Föreningen Svart Måndag är grundad

Då vi under en längre period velat finna en lösning för att kunna åstadkomma en flexibel och fungerande rörelse som är väl anpassad att kunna arbeta för mänskliga fri- och rättigheter och för ett samhälle fritt från massövervakning, integritetskränkande lagstiftningar inom bland annat medie- och informationsteknologiområdet, beslutade vi oss för att konstituera Föreningen Svart Måndag. Föreningen är nu aktiv och ett väldigt spännande arbete har just tagit sin början.

Föreningen Svart Måndag kommer att arbeta på uppdrag av medlemmarna i Nätverket Svart Måndag (vilket även fortsättningsvis kommer att vara ett löst sammansatt nätverk av organisationer och individer). FSM Sverige ska utgöra en juridisk person med ansvar för ekonomi, IT, central planering och dylikt. Föreningen är ideell, partipolitiskt obunden och kommer i sig inte att driva några politiska frågor. Syftet är att förenkla, utveckla och underhålla nätverkets möjligheter att växa och stärka sin position som en sund röst i en alltmer inskränkt värld.

Vi är en förening som arbetar partipolitiskt obundet för ett öppnare samhälle där mänskliga fri- och rättigheter respekteras och de demokratiska principerna är grunden för det samhälle vi lever i.

Föreningen Svart Måndag arbetar utan vinstintresse och all verksamhet sker helt ideellt.

Föreningen har tillkommit som en samordnande instans och juridisk person som arbetar på uppdrag av Nätverket Svart Måndag.

En ny styrelse har valts för att leda arbetet i föreningen och nätverket, och jag hälsar härmed vår nye ordförande Niklas Starow och den övriga nytillträdda styrelsen välkomna!

Styrelsen under verksamhetsåret 2009 består av:

Niklas Starow - ordförande

Amanda Brihed - vice ordförande

Klara Ellström - sekreterare

Christine Sahlström - kassör

Övriga ledamöter är André Havsjö, Michael Gajditza, Emina Karic samt Jens Odsvall.

Svart Måndag vill på så vis bygga vidare på sin organisation och tanken är att vi ska kunna driva ett konstruktivt och positivt arbete kring det begynnande kravsamhället, integritetsfrågor och mänskliga fri- och rättigheter i en modern och ständigt föränderlig omvärld. Vi hoppas kunna möta er alla därute för diskussioner, informationsmöten, demonstrationer och på tusen andra vis inom kort. Vårt arbete har verkligen bara börjat, vår kamp är långt ifrån över.

Ska lära mig att sluta spotta eld omkring mig

Efter att ha fått hela den där skithögen dumpad på min och andra fantastiska människors trappa sista dagarna, så känner jag just nu att jag behöver ta en break på en dag eller två. Kanske kikar in imorgon eftermiddag igen om jag fått ett litet mer ok humör till dess.

Det är förmodligen osunt att vara i närheten av mig, i vilket fall, vid en viss tid på månaden. Inte minst när man så oförvanskat hånar och förolämpar mig, mina nära vänner, kollegor, och kontakter på det sätt som DN gjort sista dagarna. Just nu känner jag mig i skick att med lätthet bita huvudet av en tiger och därefter förnöjsamt slicka resterna ur mungipan. Det är väldigt dåliga förutsättningar för att skriva kloka och fokuserade inlägg, varför jag kanske ska ta och försöka lära mig att andas igen först. Innan jag går loss på den här historien igen.

Hur som helst har jag inte tid. Det är ju trots allt så att den här nyblivna mutmiljonärskan gärna vill betala räkningarna, lånen, litet sjysst mat och litet tilltugg för mina videokvällar en stund till. Så det ska jag ägna mig åt, eftersom jag absolut inte vill röra mina stackars surt förvärvade marionett-monopol-pengar på Jersey än på en stund. De ska ju räcka till att köpa upp Neverland när köppriset blir det rätta.

Ska dessutom försöka laga ett trasslande privatliv, kanske få en pytteliten stund för mig själv och se om jag kan lära mig konsten att vara litet mer zen. Kanske rentav ger mig på stickningen som jag fick i gåva av en fin vän igår kväll. Det skulle kunna vara litet finhet.

Men till dess får ni gärna terrorisera Niklas, Michael, Jens och alla de andra. De talar alldeles förträffligt för nätverket och jag överlåter till dem att tala för vår lilla skara under tiden jag slutar spotta eld omkring mig. Vi syns imorgon eller om någon dag. Något sånt. 

Till dess... ut och tjäna miljoner. Ni har ett helt hav av guld därute. Se till att inte låta något gå till spillo. Om inte annat så har ni fanimej förtjänat det. Var och en av er.

Genmäle till Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel i DN 28/2-09, även publicerat på "Second Opinion" och hos Scaber Nestor

Detta genmäle är publicerat på "Second Opinion" och hos Scaber Nestor.


Genmäle till Ingrid Carlbergs och Ewa Stenbergs artikel i DN 28/2-09


I DN 28/2 läser vi att vi har varit med om en välregisserad konspiration för att fälla FRA-Lagen.


När man läser det som blivit resultatet efter vad som verkar vara månader av "grävande" blir man lite ledsen.

För det som presenteras stämmer inte med vår verklighet.
Artikelförfattarna har med det de skrivit reducerat tiotusentals personer, hundratals bloggare, politiker, opinionsbildare och andra privatpersoner som ägnat månader åt att hindra FRA-frågan att falla i glömska, till en samling viljelösa mähän som gått i koppel efter en PR-byrå.

Vi hade uppskattat lite mer av källkritik.

Exempelvis påståendet om att 16 september-demonstrationen enbart var en enskild demonstration med 300 personer, när det i själva verket var fyra demonstrationer på tre orter, Stockholm, Göteborg och Malmö, som tillsammans samlade över 2500 personer.

Att stoppaFRAlagen och Nätverket Svart Måndag bildades för att det skulle finnas opolitiska rörelser att väga upp för Piratpartiet är rent löjeväckande, de bildades oberoende av varandra och "Svart Måndag" var från början bara en händelse som genomfördes utanför riksdagshuset, vilket förmedlats av både Niklas Starow och Amanda Brihed till artikelförfattarna, men detta har tyvärr utelämnats av för oss okänd anledning.

Vad Carlberg och Stenberg har vantolkat om de nätverk som bildats, är att i ett nätverk så använder man sig av de trådar man kan dra i, oavsett om de trådarna går till PR-byråer, företagsledare eller politiker, men detta får de till att ett fåtal har styrt massan.

Nätverket Svart Måndag drivs med våra egna privata pengar, vi har stått under ständig attack för våra personer, att vi inte skulle vara ett riktigt nätverk eftersom de flesta av medlemmarna återfinns på facebook.
Vi har mottagit mordhot, anklagelser om landsförräderi och vissa av hoten har varit minst sagt detaljrika.

Vårat engagemang har inte varit ett välregisserat scenario så påståendet om det gör faktiskt ont.
Detta engagemang som finns hos tiotusentals personer har kostat oss tid, pengar och i vissa fall äventyrat hälsan hos aktiva medlemmar som jobbat hårt nästan dygnet runt.

Men vi får ändå tacka för uppmärksamheten och nu undrar vi vart vi ska skicka räkningen?
Enligt artikelförfattarna är våra uppdragsgivare välbeställda och det vore trevligt att få betalt också.
Kanske DN kan förmedla det eftersom de tydligen vet vilka de är?


Niklas Starow - Talesperson
Amanda Brihed - Grundare
Michael Lassi
Jens Odsvall
Klara Ellström
André Havsjö
Michael Gajditza

Nätverket "Svart Måndag" (NSM)

(uppdatering)
I dag beskrivs samma scenario på DN's ledarplats och genmälet får gälla för den också.

DN's kampanj fortsätter på ledarplats

Det är spännande att se hur det här utvecklas. Jag tycker det är en rätt intressant utveckling vi nu får ta del av och jag följer det med intresse. Nu har DN bestämt sig för att forsätta sitt frontalangrepp på sin huvudledare för dagen och jag måste säga att de lyfter en del intressanta frågor och punkter. Visserligen har de, som vanligt, fått ett eller annat om bakfoten, men det är sådant man får ta.

Hur som helst lovar jag att kommentera det här vidare alldeles strax. Om ett gäng timmar, när dagens andra livsviktiga sysslor är avklarade.

Nu ska de tunga pjäserna användas för att sätta åt de uppkäftiga

Tydligen är det inte helt uppskattat att svara tillbaka mot sina kritiker, trots allt. Det hade väl förvånat mig, men att folk är så skotträdda hade jag faktiskt ingen aning om. Läste på Nyheter24 återigen om mig själv, följt av följande kommentar från Bengan:

Tjena Aaron, jag har ådragit mig såväl Micke Nilsson som Amanda B:s uppmärksamhet. Läge kan komma då jag behöver eldunderstöd. Och då snackar vi tunga pjäser.

bengan 2009-03-01 20:49

Om det är så att man inte kan eller vågar stå till svars för sina personangrepp och därför desperat skriker efter hjälp hos vännerna, och gör det öppet, så undrar jag hur mycket av den övriga kritiken man faktiskt i så fall kan stå för. Men det är ju bara jag. Jag tycker det låter aningen panikartat.

Tror inte att Micke heller uppskattar den sortens dumheter nämnvärt. Hur som helst får vi roa oss tillsammans, för jag förmodar att vi tillsammans kommer sitta på första parkett då bomberna börjar falla.

Och vill jag verkligen veta vad de tunga pjäserna i så fall innebär? Vad ska de hitta på nu? Pratar vi hårda angrepp i DN, avslöjanden om min identitet och läggning, ytterligare påhopp på min vikt eller pratar vi rentav stora skäggiga killar med skinnjackor, motorcyklar och slagträn nu?

Tycker stämningen börjar bli skrämmande patetisk nu och betackar mig hotfulla uttryck av det slaget.

Köpt ung dam raljerar

Det var väl självaste...

Tänk att det blev så mycket uppståndelse kring allt det här med DN-artikeln ändå. Jag kan egentligen inte begripa det. Vad jag dock ser och roar mig extra mycket över är de människor som genast kryper till korset och indignerat flyger i taket över DN's fantastiska skop. De som verkligen har sådär fantastiskt underfundiga argument för sina nyfunna åsikter att de tappar bort sig själva i sin iver att visa att de minsann inte gått på något alls och att de dyrt tror på allting gammelmedia matar dem med.

Ett bra exempel på det är förstås Bengt Kvist, som får sådan tunghäfta att det bästa han kan komma på för att kritisera mig är att attackera min rätt så runda och goa kropp. Äsch då, Bengan... Du är bara avundsjuk som inte får fibbla med den. Och det är okej. Vem vill inte ha en rund, mysig och livsfarlig kvinna i sängen ändå?

Neh, jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt. Men finns det inte farligare saker att anklaga mig för än att vara småfet? Jag hade faktiskt förväntat mig någon form av kreativitet där ändå - det är ju inte som om det saknades vassare saker att hugga på mig för. Jag tycker att jag är rätt nöjd med att vara litet smårund annars. Blev jag blåst som gick på den? Jag antar jag får börja svälta mig, så att jag kan få en fetare lönecheck (istället) nästa gång tåget går och byråerna står med sedelbuntarna redo. Jag inser nu att hade jag sett mer ut som ett blont och välgymmat bombnedslag, så hade jag förmodligen varit rik idag.

Annars tycker jag det blivit litet snedvridet ändå, allt det här. Hax kritiserar mig och Mikael Nilsson för att inte rensa ut i bagaget ordentligt. Jag ser det inte riktigt så.

Vad jag sagt till DN, vilket artikelförfattarna är fullständigt medvetna om, är att jag har haft kontakter med personer som arbetar på mediabyråer. Att de flesta av de kontakterna har varit helt och hållet privata och personliga samtal vänner och bekanta emellan. Sådana kontakter anser jag mig inte ha skyldighet att redovisa.

Jag har även samarbetat med människor som arbetar på någon mediabyrå i samband med någon artikel. Men det har jag gjort som privatperson i ännu högre grad än jag gör som en del av Nätverket Svart Måndag.

Anledningen till att jag inte avslöjar namnen på byråerna jag arbetat med, vilket tyvärr inte framkommer i artikeln, är att jag inte har några formella avtal och att inga ersättningar betalats ut åt något håll. Att det varit en helt annan nivå på de kontakter jag haft. Det finns inget att rapportera, så jag väljer att inte göra det.

Jag har däremot arbetat med Westander i samband med Hoppets Demonstration - ett enkelt, kompletterande, pressutskick som jag för övrigt just kom på att jag aldrig sett - och jag har fått lösa förfrågningar och ett eller annat tips och råd på vägen (tämligen lösa tips och råd, förresten) litet här och där under resans gång. Knappast någonting som anmodar varken köpepeng för tjänsten i fråga eller för den delen någon form av kontrakt åt andra hållet. Med andra ord... Nej, jag har inte blivit köpt. Och jag har inte anpassat varken arbete eller åsikter för att kunna tillgodogöra mig den lilla hjälp jag fått.

Och det är det hela den här frågan kretsar kring.

Jag skiter högaktningsfullt i insinuationen att det finns pengar litet här och var. De medel som rullade på motståndarsidan var småpotatis i förhållande till vad regeringen och övriga förespråkare kunde uppbåda. Och jag har inte fått ett öre. Inte heller någon annan inom Svart Måndag. Vi har lagt ut själva för hemsidor, demonstrationstillstånd, tryckkostnader och allt annat som tillkommit.

Men visst fanns det pengar därute som rullade runt och fann nya händer. Det tvivlar jag inte på. Och det är naturligt. Jag ser inget fel i det. Vi lever i den sortens samhälle och det är vardagsmat i vilken fråga det än gäller. Även i frågor som handlar om kommersiella standardiseringsregler för storleken på hönsägg.

Hade Svart Måndag kunnat finna sponsring, så hade vi säkerligen funderat allvarligt på det. Vi hade dock sett till att inte ha några klausuler i en sådan överenskommelse som påverkat vår verksamhet, men vi hade absolut godtagit ersättning för det arbete vi gjorde. Vi är inte gjorda av pengar. Vi har gott om människor som engagerat sig centralt inom nätverket som absolut kunde behövt en slant för det arbete de utfört.

Det finns inget fult i det. Jag skulle nog till och med utkräva lön för att sitta i riksdagen. Eller för att dirigera förespråkarkampanjer för regeringens räkning - om jag nu klarat av att svälja ett sånt beskt piller, förstås. Jag vet att jag är litet fånig med det där om att pengar hade suttit fint, men vad ska jag säga...? Jag är väl girig.

Å andra sidan skulle jag aldrig sälja min själ eller mina värderingar. Det finns inte i min värld. Jag kan inte ens stvaa tlil dte.

Det som stör mig är inte pengafrågan. Jag kunde inte bry mig mindre. Inte egentligen. Det som stör mig är insinuationen att jag och många med mig var fullständigt huvudlösa drönare som styrts och manipulerats av någon form av monster till karlar i svarta hattar och som bott i min (redan som det är alldeles för trånga) garderob.

Jag har varit i garderoben, förresten. Jag är ute nu. Det är inte nyheter längre...
Och jag fann inga svarta hattar därinne, förresten. Tackar som frågar. Jag har en rätt snygg svart hatt som ligger och väntar på våren uppe på min hatthylla, visserligen. Men jag tror inte att den riktigt räknas. Eller gör den det? Jag tror jag köpte den på Åhléns för sisådär två-tre år sedan. För egna pengar. Den borde kostat mig i runda slängar 300kr.

Jag blir irriterad över antydningar som gör gällande att det arbete jag och andra har utfört inte har varit våra egna bedrifter. Jag blir fundersam när vi anses vara pjäser i ett högre spel. Jag blir riktigt upprörd när jag får höra rena dumheter om att jag skulle vara avlönad då jag halvt om halvt svultit för att kunna göra allt detta (svårt att tro när en tjej uppbär storlek 44, jag vet) eller på något sätt ska ha gått någon annans ärenden än mina egna.

Det är vad som stör mig. Tillsammans med en kronologi som inte stämmer, en konspiratorisk ton utan mening och syfte, ett antal väldigt märkligt snidade frågeställningar och så vidare.

Nej, jag skulle inte bett om ursäkt om jag tagit emot ersättning för att göra det jag gjort. Jag hade fortfarande gjort vad jag ansåg mig tvungen att göra, utifrån mitt eget och högst privata engagemang. Utifrån min tro på mänskliga rättigheter, integritet och människovärde. Jag hade varit öppen med vilka kontakter jag haft om det varit kontrakt och uppdrag det rört sig om. Kunde jag säga att jag haft en underskriven deal med den eller den firman, så hade jag berättat det. Privata samtal över en kopp te hemma på min visserligen rätt mysiga soffa räknas dock inte dit. Det är samtal jag haft med privatpersoner som råkar sitta på ett kunnande jag kan ha behövt. Hur ska jag kunna säga att jag har en deal med den eller den firman om jag enbart fört privata samtal med en enskild medarbetare?

Detta har jag förklarat för artikelförfattarna. Vid upprepade tillfällen. De valde att inte tydliggöra det.

På samma sätt som min mor sätter mina kotor rätt då de hoppat ur led har jag dock här och där fått hjälp med saker jag inte helt klarat av själv. På samma vis som jag frågar mina journalistvänner om råd här och där. Eller på samma vis som jag frågar mina krögarvänner om råd då jag vill kunna göra en riktigt outstanding oxfilé inför nästa dejt. Jag har frågat vänner som är läkare, vid något tillfälle, om huruvida man kan kombinera den eller den medicinen utan fara om jag varit i behov av det. Ingen har kommit på tanken att fakturera mig för det. Mina vänner är sådana.

Jag brukar sällan betala för den sortens tjänster. Jag är bekväm med att bjuda tillbaka med en kopp te hemma i köket eller en fika i Gamla Stan. Det brukar vara så, vänner emellan. Är jag köpt för det, så går jag med på det. Jag räcker upp handen och tassar snällt med till giljotinen. Förmodligen kastar jag en slängkyss till bödeln i samma ögonblick som bladet faller. Men skäms jag? Inte ett dugg.

Jag anser att det är något som hör till i dagens politiska arbete. Och det är vad det handlar om, trots allt. Det är så det går till i nätverk utan egentliga ledare. Det är så svärmen fungerar. Det är så vi håller en folkrörelse vid liv. Vi pratar med varann. Vi umgås. Vi delar åsikter och vi arbetar tillsammans för att uppnå gemensamma mål. Det finns inget hemligt i det. Det bara är.

Och jag är fruktansvärt nöjd med det arbete som jag och andra medlemmar i nätverket har genomfört. Oavsett vilken titel de uppbär. Oavsett vilken firma de arbetat för. Eller vilket parti.

Alltså. På ostfronten intet nytt. Jag väntar fortfarande på brickan. Och det röda vinet till.

DN jagar spöken bakom FRA-motståndet

Det är med viss fascination jag läser artikeln i DN om det fantastiskt välregisserade FRA-motståndet under 2008. Jag kan inte låta bli att småle litet grann.

Alltså, om man hårddrar det ordentligt och verkligen vill få fram en viss tolkning, så kan man verkligen åstadkomma underverk, men hur den egentliga äkthetsgraden i det verkligen ser ut i slutändan är ofta något helt annat.

Visst var FRA-motståndet välregisserat. Och nej, det var inga idioter som spelade spelet gentemot regeringen och förespråkarna för lagen. Jag tror man kan säga mycket om människorna bakom bloggstormen och aktivistchocken under året som var, men ingen av oss är dum. Emma, Hax, Louise P, Rick Falkvinge, JensO, Niklas Starow, Michael Gajditza, Micke Nilsson, Mark Klamberg, mängder av superambitiösa piratpartister... En hel drös ungdomsförbundare var inblandade, förstås, och många många många andra. Det fanns ju sådana mängder av fantastiskt aktiva och kompetenta skribenter, aktivister och politiker som arbetade med detta. Inte minst Camilla Lindberg har varit fantastisk under den här kampen. Gud, vad den människan har kämpat! En orsak till att Liberati skapades var faktiskt också just behovet av att diskutera sådana här frågor mer på djupet och att bygga en plattform för att kunna agera för människors fri- och rättigheter. Det var en stor orsak till att jag hoppade på det tåget. Men vem som låg bakom FRA-stormen?

Jag skulle snarare säga att bakom kampanjerna låg ett flertal jäkligt kompetenta människor som vet hur man skriver, som verkligen kan konsten att gräva fram information och att se till att människor nås av den. Och till stor del rörde det sig inte om PR-byråer. Jag är rädd att jag är den som är skyldig till att hela debatten om användandet av sociogram kom till, exempelvis. Ingen PR-byrå hjälpte mig med det. Däremot såg jag till att rätt människor fick information om vad som låg bakom. Jag har haft en rätt pressad tid på sistone för att försöka förklara för DN att jag inte har blivit mångmiljonär på kuppen. Att ingen annan låg bakom Svart Måndag.

Bakom Svart Måndag låg jag. Personligen. Ingen PR-byrå skapade Svart Måndag. Jag är rädd att jag är skyldig. Är det okej och räcker det om jag räcker upp handen, niger, rodnar klädsamt och erkänner att det var jag? Rektor får väl plocka fram rottingen?

Runt mig samlade jag däremot en grymt kompetent styrelse, bestående av människor som engagerade sig aktivt och ideellt. Människor som Niklas Starow, Petter Axén, Christine Sahlström (som, för kuriosa, var den som betalade för tillståndet inför Hoppets Demonstration), Emina Karic, Klara Ellström, Victoria Drefvenborg, Mikael Lassi, Michael Gajditza och ett gäng till stod bakom det arbetet. Även Jens Odsvall, Mark Klamberg och några till arbetade på rätt friskt på olika håll och vi gjorde en hel del grejer tillsammans. Där fanns även en grupp andra, förstås. Det gör ju så ofta det. Och med oss hade vi även organisationer som tyska AK Vorrat, amerikanska Epic och det världsomspännande aktivistnätverket Freedom Not Fear. Fantastiskt kompetenta människor som jag på olika vis har litet kontakter med sedan en tid.

Visst har jag arbetat med Westander. Men enbart för att marknadsföra Hoppets Demonstration den 16 september. Den demonstrationen blev superlyckad, och jag tror att det nog var aningen fler än 300 personer som närvarade vid den demonstrationen. För att inte tala om demonstrationen Piratpartiet anordnade samma dag och som under dagen senare anslöt sig till oss på Sergels Torg. Hoppets Demonstration arrangerades och anordnades helt och hållet med våra egna pengar. Hemsidor skapades, tillstånd skaffades och så vidare. Av oss själva. Visst finns det andra människor jag pratat med. Det vore konstigt annars, och det är ingen stor sensation i sig. Vi gör sånt, vi människor. Vi är sociala varelser. Och ska man spela spelet, så spelar man det fullt ut.

Visst har jag mottagit råd och tips. Visst har jag ägnat mig åt lobbying. Dels i riksdagen. Dels genom att diskutera frågan med människor jag känner på olika håll och i olika branscher. Självklart har jag arbetat med individer som drivits av samma övertygelse som jag. Har de suttit på pr-byråer, så fine. Har de varit politiker, sophämtare, tunnelbaneförare eller butiksbiträden, så har jag tagit det med dem.

Men det fanns ju så många andra demonstrationer runtom i landet. Demonstrationer som Svart Måndag låg bakom tillsammans med partier och ungdomsförbund, men där ingen annan marknadsförde oss överhuvudtaget. Göteborg, Kalmar, Helsingborg, Kristianstad, Borlänge, Malmö, och även ett flertal aktioner uppåt i landet. Vi stod bakom en del. Den samlade vänstern stod bakom några. Piratpartiet har mer än en liten del i det hela. Grön Ungdom var väldigt aktiva, de också. Senast i början av december hölls en demonstration i Göteborg. Och så vitt jag vet har inga stora företag stått bakom varken den eller någon annan demonstration.

Det verkar som om det är väldigt svårt för tidningar som Dagens Nyheter att acceptera att en folkrörelse kan växa sig så stark som denna gjorde - utan att där finns någon sorts Mastermind bakom det hela. Utan att ledarna för rörelsen blivit sådär snuskigt stormrika på kuppen. Utan att någon har velat ta betalt för det de sysslat med.

Kanske beror det på att det var FRA-frågan som visade bloggarnas och allmänhetens makt på allvar för första gången? Vi kunde väl ändå inte dribbla förbi hela gammelmedia nästan som i sömnen utan att stora och monstruösa intressen låg bakom?

Visst hade det varit bra för mig, personligen, om jag nu hade blivit betald av någon för att starta upp Svart Måndag. Jag hade gärna haft ett tillskott i fickan efter det hårda 2008. Jag kan säga att det har jag inte. Jag kan bara drömma.

"Mom. Dad. Send money, please... I'm broke!"
- Förlåt, jag kunde bara inte låta bli...

Jag startade Svart Måndag därför att jag brann (och brinner) för frågan. Jag brinner också för att stoppa andra vansinnigheter som kan skada människor på så oerhörda vis då man slår dem samman. ACTA, IPRED, Datalagringsinitiativet och så många, många fler liknande eländen. Det arbetet driver jag fortfarande. Dels i Svart Måndag. Dels i Liberati. Dels inom Freedom Not Fear-nätverket.

Vid sidan av det bedriver jag också andra frågor. Exempelvis kravet att Sverige ska sluta tvångssterilisera mellan 60-100 personer varje år, en verksamhet som fortfarande pågår. Än idag! En fråga som inte ett enda parti eller ungdomsförbund har vågat ta tag i ännu, av rädsla för det vansinniga tabu som råder kring frågan. Inte en enda tidning har grävt i det. Men att Sverige år 2009 fortsätter att tvångssterilisera en grupp människor på Karolinska Sjukhuset och på Linköpings Universitetssjukhus är människorättsligt vidrigt på en nivå som är... obeskrivlig!

Nej, Sverige har aldrig slutat tvångssterilisera. Vi har bara slutat prata om det, byggt tabun, urskuldat oss, skapat utställningar på muséerna om det och slagit oss för bröstet med lögnen om att vi faktiskt har slutat. Men det är svårt att lägga av sina svåraste laster, sa drogmissbrukaren. Inte sant?

Jag är ett av de olyckliga offren för den politiken. Jag är tvångssteriliserad på grund av svensk politik. År 2008. Bara så att ni vet.

Jag föreläser också om HBT- och, inte minst specifikt, om transfrågor. Jag är väldigt aktiv som aktivist inom det området också. Jag gör mycket mer än att bara kritisera FRA-lagen. Och jag arbetar även som stödperson för människor som ska genomgå könskorrigeringar.

Jag ligger bakom ett framväxande internationellt projekt kallat The International Trans Identity Project, som syftar till att ge människor med en transproblematik stolthet, trygghet och en känsla av identitet och samhörighet. Som ska stärka dem, ge dem förebilder och korrekt och uppdaterad tillgång till information, stöd, forskning, vårdresurser och liknande. Där finns förgreningar i Peru, England, USA, Kanada, Danmark, Ryssland, Philippinerna och ett flertal andra länder.

Jag spelar sällan smått. Och bestämmer jag mig för att göra något, så gör jag det. Oavsett om jag tillfälligtvis får medial draghjälp av än den ena eller än den andra aktören. Jag samarbetar, bygger nätverk, föreläser, argumenterar och ser till att aktivt arbeta för min ståndpunkt. Och jag är, förlåt mig nu för att jag säger det här, fruktansvärt bra på det jag gör.

Bortsett från det faktum att jag just nu är fullkomligt utbränd och dessutom har tusen saker att ta hand om privat. En stor orsak till att den här stjärnan just nu tar litet välbehövlig semester, egentligen, från hela cirkusen. Men skapade jag Svart Måndag på uppdrag av någon annan än mig själv? Knappast. Jag såg att behovet fanns och jag agerade. Jag tycker resultatet blev helt ok. Inte sant?

Svart Måndag skapades som en gemensam grund att stå på för de partier som traditionellt har svårt att arbeta tillsammans. Nätverket såg till att sammanföra parter som annars skulle haft svårt att stå sida vid sida. Ingen organisation stod bakom oss. Svart Måndag skulle stå bakom som en neutral aktör som gav en möjlighet att samarbeta även där ingen annan grund fanns för samarbetet än just FRA-frågan.

Visst fanns det intresse hos företag, pr-byråer och andra att driva frågan, och visst har de aktivt velat marknadsföra sin syn på det hela. Det finns säkert pengar inblandade här och där. Men jag har inte sett några. Rätt stora summor har jag snarare sett försvinna mellan mina egna fingrar under tiden. Mina och andra aktivisters. Men att påstå att partier eller ideella organisationer finansierats starkt av dessa byråer, eller att det fanns mörka spöken i garderoben som höll i trådarna och som betalade eller på annat vis övertygade mig eller någon annan om att göra det vi gjorde är nog litet grann att ta i så att sömmarna spricker.

En stor del av de kontakter jag har på olika håll har jag diskuterat med. Vänner, bekanta, affärskollegor och andra. Jag har aktivt nätverkat för att kunna göra det jag gjort. Självklart. Liksom resten av människorna i Svart Måndag.

Jag har samarbetat med StoppaFRA-lagen. Jag har samarbetat med Piratpartiet. Jag har samarbetat med samtliga ungdomsförbund, med Miljöpartiet, med Vänsterpartiet, med Feministiskt Initiativ, med Junilistan, med riksdagsledamöter från samtliga partier, med bloggare, med underbara människor som inte alls är involverade i politiken på något annat plan än just kring integritetsfrågorna och utifrån sin tilltro till kampen för mänskliga rättigheter. Jag har självklart samarbetat med ett flertal personer som aktivt arbetat för att riva upp FRA-lagen. Många av dem har ju uppenbarligen talat på våra demonstrationer. Duh!

Svart Måndag har agerat som en stark enhet skapad av privatpersoner från olika delar av samhället. Vi har varit en sammanslutning av människor som trott på det vi gjort och som beslutat oss för att inte sitta tysta, som valt att agera. Vi är grymt bra på det vi gör och vi har arbetat med andra som är otroligt duktiga på det de gör. Vi har givit en röst till organisationer som vi inte varit direkt kopplade till och vi har bundit samman dem med våra övriga kontakter och med de partier och organisationer som har kämpat vid vår sida.

Så var finns den stora nyheten? Jag kan tycka att artikeln är missvisande, men jag ska väl inte gnälla för högt. Den framställer ju mig och de andra bakom FRA-motståndet som rätt smarta och slipade individer och det är ju alltid trevligt. Jag vågar påstå att vi är det också. Men ingen av oss går under epitetet marionett. Det är vad jag vill få fram just nu. Ingen av oss är dum nog att låta någon annan styra våra åsikter. Ingen av oss är köpt. Ingen av oss engagerade sig av någon annan anledning än för att vi brann för det vi gjorde och för vår syn på mänskliga rättigheter, övervakningssamhället, integritetsfrågorna och vår vilja att förändra och förbättra världen.

Och det kommer vi nog att göra länge än.

Vänner! Vi ses på barrikaderna!

Det var en stund sedan jag kikade in sist, men jag har inte glömt er

Hej,

Eller hur man nu börjar ett inlägg när man varit borta i flera månader. Jag vet inte. Jag brukar vara duktigare på sånt här med att skriva än jag varit på sistone. Det brukar inte vara ett så stort problem för mig. Och framför allt brukar jag inte behöva oroa mig över en fruktansvärd massa människor som vill läsa allt jag skriver och som kommer tillbaka dag och ut och dag in för att se om jag uppdaterat mitt liv och mitt politiska och aktivistiska tokeri vidare.

Det har varit litet mycket, kan man väl säga. Inte minst på det personliga planet har det varit stressigt, jobbigt, panikartat, ofta rätt smärtsamt och ganska förvirrande. När hösten och vintern drog in över oss, var jag liksom överhopad av saker och ting och jag har tvingats inse att jag behövde ta en liten paus. Det blir väl så ibland, antar jag.

Jag måste säga att jag är jätteförvånad och glad över hur många av er som troget har fortsatt släpa er hit dag ut och dag in för att kika om jag skrivit någonting mer. Någonting nytt. Och så har jag inte gjort det, men besökssiffrorna har ändå varit riktigt höga. Att ni orkar och att ni står ut!

Blir glad av det och kan ibland känna dåligt samvete över att jag inte varit här och plitat på en stund. Att jag hållit mig borta och liksom tagit hand om mig själv snarare än att skriva elaka påhopp på världens alla övervakningsmonster, hbt-hatare, tvångssteriliserare och så vidare.

Jag har faktiskt känt ett sting av dåligt samvete varje dag jag inte skrivit något. Det har varit värst på morgnarna, när man sitter där och ska börja med att planera sin nya dag. Men jag har ju inte menat att svika er alla därute. Jag har bara inte hunnit eller orkat. Men jag kommer tillbaka. Jag lovar! Jag ska bara lära mig andas först.

För den som verkligen är sugen på att följa vad som händer sådär vid sidan av politiken och alla sådana dumheter, så har jag ju faktiskt en rätt mycket privat blogg som legat och dammat ett tag. Den jag började hela bloggäventyret med en gång i tiden. Men den är också hemskt privat.

Jag har i alla fall funderat litet grann på att öppna upp den igen och kanske börja skriva litet mer där, eftersom det är vad jag faktiskt känner att jag behöver allra mest just nu. Att få skriva av mig och tänka på allt det där som berör mig rakt in i hjärtat just nu.

Det finns en risk att det blir litet för mycket puss och snusk, science-fictionreferenser, shoppingäventyr, blåhjärtade nattreflexioner, operationsberättelser och andra jobbiga dumheter därborta, men det står er helt fritt att läsa det ändå i så fall.

Vart den finns? Men snälla nån, nånting får ni väl ändå göra själva. Ni får väl googla eller söka eller nånting. Ni hittar den nog, ska ni se. Om ni verkligen vill och sådär ändå.

Hur som helst. Privata tankar kanske inte hör hemma på en mer politiskt inriktad blogg och jag vill litet grann dela upp det. Men kan Federley, så kan nog jag också. Och jag är inte direkt känd, normalt sett i alla fall, för att vara vidare blyg av mig, så... Därför får vi se hur mycket jag skriver här just nu. Och hur mycket mer jag eventuellt skriver... därborta.

Har tagit en liten break från det där politiska ett tag, men kommer ägna mig så mycket mer åt att vara privat och mig själv och allt det där. Det är orsaken till att jag varit så fruktansvärt hemlig sista tiden.

Av tusen orsaker. Dels för att saker har hänt som påverkar mig väldigt starkt och som gör att jag helt enkelt inte orkar just nu. Jag måste få läka först. Dels för att jag har tre stycken rätt tunga kirurgier att se fram emot under 2009. Det tar en stund att vänja sig vid tanken, och att faktiskt gå igenom dem och läka efteråt. Hur i hela friden ska det ens gå till?

Därför kommer jag att lämna bort en del av mitt politiska arbete till andra under en tid.

Nätverket Svart Måndag har en ny, vikarierande, ledare i Niklas Starow och kommer fortsätta kämpa för ett samhälle fritt från övervakningsvansinne. Liberati klarar sig nog alldeles förträffligt utan mig en kort stund. Men jag har inte lämnat er alla helt och hållet och jag lovar att jag kikar in då och då i alla fall. Jag kommer att gömma mig i skuggorna, smyga i korridorerna, peta och peka och plita överallt där jag kan sätta mina klåfingriga fingrar i kläm. Men kanske litet mer i skymundan än jag var under förra året.

Jag är inte van vid att vara i strålkastarljuset på det vis jag varit sista knappa året och jag har för mycket annat att tänka på för att orka med att vänja mig vid det och att dessutom klara av det som händer just nu - på alla andra plan i mitt liv. Jag är nog, helt enkelt, inte gjord för att vara någon sorts pseudokändis (alls, överhuvudtaget) och jag vill ibland bara få krypa in under mitt magiska bord som gör mig osynlig och få vara sådär okänd och hemlig och fri och grejer en stund. Sen, när det blir litet vår i tillvaron igen och jag känner mig starkare, så hoppar jag ut som en clown ur lådan och busar med er alla igen. Låter det bra? För mig låter det som en hit.

Det kan mycket väl hända att jag kommer hit och bråkar litet grann när jag irriterar mig särdeles på något igen. Men vid sidan av det, så kommer jag att ägna mig åt att bli hel och åt att växa som människa, som vän och sådär. Jag ska ägna en stund åt att lära mig fungera i tillvaron, smälta alla förändringar jag genomgått och genomgår, läka litet grann och försöka få litet styrsel på saker och ting. Det ska bli rätt häftigt.

Vill ni följa den sidan av mig, så är ni hemskt välkomna. Jag ska ta och fundera litet grann på det där med den mer personliga bloggen och kring vad det innebär att öppna upp den privata sidan av mitt liv litet mer för den som kanske får för sig att det kan vara häftigt, eller nåt ditåt.

Men håll ut. Vi kommer ses snart. Här, igen. Jag lovar.

Och så en hälsning om en riktigt varm och mysig God Jul till alla er därute

Jag vill förstås också skicka en riktigt varm och kärleksfull hälsning med en tillönskan om en God Jul till er alla därute.

Tack för allt och värme och omtanke och glädje till er alla.

Kram!

Amanda

En känga till Ratzinger!

Eftersom vi nu talar om sådana fantastiska saker som en känga till jul och litet mysig julstämning...

Vill härmed ge en liten rosafärgad känga med huggklor på åt vår kära påve Benedictus XVI.

Den lilla söta halvfascisten Ratzinger har varit ute och vädrat sig igen och tycks som vanligt inte förställa sitt varma hjärta så nämnvärt. I samband med sin julhälsning till världens alla katoliker har han med varmt sinne meddelat att homosexuella och transsexuella måste bekämpas lika livaktigt som vi ska bekämpa regnskogarnas förstörelse. Att bögar, flator och transor är ett enormt hot mot mänskligheten och att vi alltså ska förgöras - på ett eller annat vis.

Det värmer något enormt. Jag känner mig så älskad.

Som troende, transsexuell och bisexuell (med starka drag åt flathållet), tycker jag mig nog känna kärlekens vibbar från det katolska centrat för ren galenskap. Tack och lov att jag inte är katolik ändå... 

Det här är en skam för den sanna kyrkan och det är fruktansvärt att en påve kan få för sig att säga en sådan sak, som drabbar så många av hans egna medlemmar, hans egna troende undersåtar inom den kristna rörelsen. Alla ni katoliker därute. Ni har mitt medlidande och all min omtanke och kärlek.

Jag har, tillsammans med nätverket Liberati, nyligen påpekat fördelarna med att kyrkans makt över lag och lagbok ska skrivas bort. Att vi behöver ett sekulariserat och modernt samhälle nu mer än någonsin. Inte hade jag kunnat tro att påven skulle vara så himla vänlig att kort därefter visa för omvärlden hur otroligt rätt vi hade. Jag kanske borde skriva till honom och tacka.

Om du vill tacka påven för hans medmänskliga värme och för hans enorma förståelse för människan och den mänskliga naturen. Om du vill sprida litet värme gentemot Vatikanen och vår moderna frälsare, så skriv gärna hit.

Så... alltså. Till vår käre Pater Benedictus XVI. God Jul, din gamle räv. Din gamle Gollum... Jag visste vi kunde lita på dig. 

Kiss my pink vacuum cleaner!

En ny känga till våra välvilliga hackers därute

En ny känga till den eller de där som har fått för sig att det är jäkligt kul att hacka Svart Måndags hemsida litet nu och då. Att det inte rör sig om turkiska hackers är tyvärr rätt uppenbart. Och tyvärr innebär det att Svart Måndags arbete blivit lidande under den sista tiden. Det kostar privatpersonerna som står bakom Svart Måndag en väldig massa pengar. Från våra egna fickor. Från vår matkassa, från våra julklappsköp och semesterbesparingar.

Det kostar oss arbete. Det kostar oss tid. Tid som vi skulle kunna lägga på att slå tillbaka mot övervakningssamhället som kommer allt närmre. Vad de här, förmodligen, småpojkarna tror sig kunna uppnå genom att bevisa för omvärlden genom att visa att ett övervakningssamhälle faktiskt behövs och är rätt väg att gå - det förstår inte jag.

Förmodligen är det en grupp människor som fått för sig en jäkla massa dumheter om mig eller om någon annan inom Svart Måndag och som har fått för sig att det coolaste och tuffaste en småpojke kan göra är att attackera en av de största organisationerna som arbetar mot övervakningssamhället - för att de då tycker att de arbetar mot övervakningssamhället...

Jag har alltid motsatt mig sådana där motsägelsefulla uttryck som "Military intelligence", men ibland undrar jag om inte motsägelsefullheten är än större bland de som inbillar sig att de slåss för ett fritt samhälle.

Välkomna till listan över mina framtida starkaste kandidater till Darwin Awards! Ni platsar där och jag måste säga att det värmer att ni tycker det är värt att skjuta er själva, er framtid och er frihet i foten bara för att komma åt Svart Måndag och, eller, personerna som står bakom.

Den dagen vi har ett fullt utvecklat övervakningssamhälle som gör att ni inte kan gå på muggen ifred och då varje steg ni tar övervakas, varje ord ni säger analyseras och sätts in i sammanhang - den dagen hoppas jag ni är stolta över era tilltag idag och under hösten 2008. Jag hoppas ni mår bra då och verkligen hyllar det nya samhälle ni arbetade så aktivt för att skapa och stötta.

God Jul!

Angående FRA 2.0 och litet annat smått och gott nu inför julen.

Det är ju tydligen jul, har jag hört någon viska om. Det innebär en massa pysslande och stojande och middagar med familj och vänner. Det har inneburit julstädning som slutade med att min dammsugare först gick och dog, sedan startade igen - kastandes omkring sig ett stort moln av svarta sotflagor. Det kan inte vara riktigt nyttigt. 

Så istället för att helt sätta mig in i FRA 2.0 och förtydligandet av de 15 punkterna, tycks jag haft en del annat att göra. Kan meddela att jag numera är stolt ägare till en ny, söt och rosa dammsugare. Reaktionen från omgivningen var dräpande. Med även en rosa laptop och så vidare, tycks det att jag kan komma att råka ut för diverse kommentarer under det kommande året om att jag alltmer börjar likna någon form av Hello Kitty. Jag får bjuda på det. Hellre katt än mycket annat. Och hellre hej än hej då, kanske.

Men jag har alltså ännu inte hunnit gå igenom eländet med FRA ordentligt och måste be att få återkomma. Strax, snart, så snart som möjligt.

Andra har dock börjat litet grann: ScaberNestor, Mark Klamberg, JensO, Akademiska Synpunkter, Svensk Myndighetskontroll, FarmorGun, MinaModerataKarameller

The Privacy Advocates

En liten hälsning nedan från våra vänner inom det internationella nätverket Freedom Not Fear. 

Dear Privacy Advocate,

Following the launch of Colin Bennett's latest book The Privacy Advocates:
Resisting the Spread of Surveillance, which is dedicated to those of you
who ave mobilized when new surveillance practices have emerged, we have
developed a website designed to bring together the global privacy advocacy
Community.

The website is intended to facilitate communication between advocacy
groups, researchers and other people in the wider community. Identifying
your organization as an important member of this network, we have taken
the liberty of including you in our database.

We are addressing this email to you, in order to invite you to check out
our site at: http://www.privacyadvocates.ca/

If you have any questions or issues which you would like to address with
us, we look forward to your comments. We are confident this website can
contribute to the privacy advocacy community, and therefore, we hope that
you encourage other privacy advocates to include their information in the
site.

Warm regards,

Pablo Ouziel
Research Assistant to professor Colin Bennett

Svart Måndag demonstrerar igen

Nu drar Nätverket Svart Måndag ut på gatorna igen. Det är den 10 januari 2009 som demonstrationen "Stoppa Övervakningssamhället" arrangeras i Göteborg.

Övervakningssamhället? Vad är det egentligen? Det är ju jättestort och gigantiskt och känns bara sådär lagom farligt, flummigt, konstigt, avlägset. Men så är det ändå så himla nära. Ändå sker det ju just nu. För dig och för mig och för alla andra. I Sverige, i Europa, i världen som helhet. Det är en gigantisk samhällsutveckling som berör hela vår vardag och allas våra liv då vi blir allt hårdare bevakade och då vi ska skyddas för oss själva och vi knappt får dricka ett glas vatten utan lov och utan att registreras på ett eller annat vis.

Svårt att demonstrera mot något sådant, förstås. Det blir så himla märkligt och så just....flummigt.

Men om vi nu ska fokusera litet grann...

Jag och Nätverket Svart Måndag vill protestera därför att:

1. Vi vill påminna om att FRA-lagen genomförs oförändrad den 1 januari och att vi fortfarande inte har klara besked om hur tilläggen och ändringarna i lagen kommer att se ut när de väl genomförts. Vi vill påminna riksdag, regering, utredare och andra om att vi fortfarande bevakar FRA-frågan och att vi inte har glömt den på något plan. Vi vill påminna om att detta måste bli bra om vi ska sluta bråka en dag.

2. Vi vill med allra största styrka ta avstånd från Datalagringsdirektivet som är på gång. Vi kan inte gå med på att Datalagringsdirektivet genomförs, då de få förbättringar vi trots allt fått igenom kring FRA-lagen kommer att fullständigt sopas undan av DLI. Det får inte hända!

DLI kommer att bli en oerhörd stridsfråga om det genomförs. Vi kommer inte att böja oss på något vis i denna frågan!

3. IPRED. Ja, vad ska vi säga. Många har slagit mig över munnen och stoppat märkliga ord i det rätt slitna gapet på mig kring den här frågan. Jag har sagt såhär: Jag tycker inte det finns något moraliskt eller lagmässigt fel i att skydda upphovsrätten och jag tycker inte att det är fel att vilja ha betalt för nedlagt arbete. Det vill vi alla. Däremot kommer jag aldrig acceptera privat polisverksamhet eller registrering av oskyldiga för att kunna fälla ett litet fåtal. Jag tror inte heller på en massjakt som kan komma att inbegripa åtminstone en tiondel av det svenska folket. Där sätter jag ner min fot och så tänker jag fortsätta göra. Inom Svart Måndag finns såväl mer benhårda som mer mjukfotade kritiker till IPRED-lagen. Nu har jag återigen förtydligat vart jag står och jag kommer med Svart Måndag i allra högsta grad fortsätta kämpa för att vi ska undvika alla former av rättsövergrepp via nätet eller utanför. Svart Måndag kommer aldrig acceptera övervakning och registrering av oskyldiga för att jaga de skyldiga få. Ja, det innebär att jag är och har varit emot IPRED, även om jag är det på juridiska och människorättsliga grunder, snarare än för att jag är för fildelning i sig. Det är två helt och hållet skilda ting i mina ögon och ska så också vara.

4. ACTA. Ja, vad ska man säga? Om det finns något jag ogillar så är det just kontroll av människor, integritetskränkande åtgärder för att jaga än den ena och än den andra. Jag kan inte tolerera att jag inte ska få föra min laptop över gränsen, att jag inte ska kunna se på mina köpta DVD-skivor i Sverige om de är importerade från USA eller att internetleverantörer (återigen) ska kontrollera vad jag eller någon annan gör på nätet. Jag vill fortfarande inte ha nätpolis i den mening ACTA innebär! Jag kan acceptera att vi måste ha någon form av reglering och kontroll av tyngre brott över internet. Det är tyvärr nödvändigt utifrån den utveckling vi sett under lång tid, där internetbaserad brottslighet har ökat rätt kraftigt och blivit tämligen förslagen. Men jag kan inte accceptera kontroll av människor på det vis som ACTA innebär. Det är inte rimligt. Det saknar proportion till nyttan. Det är ovärdigt ett demokratiskt samhälle. Även här måste vi agera.

Personligen kommer jag även att tänka på en del andra bitar i samband med 10 januari.

Jag kommer att tänka på PKU-lagen. Jag kommer att tänka på de digitaliserade viseringssystemen i kollektivtrafiken. Jag kommer tänka på bloggcensur, rätten till privat konversation i samband med bikt, kontakt med psykologer, läkare, stödlinjer och liknande. Jag kommer tänka på den ökande självcensuren i världen. Och det finns ännu många fler bitar av samhället som inskränks på ett otroligt fult och otrevligt vis.

Alltså!

Upp på barrikaderna igen. Demonstration i Göteborg 10 januari.

Samling klockan 13.00 på Gustav Adolfs Torg för att därefter tåga till Götaplatsen.

Arrangörer:

• Grön Ungdom
• Liberala Ungdomsförbundet
• Miljöpartiet
• Nätverket Svart Måndag
• Piratpartiet
• Ung Pirat
• Ung Vänster
• Vänsterpartiet

Kontaktpersoner:

  Kalle Vedin (pp), 0704092636, kalle.vedin@piratpartiet.se
  Johan Zandin (v), 0737 534870, johan.zandin@vansterpartiet.se
  Moa Granqvist (luf), 0763076260, moa.grankvist@liberal.se
  Joakim Larsson (gu), 0703408389, joakim.larsson@mp.se
  Niklas Starow (nsm), 0703669861, niklas_starow@hotmail.com 

Luciapojkarna

Det här med alla pojklucior har tydligen hamnat riktigt ordentligt på tapeten i år. Tänk att det ska vara så himla farligt. För bara en kort stund sedan... då, på den tiden då jag växte upp, så ansågs det vara sött. Och tjejer hade inga problem att vara stjärnflickor och alla kunde vara tomte och pepparkaka. Lucia som pojke var liksom inget märkvärdigt. Men i ett land som blir alltmer konservativt, alltmer religiöst högdraget, alltmer reaktionärt borde vi kanske inte vara förvånade?

Well... I ett land där vi fortfarande tvångssteriliserar (snart kallar vi det visserligen för tvångskastrering, vilket säkert är mycket bättre) transsexuella och där man som transperson inte kan byta namn på sina bankkonton på två månader efter att ny juridisk person är fastställd är det föga förvånande att det ska vara så jäkla märkligt hugget i sten.

Men konstigt nog fungerade det med pojkar som lucior redan på sextiotalet. Liksom under det flummiga sjuttiotalet. Men också hela vägen in på nittiotalet var det en non-issue. Sedan hände något...

Helt plötsligt är det farligt att vara könskrigare, heter det. Helt plötsligt ska det vara fullkomligt omöjligt att tänja på de inrotade gränserna.

Vi har ett regeringsledande parti som slåss med salongsnazister om rösterna och vi tror att vi lever i en demokrati. Det kanske vi gör förresten. Men den demokratin är enbart reserverad för några få. Numera är det farligt att stå litet vid sidan av normerna och samhället. Numera är det 30-tal som stinker i det här landet. Ändå vågar inte ett enda etablerat parti ta upp kampen. 

Jag har utmanat de politiska partierna förr. Jag har skrikit och gapat här på bloggen. Jag vet att såväl riksdagsledamöter som ungdomsförbundsordföranden läser det jag skriver här. 

Men inte en enda person, inte ett parti eller ungdomsförbund, har verkligen vågat ta på sig utmaningen. Eller också är det inte viktigt nog.

Vart tog det varma, liberala och demokratiska Sverige vägen? Det land som slogs för de mindre grupperna. Som kämpade för mänskliga rättigheter?

Är det inte dags att ni antar utmaningen? Jag vänder mig direkt till er, återigen. Ber er att plocka upp handsken. Vem vill bli könsöverskridarnas riddare och förkämpe?

Snälla ni... låt mig nu inte börja skämmas.

Intressant.