Med anledning av
mitt tidigare inlägg om Florence Karlsson vill jag även passa på att lyfta en artikel på
DN Debatt av marknadsforskaren vid KTH, Jesper Meijling.
Det är intressant att det är just en marknadsforskare som går ut i den här debatten och som slår oss politiker på fingrarna. För att det inte bara blir ett upprört inlägg om att "gör något", utan för att det blir en fråga om seriöst riktad kritik med en antydan till lösning. Det vill säga... vi måste kunna ta till oss vad Meijling säger för att kunna finna lösningar på problemen.
Svensk utförsäljning av diverse verksamheter som tidigare varit offentliga har ofta fått kritik. Det finns en idé om att all privat vård eller tågtrafik per automatik är illa. Per automatik skadar. Per automatik glömmer människovärden för att enbart relatera sig själv till vinster och vinstmaximering till skuggbolag i utlandet.
Men bilden från stora delar av världen är en helt annan. Det behöver alltså inte vara så. Vad är det då som gått fel? Varför lyckas man inte med att få utförsäljningar och privat verksamhet som berör människors vardag på ett så grundläggande och djupgående plan att fungera?
Jag tror att det finns flera bitar i detta. En är att vi alltid bara gör saker till hälften. Vi säljer ut delar av vården, exempelvis, till kontraktörer. Vi vet att de är vinstdrivande företag. Vi vet att de måste gå med vinst, eller så faller de. De har ingen stat som backar upp. Vi kan ha sålt av för att staten inte har kompetensen att driva och utveckla verksamheten. Eller för att det blivit för mycket byråkrati i vissa fall och för mycket av tjänstemän och fasta kostnader för allt annat än själva verksamheten i kärnan som sådan. Och att verksamheten som berör våra patienter fallit i skymundan även i det offentliga.
Men om vi nu ska ha vinstdrivande företag att arbeta med sådana känsliga bitar som vården, som är otroligt viktiga att de inte fallerar, då måste vi också tillåta dem att kunna göra det i en verksamhet som är sund för dem. Annars kommer de att spara på fel saker och att neka den vård som inte är riktigt lönsam. Den situationen har vi ju uppenbarligen idag.
Hur löser vi det?
För mig är det orimligt att vi idag inte tar tillvara på de resurser vi har bättre. Vi har en god kunskap inom vården och forskningen. Vi har dock brist på medel för att förvalta den kunskapen på ett bra vis och se till att den når ut.
Vi kunde mycket väl använda de resurserna bättre. Men då måste vi skapa en väg förbi den pengajakt som tar våra resurser från de patienter som behöver den mest.
En verksamhet som kan utvidgas och växa mår bättre än en verksamhet som tvingas till ständiga besparingar och där personal och patienter alla mår dåligt över en situation alla vet är ohållbar.
Ska vi driva privat vård, så måste vi tillåta den att agera som privat verksamhet och att tjäna sina pengar. Men genom att kunna expandera. Ska offentlig verksamhet sedan kunna konkurrera, någonsin, så måste även den kunna expandera och arbeta på affärsmässiga grunder. Problemet är delvis, tror jag, att vi vingklipper möjligheterna att få en sund verksamhet genom att förbjuda möjligheter att expandera och sälja vidare vård.
Varför inte utnyttja omfattande spetskompetens till att utöka verksamheter. Sälj vård till utländska patienter. Tillåt svenska vårdgivare, såväl privata som offentligt ägda, att behandla patienter från hela landet, från EU och annorstädes. Låt oss ta betalt av andra länder i Europa som inte har den kompetens eller den kapacitet som behövs. En sådan verksamhet är tämligen luckrativ. Men på rätt premisser kan den också bli så lönsam att vi kan få råd att skapa de nya vårdplatser vi behöver, att utbilda fler inom vården och att sedan dessutom anställa dem till vettiga villkor. Vård som växer kommer att bli viktigt. Vi har fortfarande stora mängder människor som blir äldre, vi har en ökande befolkning, vi har en hel del bekymmer från samhället i övrigt som måste tas om hand. Vårdbehovet kommer att öka enormt. Men vi har idag inga resurser att möta det. Och därmed specialiseras vården till den grad att många patienter inte får någon vård alls. Det finns ingen som är specialiserad på just dem.
En vård som faktiskt tillåts tjäna pengar och som har rätten att utvidga sin verksamhet genom att även ta emot välbetalande kunder utomlands ifrån kunde hjälpa oss på vägen. Nya avdelningar, sjukhus och liknande kunde byggas. Mer forskning och mer erfarenhet kring olika områden skulle kunna öka.
Idag tillåter Rättsliga Rådet upp till 60 könskorrigeringar per år. En del av dessa genomför kirurgier, men inte alla. Kanske 30-40 av de som får en juridiskt ändrad könstillhörighet opereras varje år i Sverige. Operationerna ligger på såväl Karolinska Sjukhuset i Solna och på Linköpings Universitetssjukhus. Det är inte många operationer utslaget per kirurg och sjukhus och år. Faktiskt så få att man ibland har oroat sig för att kvalitét och erfarenhet blivit lidande. Men vi släpper inte igenom fler. Alltför få får fastställelse, men det finns inga medel att tillåta fler. Många fastnar i köerna. Men ett antal operationer betalda av andra EU-länder kunde ge en ordentlig ekonomisk vinst för dessa avdelningar, samt större rutin på dessa kirurgier, som är erkänt mycket komplexa.
Den extra inkomsten skulle dels täcka fler kirurger och mer avdelningspersonal. Det skulle också mycket väl kunna bekosta ytterligare kostnadstäckning för att föra fler inhemska kirurgier. Med än högre kvalitét. Därför att erfarenhet är kritisk i många sådana här fall.
Och så kan man också bygga ett vårdsystem.
Med en ordentlig vårdinspektion, motsvarande skolinspektionen, med hårdare och tydligare krav på vad god vård är och förväntas vara - VID VITE. Och med en möjlighet för såväl offentlig vård som privata vårdgivare att faktiskt göra de vinster de idag förbjuds att göra enligt nuvarande lagar och regler, på ett vis som INTE innebär att de måste spara på nuvarande patienter till dess ingen budget alls längre finns kvar... vi skulle kunna ha en helt annan situation i det här landet.
Privat vård behöver inte vara dålig. Den behöver kontrolleras. Den behöver följas upp. Den behöver krav på sig att integrera och att se till att patienter inte faller mellan stolar. MEN den behöver också en möjlighet att bli lönsam i sig själv och inte genom besparingar.
Vi talar ofta om att vi måste arbeta för att skapa ett tjänstesamhälle idag. Vissa har svårt att förstå att det innebär att man arbetar för att göra livet bättre för andra människor. Det må vara som sjuksköterska. Det må vara som anställd i ett städföretag som arbetar med stöd från exempelvis RUT-bidrag. Men ett tjänstesamhälle är nödvändigt då resurser blir snålare och industrisamhället inte längre har råd att expandera. Vi måste arbeta på att bli världsledande inom en tjänstesektor som just nu exploderar i alla andra delar världen utom här. I Asien, i Afrika, i USA, i delar av Europa... Överallt växer den. Tjänstesektorn.
Alla kan inte tillverka iPods. Stora delar av vår industri från förr är numera såld utomlands eller nedlagd. Vi kan inte längre konkurrera om de få resurser Jorden har och vi kan inte konkurrera prismässigt utifrån den lönebild som finns. Som finns inom exempelvis industrin.
Vi kan nischa oss och bli så bra på vissa områden att vi kan ta ut priser som fungerar. Sverige är ett litet land. Men vi är kanhända för många för att vi alla ska kunna arbeta på nischade fabriker som är så duktiga på att producera tillräckligt unika produkter att de alla kan bli lönsamma samtidigt.
En tjänstemarknad kan arbeta på samma vis, men är direkt riktad mot människors upplevelser och känslor på ett vis inte ens en iPod, en ny bil eller en smartphone kan vara. För att det är det interpersonella bemötandet det handlar om. Vårdkvalitét är en sådan sak.
Där finns förutsättningar att bli världsledande. Där finns också förutsättningar att bygga en expansiv marknad av världsledande kvalitativ vård som är bra nog och i sådan kvantitet att vi kan sälja den med gott samvete till resten av världen och samtidigt erbjuda än bättre och än mer vård åt vår egen befolkning. Något vi under alla omständigheter inte fullt tycks kapabla till idag.
