Eutanasi som mänsklig rättighet

Nu börjar frågan om rätten till dödshjälp tas upp. Det är på tiden, enligt min mening. Det finns så otroligt mycket att säga och det finns fruktansvärt många olika och rätt komplexa bitar som berör just dödshjälp, läkarassisterat självmord, eutanasi.

Katolska kyrkans biskop, Anders Arborelius, tar upp frågan i SvD Brännpunkt den 20 november och får replik av Manólis Nymark (tidigare verksjurist vid Socialstyrelsen) den 23 november.

Förstås vill biskop Arborelius ta ställning för bevarandet av liv i alla livets skeden och på alla vis, oavsett omständigheterna i varje enskilt fall. Det finns en fin andemening i det som jag respekterar och värderar på ett plan, men tyvärr kan jag inte med att se att det hör hemma i ett modernt samhälle.

För inte så himla länge sedan gick det inte att rädda en människa från döden vid svår sjukdom eller vid mycket hög ålder. Då vi väl nådde den punkt då livet verkligen kom att bli outhärdligt för individen, skötte kroppen det hela mycket smidigt och praktiskt genom att helt enkelt stänga av. Vad som skett inom vården de sista decennierna har verkligen på alla vis vänt upp och ner på den verkligheten, eller kanske helt suddat ut den.

Tyvärr har vi inga botemedel ännu mot allvarlig cancer, mot HIV, ALS, kol, eller liknande sjukdomar. Jag har upplevt många dödskamper som varit kopplade till sådana fruktansvärda sjukdomar. Och det jag minns är tyvärr inte den fantastiska vården som lyckades hålla dessa människor vid liv så länge som ändå skedde. Det är definitivt inte det mirakulösa botandet jag sett heller, även om jag förstås önskar att vi kunde nå dit en dag väldigt snart. Att sådana avskyvärda sjukdomar kunde botas och att lidandet kunde upphöra till fördel för ett friskt och fungerande liv.

För visst gör det ont att lämna någon bakom sig som vi älskar. Visst gör det ont att sakna. Visst är det fruktansvärt när man står där ensam kvar och visst är det horribelt att livet alls ska behöva ta slut och vi ska behöva gråta oss till sömns över dem som saknas oss.

Men vad jag minns av alla dessa hårt slitsamma kamper mot klockan, tiden, kroppen, åldern och sjukdomen är inget annat än smärta. En fruktansvärd och allt genomgripande smärta och en hopplöshet och uppgivenhet som jag bara mår så fruktansvärt dåligt av att se. Jag har svårt att alls besöka sjukhus och äldreboenden idag därför att jag ständigt förknippar dem med just lidandet i livets slutskede och för att de upplevelser jag fått därigenom lett till trauman jag inte idag vet hur jag ska kunna hantera.

Även om jag älskar livet och fastän jag alls inte är rädd för att bli gammal eller för att dö, så kan jag känna att finns där något jag vill kunna göra för mig själv när den dagen kommer - ja, då är det att kunna bestämma själv huruvida jag har gjort mitt eller inte.

Det handlar inte om martyrskap. Det handlar inte om självmordstanker och hysterisk depression bara för att man känner att man vill lämna livet bakom sig. Det handlar om att få slippa ha så erbarmligt ont, det handlar om att slippa lida. Och det handlar om att få sin välförtjänta vila då man vet att man gjort det man ska och då man vet att det inte kommer att bli bättre. Då man vet att det kommer göra ondare imorgon, då man vet att hopplösheten blir än värre imorgon. Då man vet att sjukdomen kommer att långsamt och smärtsamt kväva och slita i stycken det som finns kvar av våra liv och våra kroppar.

Visst är den medicinska vården fantastisk idag. Och det är makalöst hur oerhört många människor vi idag kan rädda från en säker död. Det är otroligt att vi kan hålla en person vid liv som utan hjälp inte skulle ha överlevt ens en minut på egen hand.

Men frågan är om det i alla lägen är värt det? Frågan är om det verkligen kan kallas medmänsklighet att hålla fast en människa som inte längre vill något annat än att få lägga sig till vila och slippa ifrån efter att ha levt ett fullständigt liv.

Vem är det vi skyddar då? När vi uppehåller livet som inte längre finns? När vi håller liv i kropp och medvetande då livsgnista och ork och kraft inte längre finns kvar. Då själen till stora delar redan lämnat och därmed lämnat plats för inget mer än det olidliga, outhärdliga?
Gör vi det för den sjuka eller den gamla? Eller gör vi det, helt själviskt, för oss själva? Och till vilket pris är vi beredda att rädda livet kvar på någon som inte alls längre orkar med att leva? Har vi rätt att åsamka någon så mycket smärta?

När ska vi lära oss att fråga de som faktiskt själva är berörda? Jag kan inte låta bli att undra.

När den dagen kommer, ber jag er att dra pluggen för mig. När den dagen kommer, ber jag er att lyssna till min vädjan. När den dagen kommer, ber jag er nu att redan långt dessförinnan ha lagstiftat till fördel för min rätt att själv få bestämma över mitt liv, min kropp, min hälsa, min smärta och min sista vila. När den dagen kommer, ber jag er att tänka på min egen önskan och på mitt eget bästa. Jag ber er att låta mig gå. Därför att det inte ska behöva vara så himla mycket svårare än så ändå.

I ett modernt samhälle anser jag att jag är mogen nog och vuxen nog att få styra över mig själv och mitt liv. Och därmed även över min död. Låt mig få en chans att leva. Låt mig få bestämma om jag vill ha en chans att dö.

Låt mig få slippa bli ett misshandlat och av smärta sammankrympt kolli, som om jag vore ett levande men likväl dammigt mausoleum över mig själv och det jag en gång var.

Värna minnet av mig som frisk och levande. Byt det inte utan vidare mot minnet av mig lidandes och kämpandes mot mig själv och mot döden som ändå är lika självklar och säker som att solen också gick ner igår. Värna minnet av livet. Värna hälsan. Värna medmänskligheten. Sluta värna de religiösa ideal som ligger till grund för att människor lider så ont idag att det hörs hela vägen in genom mitt sovrumsfönster. Varje dag. Varje natt.

Ge oss livet. Men ge oss också rätten till döden. För vår egen skull, om inte för er egen.




Intressant.