Florence Karlsson, den svenska vården och den olidliga omänskligheten.

SVT Play.


Vänner. Läsare. Jag antar att några av er sett detta. Att någon av er som liksom jag arbetar politiskt redan fått frågor och påstötningar osv. Jag kan säga att jag har ju ingen koppling till landstinget på så vis, men har ändå som ersättare i KF fått massor av frågor och påstötningar.

Att bli politiker kan ibland leda till att man tyvärr får fjärma sig för kommentarer om att man sålt sig till omänskligheten. Det är en fruktansvärd sak att höra om man verkligen givit sig in i politiken för att man vill förändra. För att man vill så väl. För att man själv inte klarat att sitta och titta på utan att kunna göra något eller veta vad man ska göra. Men påtryckningar och kommentarer får jag, liksom så många andra. Självklart! Från allt möjligt folk. PM i sociala medier, mail, osv. Inte bara i detta fallet, men inte minst i sådana här sammanhang antar jag att det hör till. Och SKA också göra det. Någon måste ju ställas till svars där samhället skiter sig och den som verkligen har makten att förändra är trots allt politikern.

Jag hade ju egentligen inte tänkt bli politiker. Innan jag började jobba med integritetsfrågor och människorättsbitarna kopplade till den blev jag tvungen att fundera mycket kring om jag verkligen ville det eller inte. Min syn på politiker och på politik var väl som de flestas idag. Litet lagom, sådär. Men så började jag aktivista. Jag började prata. Jag byggde nätverk litet här och var. Jag arbetade mig fram till en plats i svensk debatt och politik där jag fick i alla fall en viss talan. Jag har trampat folk på tårna, jag har varit skrikig, gapig och kontroversiell. Även om mitt eget varande, som jag skrivit så mycket om här tidigare, förmodligen varit mycket mer kontroversiellt än de frågorna jag verkligen har drivit. Ryktet om mig har sällan varit helt och hållet sant och därmed inte berättigat. Jag är värre på vissa plan men också bättre på vissa plan.

Jag gav mig in i politiken som trettioåring efter att till dess ha arbetat enbart inom näringslivet och efter att ha varit aktiv i diverse föreningar som höll på med allt från miljöfrågor till identitespolitik eller för all del historiska sommarteaterspel. Jag gav mig in i det för att jag inte längre kunde sitta tyst. Inte ville sitta tyst.

Jag har inte lärt mig hela spelet än. Men jag har börjat lära mig det. Jag har börjat jobba på effektivare vis i många fall, men drabbas nog fortfarande av det faktum att jag till stor del byggt min tidiga politiska "karriär" på att vara en nihilistiskt aggressiv kampanjmaskin som inte lyssnade på prat om regler utan istället skrev mina egna regler och delvis förmodligen skrev om vissa politiska spelregler på köpet. Det är på både gott och ont. Jag har en viss talan idag, antar jag. Det finns de som lyssnar. Jag respekteras alltmer ofta. Men samtidigt finns där trampade tår och ett väldigt förolämpat ordningssinne hos somliga. Det får man väl ta. Spelar man bara snällt, så försvinner man från mängden.

Det finns fortfarande vissa frågor som jag känner att jag vill arbeta med på ett väldigt okonventionellt vis. Därför att det är saker som sopas under mattan i alltför hög grad. För att det är saker som gör för ont. Som är för akuta för att följa den vanliga förhandlingsvägen. Och då får man så lov att sticka fram hakan och vara bråkig i alla fall.

Ett litet antal människor i och utanför mitt eget parti, Folkpartiet, har idag fått ett öppet brev av mig i sina kommentarsfält på Facebook. Inte alla som borde få det, men det är en liten början. Det bygger på Florence Karlsson och det som hände i det fallet. Jag kan inte stillatigande ta att det är så det ska gå till, som skedde i hennes och hennes familjs fall. Det är något som jag inte kan förknippa med den mänskliga natur jag inbillar mig ännu att vi verkligen har. Så jag driver detta öppet. Jag driver det okonventionellt. Men det är dags, efter att ha funderat en stund på vad jag som individ kan göra, får göra, kan göra fastän jag inte får, osv, att ta detta på betydligt större allvar. Det får liksom räcka, nu, vad? Förstår ni hur jag menar? Se annars klippet jag länkat längst upp här. 

Jag har ju själv haft en del frågor jag uppmärksammat i vården tidigare, så kanske det är så att folk söker sig till mig därför. För att de liksom sätter någon form av tillit till mig. Jag, å min sida, känner mig ledsen, frustrerad, arg, hjälplös och vet inte vad jag ska göra. Men jag har sett detta själv på nära håll i andra fall. Och detta är ju inget unikt. Och även om jag är osäker på att jag kan påverka något som är ett så stort systemfel och även om jag bara är jag och en liten individ i mig själv... jag bara måste. 

Jag vill verkligen inte spamma er bara för att. Detta blir långt. Men allvarligt talat gör det för ont i mig att inte säga något. Att inte fråga vad som går att göra. Jag ställer frågan till er alla och hoppas få någon form av gensvar. För att jag känner att jag vill göra något. Något mer. Driva detta tydligare. Hårdare. Starkare. Bättre. Synligare och öppnare inte minst. Bygga litet extra kraft bakom detta. Jag väljer att göra det öppet, såhär. För att det är nödvändigt. För att det här måste lösas och för att jag mår dåligt vid tanken på att en enda människa till ska drabbas av detta som Florence Karlsson drabbats av. Och människor i min närhet till del har drabbats av. Och anhöriga till de människor som i sin tur hört av sig till mig och känt sig frustrerade. Med all rätt.

Jag är enormt mån om att detta åtgärdas. Oavsett vem jag arbetar med eller hur det går till. Jag hoppas och tror att ni alla vill det lika mycket som jag. Men hur bygger vi en tillräckligt stark opinion kommunalt, inom landstinget och på alla andra plan för att kunna skapa kraft i samhället att förändra detta innan det är försent för så många andra.

Jag håller med SVT's reporter. Ingen gjorde fel. Ingen var ond. Men i praktiken förvandlas vård i livets slutskede och vård av multisjuka, kroniskt sjuka m.fl. nära nog till en utdragen väg mot en alltför tidig och väldigt onödig död. Det är aldrig någonsin ok. Och det är aldrig någonsin något jag kan stå för. Så därav ett öppet vädjande rop om hjälp att skapa en rörelse bland oss - vi som borde kunna förändra - för att faktiskt också göra det. Specialisering i all ära. Kostnadseffektivitet i all ära. Ansvarsområden. Men de fallen mellan stolarna vi ser idag hade kunnat undvikas. Det är inte sprickor i systemet, utan för de drabbade snarare ett alldeles eget Rift Valley. Oanständigt för ett land som Sverige och en stad och region som Stockholm.

Det får räcka nu. Det måste räcka nu. Det har gått fullständigt tokigt och jag tror att det kan bli så väldigt mycket bättre. Det måste det. För det här kan ingen av oss stå för.

På ett eller annat vis... går det att dra ihop något mer seriöst för att prata igenom detta? Går det att få ett intresse nog? Går det att bita i den här saken utan att trampa på tår och ställa till oreda? Går det att göra mer, samarbeta och prata mer fokuserat och bara... tillåta oss att vara medmänniskor?