Ibland blir jag bara rädd...

Som när den amerikanska kristna högern får tokspel än en gång och inte fattar hur otroligt moralistiskt inskränkta och vidrigt korkade de kan vara. Det går emot mina principer att kalla en hel grupp för korkad normalt sett, men ibland kan jag bara inte låta bli. Ni får leva med det om ni nu tänkt läsa den här bloggen en stund.

Men när tankesmedjan Rand Corporation får för sig att påstå att hångel och sexscener i tv-serier leder till ökad risk för att tonåringar blir på smällen kan jag bara skratta...

Jo, och med tanke på att de är så otroligt involverade, själva, i kampen för rätten att bära vapen helt fritt och dessutom inte har några problem att promota actionfilmer med excesser i mördande och massakrer...? Jo, men man måste stödja vapeninsdustrin. För där finns det gott om investerade pengar... Jösses!

Men om vi nu ponerar att det stämmer... Ingen som tror att tonåringar klarar av det där med sex, kåthet och upptäckarlusta alldeles på egen hand? Ingen som tror att hormoner, kärlek, alla partyn man går på och allt annat runtomkring har någon del i det? Att det liksom kommer sig naturligt för de flesta? Att sex faktiskt är naturligt? Att det inte är så jäkla konstigt att ungdomar har sex?!

Jaja... Jag väntar mig bara att det ska börja viftas med plakat om att tv-sex ska förbjudas helt för att vara säker på att det inte ska leda till en kraftig framtida boom av jungfrufödslar. För det är ju uppenbart att det räcker att titta på sex på tv för att magen ska börja växa...

Ungefär som jag funderade på, när jag var liten, huruvida jag skulle bli gravid om jag råkade sitta bredvid en pojke... (Jo, jag var övertygad om att jag var en liten tjej hela vägen från treårsåldern - att det sedan tog ytterligare 27 år att förklara det för resten av världen, och få rätt - det är en annan sak).

Pingat på intressant.

För att det känns så uppenbart...

Kommer sitta och kämpa för att hålla mig vaken så länge som möjligt inatt. Och förmodligen ha en fruktansvärt ruff onsdag då jag får betala igen det i hög grad efteråt. Men ska vi nu prata valvakor, så finns det få val som för världen varit så vansinnigt viktiga som det val som amerikanerna går till valmaskinerna för inatt svensk tid. 

Detta är ett historiskt val. Det är en enorm sensation att amerikanerna släpper fram en afroamerikansk kanditat till en sådan här chans. Det är så fruktansvärt mycket på tiden, tycker jag. Och det var väldigt nära att vi i Obamas ställe hade Hillary Clinton, vilket också onekligen hade varit en enorm sensation. Coolt att det äntligen sker ändå, även om det borde varit självklart för länge sedan! 2008 är fortfarande ett spännande och historiskt år, tycker jag. På många vis.

Vi har en vicepresidentkandidat som är kvinna också. Eller... Jo, det är hon väl, men jag undrar ibland just vad hon är. Mest för att hon inte verkar ha särskilt mycket koppling till stora delar av mänskligheten och till den här världen, men jag vet ju vad religiös indoktrinering kan göra med en människa och jag kanske inte borde vara för hård mot Palin heller. Jag bara... undrar hur världen skulle se ut med den människan som president. Och hur en människa med McCains erfarenhet överhuvudtaget kan komma på tanken att välja henne som sin kandidat för VP-posten. Det går inte ihop. Och det är jäkligt skrämmande. 

Religiösa fundamentalister som är beredda att ställa till ett helsike för resten av världen bara för att de inte vet bättre och som inte har en susning om vad som händer utanför 50-skyltarna bör kanske inte nödvändigtvis sitta som ledare för en sådan enorm statsmakt och militär styrka som USA's. Speciellt inte i tider som den här, med krig, fördomar, islamofobi, depressioner och så mycken annan otrygghet i världen. Det går faktiskt inte att ha en ledare för "världens första demokrati" som är så obotligt jäkla urkorkad som Palin ändå tycks vara. Jag litar faktiskt inte på Palin för fem öre. Och därmed inte heller på McCain.

Det finns bara en kandidat jag kan tänka mig vinner det här valet och alltså bara en jag kan stå ut med som vinnare. Det finns just nu bara Obama. 

Antar att Obama kan komma att dels få ett par extra röster för vad som hänt under natten svensk tid, men framförallt hoppas jag att han inte kommer att ge upp och lägga ner nu. Att han fortsätter att kämpa in i det sista, även om förlusten av Obamas mormor säkerligen var en ordentlig chock för honom och för familjen. Oavsett mitt eget politiska ställningstagande är sådant aldrig kul när det händer. Jag vet, för jag är rädd att jag snart sitter där själv.

Alltså all omtanke till Barack Obama efter förlusten, och samtidigt alla lyckönskningar inför den snart påbörjade röstningen.

En liten gnutta omtanke kanske det republikanska lägret kan unna Obama efter detta... Vore det inte litet sjysst att lugna ner krigföringen och alla fåniga terroranklagelser och allt vad det är? Det kanske är dags att vakna upp och känna doften av morgon på något vis. Även om de väl vet att det kommer kännas som allt annat än morgon för dem när de vaknar efter valdagen. Men det är dags att inse att den sortens extrema fånigheter de ägnat sig åt på sistone inte fungerar i längden och att vi kanske är på väg in i en ny tid. 

Vi behöver inte mer fördomar mot andra folkgrupper (om det ens finns något sådant, vilket jag bara tycker är en osmaklig skiljelinje ändå), mot homosexuella, mot kvinnor som vill ha rätt till sina egna kroppar, mot andra religioner än den kristna (fastän att jag själv är troende kristen, så finns fortfarande en stor skepsis och frustration över stora delar av den kristna världen, är jag rädd), mot människor som bryter mot normer osv. Vi behöver inte ytterligare krigshets. Vi behöver inte kreationister utan koll på omvärlden som ledare för världens största vapenmakt. Vi behöver inte folk som tror att det går att slå resten av världen till tystnad eller vicepresidentkanditater som är så korkade att de inte uppfattar ett så uppenbart prank call som Palin utsattes för alldeles nyligen. Jo, för den biten borde vara rolig, men med tanke på omständigheterna är den bara rentav skrämmande. Väldigt, väldigt skrämmande...

Så... Jag kommer att hamna på en valvaka under kvällen nu och kan inte låta bli att hoppas på Barack Obamas valseger ändå. För de intelligenta och fria människornas skull. För liberalers och demokraters skull. För världens skull, då jag tror och hoppas att Obama uppbär en betydligt större sannolikhet att vi kan komma att få litet lugn och ro i världen, i världens oroshärdar, på aktiemarknaderna osv.

Nej, jag är inte naiv. Jag är fullt medveten om att de märkliga turerna med tveksamma krediter och mycket underliga turer kring banker och låneinstitutet pågick redan under Clinton, men fortfarande känns det som om jag inte litar på McCain och Palin nog när vi går in i en rätt skakig framtid där handlingskraft behövs såväl i USA som i resten av världen för att lugna den skakiga marknaden. Jag tror definitivt inte att McCain/Palin kommer att lugna oron bland HBT-personer i USA, bland kvinnorättsförespråkare, utbildningsförespråkare, bland världens ledare eller bland världens folk.

En modern tid behöver en modern ledare. En orolig tid behöver en stabil ledare. Jag upplever inte McCain som stabil. Jag upplever Obama/Biden som ett team som med litet tur ger oss en större möjlighet att gå in i framtiden tillsammans med USA och tillsammans med resten av världen. Det är viktigt, tycker jag.

Första rösterna har redan lagts, vid det här laget. New Hampshire... Det kommer bli ett svettigt och spännande dygn.

Kommer hålla tummarna för Barack Obama under valvakan inatt. Och jag kommer att vara tämligen sänkt när jag krälar in på dagjobbet imorgon vid halv nio eller så.

Jo, jag tycker faktiskt det här är ett intressant inlägg! ;-)

Background of the Transgender Day of Remembrance International Movement

The Transgender Day of Remembrance was set aside to memorialize those who were killed due to anti-transgender hatred or prejudice. The event is held in November to honor Rita Hester, whose murder on November 28th, 1998 kicked off the “Remembering Our Dead” web project and a San Francisco candlelight vigil in 1999. Rita Hester’s murder — like most anti-transgender murder cases — has yet to be solved.

Although not every person represented during the Day of Remembrance self-identified as transgender — that is, as a transsexual, crossdresser, or otherwise gender-variant — each was a victim of violence based on bias against transgender people.

We live in times more sensitive than ever to hatred based violence, especially since the events of September 11th. Yet even now, the deaths of those based on anti-transgender hatred or prejudice are largely ignored. Over the last decade, more than one person per month has died due to transgender-based hate or prejudice, regardless of any other factors in their lives. This trend shows no sign of abating.

The Transgender Day of Remembrance serves several purposes. It raises public awareness of hate crimes against transgender people, an action that current media doesn’t perform. Day of Remembrance publicly mourns and honors the lives of our brothers and sisters who might otherwise be forgotten. Through the vigil, we express love and respect for our people in the face of national indifference and hatred. Day of Remembrance reminds non-transgender people that we are their sons, daughters, parents, friends and lovers. Day of Remembrance gives our allies a chance to step forward with us and stand in vigil, memorializing those of us who’ve died by anti-transgender violence.

Note: This page was taken from http://www.rememberingourdead.org/day/what.html
The Remembering our Dead Web Project and The Transgender Day of Remembrance are owned by Gwendolyn Ann Smith, All Rights Reserved

Pingat på intressant.se.

Ett stort grattis till vännen Trollhare

Det har tagit lång tid för mig. Det har tagit lång tid för många andra. Men en av de som verkligen fått kämpa för att få sin diagnos avseende transsexualismen och som lidit alldeles för mycket under för lång tid är Trollhare.

Fina Trollis som verkligen är en underbar vän och som jag önskar allt väl. Nu har diagnosen satts och behandlingen kan äntligen börja. Den som kämpar kan verkligen nå hur långt som helst. Trollhare är ytterligare ett bevis för det.

Grattis, mannen. Du är så bra!

Inför Transgender Day of Remembrance

Ett litet fåtal av den senaste tidens offer för transhatet runtom i världen. Kika in och känn efter en stund.

Det är otäckt att vi inte hunnit längre än så idag.

Seminarier

Kommer att springa förbi bland annat Frihetsforum närmsta tiden. Men kan också komma att anordna en seminariedag eller två cirka 8-9 november i Stockholm. Vik de två dagarna för säkerhets skull. Information kommer inom kort.

Helheten i mig själv

Jo, det gick bra. Jag fick tillslut känna att det föll på plats. Helhet i mig själv. En underbar känsla och många pusselbitar som föll på plats, men ändå en rätt tung vemodighet som kanske har att göra med att det är svårt att veta hur man ska gå vidare. Och att döda av en del av sig själv som varit så intimt förknippad med en själv är väldigt tungt känslomässigt.

Jag är glad att en stor del av allt mitt arbete med mig själv äntligen är klart och att jag nu äntligen kan gå vidare. Att jag inte längre behöver må dåligt över att ha hamnat fel i kroppen, över att ha fel id och pass, fel namn, fel personnummer. Äntligen en möjlighet att kunna gå vidare och fokusera på att vara mig själv, vara fokuserad på viktigare saker som arbete och liknande.

Jag är verkligen tacksam över att ha nått såhär långt.

Rättsliga Rådet

Idag är det tänkt att jag ska stänga av telefonerna och hålla mig offline så mycket som möjligt. Detta är bara min dag. Min dag och den persons som kommer följa med mig och stötta mig under dagen.

Det är dags för den slutgiltiga fastställelsen då Socialstyrelsens Rättsliga Råd tar bladet från munnen och deklarerar att jag juridiskt sett är kvinna. Att min kamp och alla tuffa år officiellt är över. Ny identitet, nytt personnummer, nya kallelser till nya läkare, nya rättigheter, möjligheter, skyldigheter, förväntningar på mig och mitt sätt att vara.

Nu är leken över och det är äntligen klart, hoppas jag, när dagen väl är över. Håll tummarna för mig idag och tro på mig. Sänd mig en tanke.

Trots allt är det en väldigt stor sak i mitt egna liv och för min egen personliga del. Det är som att vända ryggen till en gammal vän, en tvilling, en bror, en del av mig själv och min själ. Samtidigt måste jag gå vidare, bli hel, bli fri.

Det är spännande, läskigt, otäckt, frigörande, underbart, nervöst och nervknäckande på många vis. Som ett bröllop, kanske. Eller som att föda ett barn. Man vet att inget kanske egentligen förändras, men ändå förändras verkligen just precis allt.

Återfödelse.
Skapande.
Frihet.
Hopp.

Tro på mig idag.

/Amanda

FRA-kampen - hur går vi vidare?

Det finns fortfarande frågor som behöver tas upp kring det arbete vi utfört och utför utifrån FRA-kampen.

Många har nu helt övergivit FRA och anser att loppet är kört (jag hör inte till dem), och andra har engagerat sig totalt i ACTA och fildelarjakten som regeringen nu ska påbörja. Jag tycker att det ur integritets- och rättssäkerhetssynpunkt är fullständiga vansinnigheter EU och den svenska regeringen sysslar med. Oavsett vad jag anser om fildelning (ska sanningen fram, så är jag tämligen dålig på att fildela av många olika skäl), så är det fullständig idioti att lämna över större befogenheter att agera polis till ISP'er och mediaföretag av olika slag än de befogenheter polisen själv har.

Det är vansinne att ge befogenheter att spara undan trafikdata för att jaga fildelare när vi redan konstaterat att det inte är ok att spara undan samma trafikdata för att jaga terrorister. Det står trots allt inte i proportion till brottet och det står inte i proportion till hotet mot allmänhetens integritet, vår rättssäkerhet och våra möjligheter och rättigheter till fri och obehindrad kommunikation.

Jag vill inte att kampen splittras upp och dör bort bara för att man nu, officiellt motvilligt, ska införa en lag som EU dessutom säger är frivillig. Det fungerar bra att skylla på EU för att införa denna lagen. Faktum är att jag är osäker på om ACTA kommer att genomföras. De övriga förslagen kan säkerligen göra det. Men problemet är att vi idag inte har en enad front mot de integritetshot och hot mot våra mänskliga fri- och rättigheter vi har framför oss.

Vi kan inte möta hotet mot vår demokrati och mot rätten till våra egna liv. Det är fruktansvärt illa.

Det seminarium Svart Måndag anordnar, tillsammans med ett par av våra politiska partier och ungdomsförbund, i november vill ta reda på vilken väg vi bör gå och syftar till att reda ut eventuella trassligheter så att vi kan agera gemensamt för att möta det hot mot våra grundläggande rättigheter som alltmer uppslukar oss.

Redan nu alltså en inbjudan till aktivister, partier, ungdomsförbund, intresseorganisationer och aktiva att diskutera tillsammans med oss kring vad som går eller inte går att göra. Att diskutera riktning och arbetssätt för att värna det samhälle vi varit så stolta över och som vi idag riskerar se förfalla till en nivå få av oss ens kan föreställa oss.

Kom och möt oss inför seminariet i november. Jag skulle tippa på att vi pratar antingen den 8 november, eller en helhelg den 8-9 november. Lokalen blir förmodligen ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

Pingat på intressant.se.

Transgender Day of Remembrance, samt Transdag på Huset

Efter att Europride 2008 lagt ett starkt fokus på transfrågor, inte minst på Pride House, och det varit en markant ökning av utrymmet för transfrågor i medierna de sista få åren börjar det bli dags att ta det en aning längre.

Förstås uppmärksammas Transgender Day of Remembrance även i år. Hur planerna ser ut konkret vet jag inte än, men att jag kommer att engagera mig på ett eller annat vis är uppenbart. Det gör jag för att uppmärksamma transpersoners situation i Sverige och i Världen idag. Jag gör det för att hedra minnet av de som fallit offer för transfobi och för de (ofta unga) människor som inte orkat med att hantera de problem och de fördomar de mött på grund av den situation de fötts in i.

Jag själv har inte haft en enkel tillvaro heller under åren. Det tog 13 år för mig att alls få en remiss till vårdteamet för transsexuella i Stockholm. Jag har fått tipset av psykologer att hoppa från Västerbron i Stockholm med hänsyn till mänsklighetens bästa (inkluderat ett erbjudande om hjälp). Jag och många med mig har utsatts för exempelvis diverse problem i skolor, på arbetsmarknaden och i den nuvarande och tidigare vänkretsen och familjen. Jag har levt under hot, sprungit gatlopp för nazister och upplevt en hel del som de flesta av er inte ens kan drömma om.

På tisdag är en stor del av min personliga kamp över. Då ska jag förhoppningsvis få det officiella beslutet från Socialstyrelsens Rättsliga Råd om att jag äntligen accepteras av staten som den kvinna jag alltid upplevt mig som. Det har varit tungt, smärtsamt, sällsamt och underbart på en och samma gång att gå igenom vad jag gått igenom. Men att jag skulle behöva vänta så länge på hjälp från det svenska vårdsystemet som jag gjorde är fullkomligt orimligt.

Än idag skadas många för livet av samhällets fördomar. Än idag saknas verkliga förebilder för unga transpersoner. Än idag avslutar mer än hälften av alla transsexuella unga sitt liv för sin egen hand utan att ha uppnått sin 30-årsdag.

Det är inte ovanligt idag att arbetsgivare hotar anställda transpersoner, eller att människor med någon form av transidentitet har svårt att få någon form av arbete. Än idag diskrimineras den här gruppen av olika skäl och på många olika vis inom vården.

Samtidigt händer mycket nu. Vi har sett att människor med den här typen av identitetshistorik kan arbeta på mycket hög nivå inom näringslivet, kan åstadkomma fantastiska saker på det politiska planet, kan agera som mycket kompetenta kirurger, konstnärer, musiker osv. Det händer något. Men det går för långsamt. Vi har långt kvar innan transidentiteter blir lika accepterade som exempelvis sexuell läggning gentemot det egna könet.

Detta hoppas jag på inför framtiden:

• En snabbare och smidigare (lättare) väg till kompetent vård i Sverige och utomlands - vi har en lagstiftning som garanterar utredning och vård av transpersoner inom landet och garanterar remiss till vårdteam för behandling av transsexuella, men de flesta får arbeta i många år för att ta sig förbi den allmäna vården och öppenvården innan de kommer fram till behörig och utbildad vård
  
• Ett stopp för diskriminering inom vården, skolan och näringslivet (inkluderande en skärpning av lagstiftningen gällande samtliga diskrimineringsbrott mot samtliga transkategorier)
• En anpassning av svensk lag och vårdgång till de regler som gäller i övriga världen för vård av transsexuella och intersexuella (enligt Harry Benjamin Standards of Care och de rekommendationer som WPATH har fastslagit)
  
• En förbättrad vårdgång som är bättre anpassad till individuella förutsättningar och önskemål från patientens sida
  
• En könsneutral namnlagstiftning
• En könsneutral äktenskapslagstiftning
• Ett stopp för tvångssterilisering och kastrering av transsexuella och intersexuella inom landet (jodå, vi har fortfarande en lagstiftning som kräver tvångssterilisering av just den här gruppen i Sverige år 2008)
• Ytterligare ekonomiska satsningar på att förbättra kirurgi och annan vård för transpersoner (inte minst för att åstadkomma vettiga kirurgiska resultat för transsexuella killar, vilka idag har oerhörda problem att kunna fungera intimt, sexuellt och i vardagen på grund av att teknologin för att skapa nya manliga genitalier inte hunnit långt nog)
• Ett upphörande av alla normativa fördomar som säger att man inte har rätt att vara en framgångsrik, offentlig eller lycklig människa som lever sitt eget liv utan att gå med på att skambeläggas eller gömmas undan på ett eller annat vis

Jag vill förstås även att Stockholms Läns Landsting ändrar sin inställning till exempelvis epilering av hår för transkvinnor i samband med könskorrigering.

Att man idag tvingar kvinnor att, trots att de lever som kvinnor sedan länge, acceptera att gå med helskägg under 3-4 års tid, riskera nervskador, ärrbildningar och dylikt på grund av att man använder föråldrad epileringsteknik är inte ok.

Kvinnorna ska alltså använda sig av en oerhört smärtsam teknik som innebär att de dessutom tvingas gå med helskägg i många år, trots att de i övrigt lever i sin verkliga könspresentation sedan länge. Detta trots att tekniken är dyr - oftast i storleksordningen flera hundratusen kronor. Den kräver också flera behandlingar i veckan, vilket omöjliggör ett normalt arbetsliv och i vissa fall även studier. Vi pratar hundratals och åter hundratals behandlingar.

Alternativet, IPL, kostar inte ens en tiondel (cirka 10-20.000kr) av den ovan nämnda summan (100.000-300.000kr), kräver 10-12 behandlingar a 15 minuter under oftast mindre än ett års tid. Kvinnan kan under tiden leva som vilken annan kvinna som helst - det vill säga "slätrakad" och utan större risk för några som helst skador. Behandlingen är ung och anses av SLL vara oprövad, men samtliga studier och resultat hittills idag visar på gott och väl lika goda resultat ur epileringssynpunkt som för den äldre elektrolystekniken.

Samtliga övriga landsting använder idag IPL på ett eller annat vis, visserligen i skiftande omfattning, för att behandla transsexuella kvinnor. Inom Stockholms Läns Landsting säger man kort och gott nej - för så har man aldrig gjort förr...

En bra förklaring? Finns det någon rimlig logik i den förklaringen, så får någon gärna skriva hem och berätta om det.

Själv blev jag erbjuden att få diverse antidepressiva och lugnande medel utskrivna för att kunna hantera 3-4 år av konstant smärta, svullnader, diskriminering, hotfulla situationer på stan, en förstörd karriär, en förstörd politisk karriär osv. På grund av att man ville kasta pengar i sjön och använda en uråldrig teknik enbart av hävd.

Så det finns mycket att göra för transsexuella och för andra transidentifierade personer inom landet idag. Vi ligger efter resten av världen idag. Det är dags att ta ett steg framåt.

Missförstå mig rätt nu. Det finns stora delar av den svenska vården som fungerar riktigt, riktigt bra, men ingen kedja är bättre än dess svagaste länk och det finns saker som verkligen måste fungera om vi någonsin ska kunna slå oss för bröstet och hävda att vi alls har en vård av transsexuella i det här landet som är värd namnet och som inte diskriminerar, skadar och skapar grogrund för allvarlig depression, utslagning, självmordsförsök och liknande. Vi har varit en underprioriterad grupp alltför länge. Att jag är en av väldigt få transpersoner som någonsin varit stark nog att slå mig in i politiken och göra det på ett vis som fortfarande härrör till kompetens snarare än till någon form av freakshowföreställning i omvärldens ögon är verkligen ingen slump. Än idag lever sådana fördomar kvar och som transperson måste jag alltid bevisa mig själv minst tjugo gånger mer än någon annan.

Helt enkelt: Det sista tabut måste falla och vi behöver och kräver vår rätt till vård, utbildning, arbete, respekt, integritet och värdighet på samma villkor som alla andra.

Själv har jag drivit de här frågorna ett tag nu. Jag kommer fortsätta göra det, vid sidan av mitt engagemang i Svart Måndag, och på andra håll. Jag börjar med att uppmärksamma Transgender Day of Remembrance.

Och jag kommer självklart även att delta, förmodligen bland annat som föreläsare, under transdagen på RFSL i Stockholm den 22 november. Dagens aktiviteter pågår mellan klockan 11.00-18.00.

Välkommen!


Pingat på intressant.se.

FNF2008 || Sammanfattning

Det var en väldigt bra dag, trots regnet. Jag måste säga att det blev en lyckad dag och att vi fick förhållandevis bra uppslutning med tanke på att vädret var oerhört risigt, och fastän media totalt ignorerade eventet på grund av att FRA-frågan anses vara en död sten. Och även om en del andra inte uppfattat vad FNF faktiskt handlar om och därför inte dök upp.

Ironiskt nog bestod tomrummet till stor del av personer och organisationer som hävdat att debatten dött alldeles för tidigt, som efterlyst fortsatta diskussioner och som hävdat att Svart Måndag på något vis skulle ha givit upp kampen utan anledning. Jag vågar påstå att så inte är fallet och att vi i allra högsta grad fortfarande lever i högsta välmåga. Det gör även vår kritik mot övervakningssamhället.

Talarna var, i vanlig ordning, helt otroliga. Vi gjorde ett par ändringar i talarordningen inför öppnandet och Mark Klamberg inledde dagen.

Tyvärr nåddes vi av sena återbud från Erik Laakso (S), Alexander Bard (Liberati), samt Linnéa Sjögren (F!). Vi fick hälsningar från Muf och Cuf som önskade att de kunde ha närvarat men där de presumtiva talarna tyvärr var dubbelbokade. Ung Vänsters förbundsstyrelse satt i möten hela dagen, men tog sig ändå tid att med vimplarna i vädret dyka upp på sluttampen (i stort sett mangrant) för att visa sitt stöd. Det är så snyggt gjort och så mycket av en tydlig gest för deras stöd som det någonsin kan bli. Det var mycket uppskattat.

Jag vill förstås även tacka Kalle Larsson och Vänsterpartiet som nu i samband med våra två senaste demonstrationer har ställt upp oerhört mycket med logistik och ljud. Vänsterns engagemang är fullkomligt otroligt och de ska ha all cred för det.

Talarlistan som den såg ut i slutändan:

Amanda Brihed (Svart Måndag, Liberati, Mp)

Linda Nordlund (Integritetsansvarig i förbundsstyrelsen, Luf)

Johan Norberg (Fristående liberal, tidigare Timbro)

Kalle Larsson (Riksdagsledamot, Vänsterpartiet)

Maria Ferm (Språkrör, Grön Ungdom)

Mark Klamberg (Jurist, doktorand i folkrätt, Folkpartiet)

Emelie Felderman (Språkrör, Unga Rörelsehindrade)

Max Andersson (Riksdagsledamot, Miljöpartiet)

Seluah Alsaati (Ordförande, Ung Vänster Stockholm)

Michael Gajditza (Svart Måndag, Svensk Myndighetskontroll)

Efter torgdemon på Mynttorget hade vi en stunds diskussioner på Café Gråmunken, varvid en hel del intressant diskuterades. En del av det kommer jag förstås att skriva om här under den närmsta tiden. Jag är glad över att Jens O dök upp, förstås, och även ett par andra väldigt engagerade aktivister.

Nu fortsätter vi vårt arbete, bland annat med seminarium och eventuellt föreläsningar i början och mitten av november. Det lutar åt att vi försöker anordna detta på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm.

Vi diskuterar även en tyst demonstration eller manifestation på Stortorget i Stockholm den 5 november under kvällen. Ett hav av ljus och marschaller för att återigen belysa ljuset, framtiden och vår vilja att inte ge upp vår demokrati, integritet och våra mänskliga fri- och rättigheter.

Håll utkik. Det kan hända rätt mycket här närmsta tiden.


Pingat på intressant.se.

FNF2008 || Den slutgiltiga talarlistan

Nätverket Svart Måndag anordnar tillsammans med politiska partier, deras ungdomsförbund och ett antal övriga organisationer en demonstration på Mynttorget, intill Riksdagshuset, lördagen den 11 oktober, mellan kl 14-19.

Exakt program och talarlista har varit oklart i det sista på grund av inte minst den berömda höstsnuvan som ställer till det för oss och våra gäster, men vi kommer att kunna erbjuda ett antal kända namn.

14.00 Amanda Brihed (Svart Måndag, Liberati, Mp)

14.15 Linda Nordlund (Luf)

14.30 Johan Norberg (Fristående liberal, tidigare Timbro)

14.45 Kalle Larsson (V)

15.00 Linnéa Sjögren (F!)

15.15 Maria Ferm (Grön Ungdom)

15.30 Mark Klamberg (Fp)

15.45 Emelie Felderman (Unga Rörelsehindrade)

16.00 Max Andersson (Mp)

16.15 Seluah Alsaati (Ung Vänster)

16.30 Michael Gajditza (Svart Måndag, Svensk Myndighetskontroll)

Tyvärr har vi även fått ett antal sena återbud från ett flertal medverkande på grund av den härjande snuvan.

Det kommer även att bjudas en mer öppen debatt för de deltagare och besökare som är intresserade.


Detta evenemang är en del av en stor internationell manifestation mot övervakningssamhället och de allt större intrången i privatlivet. Svart Måndag samarbetar här med det tyska medborgarrättsnätverket AK Vorrat, som via sina samarbetsorganisationer anordnar liknande fredliga protestaktioner i de flesta europeiska huvudstäder, samt Washington DC denna dag. Även i Argentina, Guatemala och ett antal andra länder arrangeras Freedom Not Fear.

Nätverket Svart Måndag är ett partipolitiskt obundet nätverk och en paraplyorganisation för alla personer som känner att våra politiker har fråntagit oss våra fri- och rättigheter genom den mycket uppmärksammade FRA-lagen.

Nätverket Svart Måndag arbetar för att upphäva lagen, och alla andra förslag som inskränker det svenska folkets fri- och rättigheter, vår integritet och vår rätt till en fungerande demokrati.

FNF2008 || Talarlistan

Nu ser det ut som om vi kommer att få sällskap av såväl representanter från Muf och Ung Vänster. Det ser lovande ut, även om vi fortfarande diskuterar vilka namn som gäller.

Vi arbetar vidare och de sista anmälningarna har börjat dyka in nu. Det är en spännande samling deltagare även denna gången, och vi tror mycket på att det här kan bli en bra stund för den nya demokratirörelsen i landet.

Se nu bara till att vara där. Det här är viktigt och Freedom Not Fear kan komma att bli riktigt bra.

Rock on!


Pingat på intressant.se.

FNF2008 || Uppdateringar i talarlistan

Ett par små justeringar, alltså:

Amanda Brihed (Debattör)
Maria Ferm (Talare, debattör)
Alexander Bard (Debattör) SJUK!
Linnéa Sjögren (Talare)
Johan Norberg (Talare, debattör)
Erik Laakso (Talare, debattör)
Max Andersson (Talare, debattör)
SJF, ännu ej klart vem som deltar.
Michael Gajditza (Talare, debattör)
Kalle Larsson (Talare, debattör)
Mark Klamberg (Debattör)
Linda Nordlund (Talare och ev. debattör)

Pingat på intressant.se.

FNF2008 || Skype och dokumentärer

Jag söker just nu en person som med hjälp av ex. en bärbar dator kan hjälpa till att sända från FNF i Stockholm.

Vi kommer att ingå i ett världsomspännande nätverk där vi i så fall kommer att kunna ta del av vad som händer i övriga Europa, Latinamerika, USA och så vidare samtidigt som vi engagerar oss i Stockholm.

Jag behöver tillgång till någon som har tid att ägna sig åt att dokumentera detta och via ex. mobilt bredband kan streama ut bild över världen och även ta hem bilder från de andra cirka 25 städerna som firar Freedom Not Fear tillsammans med oss.

Kan du ställa upp, är du välkommen att höra av dig till mig via amanda.brihed@svartmandag.se.

- - -

Jag för även samtal med dokumentärfilmare som vill närvara och filma i samband med FNF2008 i Stockholm. Det kan hända att lördagens möte och arbeten kommer att ligga till grund för ett arbete som ska visas upp som en trailer under dokumentärfestivalen i Sheffield och som vartefter kommer att bli ett färdigt verk med betoning på att dokumentera spridningen av massövervakningssamhället i världen. Arbetsnamnet är Article12: Right to Privacy.
Bakom arbetet står flera namn inom dokumentärindustrin, samt ett par av Storbritanniens litet större aktiva grupper som liksom vi arbetar för mänskliga rättigheter, integritet och frihet.


Pingat på intressant.se.