Jo, jag har varit rätt frånvarande här sista tiden. Det var inte riktigt meningen, men det kan bli så ibland. Det är helt enkelt så att mina krafter tog slut någonstans på vägen. Någon dag efter Hoppets Demonstration bara orkade inte kropp och själ med längre. Jag klarade inte av att gå på i samma tempo som jag redan gjort i månader.
Borde inte skrika ut att det blev så, för man ska ju vara duktig. Det är viktigt att vara duktig. Även inför mig själv. Jag klarar att köra på med ett rätt trött huvud, men när kroppen börjar skrika, får man sakta ner och prioritera. Jag blev tvungen att prioritera bort bloggen, bland annat. Och jag har sänkt mina ambitioner på många andra plan också. Börjat tänka på andra saker och ta hand om det privata på ett annat vis.
Att skaffa sig ett privatliv är faktiskt inte helt fel till att börja med. Och jag hade ju en rätt stressig och omvälvande vår innan jag tog tag i det som faktiskt måste göras kring det politiska arbetet. Jag gick igenom något av det största, mest förvirrande och omvälvande en människa kan genomgå så sent som i mars och det innebär att jag fortfarande var rätt sliten redan när jag startade Svart Måndag.
Med kropp och själ knappt återhämtade efter kirurgier och transitioner kan det bli tufft att försöka rädda hela världen. Jo, jo jag vet att det var många som varnade mig. Jag vet det alldeles för väl, men det här var viktigt.
Det är det fortfarande. Jag har bara behövt lägga i en annan växel för att alls kunna fungera själv. Jag har försökt ta hand om sådana saker som att försöka komma tillrätta med och att landa i mig själv. Jag har försökt att sakta men säkert komma i kontakt med mina vänner igen. Jag har försökt få ordning på finanserna som tagit stryk sista tiden, gått tillbaka till dagjobbet och lagt beslag på en liten gnutta välbehövlig närhet och omtanke på det känslomässiga planet. Kärleksliv är underskattat. Oerhört underskattat.
Jag har även börjat, litet försiktigt, att agera inom politiken ur en helt annan vinkel.
FRA-frågan är långt ifrån död eller oviktig ännu. Det finns mycket kvar att göra, men vi har mist en stor del av den akut medvetna och krävande folkopinionen nu och vi har även en hel del politiker, medier m.fl. som tror eller tycker att vi är säkra nu. Det innebär att vi måste hitta andra vägar och nya strategier för att kunna fortsätta vår kamp för ett tryggt framtida samhälle. Ett samhälle där vi inte behöver oroa oss för avlyssning, sociogram, åsiktsregistrering och liknande.
Men att fortsätta verka i Svart Måndag som det sett ut hittills kan vara svårt. Det var helt och hållet beroende av att vi hade en stor och snabbväxande folkrörelse bakom oss. Något vi delvis har tappat efter de sista överenskommelserna inom alliansen.
Därför valde jag att driva kampen vidare från en annan vinkel. Kärntrupperna inom Svart Måndag kommer att engageras genom den nygrundade Stiftelsen för Frihet och Utveckling. Där kommer vi att kunna agera på ett betydligt tydligare, välorganiserat vis. Vi kommer att kunna bygga en kampanjfond som kan komma till nytta nu när vi är inne i nästa steg av kampen. Den kommer att fortsätta under många år och vi kommer behöva resurser för att göra detta. Det är svårt att i dagens samhälle driva samhällsutvecklingar på en nollbudget under många år i rad.
Jag har även bestämt mig för att förtydliga mig politiskt i övrigt. Det innebär att jag även talar om öppet, från och med nu, vart jag står politiskt och ideologiskt. Jag behöver tillgång till min övriga politiska plattform för att kunna driva vidare de viktiga frågor vi i framtiden står inför och jag kan inte i längden dölja vart jag står. Det fungerar under ett par månader, men inte längre än så.
Alltså...
Ja, jag är ett politiskt djur. Precis som alla ni andra. Jag har en ideologisk grund som driver mig. Jag har en partitillhörighet. Jag är del i politiska nätverk. Jag har haft nytta av det under vår kamp. Det förnekar jag inte. Somliga lär bli sura och hävda att Svart Måndag därmed inte varit partipolitiskt obundet. Men de flesta som agerat inom nätverket har på ett eller annat vis varit involverade på det viset. Liksom de flesta bloggare och andra.
Grejen med Svart Måndag är dock att det inte är och aldrig har varit tänkt som ett politiskt parti. Det har varit en sammanslutning av partifolk, bloggare, ungdomsförbundare, riksdagsledamöter, mediefolk, jurister, med flera. Och alla har vi haft olika kopplingar och olika ideologiska grunder. Vi har jobbat på bra ihop just för att vi haft så olika erfarenheter och ändå har kunnat samlas för att driva den här frågan mot samma mål.
Vi har haft allt från vänsterpartister till piratpartister till kristdemokrater i Svart Måndag. Och det var precis det som var meningen. Vi var det sampolitiska nätverket där alla kunde samlas.
Och så ska det få fortsätta. Bortsett från att jag som ledare för nätverket nu avslöjar vart jag står själv. Det påverkar inte vart resten av nätverket står, men jag kan inte själv gömma mig och mitt övriga politiska arbete år ut och år in. Det lär inte hålla länge till.
Jag går därför ut nu och förtydligar följande:
Ja, jag är liberal. Väldigt liberal, men mer ur ett människorättsperspektiv än ur ett strikt marknadsperspektiv. Kanske litet grann av en kamomillaliberal, om man så vill. Men ändå inte. Att jag i första hand tänker på att människor ska ha rätten att vara sig själva och att de alltid ska ha friheten att bli vad de har potential att bli kan reta en del. Att jag anser att man har total frihet att styra sitt eget liv till dess att man skadar någon annan är en vinkling jag driver starkt. Till somligas lycka och andras förtret.
Men jag driver även saker som stadsbyggnadspolitik, utrikesfrågor och u-landspolitik (med starkt inspirerade kopplingar till Fredrik Häréns och Hans Roslings arbete, mind you), hbt-frågor, sexualpolitik med mera. Jag är också väldigt intresserad av miljöfrågor.
Jag är inte folkpartist. Jag har legat nära Fp länge under åren, men jag klarar inte den hårda toppstyrningen, oviljan att låta någon inom partiet ha en avvikande hållning eller åsikt, klappjakten på invandrare eller svagare grupper i samhället, sexualpolitiken, den närmast reaktionära, oliberala och väldigt konservativa riktning partiet har. Ett liberalt parti ska arbeta för frihet, inte övervakningssamhällen och krav på att få styra hur andra lever sina liv. Alltså kan det dröja länge innan jag blir folkpartist på riktigt igen.
Just på grund av att jag är så oerhört starkt liberal att det inte kommer att fungera för mig att gå tillbaka hem igen. Men visst. Det är nog där jag egentligen hör hemma, rent historiskt. Jag bara måste känna mig bekväm.
Jag tillhör alltså inte folkpartiet idag. Men jag är starkt kopplad till nätverket Liberati.
Jag har valt att ta en annan väg politiskt i övrigt. Jag har valt att lägga min tid på ett annat parti. Ett av få där egen vilja faktiskt räknas och uppskattas. Ett parti med liberala åsikter i de flesta av mina hjärtefrågor och där jag känt mig väldigt välkommen. Trots min avvikande historik, eller kanske till och med på grund av den till viss del.
Jag är medlem i Miljöpartiet och har en del kopplingar litet här och var där. Det är det bästa alternativet för mig just nu, och det ger mig möjlighet att verka för flera av mina idéer vid sidan av FRA-lagen och övervakningssamhället. Men även, förstås, kring just dem.
Så...
Nu är det ute och jag snurrar vidare därifrån nu. Jag driver Svart Måndag vidare. Nu närmast med Freedom Not Fear 2008. Jag engagerar mig vidare i Stiftelsen Frihet och Utveckling. Jag engagerar mig inom Liberati och inom Miljöpartiet.
Var så goda... Där har ni det. För den händelse det alls spelar någon roll.
Och nu vet ni också vart jag hållit hus. Jag har slitit vidare i det tysta, men också tagit mig en gnutta vila. Det var, trots allt, oerhört eftersatt ändå.
Börjar så sakteliga ladda om, men vågar lova att jag kommer fortsätta debattera på flera olika håll den närmsta tiden. Jag är inte helt och hållet borträknad än. ;)
