Mitt längsta inlägg någonsin

Förfrågan om hjälp inför 3 juli kom från Mårten Angner (PP). Mårten utsågs snart som huvudförhandlare och kontaktperson för PP gentemot Svart Måndag. Formerna för vårt samarbete med PP den 3 juli var tydligt utarbetat och överenskommet mellan NSM och Mårten Angner som förhandlade för PP's räkning. Det borde inte varit några konstigheter, men det tycks som om det ändå blivit så.

Faktum är att NSM var så aktiva i marknadsföring och slutplanering att vi blev anklagade från oerhört många håll för att springa piratpartiets ärenden. Det tog månader att tvätta bort stämpeln som en dotterorganisation till PP. Även människor som Oscar Swartz hörde av sig till mig för att höra sig för om var vi stod i förhållande till PP, då han inte ville att vi skulle ha en såpass stark koppling som vi tydligen tycktes ha i somligas ögon. Minns du det, Oscar? Jag minns det väl.

Det var så illa att flera bokade artister och talare inför den 16/9 valde att inte delta i Hoppets Demonstration, på grund av att de upplevde att NSM stod för nära PP. Hur ni har kunnat missa att den debatten och den kritiken frodades under de månaderna, och orsakerna därtill, har jag svårt att överhuvudtaget förstå. Men det är upp till er och era minnesbilder, förstås.
Jag och NSM kände definitivt av det.

Jag hade annars en mycket bra och produktiv förhandlingsrelation med Mårten Angner, fram till dess att han helt enkelt kördes över av Falkvinge och därmed blev snuvad på det mandat han fått från partiledningen. Det skakade om hela situationen rätt rejält, ställde till ett helvete inför planeringen av 16 september, samt slutade med att Mårten Angner lämnade hela FRA-debatten för att han inte orkade med allt bråk längre och inte kunde hantera att han blev så fullkomligt tillintetgjord inom det egna partiet. Tråkigt, tycker jag. Mycket tråkigt!
Sedan kallar man Svart Måndag toppstyrt...

Det vi i första hand gjorde, med så kort varsel vi fick, kring 3 juli var dels att marknadsföra det hela väldigt aktivt. Och det gjorde vi, så in i bomben. Men vi hjälpte också till att dra ihop talare. Exempelvis Maria Wetterstrand (Språkrör, Mp), som inte ens skulle varit i stan den dagen. Hon hade annat för sig. Vi arbetade också väldigt hårt för att få Mp att skynda på sitt offentliga ställningstagande kring FRA-frågan och att få dem att sätta press på sossarna. Något som säkerligen skulle skett ändå, förr eller senare, men som jag absolut var inblandad i och som ledde till att vi fick finbesök från Mp under den dagen. Och som fick en naturlig uppföljning en stund senare i Almedalen.

Tyvärr passade inte Mp's uttalande något vidare bra in i Falkvinges strategi. Han skulle ju vara ensam partiledare om att driva den här frågan och blev nu utkonkurrerad på "sin egen" demo av ett riksdagsparti som han upplevde som ett hot. Det slutade med en fruktansvärd massa ilska och en hård drive gentemot mig och NSM från PP's sida som syftade till att PP skulle ta över demonstrationen i september, att vi skulle ge bort den till PP för att de "ägde frågan sedan fem år" och vi bara var uppkomlingar (Skitsnack! Många av oss har i andra medier och fora drivit frågan lika länge som PP, även om inte Svart Måndag ännu hade kommit till som vårt gemensamma verktyg för att göra det!). Vi skulle också förbjuda Mp och Grön Ungdom att alls närvara på några som helst demonstrationer och aktiviteter i framtiden, på grund av att de (genom Maria Wetterstrands uttalanden 3 juli) var ett direkt politiskt hot och en konkurrent gentemot PP och PP's framtida försök att bli ett parlamentariskt parti.

Det skulle även införas en proportionalitetsprincip som byggde på att om något annat parti eller någon annan grupp fick en viss mängd mediabevakning, skulle PP alltid få mer. Skulle något visst parti eller någon organisation få synas med vimplar, profilkläder eller banners, så skulle PP förvarnas för att kunna övertrissa det. Modellen dubbelt upp användes flitigt för att beskriva proportionen som skulle gälla. Jag vet inte vart man lärt sig det här med mediahantering och kunskap om hur press fungerar, eller hur människor fungerar överhuvudtaget. Men en sådan proportionalitetsprincip blir bara löjlig. Det går inte att arbeta så. Senast jag kikade, hade jag ingen som helst möjlighet att styra över den totala debatten, artiklarna och inslagen i tidningarna. Och därmed ingen som helst möjlighet att påverka en sådan sak, ens om jag ville det. Vilket jag förstås inte vill, eftersom vi lever i Sverige och inte i Kina! Give me a break!
Liberala piratpartister - my big, beautiful ass!

Vid ytterligare ett otal tillfällen har Svart Måndag varit involverat i demonstrationer runtom i landet. I Göteborg, i Skåne, i Kalmar, osv. Flera av de aktiva i samband med de aktionerna har varit medlemmar i Svart Måndag, men samarbetat med såväl PP, V, MP, FP och många andra partier, ungdomsförbund och organisationer. Vi har kanske inte alltid varit de som tillhandahållit den överordnade projektansvariga, men vi har alltid haft mer än en hand med i spelet. Vi har även varit flitiga att marknadsföra aktionerna centralt. Hur kommer det sig att inför och efter varenda demo i landet har PP aktivt försökt motverka bilden av att NSM alls, överhuvudtaget, haft något med saken att göra? Hur kommer det sig att det gått blogg- och forumdrev såväl litet här som där utifrån någon form av idé att NSM inte har rätt att överhuvudtaget nämna att vi varit involverade? Fruktansvärt fånigt och jäkligt irriterande. Det skapar dålig grogrund för fortsatt samarbete med PP. Konstigt vore det annars.

Svart Måndag är inte en del av debatten för att vi söker politiska genvägar. Vi försöker inte nå in i riksdagen (ett fåtal av NSM's medlemmar sitter redan i riksdagen, men jag går inte in på vilka som faktiskt tagit steget att agera som fullvärdiga medlemmar i nätverket. Och nej, det finns inga kopplingar i övrigt mellan NSM och exempelvis Mp, Fp eller Liberati, så ni får så lov att fundera). Många andra riksdagsledamöter, mediamänniskor, debattörer, partifolk på olika nivåer, etc, arbetar konsekvent med oss på olika vis. Det gör även ledningarna i samtliga ungdomsförbund på ett eller annat vis.
NSM har aldrig försökt göra detta för att någon av oss ska synas. Själv har jag blivit tvångsoutad som transsexuell på grund av att tidningarna inte kunde hålla käft (självklart gör de inte det, det är deras jobb att inte göra det), vilket är ett enormt högt pris att betala om jag nu valt att leva "in stealth" för den händelse den möjligheten gavs mig. Att bli sedd som någon form av perverterad cirkusapa på grund min medicinska historik, ett medfött handikapp och min könsidentitet är inte något jag frivilligt tagit på mig. Vi kan sätta oss och räkna dödshoten som riktats mot mig på grund av det någon vacker dag. Att leva öppet och dessutom bli outad mitt i något så oerhört känsligt, känslomässigt och tungt som en transitionsprocess är inte helt lätt att bära, det vågar jag lova.
Det har varit en enorm påfrestning för mig att bli en offentlig person, och det är först nu jag börjar acceptera att så är fallet och jag och många med mig har faktiskt försökt att dra sig undan från rampljuset i så hög grad det alls varit möjligt. Hade jag kunnat välja, hade jag hellre valt att inte överhuvudtaget outa mig som ledare för Svart Måndag, och än mindre som före detta transsexuell.

Att NSM skulle synas var självklart. Det var ett mål vi hade, men inte därför att vi sökte konkurrera med någon annan om politisk makt eller positionering. NSM kom till som ett partipolitiskt obundet nätverk som kunde agera plattform i de situationer där vi behövde en partipolitiskt oberoende och enad kamp, men där flera partier stod på kant med varann och vägrade ha med varann att göra. Det var partierna och debattörerna som skulle synas - inte vi.

Det klassiska i det här landet är ju annars tyvärr att artister vägrar samarbeta med PP. Att Luf och UV i vissa fall inte kan tåla varann, att Kd gärna hamnar utanför på grund av att de har sina åsikter om det ena och det andra, byggt på deras religiösa grundförutsättningar för sin politik. Att moderaterna i vissa fall inte gör annat än att leta efter - röda - skynken precis i vartenda prång, vartän de befinner sig och att vänstern kan vara lika duktiga de - oavsett partitillhörighet (det finns ju en uppsjö). Vi ville skapa en neutral plattform, ett neutralt bannér, en chans att komma runt den problematiken. Vi ville se till att alla var välkomna och att alla röster fick höras. Vi ville ena hela den politiska fronten sida vid sida.

Det fungerade fantastiskt bra, till dess att PP trots våra direkta samtal med partiledningen fick något konstigt för sig om att vi snodde deras väljare och blev ett politiskt hot som skulle förstöra partiets möjligheter att ta sig in i Europaparlamentet och i Sveriges Riksdag.
Det håller inte! Det är verklighetsfrämmande och det är bakgrunden till att det här inte fungerar.

Vad gäller mitt agerande inför 16/9: Nej, jag kommer aldrig stödja eller promota en aktion som dels saknar tillstånd, och dels i förhandsinformationen marknadsförs som en direkt provokation mot statsmakten, försvaret, högvakten och ordningsmakten. Aldrig! Jag har inga planer på att framstå som en revolutionär foliehatt den dagen något sådant spårar ur. Mitt mandat att arbeta så mycket som jag gör med många olika frågor bygger på att jag inte gör det. Även, förstås, mitt engagemang i Svart Måndag som alltså bygger på att jag kan prata med politiker, riksdagsledamöter och partiledare direkt och påverka inifrån. Hur stor är min chans och mitt handlingsutrymme om de ser mig som en fullkomligt vettvillig uppviglare och rättshaverist?
Jag kunde inte stödja det, och jag har bestämt för mig att jag svarat ett flertal piratpartister via mail, på forum och litet varstans kring mitt ställningstagande, och fått en hel del förståelse för det.
Jag kunde inte offra Svart Måndags ställning som ett neutralt och seriöst verktyg för påverkan genom att stödja något som riskerade bli våldsamt.

Däremot har jag meddelat internt inom NSM att vi inte tagit avstånd till aktionen på så vis att vi hindrade någon att delta. Jag uppmuntrade folk i vår organisation att delta i båda eventen om det kändes bäst för dem, men förklarade även där min officiella hållning. Jag diskuterade även min hållning med företrädare för såväl PP som Ung Pirat på förhand. Jag pratade mycket med polisen avseende vår egen demo på Sergels Torg och fick till min förvåning fler frågor angående PP än om vårt eget gig. Det innebär att jag inte ringde till polisen. De ringde till mig. Jag besvarade deras frågor, på grund av att de inte hört ett ljud från PP enligt egen utsago. Att de var väldigt oroade och funderade på att i värsta fall avbryta och skingra demon eller dylikt. Det ville jag, trots allt, inte skulle ske. Självklart är jag inte dum! Jag insåg ju att om något spårade ur där, skulle det även dra ner Hoppets Demonstration och pressen skulle gotta sig i det hela, vilket skulle leda till att hela kampen mot FRA-lagen skulle drabbas av någon form av idiot- och bråkmakarstämpel. Det kunde jag inte godta. Kampen är viktigare än någon av oss. Glöm för guds skull inte det!

Mitt agerande då jag valde att stödja PP i den här frågan har jag inte gått ut med förrän nu. Jag tyckte inte det spelade någon roll för min del om PP visste om det eller inte. Men jag att agera som jag gjorde dels för att jag alltså ville skydda vår egen pryl (förstås), men inte minst hela rörelsen (som riskerade att falla samman som en bibliskt misslyckad sufflé). Men även för alla vänner och samarbetspartners, samt många av mina egna medlemmar som alltså befann sig på Mynttorget tillsammans med PP. Jag hade inget behov av att sänka PP såsom PP aktivt agerat för att sänka mig och NSM.
Om det sedan fortfarande inte passar PP att jag handlat som jag gjort, så får det stå för er. Jag har gjort det jag tyckte var rätt i den situationen, och min bild är att de flesta jag nu pratat med om detta håller med mig om att så var fallet.
Om Emma upplever att mitt agerande förtar det hårda arbete som piratpartisterna lagt ner för att åstadkomma Mynttorgsdemon, så får det stå för henne. Det håller jag inte med om, och jag skulle aldrig heller påstå det. Vi har uppenbarligen olika arbetssätt och olika sätt att se på hur man ska agera gentemot varann. Jag föredrar min variant.

Mynttorget kom till på grund av att Falkvinge inte fick igenom sina krav på att Mp skulle bort, och eventuellt även andra konkurrenter, att han inte fick ta över tillståndet och driva Hoppets Demonstration som sin egen, att han inte fick igenom sina proportionalitetsprinciper.

PP kände sig tvingade att göra något eget för att de var rädda att försvinna i mediebevakningen om de inte gjorde det. Jag får väl lov att respektera det. Men Mynttorget är fortfarande en utbrytare från Hoppets Demonstration på grund av att Falkvinge inte lyckades vinna maktkampen då jag blåvägrade till att ge upp det partipolitiskt obundna styret Svart Måndag stod för och då flera partier, ungdomsförbund, och andra hotade hoppa av.

Mynttorget är en spinoff-effekt av att PP kände sig hotade och kände att de måste göra något eget. Hoppets Demonstration var länge tänkt som ett projekt där även PP skulle ingått från början till slut och där det även fanns möjligheter för diverse olika, knutna arrangemang under dagen. Det fungerade inte att diskutera med PP och då fick de gå sin egen väg. Det slutade med att NSM samlade samtliga andra övriga parter och att PP fick stå på Mynttorget, vilket kändes bäst för dem.

Självklart bjöds PP in som talare, självklart stod dörren hela tiden öppen. Självklart bad vi Christian Englund att gå upp i talarstolen då han ändå var där, då vi vet att han är en fruktansvärt bra talare och då vi ansåg att han förtjänade att få en chans att synas i rikstelevisionen utifrån det arbete han utför och för det intellekt han bär runt på. Han är smart och också väldigt viktig för kampen och jag tyckte då att det vore naturligt att han fick chansen. Så blev det också. Frågan gick även till Mona Sahlin som var där en kort stund. Tydligen var Lars Ohly där, fastän jag personligen missade honom, men han hade gärna fått gå upp i talarstolen tillsammans med Alice och Kalle. Även RFSL's Sören Juvas gick upp i talarstolen den dagen, liksom Emelie som är språkrör för Unga Rörelsehindrade, osv. Vi vill öppna upp och bredda debatten, inte börja exkludera i den. Det gäller självklart även PP. Men principen är konsekvent och orubblig.

Den sagan borde varit all, men så blev det inte. Istället blev jag anklagad för att inte stödja PP och för att inte ha marknadsfört PP's aktion. Men varför skulle jag, egentligen, göra det mer än vad som skedde? Varför skulle jag känna mig manad att stödja en aktion som stred mot alla mina övertygelser, allt mitt och mina samarbetspartners hårda arbete? Varför skulle jag stödja en man och ett parti som skapat den aktionen som ett direkt svar på att han inte fick ta över en organisation och en demonstration som tagit hela Svart Måndags och i stort sett samtliga parlamentariska partiers och ungdomsförbunds samlade styrkor för att genomföra - bara för att han tyckte att han hade rätt till det?

Jag kan för övrigt acceptera att även piratpartister har en dålig dag. Men lika litet som jag accepterar att en kollega på mitt dagjobb, eller en bror eller syster, tar ut sin ilska över någonting på mig efter en dålig dag; tycker jag att jag ska behöva stå ut med att jag och NSM får ta hela den soppiga sleven i ansiktet för att piratpartister har behov av att få ut sin ilska någonstans. Vi är inte er boxboll! Vill ni ut och slåss för att rensa systemet, så gör det. Gå med i AFA eller nåt. Eller så får ni börja träna kampsport, boxning eller något annat. Men den attityden jag och andra medlemmar av NSM fått från PP är skrämmande. Patetisk!

Jag kommer aldrig acceptera hetsjakter, hot och krav på hur jag ska styra mina egna verksamheter. Och sedan får ni ha hur ont i magen ni vill. Ta ut ilskan där den hör hemma eller gör något positivt av den. Jag tolererar hur som helst inte att få det kastat i mitt ansikte utan någon som helst orsak. Ta inte ut era dåliga liv och era dåliga motgångar på mig eller NSM. Gör vad ni vill, men på den öppna och professionella arenan förväntar jag mig att ni uppför er som vuxna människor.

Alla har vi dåliga dagar, men ska vi driva en seriös kampanj tillsammans, så får vi försöka lämna våra tonårstragedier och våra trotsålderstendenser hemma, bita ihop och agera som professionella människor. Det är det allra minsta kravet jag ställer på de personer jag arbetar med. Uppför er som vuxna, kapabla och någorlunda välfungerande människor, så kommer det här att fungera mycket bättre.

Att PP förtjänar all respekt för den långa kamp de drivit är självklart. Att de ska ha all cred för att de genomfört ett hårt arbete för att väcka opinion är självklart. Något annat har jag aldrig påstått. Men det är dags att vakna upp nu, och att växa upp och börja arbeta som de proffs ni borde vara efter all den här tiden. Det går inte att springa runt som bråkiga, anarkistiska tonåringar i längden om man vill påverka där det är viktigt att faktiskt påverka. Varken för NSM, PP eller för någon annan.

Vad PP måste förstå är också att all medial uppmärksamhet inte automatiskt är bra medial uppmärksamhet och att det i en fråga som FRA-debatten är viktigare att påverka för att få bort den lagen, eller göra den så bra som möjligt, snarare än att försöka vinna billiga (och kortvariga!) politiska poänger. Där skiljer vi oss åt. Jag arbetar för saken, ni arbetar för att få nog mandat att ta er in i Riksdagen.

Anledningen till att NSM inte synts så mycket på sistone är för att vi fört diskussioner på andra plan. För att vi nu laddar inför våren. Vi hade kunnat få en bra, gemensam, aktion 11 oktober, men jag upplever fortfarande att det blev onödigt tyst på grund av de stämningar som tycks finnas inom PP's läger gentemot NSM. Det förtog en del av kraften. Särskilt som, förstås, tidningarna inte skrev en rad för att frågan i deras ögon var död. Fine, det får vi leva med. Men påstå inte att frihetskampen är över för att vi nu laddar om. NSM lever och frodas och tanken är att vi ska kunna manifestera det i början av det kommande året. Vill PP delta, finns en stående inbjudan fortfarande kvar.

Hemsidan ska vi absolut ta tag i och det finns andra bitar som måste ordnas upp likväl. Men frågan är... ska vi behöva lägga oss i ett skyttegravskrig med PP på grund av att PP ser oss som ett hot snarare än en möjlighet? Kanske det är dags att dumpa NSM och gå vidare? Jag vet faktiskt inte, Oscar, men anser jag och den övriga styrelsen att så är fallet, så lägger vi förstås ner. Jag har framförallt ingen lust att leka krig med PP bara för att det skulle vara så jäkla skoj. Kan vi få en situation där vi kan prata med varann, så gör vi det. Kanske driver NSM på utan er, uppbackade av det stöd vi har från hela den övriga, samlade, politiska arenan. Eller så anser vi att den här striden är förlorad och går vidare. Jag tar inte skada. Det gör inte heller de flesta av våra övriga medlemmar och ledare. Vi klarar oss och har i många fall än starkare arenor att arbeta på än inom NSM om så skulle vara.

Frågan är om vi överhuvudtaget har mandat att driva den här frågan, och kommande frågor, som en neutral plattform att samla samtliga partier och organisationer för en gemensam kamp, eller om PP även fortsatt tänker göra vad de kan för att baktala, hota och försöka styra våra aktioner.

Avseende min ståndpunkt i FRA-frågan. Nej, jag är inte helt nöjd. Det finns fortfarande en del bitar vi skulle behöva ordna upp, men någonstans måste vi förstå att det aldrig har funnits en reell chans att riva lagen helt och aldrig ersätta den med något annat. Oavsett om statsministern tilltalas Fredrik eller Mona. Att vi inte alls behöver någon form av signalspaning har jag aldrig påstått och kommer aldrig påstå. Att vi inte alls behöver en militär organisation har jag aldrig påstått. Att vi behöver en organisation som arbetar för att avlyssna och åsiktsregistrera det svenska folket har jag dock aldrig heller gått med på och kommer aldrig att göra. Ni borde veta bättre än att lägga orden i munnen på mig.
Jag var hemskt tydlig i mitt ställningstagande kring detta under Freedom Not Fear, men jag såg ingen av er där, förstås, så det kan ha undgått er.

Jag tycker att vi kom väldigt långt med de 15 punkterna, men jag är inte helt nöjd. Dock väntar jag på att vi ska ha något konkret att diskutera när den saken väl slår upp till ytan igen under våren. Inte helt förvånande har jag och Hax väldigt snarlika åsikter avseende FRA-lagen och den överenskommelse som slöts i september. Jag är oerhört kritisk till att den ursprungliga lagen går igenom vid nyår, i väntan på en reviderad lag, då jag tycker att den borde skjutas upp. Samtidigt är lagen verkningslös under den tiden, då möjligheterna att utnyttja det lagrummet inte finns på grund av bristen på installerad teknik hos våra ISP's. Vi pratar mycket längre tid innan de verktygen skulle kunna vara på plats.

Jag ser det som så, att om vi måste välja på den gamla lagen och den reviderade, så är den reviderade en bättre lag. Inte helt perfekt någonstans, men vill vi sedan omförhandla den eller protestera mot den, har vi också flyttat fram våra positioner dramatiskt inför en sådan debatt.
Vissa bitar måste vi förmodligen leva med, men jag kommer fortsätta driva fram så stora förändringar jag kan få om möjligheten finns. Dock inte förändringar eller upprivanden för sakens skull, utan utifrån vad som är absolut nödvändigt ur ett folkrätts- och rättssäkerhetsperspektiv.

Idag tycks de 15 punkterna som överenskommits ge en lag som är snarlik de lagar som godkänts av EU och även klarar sig förbi kraven på skydd av de mänskliga fri- och rättigheterna enligt FN och EU. Det är, trots allt, en bra början. Och ett enormt framsteg, om vi ska vara helt ärliga. Visst ska vi fortsätta vara observanta och visst ska vi fortsätta debatten och arbetet för att förbättra lagen och våra livsförhållanden även i framtiden. Men inte genom att skrika oss hesa av hysteri eller genom att slå vilt omkring oss utan vett och reson!

Märk väl, att oavsett hur hård debatten och opionionen var gentemot FRA och regeringen i somras, har regeringen alltså aldrig haft några planer på att skippa detta helt. För att uppnå det, skulle vi behövt genomföra en fullkomlig revolution. Jag tror inte på revolutioner. Kanske på grund av min uppväxt i det revolutionära Etiopien under 80-talet. Jag är allergisk mot självupptagna juntor utan verklighetskontakt. Att man inte alltid når hela vägen fram är tyvärr en bieffekt av det demokratiska samhället och av det politiska system vi ändå har i det här landet.

Är jag nöjd för det? Självklart inte! Men är jag villig att låta regeringen och dess experter komma med ett förslag utifrån de 15 punkterna innan jag börjar skrika och gapa igen? Javisst! För att det ger mig åtminstone en liten möjlighet att bli tagen på allvar då jag sätter mig i riksdagen och diskuterar detta med dem senare under nästa år. För att det ökar mina chanser att påverka då om jag anser att behovet finns. Jag fortsätter hellre diskussionen och fortsätter påverka på ett sätt som jag tror är det bästa sättet att värna hela det svenska folket, än att jag agerar utifrån någon form av primitiv reptilhjärna.

Vi kommer aldrig att få bort den helt. Och faktum är att delar av det här eländet kan komma att behövas vartefter, men jag kommer aldrig att helt lägga ner den här frågan. Jag är bara inte dum och jag tror inte på att tomma hot och dumförklaringar av våra riksdagsledamöter kommer att hjälpa oss nämnvärt. Vill vi vinna dem över till vår sida och få dem att se saker ur vårt perspektiv, fungerar vänligt tilltal och konkret information f-n så mycket bättre än att skrika och gapa och attackera dem med påståenden om att de är dumma i huvudet.

Vill jag förändra ytterligare delar av den ännu inte färdigarbetade lagen, så kommer jag att arbeta för att göra det. Men det utgår inte från mig som någon form av rättshaverist som tycker att allt regeringen och ordningsmakten gör är fel. Jag kommer utgå ifrån svenska folkets rätt att känna sig säkra och dess rätt att inte riskera åsiktsregistrering och försäljning av information om svenska folket till andra länder. Så svår är väl inte den ekvationen?

Svart Måndag är inte dött på grund av de 15 punkterna. Svart Måndag är inte dött på grund av att jag engagerar mig i Liberati.

Vad gäller kritiken gentemot Liberati, upplever jag allra mest någon form av svartsjuka över att somliga inte ansetts platsa i nätverket och alltså lyfts ut. Liberati har aldrig varit tänkt som ett öppet parti. Aldrig någonsin. Det är inget parti, till att börja med. Vi agerar inte för att få så många medlemmar som möjligt. Vi agerar för att få en bas för de människor som delar vår ideologi och våra visioner, där vi kan diskutera och varifrån vi kan samlas och ta en gemensam debatt med alla er andra.

Vi är inte stenhårt kopplade till Fp heller, för den delen. Men vi rullar runt i sänghalmen litet då och då och vi anser inte att vi behöver såra vår sängkamrats känslor mer än nödvändigt eller i onödan.

Det här märkliga bråket om Liberati verkar mer handla om att somliga av er anser att det skulle vara coolt att vara med i Liberati, men att ni blir förbannade då ni inte får "hänga med oss".

Men varför ska piratpartister vara med i Liberati egentligen? Har inte ni ett eget parti som fungerar alldeles utmärkt som politisk plattform? Varför ska libertarianer eller självändamålsanarkister delta i vårt arbete då vi inte kommer kunna föra vettiga diskussioner i alla fall. Det förtar inte möjligheten för er att debattera med oss. Vi kommer att vara flitiga debattörer i framtiden och går gärna i klinch på den offentliga arenan i vilket fall. Men Liberati är vår plattform och vår möjlighet att diskutera sinsemellan. Det är inte konstigare än så. Resten av kritiken ser jag bara som surmulen upprördhet över att man inte blivit insläppt och accepterad i gänget. Någon sorts ilska över att man själv anser att man har rätt att vara överallt och göra vad man vill, utan hänsyn till någon annan.

Ser kopplingar till debatten om IPRED även där. Anarkistliberalerna har väl väldigt länge tyckt att liberalism handlar om anarki? Att jag har rätt att göra vad jag vill, oavsett om det skadar någon annan. Skadar jag någon annan är det deras eget fel för att de står i vägen för mig. Litet grann att blir du våldtagen så är det ditt eget fel för att du var tjej, eller för att du var för svag, eller för att du bar för ekivoka kläder eller för att förövaren var för kåt och ändå hade all rätt att bara köra över dig på grund av att han var så mycket viktigare. Nej tack! "Liberal" anarki har jag inte mycket för!

Jag tycker inte om tanken på att den mediala industrin ska ha rätt till en egen polis, men inser att det inte fungerar att driva det här från statligt håll utan vidare ändå. Hur jag ska få ihop det med min övertygelse om människans rätt och integritet är jag kanske ibland ännu osäker på och det diskuterar jag livligt inom Liberati och med andra. Men att man automatiskt ska ha rätt att köra över upphovsrätt och äganderätt för att man tycker att man är cool nog för att göra det håller jag inte med om.

Fördelen idag är att vi inte längre behöver oroa oss över att saker och ting är så jäkla dyra och otillgängliga att vi inte har råd att konsumera musik och filmer längre. Myspace kanske suger på sitt sätt, men jag är inte riktigt lika negativ som Alexander. Tycker Myspace har sina poänger. Men nu finns alla möjligheter att streama all musik du någonsin kan begära för 99kr/månad. Nu kan du ladda ner eller streama mängder av tv-serier fullständigt lagligt för inga pengar alls. Storfilmer kan köpas via kvällspressen för en spottstyver flera gånger i veckan, och så vidare. Alternativen börjar komma på plats nu. Så varför ska vi då behöva stödja fildelning i fortsättningen?

Ja, upphovsrätten har skötts fruktansvärt dåligt av producenterna och bolagen väldigt länge. Jag har personligen varit hysterisk på dem för att de framförallt varit urbota korkade och framstegsfientliga. Jag uppskattar inte alls den utvecklingen och jag är förbannad på många av dem för att de inte sett möjligheterna utan aktivt styrt in på kravretorik och våldsamt urbota korkade jägarkampanjer i det förflutna. Men mer för att det var den enda vägen de såg som möjlig. För att de i sin panik tillät sig bli förblindade. Mer för att de inte erbjöd vettiga alternativ och länge försökte följa efter SJ's tågbiljettssystem från det glada 80-talet. Alltså modellen "ingen reser - höj priserna".

Men idag har de vaknat. Alternativen poppar upp som svampar ur jorden idag och det finns ingen anledning till att vi inte ska leda in konsumenterna på den lagliga banan som tar hänsyn även till producenter och artister.

Trots allt tunnas utbudet av framtida bra musik och film ut om våra artister och skådespelare inte längre kan få betalt nog för att kunna leva på det de gör. Sänkta priser och tillgänglighet är A och O för att det här ska fungera. Men även att vi som konsumenter tar ansvar för att faktiskt stödja de artister vi tycker om. Visst önskar jag att medieföretagen hade lyssnat på mina egna idéer redan för 4-5 år sedan, då jag presenterade dem för dem. Då hade vi redan haft streamad musik för nästan inga pengar alls att tala om - för länge sedan. Men det hände nu inte.

Jag anser dock att vi måste respektera skapandet och rätten för artister och producenter att ta betalt för sitt arbete. Ingen av er vill väl trots allt arbeta gratis resten av livet heller? Vad är skillnaden? Det infantila "luften är fri" duger faktiskt inte...

Nej, jag gillar inte jakten på människor, men idag har vi alla ett realistiskt val kring huruvida vi ska bryta mot lagar eller skaffa oss musiken, filmerna och tv-serierna på laglig väg. Vi behöver inte bli jagade om vi inte vill. Att i det läget skrika halsen av sig över IPRED, på grund av att den förbjuder oss att göra vad fan vi vill, oavsett om vi i förlängningen skadar andra i vår omgivning, är inte längre gångbart.

Jag kommer aldrig köpa rätten att göra vad man vill oavsett om det skadar någon annan eller inte. Jag kanske är litet väl mycket Kamomillaliberal då. So shoot me!

Min rätt ska vara min rätt och ingen annans. Mina rättigheter att göra vad jag vill ska vara oinskränkta till den punkten då jag skadar någon annan genom mitt agerande. Där upphör mina rättigheter att agera fritt, av nödhävd. Det är liberalism för mig. Men uppenbarligen inte för er.
Tänk att sann liberalism idag används som skällsord. Det, om något, är skrämmande!

Men så... tillbaka till Svart Måndag:
Ja, Oscar, vi är få verkligt aktiva i förhållande till PP. Men PP har haft ett par år på sig att bygga upp sin verksamhet. Inte sant? Vi samlades för mindre än ett halvår sedan för att bygga den plattform vi ansåg behövdes. Vi har aldrig haft ambitionerna att vara ett parti eller en organisation på så vis. Vi har aldrig haft ambitionen att stå där med våra egna vimplar. Att vinna val. Vi skulle erbjuda er alla en gemensam bas att stå på för att underlätta samarbete. Det var planen.

Det har vi lyckats med. Jag har nära 15 personer runtom i landet som tillhör vår ledning och som arbetat sönder sig för oss. Ytterligare en något större grupp agerar tillsammans med oss, utan att sitta i styrande position. I Stockholm, Uppsala, Mjölby, Lund, Malmö, Göteborg, uppe i Dalarna och på andra ställen finns personer som sitter i ledningen för Svart Måndag. Vårt senaste tillskott tillträder efter nyår, efter att ha sålt sin lägenhet och sagt upp sig från sin fasta anställning för att kunna driva den här frågan. Själv har jag varit ledig från mitt dagjobb fram till nyligen för att kunna driva detta på heltid. Faktum är att jag delar av den tiden varit sjukskriven efter att i mars ha genomgått en av de värsta och allra mest krävande kirurgier en människa kan genomgå utan att per automatik avlida. Jag har inte läkt klart förrän om cirka ett halvår. Att jag, under de förutsättningarna, alls gav mig in i den här leken är egentligen totalt vansinne.
Vi har även haft närvaro i Berlin för att diskutera med AK Vorrat som ligger bakom Freedom Not Fear (den världsomfattande aktionsdagen ni inte medverkade vid) under det förberedande arbetet inför 11 oktober. Och vi arbetar idag med AK Vorrat och ett par ytterligare organisationer för att förbereda FNF2009, som kommer att ha sitt centrum i Stockholm, what with vårt ordförandeskap och en hel del annat som händer i Sverige och Europa under nästa år.

Ja, ett par av oss har varit på väg i sank, men det innebär inte att vi var ensamma. Vi bara brann för det vi gjorde och kunde och ville inte säga stopp. Själv har jag försökt arbeta häcken av mig för att se till att inte det här urfåniga grälet med PP skulle spåra ur mer än det gjort, och sopat rent efter en del av den konflikten, vilket tagit orimligt mycket tid från resten av min verksamhet.

En del av oss har inte velat vara offentliga i det här sammanhanget, utan har valt att driva Nätverket snarare än att föra personkampanjer. Jag var ursprungligen en i det gänget, men insåg tillsist att det inte fungerade så. Så ja, jag tog den offentliga rollen utåt, tillsammans med Petter Axén och Niklas Starow i första hand. Andra har kanske valt att inte gå ut som ledare för Svart Måndag, då de suttit högt upp i partipolitiken, haft uppdrag i ungdomsförbund, i förbundsstyrelser av olika slag, suttit med anställningar på mediebyråer och liknande. Det skulle inte vara till nytta för dem att gå ut med namn och skrika ut sitt medlemskap i kärntruppen i Svart Måndag, och det har jag valt att respektera. En stor del av vårt arbete har inte skett på Mynttorget, eller på Sergels Torg. Utan i förbundslokaler, i riksdagen, på forum och seminarier, genom mailkonversationer och dylikt.

Eller genom efterforskningar. Mark Klamberg har vid flera tillfällen påpekat att den som grävde fram informationen om sociogramen och som uppmärksammade honom på vad som faktiskt pågick var... jag. Orsaken till att bland andra Mikael Nilsson fick så mycket uppmärksamhet för den där debattartikeln om sociogram var det arbete jag utförde med Svart Måndag som grund. Jag bara valde att använda en annan väg än mina egna struprör för att få ut informationen. Jag valde att se till att genomslaget blev så stort som möjligt, snarare än tillstyrka min egen förträfflighet och försöka driva personvalskampanj. Men som sagt - enskilda medlemmar i Svart Måndag har inte behov av att synas, för vi ska inte vinna några val på det här. Vi arbetar utifrån vår övertygelse om att vi behövs för att göra ett jobb som hela svenska folket kommer att ha nytta av. Vem som syns och inte syns skiter vi, allvarligt talat, högaktningsfullt i. Men resultatet av vårt arbete borde ingen av er ta för självklart, eller förringa på det sätt ni gör. Det är oartigt och ouppfostrat och hör inte hemma i den här debatten.

Ni väljer vad ni vill se, helt enkelt. Det står er fritt, men det innebär inte att ni nödvändigtvis förstår vad ni ser eller har en uppfattning som stämmer ihop med verkligheten. Det är oftast betydligt mycket större saker som sker omkring er än ni är medvetna om.

Själv väljer jag att fortsätta leva vidare i verkligheten och att försöka driva detta vidare på en vuxen och professionell nivå, nu när allting är ute i den friska luften tillsist. Vad väljer ni?



Intressant.