Millions Missing Sverige 12 Maj

Premiär idag, med tio dagar kvar, för vår fina film som knuffar för våra olika aktioner runtom i landet. Dela den så mycket ni någonsin kan. 

Tack till vår fantastiska Malin som skapat denna fina film åt oss.

Syntolkning:
Bild 1:
Ett par tomma klackstövlar med texten ”Jag saknar mitt jobb…”

Bild 2:
Ett par skor med texten: ”Jag saknar att kunna duscha själv…”

Bild 3:
Ett par tomma stövlar med texten: ”Jag saknar att gå i skogen…”

Bild 4:
Ett par tomma finskor med texten: ”Jag saknar att umgås med vänner…”

Bild 5:
Ett par joggingskor med texten: ”Jag saknar att träna…”

Bild 6:
En bild med många tomma skor och texten: ”Vi saknar våra liv!”

Bild 7:
En bild med ännu fler tomma skor. Ingen text.

Bild 8:
Bild med stiliserade bilder av människor och texten ”Myalgic Encephalomyelitis” och ”#millionsmissing”.

Bild 9:
Samma bild med texttillägg: ”#millionsmissing är en global aktion för att synliggöra ME/CFS-sjuka världen över.”

Bild 10:
Bild med många tomma skor och texten: ”Du kan delta 12 maj kl 12”, ”Stockholm: Mynttorget 12:00”, ”Göteborg: Gustav Adolfs torg 12:00, och ”Umeå: Renmarkstorget 12:00”

Bild 11:
En bild med texten: ”Stödkonsert och kakbuffé för ME-forskningen. Lördag 12 maj kl 19.00. EFS-kyrkan, Köpmansgatan 2, Sundsvall"

Tiden går. Ock likväl livet.

Det har gått en tid sedan jag skrev något här senast. Ett par år, faktiskt. Det är inte det att jag inte varit upptagen på väldigt många vis, utan snarare tvärtom. Vilket förmodligen inte förvånar någon. De som följt mig på Facebook, Twitter och dylika digitala vardagsrum har sannolikt inte kunnat undgå den kritiska orsaken till mitt bristande skrivande. Hälsan.

Det är litet grann av en slump att en ny bekant häromdagen frågade mig om adressen till bloggen. Jag har sällan tänkt på åren som "politisk bloggare" under senare tid, och den här platsen har legat hyfsat lågt prioriterad i mitt medvetande. Men jag blev litet nyfiken, och hoppade över hit. Bara för att se hur ohyggligt omodern den nu var, hur mycket som är inaktuellt eller överspelat, och att den verkligen inte var vacker. Jag har idag gjort ett par mindre, men nödvändiga förändringar. Nödtorftigt, men jag slipper skämmas för eländet en liten stund. Det är naturligtvis positivt.

Så, vad har då hänt, egentligen. Mycket. Och väldigt litet. Spridda skurar, helt enkelt. 

Under åren som politiskt aktiv och under de senare åren i arbetslivet, stod det klart för många att jag faktiskt inte riktigt längre klarade av att hålla det tempo jag tidigare vinnlagt mig om och på något vis sannolikt berömde mig för. Jag fick svårare att gå, min balans blev med tiden usel, jag drabbades av ständiga infektioner, och jag blev påtagligt försvagad i muskler och kroppen i sin helhet. Samtidigt som huvudet sveptes in i relativt djup dimma, alltför ofta. Vi kan faktiskt kalla det för hjärndimma.

Med tiden har jag kommit att förstå vad detta allt handlat om. Det har varit en lång period av ständiga utredningar, undersökningar, blodprover, och allt vad det varit. Idag vet jag äntligen varför jag i praktiken föll igenom så hårt och utdraget. Orsaken kallas ME, eller Myalgisk Encefalomyelit. En autoimmun sjukdom som i grunden är klassad som neurologisk. Det handlar tydligen om att immunsystemet har hängt sig, kraschat och siktar oförskämt dåligt. Immunsystemet attackerar friska delar av mig, med följd att jag dels har en kronisk inflammation i hjärna och ryggrad. Men det innebär också att det kroppens system för att förse mina celler med näring inte fungerar. Cellerna är ständigt berövade den näring och energi som behövs. Diagnosen tog en lång tid att fastställa, men under tiden gjorde jag sannolikt allt fel. Jag krigade emot en kropp som snarare behövde få vila ut den inneboende stress som bröt ned den. Och jag gick från en relativt mild sjukdom inledningsvis till att en dag få höra av en överläkare med cirka 35 års erfarenhet som forskare på just ME, att jag tydligen är ett av de hårdast drabbade fallen han sett i sin karriär. 

Jag har också, därefter, fått ytterligare svar på en hel del frågor jag ställt under många år. Ännu en gång en diagnosticering som visserligen är tung för mig att bära, men som också förklarat så mycket för mig. Idag vet jag att min överrörlighet, förmågan att sätta leder ur led eller stuka dem konstant, samt min ohyggliga förmåga att blöda väldigt lätt, vara legendariskt svårstucken vid blodprov, dra åt mig blåmärken som en magnet, tendera att riskera sprutmåla väggar och utrustning omkring mig när exempelvis kontrast ska injiceras och dylikt, samt ha problem med hud, naglar, hår, slemhinnor och dylikt, beror på ett annat tillstånd, kallat EDS, eller Ehlers Danlos Syndrom. 

De två tillsammans är inte en väldigt strålande kombination. Jag har kommit att leva med enorm smärta, mycken trötthet, svårigheter att fokusera och uttrycka mig, trötthet på en nivå jag tidigare inte kunnat föreställa mig, ständiga infektioner och känslan av att gå konstant och oavbrutet med en svår influensa i kroppen. Min balans har försämrats avsevärt och styrkan i kroppen gör att jag har svårt att stå och gå. Större delen av tiden, då jag lämnar lägenheten, så gör jag det i rullstol. Det kan hända, under bättre dagar, att jag klarar av att ta mig fram med hjälp av käpp eller rullator, men det innebär ständiga pauser för att vila. Och för det mesta kommer jag inte mycket längre än ett hundratal meter. När det blir problematiskt att kunna ta sig till närmsta matbutik, postkontor, apotek eller liknande, och det inte heller går att ta sig till närmsta busshållplats, så uppstår en mycket problematisk situation. Under inte minst det senaste året i allmänhet och sista halvåret i synnerhet, har mitt hem varit mitt perfekta fängelse. Utan hjälp kommer jag just ingenstans alls.

Nu är det här inte nödvändigtvis slutet. Bägge diagnoser är relativt okända, även bland läkare. Bägge är kroniska sjukdomar som inte kan botas. Men det finns lindring att få, och det finns möjlighet att få hjälp med smärtlindring, symtomlindring, hjälpmedel, anpassning av hemmet och dylikt. Huruvida jag kommer arbeta igen återstår idag att se. Jag hävdar konstant att jag hemskt gärna vill. Men då jag i regel är sängliggande i dagar eller veckor även efter mindre ansträngningar, kan det vara svårt att klara av ett arbete just nu.

Jag har dock hopp om att det ska förändras. Idag har jag förmågan att skriva, även om jag är medveten om att jag skriver i cirklar i brist på direkt tillgång till det ordförråd jag brukat bära med mig genom åren. Jag vill också tro att när jag idag är diagnosticerad, och hjälpmedel och stöd så sakteliga börjar dyka upp, ska förutsättningarna för återhämtning bli något bättre.

Samtidigt går även forskningen framåt. De många skämt om inte minst ME som förekommit genom åren (kroniskt trötthetssyndrom, yuppiesjuka och dylika namn kan säkert väcka minnen om hur tongångarna låtit genom åren) har idag knuffats undan, till fördel för ökad forskning, stigande kunskapsnivåer, tydligare bild av fysiologiska orsaker till sjukdomen och även jakt på såväl fungerande behandlingar för lindring och kanske rentav en framtida bot.

Hoppet finns fortfarande. Inte ännu om att jag ska bli helt återställd. Men att jag ska kunna orka säga hej till er som en gång läste den här bloggen, återigen, någon gång ibland. Och jag hoppas kanske kunna må betydligt bättre i framtiden.

Till dess är det minsta jag kan göra, om inte annat för synlighetens skull (och de här sjukdomarna behöver verkligen synligheten), att berätta om det. Och berätta om var jag tog vägen den där gången, för nu snart fem år sedan. Och varför jag inte ens var särskilt aktiv under ett par år dessförinnan.

I den mån jag orkar skriva i fortsättningen, ska jag fundera på om detta är svaret på mitt eventuella bloggande i framtiden, eller om det är dags att söka ett nytt blogghem. Men för stunden duger detta, mitt gamla blogghem, alldeles förträffligt. Så får det vara. För nu.

Det hemska som sker i denna världen

Kan inte låta bli att tänka på vad som hänt här under de senaste månaderna. Attacker mot kvinnan som bar hijab i Fagersjö, där jag delvis vuxit upp, detta med registreringen av romer och resande. Vad det, återigen, sätter min tvångssterilisering 2008 i för sken, och det fortsatta familjebildningsförbudet som kvarstår och som fortfarande förhindrar mig att bilda familj.

Tänker på Ungern, Grekland, Ryssland, rörelser i Baltikum, Storbritannien och på många andra håll, stålrör på gatorna i Stockholm.

Tänker på nynazister som intar en liten småstad i North Carolina, samtidigt som hela USA i tysthet ser på, bara för att ett bortglömt folk i ursinne ska ta saken i egna händer och vägra se hur dessa hakkorsbärande människor ska utropa en egen liten nation med början i den lilla staden utan att någon reagerar. Det bortglömda folket som ingen vill kännas vid, men som finns där än och som har mer rätt till landet än någon annan av alla dem som står där tysta och ser på.

Men tystnaden ekar när vi låter detta ske igen. Och ska jag vara helt ärlig, så knyter sig rädslan i magen och i bröstet på mig och obehaget krälar längsmed ryggraden när jag ser vad som händer med världen omkring oss.

Det här är inte en enda människas problem. Det här är inte en konstapels verk. Det är inte en avdelnings tystnad. Det är inte en ministers sak att uttala sig om. Det är inte en nyhetsredaktions sak att skriva om. En människas sak att facebooka, gilla eller äcklas av.

Det är var och en av oss som måste ställa sig upp nu. För att gör vi inte det, så vet vi inte var samhället slutar om fem eller tio år.

Detta är inte en persons sak. Detta är inte en persons kamp.

Detta är tio miljoner svenskars kamp. Detta är hela Europas kamp. Detta är miljarder människors gemensamma kamp.

En världs överlevnad. En världs gemensamma mänsklighet. En världs gemensamma värdighet.

Gör vi ingenting nu, så förtjänar vi inte att kalla oss människor överhuvudtaget.

Då förtjänar vi inte den här Jorden idag.

Då förtjänar vi den än mindre imorgon.

Alla märkliga resonemang kring tvångssteriliseringen i Riksdagens kammare

Jag kan inte låta bli att fundera över Tuve Skånberg och de idéer han hävdar i Riksdagens talarstol just nu.

1. Ingen människa ska någonsin steriliseras av tvång. Därför ska det vara ett absolut krav att en person som inte kan leva i ett kön som inte fungerar för denna individ MÅSTE just steriliseras för att få göra en könskorrigering juridiskt för att kunna fungera i framtiden.

Slutsats: Kravet att människor inte ska steriliseras bygger på en grundläggande princip om att "vanliga" människor är riktiga människor. Transpersoner är inte riktiga människor.

Det kallas rasbiologi. Sverige är som bekant världsmästare i den sporten. Men det är ingenting vi ska vara stolta över.

Skämmes!

2. Referenser till diagnoser över ett tillstånd ska kallas referenser till ett tillstånd. Inte till en sjukdom. Tillstånd och sjukdom är inte samma sak.

3. Om man nu ska hänvisa till definitioner av transsexualism, så kanske man borde låta bli att referera definitioner som anses obsoleta och som står i begrepp att ersättas inom en mycket snar framtid. Då DSM-IV blir DSM-V och ICD-10 blir ICD-11 finns inte psykiatriska diagnoskriterier kvar, som det ser ut idag. Utan man pratar om rätten till identitet. Om rätten till kroppslig autonomi. Om rätten till att inte bli klassad som psykiskt sjuk på grund av sin identitet. Samt om rätten till vård, samt rätten att själv avgöra vilken vård som är aktuell för var individ.

Transsexualism är inte längre en medicinsk diagnos. Faktum är att även då den var det, så var det en politisk diagnos, så tillvida att den i praktiken är ett politiskt beställningsjobb och har sitt ursprung i en rasbiologisk politisk föreställning om rasers renhet och synen på människors kroppar, identiteter och sexualiteter.

4. Att referera till Patientföreningen Benjamin är förstås smidigt att göra. De kallar sig en patientförening och säger sig själva företräda alla transsexuella i landet. Det gör de inte. Ingen vet hur många medlemmar de idag har. De lever fortfarande kvar i en skräck för att leva öppet och att kunna bli avslöjade som transsexuella, eller före detta transsexuella, som i sig är ett resultat av den förföljelsepolitik Sverige och stora delar av omvärlden länge ägnat sig åt. Benjamin företräder extrema åsikter som väldigt få transsexuella och andra transpersoner känns vid. Orsakerna till detta är att de är livrädda för den diskriminering som existerar idag. De är livrädda för de hatbrott transpersoner utsätts för idag. De är rädda för att någon ska överhuvudtaget kunna lista ut att de har en sådan bakgrund. Vilket är förståeligt! Att ett fåtal transsexuella valt att agera genom Benjamin för att skydda sin rätt att leva i så kallad "STEALTH" är inte konstigt. Med tanke på hur samhället så länge hotat förgöra den som på något vis lever öppet som transperson i Sverige och i omvärlden.

Detta innebär inte att Benjamin talar för alla transpersoner i Sverige. De transpersoner som är aktiva i föreningar som arbetar för transpersoners rättigheter i Sverige är i regel representerade i föreningar som RFSL, RFSL Ungdom, FPE-S, KIM och New Renaissance.

Benjamin får gärna tala för sig själva. Jag hyser ingen agg. Men dock en förtvivlan över att se hur hårt förtrycket format så många människor i deras rädsla för en utveckling som i grunden borde gynna dem, men som de fruktar kommer slå tillbaka på dem själva och deras egna framtider, drömmar och liv.

De talar dock för inte mycket mer än någon promille av transpersoner i Sverige idag. De talar för människor som skäms för sitt förflutna, alternativt är rädda för att bli påkomna pga risken för samhälleliga repressalier och så vidare. Detta är en liten grupp människor som i praktiken drabbats av vad vi borde kunna sammanfatta som transvärldens svar på Stockholmssyndromet. Och det bör vi förmodligen ta med i viktskålen i detta.

5. Att lyfta Bygdeman är också märkligt. Den mannen må ha arbetat inom vården länge, men har dålig koll på forskning, rättsläge och nuvarande sk diagnoskriterier. Eller vill kort och gott inte kännas vid dem. Precis som Skånberg, för övrigt. Att Bygdeman dessutom är kopplad till, inte minst i dessa sammanhang, extrema religiösa högerorganisationer blir förstås också väldigt tydligt i den ställning Bygdeman tar i dessa frågor.

Att en person som med så mycket hat och fördomar skriver om transpersoner som Bygdeman gör har svårt att vänja sig vid tanken på att inte få hålla i kniven själv och göra sin plikt mot tvångsmässig rasbiologi förstår jag. Men är han värd att lyssna på? Knappast, enligt mig.

6. Vem, annat än Skånberg, Bygdeman, ett par ytterligare kristdemokrater (och ett gäng sverigedemokrater som jag inte ens orkar gå in på just nu) och den så kallade patientföreningen utan synliga företrädare och utan redovisat medlemsantal, har hävdat att transpersoner inte vill ha barn? Att det skulle vara kontraindikativt? Mig veterligen är det inte könsidentitet som avgör viljan att få barn. Både män och kvinnor vill tämligen ofta, förr eller senare i livet, förstås bli föräldrar. Och oavsett vad som står för bokstav i våra pass, så har även våra biologiska klockor förstås en viss talan i den frågan. Vi kommer, helt enkelt, inte undan dem.

Förutsatt att vi alla betraktas vara människor, eller åtminstone levande varelser från planeten Jorden, så får vi lov att konstatera att även transpersoner lider av den åkomma som kallas för livet. Och som ofta leder till allvarliga symtom, såsom barnlängtan och en vilja att föra våra gener vidare. Det är, för övrigt, sant även för fiskar, plankton, koraller, hundar, katter, valar, insekter, ekar, björkar, maskrosor och till och med bakterier och virus. Jag vill bara förtydliga det.

Längtan, viljan, drömmen om, eller strävan efter att föra sina gener och därmed släktet vidare är lika starkt för alla levande varelser. Att hävda att transpersoner skulle strida mot eller inte vara en del av hela livets grundpelare och motor, som i regel anses vara basen för allt livs fortlevnad når en nivå av patetisk dumhet som, i sig, kanske rent av borde förbjudas.

Men vi kan förenkla det ytterligare, förstås. Vem har sagt något om biologiska barn? Det vore ju trevligt om vi fick bestämma det själva. Men idag är det litet svårt för en kvinna utan äggstockar och livmoder att föda barn. De tekniker som utvecklas idag för att transplantera eller odla organ för att göra det möjligt lär inte erbjudas transpersoner varken i första eller tionde hand. En transman eller någon som kort och gott inte ser sig som kvinna kanske, förståeligt nog, inte riktigt klarar av att bära och föda ett barn själv. Och än idag är presumtionslagar, surrogatmödraskapsförbud och inte minst samhällets och sociala myndigheters fördomar så starka att det i praktiken inte ens är säkert att man får behålla sitt eget barn. I praktiken har vi dessutom fortfarande mycket små chanser att få adoptera idag. Inte minst med tanke på att så många av oss än idag diskrimineras i samhället. Transpersoner har idag en extremt hög arbetslöshet, troligen den högsta bland alla minoriteter i landet. Vår psykiska hälsa är inte alltid helt där den borde vara. Inte minst på grund av utanförskap, diskriminering, arbetslöshet, ekonomiska bekymmer och psykiska, samt känslomässiga, ärr efter år av förföljelser, hot, våld och övergrepp.

Att försöka övertyga adoptionsbyråer, socialnämnder och andra om att få rätten att adoptera är i praktiken omöjligt. Ens om man ännu inte hunnit steriliseras på grund av statligt tvång är det troligt att man kommer att bli förälder idag, utan att bryta mot såväl lagar som moraliska värderingar som starkt påverkar samhället och samhällets syn på människor och deras rätt eller möjligheter att bli föräldrar. Det må bli bättre i framtiden, möjligen, men i dagsläget är det aningen surt.

Jag själv är förstås redan steriliserad och det innebär förstås att alla mina möjligheter att få barn är borta. Det är för sent för mig. Trots detta historiska beslut som väntas tas under dagen.

Jag har förbjudits att spara mina könsceller, med hot om evig diskvalificering från all vård och alla möjligheter att byta juridiskt kön om jag nu ändå gjorde det. Jag kan i praktiken inte adoptera. Surrogatmödraskap är förbjudet. Av moralistiska och patriarkala skäl, är jag rädd, men dock. Och jag har inte råd, eller vilja, att resa till någon barnalstringsfabrik i någon annan del av världen för att bryta mot svensk lag och mitt eget samvete för att göra det ändå.

Eftersom surrogatmödraskap förstås är otillåtet i Sverige hindras i praktiken även transmän (personer som går från kvinnlig till manlig juridisk identitet) att få barn, ens om de får spara könsceller. Annat än om de bär barnet själv, vilket alltså inte alltid känns helt aktuellt för väldigt många. Inte minst för transpersoners skull behövs en översikt av lagstiftningen rörande surrogatmödraskap. Annars är dagens seger en pyrrhusseger av historiska mått.

Räkna dock med att vi kommer att få se fler män som föder barn under de kommande åren. Det är heller inte så himla konstigt att så blir fallet. Längtan efter barn finns där. Någonstans är det naturligt att livet finner en väg och att människor tar de chanser de finner och kan få. Finns det inte fler alternativ, så tar man det alternativ som faktiskt fortfarande existerar. Och samhället får nog helt enkelt leva med det.
Förstås finns alltså också en hel del lagstiftning kvar som omöjliggör att en transkvinna (som går från manlig till kvinnlig juridisk identitet) kan använda sina könsceller, förutsatt att de finns sparade. Föräldraskapspresumtioner som rör definitioner av faderskap och moderskap samt uppbärandet av dessa, regler som avgör att bara män får bli fäder och dylikt. Krav på hur könsceller får användas och orättvisor rörande kostnader för insemination omöjliggör också detta. Och även om man genomförde en sådan handling ändå, så finns det ingen garanti, på grund av surrogatmödraskapslagar och presumtionslagar, för att personen i fråga faktiskt får bli juridisk förälder till sitt eget barn.

Redan idag blir svenska föräldrar till transidentifierade barn av med vårdnaden för att de bejakar barnens identitet och strävan att få bli sig själva. Naturligtvis sker motsvarande åt andra hållet också. Om någon nu undrar över varför transpersoner är så infernaliskt trötta på att höra floskler om barns rättigheter och att föräldraskap inte är en rättighet, så ligger en del av svaret här.

Det finns oändliga mängder hinder kvar. Och förmodligen är folk med så starkt antika åsikter och värderingar som Bygdeman och Skånberg bara det mindre av problemen som fortfarande hopar sig idag och även fortsatt, i framtiden.

Men ska vi vara helt ärliga, så finns det just nu många transpersoner som fortfarande inte vågar drömma om att bli biologiska föräldrar. Trots avskaffandet av tvångssteriliseringen, så finns fortfarande mycket begränsade möjligheter att bli förälder i vilket fall. Och än idag blockeras adoptioner och surrogatmödraskap likafullt. Vilket innebär att alla möjligheter även imorgon och om ett par veckor fortfarande är uttömda.

Vi kanske skulle börja med, nu, att se över vad vi kan göra för att förenkla möjligheten att bli förälder överhuvudtaget. Inte minst för dem som redan idag är steriliserade. Eller, förstås, för dem som trots den nya lagändringen likafullt hindras effektivt från att bli föräldrar också i fortsättningen.

7. Naturligtvis finns det många transpersoner som är föräldrar. En hel del i Sverige. Inte minst de som fått barn innan utredningen påbörjats. Och naturligtvis på många andra håll i världen. Att hävda något annat än att det finns ett stort erfarenhets- och kunskapsunderlag rörande barn till transpersoner och deras mående är en absurditet.

Att hävda att det inte finns transsexuella som vill behålla möjligheter att få barn är ren goja. Långt ifrån alla transsexuella vill behålla fel könskörtlar. Men om det är enda chansen att få bilda familj, så finns det många som tvekar. Jag var en av dem, men tvingades av livet och risken för dåligt mående att stå över familj för att kunna överleva.

Att sedan många väljer bort kirurgier på grund av rädsla för de uppenbara risker som förknippas med dem (vi har ett flertal konstaterade vårdolyckor, dödsfall och omfattande skador relaterade till dessa kirurgier, ÄVEN i Sverige, så det är inte så konstigt), eller för att de i första hand känner att det är den sociala aspekten, hormoner och dylikt som är viktigt, är inte heller konstigt. Men de måste få chansen att göra det valet själva. Av hälsoskäl avstår många, likaså. De tvivlar på att de skulle må bra av, eller ens överleva en så omfattande kirurgi som en könskorrigerande behandling innebär. Jag förstår dem. Somliga kanske ogillar kroppen och den sociala och kulturella situation de landas i genom att de känner sig tillhöra fel kön. Men sexuellt vill de inte byta något som faktiskt fungerar mot något som kanske faktiskt löper en stor risk att inte fungera om något inte går riktigt enligt planerna. Inga kirurgier är enkla procedurer. En av världens mest välkända kirurger inriktade på könskorrigerande operationer sa en gång att en underlivsoperation på en transperson medicinskt motsvarar att bli sliten i två delar i en bilolycka och sedan sammansatt igen med ståltråd. Så komplext är det. Ofta går moderna kirurgier väldigt bra och resultatet är definitivt makalöst. Inte minst för transkvinnor, eftersom en snippa är lättare att skapa än en fullt fungerande snopp. Men riskerna finns där. Och är mer än verkliga. Det måste, trots allt, tas på allvar.

Lagen har för övrigt enbart stipulerat sterilisering eller kastrering. Det har aldrig funnits krav på hur man ska se ut i underlivet för att accepteras som det ena eller andra könet och få räknas till detta juridiskt. Det handlar alltså inte om snippor och snoppar. Det handlar enbart om rasbiologi och genetisk utrensning av icke önskvärda element i den svenska genpoolen.

8. Nu har vi inte ens gått in på de många personer som idag på ett eller annat vis inte fungerar i det kön de fötts in i biologiskt eller juridiskt och som heller inte känner sig självklart tillhöra enbart det andra könet. Det finns många som inte är bekväma med den kropp de fötts med eller som helt enkelt inte fungerar i den tvåkönsnorm vi har idag. De finns där. Att födas med en fot i bägge läger är självklart någonting som påverkar en människa och synen på sig själv om man fötts in i den verkligheten. Att tvingas från en garderob till en annan eller från något man inte trivs i till något man till stor del kanske är, men inte enbart är fungerar dåligt. De har alltid funnits där. De där transpersonerna. De där queera. De där hen. Det är historiskt och kulturellt bekräftat att bokstavligen alla kulturer historiskt har bestått av såväl män som kvinnor (förstås), men också av transpersoner på olika vis. Det spelar ingen roll om vi pratar om vikingar, australiska aboriginer, native americans, folkgrupper som tillber den ena eller andra religionen, eller vad det nu må vara. Namnen på företeelsen och de kulturella och samhälleliga lösningarna för att åstadkomma utrymme för de här människorna har varierat, men i grunden har de mänskliga variationerna alltid funnits där och varit fullt självklara.

Vi finns. Vi har alltid funnits. Vi är inte tysta längre. Och vi tar inte längre förtryck och osynliggörande. Det är den stora skillnaden mellan idag och de senaste 100 åren eller så av mänsklighetens historia.

Vi må vara män, kvinnor, tredje kön eller åttionde kön. Eller inget kön alls. Men vi är människor. Och vi kräver härmed våra mänskliga fri- och rättigheter. Och att få bli betraktade som människor, även med en biologisk klocka, om så är.

Vi är många som kommer fira idag.

Och vi gör det på bättre grunder än Skånbergs åldriga, förvirrade, inkonsekventa och obsoleta citat, vilka inte längre ses som vetenskapligt, juridiskt eller medicinskt aktuella överhuvudtaget för att beskriva oss.

Orsaken till det är förstås att vi tillåtit oss att tala själva. Att vi krävt en egen röst. Att vi inte sitter förtryckta och tysta längre. Att vi tagit tillbaka vår plats i samhälle efter samhälle. Och det är en utveckling som säkerligen kommer fortsätta. Vad än världens alla värderingsmässiga arkaister tycker om det.

Vi kommer fira idag. Och det är fan i mig på tiden!

Imorgon, när vi vaknat upp igen, så börjar nästa kamp. Har du läst hela vägen hit, så vet du hur den kampen kommer att se ut.

SKÅL!

Ett sexistiskt land och ett könskonträrt uttryck. Yohio, del 2.

Som en afternote efter min bloggrant rörande Yohio och hela prylen med det svenska folkets transfobi:

Vi måste verkligen prata om det här!

Efter mycket övervägande kan jag bara konstatera att det som får människor att motsätta sig att könsöverskridande uttryck, om än på scen, är transrelaterat på något vis alls tycks ha att göra med

1. Transfobi. Hade jag vetat att trans inte bara är transsexualism, utan även inbegriper just könsöverskridande uttryck, utseende och kläder, så hade jag aldrig röstat på "den där". Typ.

2. Eftersom Yohio själv inte vill bli sexualiserad, så kan Yohio inte vara trans.
Ungefär som jag inte är trans för att jag är jävligt trött på att behöva beskriva min fitta i minsta detalj inklusive form, doft och smak varenda gång jag hälsar på hos doktorn för ett nageltrång eller ilande huvudvärk och ryggvärk. För att... det är verkligen DET det handlar om att vara könsöverskridare. Att ständigt vara öppen och redo (pun intended) för andra människors vilja att ställa extremt intima frågor, runka av till en, fråga om en provtur i sänghalmen och så vidare.

3. Folk i Sverige har dålig koll på vad Visual Kei är. Dvs den subkultur från Japan som Yohio är en del av. En  kultur som har väldigt litet med enbart musik att göra. Lika mycket av den finns i manga, anime, konst av alla möjliga slag, och inte minst just i klädmode. Det är en väldigt mycket mer omfattande subkultur än det mesta vi mött i Sverige hittills. För att den är så "allt intäckande". Men i grunden är VK inte minst ett ständigt ifrågasättande av könsstereotyper, uttryck och normer. VK är en väldigt accepterad, förhållandevis, konstform och kultur i Japan. Och har väldigt litet med sexualitet att göra.

Men... here's the news till alla transfober och okunniga därute i landet:

INGEN form av trans har i egentlig mening med sexualitet att göra. Det enda som är sexrelaterat rörande könsöverskridande identiteter och uttryck överhuvudtaget är ER, OMVÄRLDENS syn på vad trans och könsöverskridande identiteter och uttryck är.

INGEN jag känner har någonsin blivit varken kommit ut som transvestit eller gjort en könskorrigering av den simpla orsaken att man ständigt vill bli sexualiserad, utsatt för övergrepp och trakasserier, vill bli frågad om sex bakom buskarna så snart man lämnar lägenheten eller något av det slaget. Jag själv bytte inte kön för att jag tycker det är kul att arbetsgivare, politiska kollegor, journalister, läkare, psykologer, så kallade vänner eller folk på stan ska få klämma litet extra på mina bröst, gräva runt i skrevet på mig utan vidare, vräka ur sig sexistiska kommentarer, förgripa sig på mig eller liknande. Jag själv bytte inte för att jag var så hemskt sugen på att någon ska springa runt och bikta sina sexuella fantasier och historier om tidigare övergrepp mot andra inför mig.

Det är ingen som BLIR transperson av något som helst slag för att det är så jävla kul att bli exotiserad, tillintetgjord, förminskad till en sexuell leksak, en fantasi eller ett hatobjekt.

Att inte vilja se vad som finns framför näsan på grund av att en person (som Yohio, eller jag själv eller miljoner andra människor) inte vill bli sedd som en sexuell fetish för andra, ett sexuellt redskap eller en sexuell fantasi för någon annan, en varelse med lågt värde som kan bli upptryckt mot väggen och förgripen på... det blir mest bara väldigt märkligt, i mina ögon.

Att Yohio ständigt hävdar att Visual Kei, eller Yohio själv, INTE har med sexualitet eller sex att göra och att det inte är en sexuell grej är inte samma sak som att Visual Kei eller Yohio inte har med trans att göra. Trans är inte enbart könsbyten. Trans och könsöverskridande uttryck har extremt litet att göra med sexualitet, sex appeal eller inbjudningar till sex att göra. För dem som är trans, är en del kulturer som Visual Kei, eller på annat vis har ett könsavvikande sätt, uttryck, klädessätt eller vad det nu vara må. Det har INGET med dina egna fördomar om trans att göra. Det har inget med dina idéer om könsöverskridande uttryck som fetish att göra. Det är dina egna fördomar. Håll dem gärna för dig själv.

Det stora problemet ligger i att... varenda transperson på Jorden vet det. Det vet de förmodligen i Andromeda också.

Men OMVÄRLDEN vet det inte. För att omvärlden är fortfarande så otroligt styrd av sitt eget ständiga sexifierande av transpersoner.

Det är ett ständigt och konstant påhopp mot varenda människa som bryter mot könsstereotyper och normer idag. Vi alla upplever det. Att Yohio väljer att själv inte ta i andra människors sexuella fantasier med tång är ett sundhetstecken. Och ett bra och starkt statement som kan stärka många andra som på olika vis uttrycker ett brott mot gällande könsnormer, här och på andra håll.

Vi som är könsstereotypsöverskridande är så inihelvete jävla trötta (på ren och vacker svenska) på att ständigt tvingas vara omvärldens små sexleksaker, mot vår vilja. Vi är jävligt trötta på att tvingas vara era fantasier, era frustrationer, era plumpa kommentarer, målet för era trevande händer, eller målet för alla era spottloskor när ni inte vet hur ni ska handskas med oss.

Att sedan världen tar sig friheten att alls få för sig att det är er (världens) sak att handskas med oss och att döma, sortera, bestämma över och fördöma är också en del i allt detta. Att världens andra människor anser sig ha rätten att styra över vårt (tydligen eventuella) människovärde är skamligt. På ett helt annat och betydligt mer djupgående sätt än en 17-åring iförd klänning någonsin kan bli, ens om man verkligen försöker.

Omvärldens syn på transpersoner som lägre stående varelser, sexuella objekt, sexuella fantasier, sexuella läggningar som inte har med saken att göra överhuvudtaget, mål för sexuella övergrepp och trakasserier... det är snarare fråga om folkrättsbrott på ett extremt fundamentalt plan.

Vem har sagt att ni överhuvudtaget har rätten att tro att ni kan styra över våra uttryck. Vårt värde. Våra liv. Vår fortplantning. Vår familjebildning. Vår inre styrka. Vår kraft. Våra relationer. Vår egen innestående mänsklighet, vårt människovärde och vår rätt till en existens.

Det kanske är dags att vi talar om det här nu. Att vi talar om att vi vill ta vår rätt till oss själva tillbaka. Att personer som är överskridande i uttryck, klädsel, kultur, kropp, hormonbalanser, genetik eller vad det nu än är ska ha samma rätt att styra över oss själva som alla andra. INKLUSIVE över hur vi väljer att uppfatta oss, hur vi vill begränsa hur resten av världen uppfattar oss. Och så vidare.

Att vara trans, eller att vara överskridande i form av uttryck eller annat, är INTE och kommer ALDRIG VARA en inbjudan till sexuella fantasier, sexuella övergrepp, förnedring, förminskning eller något av det slaget.

Vi är inte här för att omvärlden ska göra oss till sina egna små leksaker. Vi är inte här för er underhållnings skull. Åtminstone inte underhållning i form av sexobjekt eller annan bullshit.

Vi är här för att vi är födda så. Vi trivs i en kropp som kanske inte ser ut som din. Eller trivs inte alls, för att vi fötts i fel kropp, så att säga. Även om det är en rätt trött liknelse numera. Vi är här för att vi trivs med att tänja gränserna för ett könsuttryck eftersom vi blir låsta i det snäva lilla fack ni helst vill placera oss. Eller för att vi slits sönder inombords om vi inte får ge uttryck för något mer inom oss än det där stela 50-talets macho/pin-up-ideal som ska vara så strikt bundet, dessutom, till det ena eller andra könet.

Vi finns här för att kön inte är två binärer, ett svart och ett vitt. Utan för att kön och även könsuttryck är något flytande. Något rörligt som ständigt är statt i förändring. För att vi tillhör gråzonerna som naturen skapat. För att ett spektrum alltid innehåller mer än två extremer. Vi rör oss. Periodvis eller ständigt. Vi förändras. Men det gör ni andra också. Det är inget konstigt med det. Annat än att så väldigt många människor gått på den där jävla myten om att kön och könsuttryck alls någonsin varit något statiskt. Vilket är rent skitsnack.

Vi är alltså inte här för att ni ska få leka kolonialister med våra rättigheter, våra identiteter, våra uttryck, våra livschanser, våra möjligheter att få vara människor. Vi är alltså inte här för att vara era sexfantasier. Vi är inte här för att svara på era frågor om sex och sexuella praktiker. Vi är inte här för att i detalj på begäran ständigt förklara för er hur våra genitalier ser ut. Vi har ingen avslöjandeplikt. Vi är inte era böcker, era vandrande svarsmaskiner, era magic eightballs, era undersåtar som står till ert förfogande för sex eller sexuellt relaterade frågor.

Att så få har möjlighet att inse det är en stor del i problemet som omger oss idag. Omger oss transpersoner.

Att en 17-årig svensk pojke slår igenom i Japan och nu även i Sverige som en del av en subkultur känd för att utmana könsnormer och normativa dresscodes innebär inte att ni kommer undan det ansvar ni också har. För att även låta könsöverskridare av alla former få vara fredade, få vara starka i sig själva, få styra över sina egna liv, sina egna uttryck, sina egna preferenser av alla de slag. Det innebär inte att ni har rätten att avgöra vem som är vad eller hur. Det innebär inte heller er rätt att styra över livschanser.

Det innebär att en 17-åring som är del av en kultur där det är ok att leka med, experimentera med och utmana könsnormer och könsuttryck har slagit igenom. Inte tack vara, egentligen, utan trots den kulturen. Och att många andra som idag upplever ett konstant förtryck på grund av sitt eget uttryck, sin egen stil, sin egen person och möjligen sin egen identitet äntligen har fått en förebild.

En person som inte behöver pussy lasers för att skapa sig ett namn. En person som möjligen skulle kunnat slå hälften av världens gitarrlegender på fingrarna och som råkar ha ett könskonträrt uttryck.

Det är värt enormt mycket för dem som är låsta idag och som är förtryckta idag. För dem som mobbas varje dag, liksom Yohio blev mobbad. Liksom jag blev mobbad. Och liksom många andra blivit och blir det varje dag. Sedan länge länge tillbaka.

Så... vi behöver verkligen prata om det här. Vi måste påbörja debatten.

Vem har rätten till våra självdefinitioner? Vem har rätten att styra över bilden av oss? Vem har rätten till våra uttryck och våra identiteter? Vem har rätten till vår sexualitet? Vem har överhuvudtaget rätten att ta sig rätten att göra våra liv och våra uttryck till något sexuellt överhuvudtaget?

Och hur lång tid ska det ta innan en transperson eller på något vis könsöverskridare kan gå till arbetsförmedlingen, läkaren, skolan, arbetsplatsen, släktträffen eller matbutiken utan att behöva bli sedd som en sexuell leksak, en sexologisk uppslagsbok, en weirdo som det är fritt att attackera, sätta på, förgripa sig på, såra, mobba och knäcka efter eget tycke.

Vi måste prata om det här.

Först då kan vi på allvar säga att Sverige är ett frigjort land. Att vi har högt i tak. Att det är ok att en person är könsöverskridande och så nära, så nära vinner Melodifestivalen.

Först då kan vi vanliga människor, politiker, forskare, läkare, psykologer, artistkollegor, konstnärer, journalister och alla andra hävda att vi lever i den bästa av världar.

Ert ägande av våra kroppar, våra definitioner, våra sexualiteter, våra uttryck, våra identiteter har aldrig tagits ifrån oss och placerats i era händer med vårt medgivande.

Det är dags nu att vi könsöverskridare på bred front, oavsett definitioner, tar allt det tillbaka.

Och ni andra, som är så duktiga på att klappa oss på huvudet, kalla oss kränkta utan att alls förstå innebörden i hur kränkta vi är och varför; som är så duktiga på att stjäla våra de facto själar och livsandar ifrån oss; det är dags att ni ställer er vid sidan och ser oss ta tillbaka våra liv och våra definitioner av oss själva. Och gillar läget.

Yohio och transfobi-paniken

Det här med att människor blir upprörda över att ordet trans dyker upp i samband med artisten Yohio. Orsakerna är tydligen att:

1. Visual Kei är en konstform.

Ja, det är en konstform. Som i sitt namn bär en utmaning av könsroller och vad visuell förnimmelse får dig att tro. Dvs hela formen handlar inte minst om att leka med, utmana och tänja på könsroller. Och är i rätt liten grad en musikbaserad konstart. I första hand är det det visuella och politiska som är viktigt. Musiken är ett av flera instrument. Visual kei innebär inte transsexuell eller sexuell läggning hit eller dit. Men är en utmaning av etablerade roller, uttryck och identiteter.

2. Han säger han om sig själv.

Ja, liksom de flesta överskridare jag känner så faller det sig naturligt att låta det bli så. Det behöver inte innebära att man inte har ett överskridande uttryck eller en könsöverskridande identitet.

3. Han har inte bytt kön.

Nej, det har han inte. Och lär väl inte göra det heller. Men det är endast en liten del av transspektrat som alls har med könsbyten att göra. Då i första hand transsexualism. Att människor inte fattar att könsöverskridande inte behöver leda till ett fullt byte är inte könsöverskridares fel, utan ett outbildat samhälle.

4. Yohio är inte aktivist.

Nej, Yohio är artist. Och har därför valt att vara vänlig mot den svenska och europeiska publiken, genom att skippa en stor del av det visuella formspråket, såsom klänning på scen och de mest avancerade docksöta lockarna. Att inte vilja komma ut som transaktivist går väl att likna vid att som gammal skidåkare inte ha lust att bli flataktivist och riksflata med hela landet och världen. Jag ser inte problemet.
Att inte vilja fokusera på att man är överskridande utan vilja fokusera på musiken och artisthantverket är väl tämligen naturligt?

5. Yohio vill inte deifiniera sitt kön så vidare mycket alls.

Nej, precis som en majoritet av världens könsöverskridare i alla tider är det viktigaste att få definiera sig själv och att slippa tvingas in i något. Jag kan förstå det. Att jag som just bytt från man till kvinna kroppsligt och juridiskt inte blir tagen på allvar för att jag själv bryter mot även den kvinnliga rollen efter mitt byte och gärna vill vara mer emellan i allt jag gör hindrar inte att jag själv är könsöverskridare. Att vara könsöverskridare innebär inte enbart att göra en perfekt övergång med operationer, hormoner och allt från punkt A till B eller från B till A. Det kan innebära att man går från A till X eller från B till X. Eller från X till B och så vidare. Det finns fler definitioner än man eller kvinna. Och det finns fler varianter än transsexuell. Att exempelvis vara transvestit, crossdresser, drag queen, drag king, genderqueer, genderfuck, intergender, nongender, two-spirit eller vad det nu kan vara är likafullt ett transrelaterat begrepp.

Varför? Jo, för att personen överskrider gränsen för fasta och snäva könsstereotyper. Antingen kroppsligt, identitetsmässigt, uttrycksmässigt eller dylikt. Även ett överskridande uttryck är alltså just ett könsöverskridande. Vilket är vad trans innebär.

6. Yohio är hetero.

Den har jag fått höra mycket ikväll. Jo, det sägs så. Och det stämmer säkert. Jag tror att Yohio själv sagt det också. Men vet ni vad? Sexuell läggning handlar om vem man tänder på och ligger med. Könsidentitet och könsuttryck har att göra med vem man upplever sig vara själv eller hur man vill uttrycka sig själv. Vad man är bekväm med att se ut som för egen del. Det har absolut ingenting med sex eller sexuell läggning att göra.

För mig är Yohio inte minst en förebild, oavsett egen eller andras definition av honom. För att han visar att det är möjligt att stå upp för sig själv, vem han är, hur han är och vill vara, för sina drömmar, för sin egen stil, sitt eget sätt, sitt eget liv.

Det kommer många transungdomar snappa upp på. De har fått en förebild, oavsett det faktum att en femtedel, drygt, av alla svenska röster föll på honom och säkert nu hälften har gått och blivit sönderchockade över att de inte fattat att Yohio per definition, liksom Visual Kei i grunden bland annat bygger på, är könsöverskridare.

Att så många i moralpanik springer runt och skriker att Yohio minsann inte alls är trans för att det är minsann inte nån som bytt kön här... det blir bara patetiskt. Lika mycket som det blir att människor, istället för att se vilken förebild det här är för så många andra könsöverskridare av alla olika slag, till vilket pris som helst måste bevisa att det inte är så. För att var det så, så har man röstat fel och stöttat en eventuell transperson trots att man hatar allt vad trans heter och ju har lovat dyrt och heligt att man ska slå ihjäl nästa transperson man någonsin möter.

Det känns faktiskt som att det är en våg av moralpanik och kastrationsångest som drar över landet Sverige sent omsider efter att Yohio tog hem de svenska rösternas seger och festivalens andraplats. Det är som om landets alla transfober helt plötsligt vaknat upp och nu säger att "vi visste inte bättre, för att vi blev minsann lurade!"

Själv tycker jag det låter litet som Cornelis Vreeswijk och den ökända affären med transkvinnorna som blev sönderskurna för att trubaduren var så packad en kväll att han inte visste vilka han raggade på till att börja med.

Transfobin blommar, mina vänner. Den blommar något så hysteriskt.

Ändå har Yohio i praktiken ändå vunnit. Och dessutom vunnit de flestas hjärtan. Inte minst de hjärtan som tillhör många unga transpersoner och könsöverskridare runtom i landet som inte kunde bry sig mindre om huruvida det finns snopp eller inte där, huruvida det är scenklädsel eller inte, huruvida det är den ena eller andra definitionen, det eller det pronomen som används osv. För att det är underordnat.

Många som inte känner sig hemma i de instängda roller de idag tvingas in i har idag fått en förebild. Och jag tror knappast att det är något Yohio eller någon annan har något emot.

Är då Yohio trans? I form av att vara könsöverskridare, ja. I form av att vara könsbytare, nej. I form av identitetsstörning, som det så vackert än så länge heter, tveksamt. Men likafullt en person som har ett könsöverskridande uttryck. Och som gör det med så mycket stil, klass och självsäkerhet att synen på allt vad könsöverskridande heter i Sverige har ändrats för mycket lång tid framöver.

Borde inte det få räcka?

Tvångssterilisering: Socialstyrelsen väljer att INTE överklaga Kammarrättens beslut.

Socialstyrelsen väljer alltså att inte överklaga Kammarrättens dom, varför vi nu kan konstatera att domen ligger fast. Det är därmed tämligen olagligt och stridande mot såväl regeringsformen (så nära vi nu kommer en grundlag) som mot EU's konventioner att tvinga någon till sterilisering som krav för könskorrigering. Det känns väldigt skönt och som en verklig befrielse. Inte minst för dem som levt under hotet om tvångssterilisering utan även för oss som redan tvingats genomgå ingreppet. För mig handlar det till stor del om upprättelse. Om min rätt att kallas människa. Om min rätt att få stå upp för mig själv, mina rättigheter, min rätt till min egen kropp och min plats i samhället. Detta leder också till att vi kommer få en snabbare resa till dess en grupptalan mot staten för utfördra övergrepp kan bli verklighet. Under våren kommer processen att påbörjas. Där finns såväl män som kvinnor som utsatts för dessa ingrepp i syfte att påtvinga oss sterilitet och i praktiken förhindra våra möjligheter att bilda familj och reproducera oss. Ett sjuttiotal personer kommer att delta i processen. Somliga öppet. Somliga kommer att värna om sin anonymitet. Jag vill be er alla att respektera och värna anonymiteten hos alla dem som kommer att delta i den här kommande processen. Vill ni tala med någon som deltar i processen, välj då att kontakta någon av oss som är öppna med vårt deltagande i processen. Lämna de övriga ifred. De har lidit nog som det är och kan verkligen behöva sin frihet att slippa vara i fokus för detta. Vill ni veta mer om den kommande processen och hur den kommer att gå till rent praktiskt, förväntad tidsrymd osv, så vill jag be er att kontakta i första hand RFSL eller vår jurist Kerstin Burman.

Världens undergång? Nja...

Klockan är snart halv sju på morgonen. Jag är fortfarande här. Är ni här? Flödet verkar röra på sig. Skämt åsido är det nästan läge att ta paus från nätet idag och bara göra allt jag kan för att slippa höra alla undergångsskämten. Noterar att de folk som själva är berörda av att stå nära Maya och den mytomspunna kalendern pratar om en ny tidsålder snarare än en domedag. Ett paradigmskifte där en lång tid av mörker ska leda till något ljusare, varmare och mer medvetet. Något positivt och bra för alla. Nu är jag dålig på det här med att verkligen lita, men tänker att oavsett vad kan man alltid göra vad man kan för att få det sistnämnda scenariot att bli en självuppfyllande profetia. Jag tänder själv otroligt mycket mer på hopp, öppenhet, värme och glädje. Resten får gärna stanna i science fiction-filmerna. Även denna gång.

Healing Hearts/Ett barns hjärta - ikväll på SVT

Idag gör jag ohejdad reklam för en av de mest betydelsefulla filmerna du någonsin kommer få chansen att se. Jag rekommenderar dig innerligt att faktiskt ta dig tid att se den.

Det är vännerna Nima och Shilan som gjort sig skyldiga till många tårar och mycket tankeverksamhet hos mig redan med den mycket rörande dokumentär de skapat och som nu kommer att visas vid ett par tillfällen på SVT.

Den kommer även att finnas tillgänglig en tid på SVTPlay, så missar du den nu tycker jag att du fortfarande borde ta chansen under den tid filmen ligger uppe. 

Jag citerar den korta beskrivningen av filmen och låter dig avgöra om det kan vara värt att se.

”Den kristna hjälporganisationen Shevet Achim i Jerusalem hämtar hjärtsjuka barn från Kurdistan och Irak till Israel för operation. Barn som saknar adekvat vård i hemlandet behandlas gratis av israeliska läkare. Organisationen hämtar också regelbundet sjuka palestinska barn från Gaza och Västbanken. Kristna, judar och muslimer arbetar tillsammans under mottot ’ett barn är ett barn och ett hjärta är ett hjärta’.”

Tänd dig detta som ett av de modigaste och mest kärleksfulla privata fredsprojekt vi någonsin sett.

Det vi måste förstå är den oerhört komplicerade tillvaron och politiska situationen i de här aktuella områdena. Det är viktigt att förstå vilka enorma insatser som behövs för att detta ska vara möjligt. Vi talar om gränsvakter, tjänstemän, militärer, poliser, flygpersonal och så otroligt många andra som hjälper till och gör detta möjligt. Och vi talar om tre organisationer som representerar tre religioner som av politisk tradition anses stå långt ifrån varann, men som valt att arbeta tillsammans för att bygga en bättre värld. En gemensam värld. En framtid, ett hopp, en väldig massa liv som inte säkert annars hade fått chansen att vara.

Detta är betydelsefullt på ett större plan. Det är en väg att lära känna varann och bygga broar. Att riva gränser. Att skapa förståelse, respekt och vänskap där det inte alltid är så lätt att skapa.

Healing Hearts visar på en kärlek till mänskligheten och till livet som är svår att sätta ord på. Och för mig är det oändligt värdefullt, samtidigt som det uppmärksammas, i regel, alldeles för litet.



Det går att göra skillnad. Det går att förändra. Det går att bygga en gemensam framtid. Det går att bygga hopp, förståelse, kunskap, värme och kärleksfull vänskap även över de största mänskliga avstånd. Och det är i sig enormt värdefullt. I sig väl värt att uppskatta, uppmuntra och stödja.

För barnens och familjernas skull, och för organisationerna och människorna som gör detta möjligt - sprid gärna information om filmen. Berätta om den. Donera gärna en slant. Jag ska försöka se om jag inte kan återkomma inom kort med möjliga tips och förslag på hur du gör för att ditt bidrag ska kunna nå fram.

Jag fick chansen för en tid sedan att se filmen i samband med en förhandsvisning i Stockholm. En visning som kommer att finnas med mig och inom mig länge, länge. Jag har gråtit, skrattat och kippat efter andan så många gånger redan. Och bävar nästan över känslorna inom mig då jag ser den igen ikväll.

Att se dessa barn, att få följa dem och deras resa mot ett nytt och förhoppningsvis långt och välmående liv, är overkligt. Och obetalbart.

Se gärna filmen. Och berätta sedan vad du tänker efter att du sett den.

Mer om Healing Hearts: New Renaissance, Beelzebjörn, Israels Ambassad, Lisa Friberg, Beyan.Net, Produktionsbolaget Maia Media.

Turkiet måste respektera mänskliga rättigheter

”Bästa sättet att kontrollera ett folk är att få det glömma sin historia” skrev Mustafa Kemal Ataturk, skaparen av nutida Turkiet, en gång i tiden. Tesen kan diskuteras, men den formar politiken än idag i det moderna Turkiet. Att vara etnisk kurd där har inneburit en avsaknad av rättigheter som vi i friare samhällen har tagit för givna.

Ända sedan 1930-talet har den kurdiska befolkningen i landet utsatts för en tvångsassimileringspolitik i syfte att hålla landet monokulturellt och monoetniskt. Detta har tagit sig uttryck i form av förbud av och motstånd mot alla former av avvikande kulturella yttringar, i synnerhet kurdernas. Detta har gällt språket, rätten till utbildning på det egna språket, och kurders rätt att organisera sig och stödja de politiska rörelser de själva vill.

Kurdiska reaktioner mot denna politik har bekämpats med kraftig brutalitet. Systematiska massarresteringar (även av minderåriga), förföljelse, tortyr och fängslande utan rättegång är skrämmande exempel på detta. Turkiet är det land som under 2011 fått i särklass flest domar mot sig i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Till detta kommer etnisk rensning och massmord. Ett exempel på detta är förstörandet av mer än 3000 mindre samhällen och tvångsförflyttning av närmare 400 000 civila kurder under 80-talet. Den värsta enskilda incidenten som hänt har nog varit Dersim-massakern på 30-talet, som snarast bör betraktas som ett folkmord eftersom det kostade mer än 60 000 människor livet.

Vidare har staten genom skuggoperationer och öppna militära aktioner genomfört summariska avrättningar av kurder. Antalet offer för dessa uppskattas till minst 40 000. Dessutom har vi under flera år hört rapporter om användning av stridgas, napalm och vit fosfor mot kurderna.

Denna terror har inte upphört än idag.

Massarresteringarna fortsätter, likaså de militära attackerna och de summariska avrättningarna. Under senare år har man upptäckt över 30 massgravar i den kurdiska delen av Turkiet, och folkrättsorganisationer befarar att antalet massgravar kan vara upp mot flera hundra. Ett antal har hunnit grävas upp, bland annat en i dagarna där man hittills hunnit identifiera 23 skjutna individer. Vidare fortsätter militära aktioner, ofta över gränsen till Kurdistan i norra Irak, där attacker har urskillningslöst ägt rum. Detta föranledde bland annat Roboski-massakern i kurdiska delen av Turkiet, där 36 civila – varav 20 var under 18 år – dödades i en flygattack.

Turkiets politik drabbar även barnen. I nuläget antas 3000 kurdiska minderåriga sitta i turkiska fängelser.

Detta är ett axplock av övergrepp som bryter mot FN:s universella deklaration för mänskliga rättigheter och mot Europakonventionen. Dessa övergrepp är oacceptabla och strider mot den humanism och moral som den demokratiska människosynen står för.

Vi som deltar i detta bloggupprop vill att Sverige och EU ställer respekt för de mänskliga rättigheterna som ett krav för ett turkiskt inträde i EU. Vi vill att regeringen använder alla tillgängliga demokratiska påtryckningsmedel för att få Turkiet att respektera människors rättigheter. Dessutom vill vi att Turkiet får klart för sig att de måste släppa de fängslade barnen omdelbart.

Stöd vårt bloggupprop för att få Turkiet att släppa minderåriga som arresterats av politiska skäl. Delta i debatten för kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet och mot den turkiska statens brutala politik. Sprid informationen vidare till berörda och intresserade.

Tillsammans kan vi kan skapa förändringar som garanterar de mänskliga rättigheterna och som leder till att de gemensamma konventionerna efterlevs.

*****

Detta är ett bloggupprop som initierats av @Absolute Banana och stöds av flera bloggare. T.ex:

New Renaissance
Torbjörn Jerlerup
Frihetssmedjan.se
Svarten.se
Cherin
Beelzebjörn
Niklas Starow
Signe Rocklin
Louise Persson
Patrick Baltatzis
Bawar Ismail
Amanda Brihed
Jens Odsvall
Nima dervish
Per Pettersson
Emma -Opassande
*******

Taggar att följa på twitter: #twitterkurds #kurdistan #Mersin17 och #Turkiet sista taggen används som en allmän tag till just detta uppropet.

Svenska staten stäms för FRA-lagen

En stämning mot svenska staten till följd av FRA-lagen kommer under dagen att lämnas in vid Stockholms tingsrätt.

Liberaldemokraternas ordförande, Michael Gajditza låter idag meddela att en stämningsansökan kommer att lämnas in vid Stockholms tingsrätt gentemot den svenska staten rörande kränkning av medborgerliga rättigheter till följd av FRA-lagen.

Gajditza är till vardags ordförande för Liberaldemokraterna, samt bär sedan ett par år tillbaka ett förtroendeuppdrag som ledamot i styrelsen för New Renaissance (tidigare Människorättsnätverket Svart Måndag).

Stämningen avser påstått brott mot Europakonventionens artiklar nummer 8, 10 och 13, EU's rättighetsstadga samt den svenska regeringsformen.


Från pressmeddelandet:

FRA-lagen har på olika sätt kommit att aktualiseras under den senaste månaden.

I den stämningsansökan som idag lämnas in till Stockholms tingsrätt yrkas skadestånd
med stöd såväl av skadeståndslagen och Europakonventionen som EU:s rättighetsstadga
avseende den kränkning av kärandens medborgerliga rättigheter som FRA-lagen påstås
utgöra.

I stämningsansökan, som med bilagor omfattar närmare 750 sidor, ges en utförlig
beskrivning av på vilka olika sätt som käranden menar att FRA-lagen står i strid med EU:s
rättighetsstadga, Europakonventionen och bl.a regeringsformen.

Hela stämningsansökan återfinns här: http://www.svemykon.se/filearea_16.html

Kallelse och inbjudan till rekonstituerande/rekonstruerande årsmöte för Föreningen Svart Måndag

**** INBJUDAN TILL REKONSTITUERANDE ÅRSMÖTE ***

FÖRENINGEN SVART MÅNDAG

MÖTESPLATS: FÖRENINGENS TEAMSPEAKSERVER ONLINE.

DATUM: SÖNDAG 18 DECEMBER 2011



För mer information, vänligen kontakta:



Jens Odsvall (ordförande)

Telefon 0702-187722

Mail jodsvall [snabel-a] gmail com, jens . odsvall [snabel-a] newrenaissancenetwork org



Amanda Brihed (Språkrör, grundare)

Telefon 0733-211290

Mail amanda . brihed [snabel-a] gmail com, amanda . brihed [snabel-a] newrenaissancenetwork org



Mikael Lassi (IT- och Kommunikationsansvarig)

Telefon 0765-778397

Mail mikael . lassi [snabel-a] gmail com



Björn Nilsson (Decharge)

Telefon 0736-143992

beelzebjorn [snabel-a] gmail com

Transgender Day of Remembrance. Varieté: Som i trans!

Imorgon uppmärksammar vi Transgender Day of Remembrance. Det är en dag då vi uppmärksammar de människor som tagits ifrån oss för tidigt på grund av transfobi, diskriminering, mobbning, oförståelse och hat.

Jag brukar vara försiktig med att delta själv. Jag har försökt för ett par år sedan att engagera mig, men då jag själv varit nära bli en del av statistiken och själv har många jag sörjer som redan är det, har alla tidigare tillfällen blivit pannkaka. Helt enkelt. Det kom för nära, gjorde för ont, blev för känslomässigt.

Imorgon ska vi inte bara sörja och uppmärksamma de som är borta. Utan också högtidlighålla de fantastiska människor de var, börja bygga en rörelse framåt, en attityd, ett identitetsskapande. Vi ska tillåta oss att skämta om det, och gråta över det. Ha roligt och må litet lagom dåligt.

Varietén "Som i Trans!" kommer att spelas på Teater Pero på Sveavägen i Stockholm. En anrik, fantastisk teater. Biljetterna är gratis men måste bokas på Pero.se.

Jag kommer att gå upp på scen. Kanske inte för att falla tillbaka i teatersvängen. Vänner som är aktiva inom skådespeleriet är litet försynt uppmuntrande inför mina försök att prata teater efter femton år, men jag tror verkligen inte att det där sitter i längre. Jag kommer att prata. Kommer tala visioner. Men också historia. Framtid och förflutet i kombination för att ge ett sammanhang. Ett sammanhang inte många av oss vet finns där.

Det är dags att lyfta det fantastiska vi har bakom oss och skapa det fantastiska vi kunde ha framför oss. Och att sluta gräva ner oss i det förflutna, det tragiska, det förbaskade offerskapet. Det är dags att börja skapa en framtid som vi styr, ett samtal om oss MED oss och som vi själva styr.

Det är dags att skapa en ny syn på könsöverskridandet och att ta tillbaka en självklar acceptans som en gång fanns. En självklar inkludering som idag vänts till totalt utanförskap.

Det utanförskapet ska knäckas och första steget är alltså Day of Remembrance imorgon och varietén på Pero. Kom dit. Vi kommer ha kul. Men skynda fynda! Inte många biljetter kvar nu, om de inte redan är utsålda.


På scen:

Tiina Rosenberg
Lina Englund
Amanda Brihed
Kristian Kaspersen
Zafire Vrba
Malte Sundberg
Fej Matti Ganebo Skanz
Daniel Nyström
Klara Bendz
Siri Hjorton Wagner
Ulrika Ellemark
Caroline Rauf
Pelle Hanaeus
Andrea Edwards
Rebecka Pershagen
Andreas Angel
Micke Bäck

Konferencier: Tasso Stafilidis

Var: Teater Pero. Sveavägen 114, t-bana Rådmansgatan.

Otillgänglighet: En kort trappa leder ner till scenen, trappen har en ledstång. Tyvärr finns ej hiss.

Om Transgender Day of Remembrance:
Transgender Day of Remembrance (TGDOR) är en internationell högtidsdag för att minnas de transpersoner som blivit offer för transfobiska hatbrott, och uppmärksammas över hela världen med manifestationer, demonstrationer och föreläsningar.

I Stockholm arrangeras dagen av RFSL (Riksförbundet för hbt-personers rättigheter), RFSL Ungdom, RFSL Ungdom Öst, RFSL Stockholm, Transföreningen FPES, Föreningen KIM (Kön, Identitet, Mångfald), ANSO (Förenade hbtq-studenter kring Östersjön), SFQ (Sveriges förenade hbtq-studenter) samt enskilda transaktivister.

Tack till Karin Käll som gjort affischen!

Varmt Välkomna!

Om den privata vårdmarknaden och kaoset utan mening

Med anledning av mitt tidigare inlägg om Florence Karlsson vill jag även passa på att lyfta en artikel på DN Debatt av marknadsforskaren vid KTH, Jesper Meijling.

Det är intressant att det är just en marknadsforskare som går ut i den här debatten och som slår oss politiker på fingrarna. För att det inte bara blir ett upprört inlägg om att "gör något", utan för att det blir en fråga om seriöst riktad kritik med en antydan till lösning. Det vill säga... vi måste kunna ta till oss vad Meijling säger för att kunna finna lösningar på problemen.

Svensk utförsäljning av diverse verksamheter som tidigare varit offentliga har ofta fått kritik. Det finns en idé om att all privat vård eller tågtrafik per automatik är illa. Per automatik skadar. Per automatik glömmer människovärden för att enbart relatera sig själv till vinster och vinstmaximering till skuggbolag i utlandet.

Men bilden från stora delar av världen är en helt annan. Det behöver alltså inte vara så. Vad är det då som gått fel? Varför lyckas man inte med att få utförsäljningar och privat verksamhet som berör människors vardag på ett så grundläggande och djupgående plan att fungera?

Jag tror att det finns flera bitar i detta. En är att vi alltid bara gör saker till hälften. Vi säljer ut delar av vården, exempelvis, till kontraktörer. Vi vet att de är vinstdrivande företag. Vi vet att de måste gå med vinst, eller så faller de. De har ingen stat som backar upp. Vi kan ha sålt av för att staten inte har kompetensen att driva och utveckla verksamheten. Eller för att det blivit för mycket byråkrati i vissa fall och för mycket av tjänstemän och fasta kostnader för allt annat än själva verksamheten i kärnan som sådan. Och att verksamheten som berör våra patienter fallit i skymundan även i det offentliga.

Men om vi nu ska ha vinstdrivande företag att arbeta med sådana känsliga bitar som vården, som är otroligt viktiga att de inte fallerar, då måste vi också tillåta dem att kunna göra det i en verksamhet som är sund för dem. Annars kommer de att spara på fel saker och att neka den vård som inte är riktigt lönsam. Den situationen har vi ju uppenbarligen idag.

Hur löser vi det?

För mig är det orimligt att vi idag inte tar tillvara på de resurser vi har bättre. Vi har en god kunskap inom vården och forskningen. Vi har dock brist på medel för att förvalta den kunskapen på ett bra vis och se till att den når ut.

Vi kunde mycket väl använda de resurserna bättre. Men då måste vi skapa en väg förbi den pengajakt som tar våra resurser från de patienter som behöver den mest.

En verksamhet som kan utvidgas och växa mår bättre än en verksamhet som tvingas till ständiga besparingar och där personal och patienter alla mår dåligt över en situation alla vet är ohållbar.

Ska vi driva privat vård, så måste vi tillåta den att agera som privat verksamhet och att tjäna sina pengar. Men genom att kunna expandera. Ska offentlig verksamhet sedan kunna konkurrera, någonsin, så måste även den kunna expandera och arbeta på affärsmässiga grunder. Problemet är delvis, tror jag, att vi vingklipper möjligheterna att få en sund verksamhet genom att förbjuda möjligheter att expandera och sälja vidare vård.

Varför inte utnyttja omfattande spetskompetens till att utöka verksamheter. Sälj vård till utländska patienter. Tillåt svenska vårdgivare, såväl privata som offentligt ägda, att behandla patienter från hela landet, från EU och annorstädes. Låt oss ta betalt av andra länder i Europa som inte har den kompetens eller den kapacitet som behövs. En sådan verksamhet är tämligen luckrativ. Men på rätt premisser kan den också bli så lönsam att vi kan få råd att skapa de nya vårdplatser vi behöver, att utbilda fler inom vården och att sedan dessutom anställa dem till vettiga villkor. Vård som växer kommer att bli viktigt. Vi har fortfarande stora mängder människor som blir äldre, vi har en ökande befolkning, vi har en hel del bekymmer från samhället i övrigt som måste tas om hand. Vårdbehovet kommer att öka enormt. Men vi har idag inga resurser att möta det. Och därmed specialiseras vården till den grad att många patienter inte får någon vård alls. Det finns ingen som är specialiserad på just dem.

En vård som faktiskt tillåts tjäna pengar och som har rätten att utvidga sin verksamhet genom att även ta emot välbetalande kunder utomlands ifrån kunde hjälpa oss på vägen. Nya avdelningar, sjukhus och liknande kunde byggas. Mer forskning och mer erfarenhet kring olika områden skulle kunna öka.

Idag tillåter Rättsliga Rådet upp till 60 könskorrigeringar per år. En del av dessa genomför kirurgier, men inte alla. Kanske 30-40 av de som får en juridiskt ändrad könstillhörighet opereras varje år i Sverige. Operationerna ligger på såväl Karolinska Sjukhuset i Solna och på Linköpings Universitetssjukhus. Det är inte många operationer utslaget per kirurg och sjukhus och år. Faktiskt så få att man ibland har oroat sig för att kvalitét och erfarenhet blivit lidande. Men vi släpper inte igenom fler. Alltför få får fastställelse, men det finns inga medel att tillåta fler. Många fastnar i köerna. Men ett antal operationer betalda av andra EU-länder kunde ge en ordentlig ekonomisk vinst för dessa avdelningar, samt större rutin på dessa kirurgier, som är erkänt mycket komplexa.

Den extra inkomsten skulle dels täcka fler kirurger och mer avdelningspersonal. Det skulle också mycket väl kunna bekosta ytterligare kostnadstäckning för att föra fler inhemska kirurgier. Med än högre kvalitét. Därför att erfarenhet är kritisk i många sådana här fall.

Och så kan man också bygga ett vårdsystem.

Med en ordentlig vårdinspektion, motsvarande skolinspektionen, med hårdare och tydligare krav på vad god vård är och förväntas vara - VID VITE. Och med en möjlighet för såväl offentlig vård som privata vårdgivare att faktiskt göra de vinster de idag förbjuds att göra enligt nuvarande lagar och regler, på ett vis som INTE innebär att de måste spara på nuvarande patienter till dess ingen budget alls längre finns kvar... vi skulle kunna ha en helt annan situation i det här landet.

Privat vård behöver inte vara dålig. Den behöver kontrolleras. Den behöver följas upp. Den behöver krav på sig att integrera och att se till att patienter inte faller mellan stolar. MEN den behöver också en möjlighet att bli lönsam i sig själv och inte genom besparingar.


Vi talar ofta om att vi måste arbeta för att skapa ett tjänstesamhälle idag. Vissa har svårt att förstå att det innebär att man arbetar för att göra livet bättre för andra människor. Det må vara som sjuksköterska. Det må vara som anställd i ett städföretag som arbetar med stöd från exempelvis RUT-bidrag. Men ett tjänstesamhälle är nödvändigt då resurser blir snålare och industrisamhället inte längre har råd att expandera. Vi måste arbeta på att bli världsledande inom en tjänstesektor som just nu exploderar i alla andra delar världen utom här. I Asien, i Afrika, i USA, i delar av Europa... Överallt växer den. Tjänstesektorn.

Alla kan inte tillverka iPods. Stora delar av vår industri från förr är numera såld utomlands eller nedlagd. Vi kan inte längre konkurrera om de få resurser Jorden har och vi kan inte konkurrera prismässigt utifrån den lönebild som finns. Som finns inom exempelvis industrin.

Vi kan nischa oss och bli så bra på vissa områden att vi kan ta ut priser som fungerar. Sverige är ett litet land. Men vi är kanhända för många för att vi alla ska kunna arbeta på nischade fabriker som är så duktiga på att producera tillräckligt unika produkter att de alla kan bli lönsamma samtidigt.

En tjänstemarknad kan arbeta på samma vis, men är direkt riktad mot människors upplevelser och känslor på ett vis inte ens en iPod, en ny bil eller en smartphone kan vara. För att det är det interpersonella bemötandet det handlar om. Vårdkvalitét är en sådan sak.

Där finns förutsättningar att bli världsledande. Där finns också förutsättningar att bygga en expansiv marknad av världsledande kvalitativ vård som är bra nog och i sådan kvantitet att vi kan sälja den med gott samvete till resten av världen och samtidigt erbjuda än bättre och än mer vård åt vår egen befolkning. Något vi under alla omständigheter inte fullt tycks kapabla till idag.