks och hela soppan som kan komma att slå hål på internet som vi känner det och ställa till en oändlig oreda för tryckfrihet, pressfrihet, källskydd och det öppna och transparenta samhället som verkligen är grunden för all demokrati av idag.
Hur i helvete kunde det gå så illa...?
Är ni rädda för Calle Rehbinder, Facebook?!
Ja, och så har då Calle Rehbinder blivit avstängd från Facebook än en gång. Moralismen i USA lär vara skurken i dramat i vanlig ordning. Kan det vara en liten, liten gnutta hud på fakirprofilbilden eller är det ett svar på att Calle och Jennie råkar arbeta med kroppar och sexualitet på olika vis? Sånt får man förstås inte göra.
Ibland blir jag ytterligt förbannad på den amerikanska kristna moralismen.
Jag har vigt mitt liv sedan lång tid tillbaka åt att kämpa för ett fritt och öppet internet, en friare värld och ett stopp för moralism som har att göra med våra egna liv och det mest naturliga vi har.
Det är fullständigt orimligt att agera så som Facebook nu gör!
En förklaring är på sin plats!
Här kan du läsa vilka som står bakom Facebook i Sverige och vår uppmaning till dig lyder:
TA KONTAKT MED DESSA PERSONER!
Ring dem, mejla dem - och sprid därefter deras kontaktuppgifter vidare på din blogg eller andras! Kräv att Calle Rehbinders Facebook-konto ska återaktiveras/återskapas i det befintliga skick det var när avstängningen inträffade!
Det här är inte första gången. Även i januari i år stängdes Calles och Jennies konton ner. Den gången skrevs det en hel del på deras bloggar, samt i piratsfären. Något mindre tycker jag inte att vi ska kunna förvänta oss denna gången. Hjälp till att ta strid mot den amerikanska censurhysterin och den kristna högerns galenskaper som påverkar såväl Facebook som Apple och många andra stora amerikanska företag. Det kan även vara så att Calle varit väldigt frispråkig rörande Wikileaksaffären och att någon har lackat till på grund av detta. I så fall hoppas jag verkligen att där finns stöd att tillgå. En stark yttrandefrihet är den bästa skyddsmekanismen för att skapa och bevara ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle. Utan yttrandefriheten är samhället förlorat.
Intressant nog tycks det, efter litet grävande, som om Calle fått fin reklam på sin sida för detta och att det kan ha lett fram till beslutet att stänga ner kontot. Intressant att man kan bli straffad för att man på sin sida får upp reklam Facebook själva placerat dit. Vilket han förstås inte kan göra något åt, eftersom reklamen dyker upp där vid sidan av all personlig information varken man vill eller inte och sorteras dit av Facebook själva. Men den sidan är alltså kvar, fastän Calle INTE är det. Logik?
Allt detta bygger förstås inte enbart på dispyten som nu uppstår mellan Calle Rehbinder och Facebook. Utan detta handlar snarare om vilken makt större företag får utöva, hur samhället ser på diverse företeelser inom sig själv och vilken rättssäkerhet man har som konsument i det långa loppet. Globalt och lokalt.
Fler skriver:
Michael Gajditza, Kulturbloggen, Humans are born free, Opassande, AB Debatt (SJF Agneta Lindblom Hulthén), Scaber Nestor,
Intressant.
Ibland blir jag ytterligt förbannad på den amerikanska kristna moralismen.
Jag har vigt mitt liv sedan lång tid tillbaka åt att kämpa för ett fritt och öppet internet, en friare värld och ett stopp för moralism som har att göra med våra egna liv och det mest naturliga vi har.
Det är fullständigt orimligt att agera så som Facebook nu gör!
En förklaring är på sin plats!
Här kan du läsa vilka som står bakom Facebook i Sverige och vår uppmaning till dig lyder:
TA KONTAKT MED DESSA PERSONER!
Ring dem, mejla dem - och sprid därefter deras kontaktuppgifter vidare på din blogg eller andras! Kräv att Calle Rehbinders Facebook-konto ska återaktiveras/återskapas i det befintliga skick det var när avstängningen inträffade!
Det här är inte första gången. Även i januari i år stängdes Calles och Jennies konton ner. Den gången skrevs det en hel del på deras bloggar, samt i piratsfären. Något mindre tycker jag inte att vi ska kunna förvänta oss denna gången. Hjälp till att ta strid mot den amerikanska censurhysterin och den kristna högerns galenskaper som påverkar såväl Facebook som Apple och många andra stora amerikanska företag. Det kan även vara så att Calle varit väldigt frispråkig rörande Wikileaksaffären och att någon har lackat till på grund av detta. I så fall hoppas jag verkligen att där finns stöd att tillgå. En stark yttrandefrihet är den bästa skyddsmekanismen för att skapa och bevara ett öppet, fritt och demokratiskt samhälle. Utan yttrandefriheten är samhället förlorat.
Intressant nog tycks det, efter litet grävande, som om Calle fått fin reklam på sin sida för detta och att det kan ha lett fram till beslutet att stänga ner kontot. Intressant att man kan bli straffad för att man på sin sida får upp reklam Facebook själva placerat dit. Vilket han förstås inte kan göra något åt, eftersom reklamen dyker upp där vid sidan av all personlig information varken man vill eller inte och sorteras dit av Facebook själva. Men den sidan är alltså kvar, fastän Calle INTE är det. Logik?
Allt detta bygger förstås inte enbart på dispyten som nu uppstår mellan Calle Rehbinder och Facebook. Utan detta handlar snarare om vilken makt större företag får utöva, hur samhället ser på diverse företeelser inom sig själv och vilken rättssäkerhet man har som konsument i det långa loppet. Globalt och lokalt.
Fler skriver:
Michael Gajditza, Kulturbloggen, Humans are born free, Opassande, AB Debatt (SJF Agneta Lindblom Hulthén), Scaber Nestor,
Intressant.
Facebook i Sverige
Enligt Ratsit sitter de här: STRANDVÄGEN 74, 4TR SUITE 5 och styrelsen ser ut så här:Styrelse Blake, Chandlee, Styrelseledamot, (Hans FB-sida är denna: http://www.facebook.com/blakechandlee )Haines, Stephen, Styrelseledamot. Hans FB-sida finns här: http://www.facebook.com/shaines.Cipora, Rachel Herman, Styrelseledamot. Hans FB-sida finns här: http://www.facebook.com/cipora.Cipora, Rachel Herman, Ordförande,Hellström, Mats Helge, 51 år, Delgivningsbar person. Han är advokat och bor på Sveavägen i Djursholm. Telefonnummer: 08-7534488. Mail: mats.hellstrom@hellstromlaw.com . Hemsida .Firmatecknare: Firman tecknas av styrelsen Firman tecknas två i förening av ledamöterna,Revisor: Andersson Berglund, Börje Stefan, 46 år, Huvudansvarig revisor, Ernst & Young Aktiebolag, Revisor. Hans sida på ratsit är denna. Om man använder HITTA finner man denna person kopplad till rätt boxadress respektive rätt stad: Stefan Berglund Andersson, Mobil: 070-3487104 Box 3143, 103 62 STOCKHOLM. Eller: Stefan Andersson Berglund, Telefon: 016-130427, Fördelningsgatan 20, 633 41 ESKILSTUNA.
Text100
Sen är företaget text100 är ansvariga för själva FB:s utseende och administrationen av svenska FB. Kontaktpersonen där är denna person: Jan Fredriksson, jan.fredriksson@text100.se. Hans telefonnummer är 070-716 00 68. Maila eller ring och klaga hos honom!
Som sagt i brist på kontaktinfo rekommenderar konsumentverket att vi söker arbetsnummer, eller tom hemnummer, till ANSVARIGA. Jan tillhör de ansvariga!
Bland det tuffaste som finns. Hemlösheten och alla fördömanden.
Det har blossat upp en del diskussioner på sistone, inte minst i Stockholm, rörande hemlösa som inte har tak över huvudet under vintern. Kallt som fasen är det, vilket inte gör situationen ett dugg bättre. Stockholms Stad har på olika vis lyckats lösa boende för människor skrivna i stan (säger man, men det verkar inte riktigt som om alla drabbade håller med), men för andra som är skrivna i andra kommuner är situationen värre.
Det har pratats en del om att där finns gott om människor som fått avslag på asylansökningar, papperslösa och andra som tar upp plats på de boenden som finns, vilket innebär att många står utanför och utan en rimlig chans att få tak över huvudet. Det är möjligt att det är så. Själv väljer jag dock inte att ställa upp mig i kören och kräva än hårdare tag mot papperslösa av ett eller annat skäl. Jag hävdar fortfarande att papperslösa ska ha rätt till vård och rätt till en möjlighet att överleva även här. Därför att de är människor. Och därför att de inte har något att återvända till någon annanstans i vilket fall. Det handlar ofta om hård fattigdom, svält, sjukdomar, konfliktzoner och liknande som tvingar människor att lämna sina tidigare liv hals över huvud. Jag kan inte direkt anklaga dem för att de valt att komma hit i sitt sökande efter en bättre framtid.
Problematiken rörande för få platser att bo ligger inte i att någon, så att säga, stjäl en boplats från någon annan. Det hänger snarare ihop med att kommuner som den jag själv är bosatt i (Huddinge Kommun) väljer att vräka människor ifrån läger där man byggt sig tillfälliga hem och boplatser. Det handlar om att där inte finns resurser nog för att skapa en tillräckligt många sängplatser till att börja med. Frågan om hemlösa är så underprioriterad att den knappt existerar överhuvudtaget. Om vi har cirka 3000 hemlösa i Stockholmstrakten och jublar över att vi färdigställt sängplatser för 20 av dem - är det inte så att det finns ett par platser som fortfarande saknas oss?
Lösningen på bristen rörande sängplatser är inte att kasta ut folk och börja sortera efter etnicitet eller förmåga att ta strid för sin nattplats. Snarare är lösningen att skapa de där extra sovplatserna på ett eller annat vis och se till att folk faktiskt får tak över huvudet och omvårdnad om de behöver det. En viss investering. Visst. Men det är det absolut enda rimliga. Och som redan konstaterats så många gånger rörande vård till papperslösa, så vet vi att det är något som lönar sig i längden. Behandlar man sjukdomar och skador i ett tidigare skede finns mycket större möjlighet att bota och att förhindra att situationen blir värre. En allvarlig sjukdom eller skada som gått obehandlad en längre tid blir oerhört kostsam att behandla och det är inte heller säkert att individen som drabbats klarar sig alls. Alltså sjunker kostnaderna för vården drastiskt, den vård vi ändå i praktiken måste ge förr eller senare, om man ger relevant vård i tid.
Självklart är det så att vi skulle vinna på att ge såväl papperslösa som andra hemlösa möjligheter att sova inomhus inte minst under kalla vintrar. Självklart är det så att våra politiker egentligen vet det. Men detta är helt enkelt inte en prioriterad fråga. Jag skulle önska att det vore det. Jag vill be fler att skriva om det. För att det behövs. För att det är viktigt. Och för att vi inte är mänskliga om vi inte gör det.
Det här problemet handlar nämligen inte så mycket om att upprioritera migranter av olika slag som om ett akut och skriande behov av att upprioritera alla människors lika rätt och lika värde.
Idag handlar det inte minst om att berörda politiker väljer att prioritera bort, se åt ett annat håll eller kort och gott se ner på människor man betraktar som bottenskrap. Det måste få ett slut. Ett abrupt och permanent slut. En överväldigande majoritet av de människor som faktiskt hamnat på gatan och inte lyckas ta sig upp är människor som man anser att man inte vill hjälpa. Skyll dig själv-mentaliteten är otäck, men oerhört starkt förankrad.
Det är ju så att gruppen hemlösa inkluderar bland andra människor som brukat eller missbrukat narkotika och som vräks i pedagogiskt syfte. Man vräker för att lära dem att bo. Logiskt, eller hur? Eller kanske bara fruktansvärt dumt, naivt på gränsen till brottsligt och ett tecken på samhällets växande galenskap. Där finns sexsäljare som kastas ut på gatan för att deras hyresvärd annars döms som hallick enligt kopplerilagen. Man får inte erbjuda tak åt någon som säljer sin kropp, för då är man själv alltså delaktig i brottet som sexsäljaren inte begått. Så kan man också komma åt människor man ser ner på.
Många gånger har jag försökt få svar från sexköpslagsförespråkarna rörande detta. Hur de kan köpa att gruppen den hävdar sig skydda och vilja rädda och ta hand om i så många fall far otroligt illa på grund av den lagstiftning man nu vill exportera över hela världen. På vilket sätt skyddar och hjälper du en person som säljer sex genom att vräka dem, tvinga deras arbetsgivare att säga upp dem, genom att ta deras barn ifrån dem? Logiken däri är otäck. Återigen handlar det om synen på människovärde. Den råfeministiska sexköpslagsligan visar sig gång efter gång efter gång inte bry sig ett skit om gruppen de säger sig värna. Eller är det inte så att den man älskar agar man?
Och så den enormt stora gruppen av människor som lider av depressioner, ångest, posttraumatisk stress av en eller annan orsak, en hel uppsjö av andra psykiska problem som har gjort det svårt att klara sig i samhället utan stöd och en del extra vård och support. Även neuropsykiatriska funktionshinder (add, adhd, autism, asperger osv) leder inte sällan till att människor hamnar på gatorna och riskerar att frysa ihjäl under vintrarna. Såna kan man tydligen inte stötta från samhället och väljer för det mesta att skita i. Många får inte ens en diagnos och sitter då än värre åt. Och så skiter sig livet och de hamnar på gatan. Mitt i smällkalla vintern också, förstås.
Det finns fler grupper. Det finns de som bara haft sjuk otur. Det finns de som utförsäkrats ur socialförsäkringssystemen, de som spenderat för mycket och helt enkelt inte fått ihop ekonomin nog för att kunna amortera av på sina lån eller betala sin hyra. Var finns hjälpen och möjligheten till en andra chans då? Det finns de som flytt hemifrån på grund av misshandel, hot och övergrepp. Det finns de som inte vågar vara hemma på grund av reaktioner på att man är hbt-person. Det finns de som av massor av andra skäl haft en sjuk otur och som helt enkelt inte klarat av att få livet att gå ihop och som därför förlorat sitt hem.
Vi är många som under perioder haft det väldigt svårt med boende. En tid för rätt många år sedan nu gällde det även mig. Då det var som bäst i den situationen jag befann mig kunde jag bo någon månad ute för att sedan spendera långa perioder av att surfa mellan medmänniskors soffor, inneboenden, andrahandsuthyrningar på en eller två månader åt gången. Ibland täcktes glappet däremellan upp. Ibland inte. Men jag hade turen att ha en omgivning som ställde upp förmodligen mer än jag förtjänade. Det var inte alltid jag behövde sova ute eller försöka finna skydd där ingen vettig människa behöver finna skydd för natten, för vinden, för vädret och kylan. Eller från andra människor. Jag fick hur som helst tillslut en andra chans. Jag fick en möjlighet att ta mig upp. Och under den här tiden hade jag periodvis också människor som lät mig in. Jag tillhör också de, antar jag, få som även då och då givit plats åt hemlösa att sova i mitt eget hem då jag haft bättre lycka än de. Nej, jag tänker inte här och nu dra några snyftare om hur mitt liv har sett ut. Det har jag gjort nog ändå och det hjälper inte detta inlägget nämnvärt. Det finns andra som beskrivit hur jävligt det kan se ut. Läs och begrunda. Min största oro är annars att jag ska hamna där igen en dag. Att jag av en eller annan orsak inte ska kunna lösa livspusslet och hamna därute ytterligare en gång. För fan vet om jag överlever det en gång till.
Läs även detta som delvis kan vara förklaringen på att vi har för få platser på våra boenden. Brist på natthärbärgen kan helt enkelt vara en bra affärsidé.
Och detta är förstås ett måste att läsa.
Det alla dessa har gemensamt, konstaterar jag, är att de tillhör en större grupp människor som samhället idag har bestämt sig för har spelat ut sin roll och förlorat alla sina givna chanser. Vilket är sjukt cyniskt och raktigenom omänskligt. Det här har alltså kort och gott med samhällets syn på människor att göra. Och synen på människor som fallit av hästen av någon anledning. Vi lever i ett samhälle som sällan ger en andra chans och som absurt nog tycker att är man inte ekonomiskt säkrad, är man sjuk eller har man kraschat mentalt eller på något annat vis, så får man skylla sig själv. Det är vidrigt utan dess like, men det är till stor del så det ligger till.
En stor anledning till att jag bestämt mig för att inte lämna politiken (än) är för att jag känner att jag fortfarande behövs. Typ. För att jag inte köper sånt. Vet inte vad i hela friden jag kan göra i det stora hela, men jag försöker i alla fall. Och jag önskar att fler faktiskt ville göra det. Att fler faktiskt gjorde något på fullt allvar. Vi har inte råd med den mänskliga katastrofen vi skapar genom att år efter år ignorera de människor vi lämnat åt deras egna öden. Hur är det med våra samveten? Hur länge har de råd?
Det finns en del som undrar över mina livsval. Över att jag arbetar så infernaliskt hårt med saker, att jag brinner som jag gör för politik men framförallt för människor, mänskliga rättigheter, mänskligt värde, rätten till själslig och kroppslig integritet. Det finns en del som undrar varför jag dagligen umgås över hela spektrat från höger till vänster, från den feministiska lilla innekretsen och vidare ut till de stenhårt rättrogna libertarianerna. Varför jag tar mig tid åt att agera stödperson för hbt-personer och många andra sedan jag själv var tonåring. Varför det för mig är så viktigt att jag inte viftas iväg som ytterligare bara en av alla dessa drogliberaler och prostitutionsivrare utan faktiskt menar på allvar att ska vi hjälpa människor, så måste vi sluta jaga och fördöma dem först. Fundera gärna över varför jag envisas med att spendera tid med drogare, sexsäljare och kåkfarare. Fundera en stund, läs raderna en liten bit ovanför det här igen. Släpp loss fantasin en stund. Ta in. Dra en ny slutsats. Och kanske kommer du att förstå en liten gnutta till av var jag och många andra kommer ifrån och varför jag anser det så oerhört viktigt att just du lyssnar och vaknar upp. Innan alltför många fler har råkat åt helvete illa ut.
God Jul, vänner.
Intressant.
Det har pratats en del om att där finns gott om människor som fått avslag på asylansökningar, papperslösa och andra som tar upp plats på de boenden som finns, vilket innebär att många står utanför och utan en rimlig chans att få tak över huvudet. Det är möjligt att det är så. Själv väljer jag dock inte att ställa upp mig i kören och kräva än hårdare tag mot papperslösa av ett eller annat skäl. Jag hävdar fortfarande att papperslösa ska ha rätt till vård och rätt till en möjlighet att överleva även här. Därför att de är människor. Och därför att de inte har något att återvända till någon annanstans i vilket fall. Det handlar ofta om hård fattigdom, svält, sjukdomar, konfliktzoner och liknande som tvingar människor att lämna sina tidigare liv hals över huvud. Jag kan inte direkt anklaga dem för att de valt att komma hit i sitt sökande efter en bättre framtid.
Problematiken rörande för få platser att bo ligger inte i att någon, så att säga, stjäl en boplats från någon annan. Det hänger snarare ihop med att kommuner som den jag själv är bosatt i (Huddinge Kommun) väljer att vräka människor ifrån läger där man byggt sig tillfälliga hem och boplatser. Det handlar om att där inte finns resurser nog för att skapa en tillräckligt många sängplatser till att börja med. Frågan om hemlösa är så underprioriterad att den knappt existerar överhuvudtaget. Om vi har cirka 3000 hemlösa i Stockholmstrakten och jublar över att vi färdigställt sängplatser för 20 av dem - är det inte så att det finns ett par platser som fortfarande saknas oss?
Lösningen på bristen rörande sängplatser är inte att kasta ut folk och börja sortera efter etnicitet eller förmåga att ta strid för sin nattplats. Snarare är lösningen att skapa de där extra sovplatserna på ett eller annat vis och se till att folk faktiskt får tak över huvudet och omvårdnad om de behöver det. En viss investering. Visst. Men det är det absolut enda rimliga. Och som redan konstaterats så många gånger rörande vård till papperslösa, så vet vi att det är något som lönar sig i längden. Behandlar man sjukdomar och skador i ett tidigare skede finns mycket större möjlighet att bota och att förhindra att situationen blir värre. En allvarlig sjukdom eller skada som gått obehandlad en längre tid blir oerhört kostsam att behandla och det är inte heller säkert att individen som drabbats klarar sig alls. Alltså sjunker kostnaderna för vården drastiskt, den vård vi ändå i praktiken måste ge förr eller senare, om man ger relevant vård i tid.
Självklart är det så att vi skulle vinna på att ge såväl papperslösa som andra hemlösa möjligheter att sova inomhus inte minst under kalla vintrar. Självklart är det så att våra politiker egentligen vet det. Men detta är helt enkelt inte en prioriterad fråga. Jag skulle önska att det vore det. Jag vill be fler att skriva om det. För att det behövs. För att det är viktigt. Och för att vi inte är mänskliga om vi inte gör det.
Det här problemet handlar nämligen inte så mycket om att upprioritera migranter av olika slag som om ett akut och skriande behov av att upprioritera alla människors lika rätt och lika värde.
Idag handlar det inte minst om att berörda politiker väljer att prioritera bort, se åt ett annat håll eller kort och gott se ner på människor man betraktar som bottenskrap. Det måste få ett slut. Ett abrupt och permanent slut. En överväldigande majoritet av de människor som faktiskt hamnat på gatan och inte lyckas ta sig upp är människor som man anser att man inte vill hjälpa. Skyll dig själv-mentaliteten är otäck, men oerhört starkt förankrad.
Det är ju så att gruppen hemlösa inkluderar bland andra människor som brukat eller missbrukat narkotika och som vräks i pedagogiskt syfte. Man vräker för att lära dem att bo. Logiskt, eller hur? Eller kanske bara fruktansvärt dumt, naivt på gränsen till brottsligt och ett tecken på samhällets växande galenskap. Där finns sexsäljare som kastas ut på gatan för att deras hyresvärd annars döms som hallick enligt kopplerilagen. Man får inte erbjuda tak åt någon som säljer sin kropp, för då är man själv alltså delaktig i brottet som sexsäljaren inte begått. Så kan man också komma åt människor man ser ner på.
Många gånger har jag försökt få svar från sexköpslagsförespråkarna rörande detta. Hur de kan köpa att gruppen den hävdar sig skydda och vilja rädda och ta hand om i så många fall far otroligt illa på grund av den lagstiftning man nu vill exportera över hela världen. På vilket sätt skyddar och hjälper du en person som säljer sex genom att vräka dem, tvinga deras arbetsgivare att säga upp dem, genom att ta deras barn ifrån dem? Logiken däri är otäck. Återigen handlar det om synen på människovärde. Den råfeministiska sexköpslagsligan visar sig gång efter gång efter gång inte bry sig ett skit om gruppen de säger sig värna. Eller är det inte så att den man älskar agar man?
Och så den enormt stora gruppen av människor som lider av depressioner, ångest, posttraumatisk stress av en eller annan orsak, en hel uppsjö av andra psykiska problem som har gjort det svårt att klara sig i samhället utan stöd och en del extra vård och support. Även neuropsykiatriska funktionshinder (add, adhd, autism, asperger osv) leder inte sällan till att människor hamnar på gatorna och riskerar att frysa ihjäl under vintrarna. Såna kan man tydligen inte stötta från samhället och väljer för det mesta att skita i. Många får inte ens en diagnos och sitter då än värre åt. Och så skiter sig livet och de hamnar på gatan. Mitt i smällkalla vintern också, förstås.
Det finns fler grupper. Det finns de som bara haft sjuk otur. Det finns de som utförsäkrats ur socialförsäkringssystemen, de som spenderat för mycket och helt enkelt inte fått ihop ekonomin nog för att kunna amortera av på sina lån eller betala sin hyra. Var finns hjälpen och möjligheten till en andra chans då? Det finns de som flytt hemifrån på grund av misshandel, hot och övergrepp. Det finns de som inte vågar vara hemma på grund av reaktioner på att man är hbt-person. Det finns de som av massor av andra skäl haft en sjuk otur och som helt enkelt inte klarat av att få livet att gå ihop och som därför förlorat sitt hem.
Vi är många som under perioder haft det väldigt svårt med boende. En tid för rätt många år sedan nu gällde det även mig. Då det var som bäst i den situationen jag befann mig kunde jag bo någon månad ute för att sedan spendera långa perioder av att surfa mellan medmänniskors soffor, inneboenden, andrahandsuthyrningar på en eller två månader åt gången. Ibland täcktes glappet däremellan upp. Ibland inte. Men jag hade turen att ha en omgivning som ställde upp förmodligen mer än jag förtjänade. Det var inte alltid jag behövde sova ute eller försöka finna skydd där ingen vettig människa behöver finna skydd för natten, för vinden, för vädret och kylan. Eller från andra människor. Jag fick hur som helst tillslut en andra chans. Jag fick en möjlighet att ta mig upp. Och under den här tiden hade jag periodvis också människor som lät mig in. Jag tillhör också de, antar jag, få som även då och då givit plats åt hemlösa att sova i mitt eget hem då jag haft bättre lycka än de. Nej, jag tänker inte här och nu dra några snyftare om hur mitt liv har sett ut. Det har jag gjort nog ändå och det hjälper inte detta inlägget nämnvärt. Det finns andra som beskrivit hur jävligt det kan se ut. Läs och begrunda. Min största oro är annars att jag ska hamna där igen en dag. Att jag av en eller annan orsak inte ska kunna lösa livspusslet och hamna därute ytterligare en gång. För fan vet om jag överlever det en gång till.
Läs även detta som delvis kan vara förklaringen på att vi har för få platser på våra boenden. Brist på natthärbärgen kan helt enkelt vara en bra affärsidé.
Och detta är förstås ett måste att läsa.
Det alla dessa har gemensamt, konstaterar jag, är att de tillhör en större grupp människor som samhället idag har bestämt sig för har spelat ut sin roll och förlorat alla sina givna chanser. Vilket är sjukt cyniskt och raktigenom omänskligt. Det här har alltså kort och gott med samhällets syn på människor att göra. Och synen på människor som fallit av hästen av någon anledning. Vi lever i ett samhälle som sällan ger en andra chans och som absurt nog tycker att är man inte ekonomiskt säkrad, är man sjuk eller har man kraschat mentalt eller på något annat vis, så får man skylla sig själv. Det är vidrigt utan dess like, men det är till stor del så det ligger till.
En stor anledning till att jag bestämt mig för att inte lämna politiken (än) är för att jag känner att jag fortfarande behövs. Typ. För att jag inte köper sånt. Vet inte vad i hela friden jag kan göra i det stora hela, men jag försöker i alla fall. Och jag önskar att fler faktiskt ville göra det. Att fler faktiskt gjorde något på fullt allvar. Vi har inte råd med den mänskliga katastrofen vi skapar genom att år efter år ignorera de människor vi lämnat åt deras egna öden. Hur är det med våra samveten? Hur länge har de råd?
Det finns en del som undrar över mina livsval. Över att jag arbetar så infernaliskt hårt med saker, att jag brinner som jag gör för politik men framförallt för människor, mänskliga rättigheter, mänskligt värde, rätten till själslig och kroppslig integritet. Det finns en del som undrar varför jag dagligen umgås över hela spektrat från höger till vänster, från den feministiska lilla innekretsen och vidare ut till de stenhårt rättrogna libertarianerna. Varför jag tar mig tid åt att agera stödperson för hbt-personer och många andra sedan jag själv var tonåring. Varför det för mig är så viktigt att jag inte viftas iväg som ytterligare bara en av alla dessa drogliberaler och prostitutionsivrare utan faktiskt menar på allvar att ska vi hjälpa människor, så måste vi sluta jaga och fördöma dem först. Fundera gärna över varför jag envisas med att spendera tid med drogare, sexsäljare och kåkfarare. Fundera en stund, läs raderna en liten bit ovanför det här igen. Släpp loss fantasin en stund. Ta in. Dra en ny slutsats. Och kanske kommer du att förstå en liten gnutta till av var jag och många andra kommer ifrån och varför jag anser det så oerhört viktigt att just du lyssnar och vaknar upp. Innan alltför många fler har råkat åt helvete illa ut.
God Jul, vänner.
Intressant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
