Mors dag, men inte för alla

Solen skiner. Jag springer upp och ner till källaren för att hantera all tvätten som ska tvättas. Min och min mans tvätt, mestadels. Vi hjälps åt. Sådär duktigt som två moderna människor gör. Det är jämställt i hushållet här. Om en stund ska vi förbi min mor. Ska försöka hinna med svärmor också så snart det går och hinns med. Det är mors dag. Och mina tankar går förstås till dem båda. Och till mina systrar. Två har egna barn. En är bonusmamma. Själv har jag förstås inga barn. 


Mina tankar ligger idag mycket hos alla vänner och bekanta som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Det är många nu. Jag är något år och trettio, så de flesta i omgivningen är fullt upptagna med att bilda familjer. Det är magarna i vädret precis överallt. Och det är så fint. Så vackert. Och så alla vagnarna. Det finns så många modeller, färger, mönster. Så mycket att tänka på. Vartän jag går ser jag dessa magar och dessa barnvagnar. Lekande barn. Och jag älskar det. För att det är en så viktig bit i mitt eget liv. 


Eller... Det kanske hade kunnat vara det. 


Om jag själv ansågs vara tillräckligt mycket människa. Om jag ansågs tillräckligt mycket medborgare. Om jag inte ansågs vara Untermensch. För kontroversiell. För queer. För pervers. För sjuk. För störd. För problematisk. För normbrytande. 


För att i en sådan värld där jag vill leva, där hade jag varit tillåten att skaffa barn; jag också.


I dagens Sverige får jag inte det. Enligt lag steriliserad för att den svenska genpoolen ska hållas ren från sjukliga sexuella perversioner. För könsbytare anses ännu idag vara perversa normbrytare. Så enkelt är det tydligen. Jag vet inte om jag anses vara skadlig för barnen, deras utveckling eller så. Eller om man fortfarande tror att jag smittar. 


Men inga könsceller får sparas. Könskörtlarna ska bort. Det ska klippas till vilket pris som helst. 


Surrogatmödraskap är otillåtet. Adoptioner är inte att tänka på. För att kunna adoptera måste jag bli godkänd av någon av alla dessa adoptionsbyråer som allihopa styrs av frikyrkliga moralister som så gärna ser ner på mig som något inte riktigt mänskligt. 

Min längtan efter barn, en familj, ett hem, den där speciella kärleken, en möjlighet att få se mina barn växa upp... Den är dock väldigt mänsklig. Den är oerhört verklig. Och den finns här nu. Nu i denna stund. Och den kväver mig. Den tvingar fram tårarna, ångesten, sorgen, smärtan och saknaden varje sekund jag är vaken. Varje sekund jag kan minnas, snart, av vad jag drömmer. Och jag vet att det inte kommer hända. För att jag anses inte vara en medborgare i mitt eget land. Jag anses inte vara en fullvärdig människa i mitt eget land. Jag förlorade mina rättigheter och mitt medborgarskap i samma stund jag inte längre kunde bära smärtan över att inte få vara mig själv, inte få känna mig som en hel människa. Och på grund av ett märkligt genetiskt fel som drabbar upp till 1 på 200 människor i den generella befolkningen på ett eller annat vis ska jag alltså inte få rätten att bilda en familj. 


Är det rimligt?

Jag längtar till dagen då även trans- och intersexuella anses tillräckligt riktiga och fullvärdiga människor, tillräckligt fullvärdiga medborgare, tillräckligt värdefulla på något som helst vis för att också tillåtas bli föräldrar. 

Jag antar att det kommer dröja till dess det är alldeles, alldeles för sent för mig. Jag har slutat hoppas. Men drömmen, sorgen, längtan, drivkraften finns kvar, även då hoppet lämnat.

Och där finns inga fler ord. 

Fastän jag känner värme för er alla därute som kan, på ett eller annat vis, bli föräldrar till egna eller adopterade barn, så känner jag också denna smärtan. Fastän jag känner kärlek till er alla, så rinner tårarna. Jag vet... det är hemskt. Jag borde inte. Antar jag borde skylla mig själv. 


Den gången då det stod mellan att genomgå processen att byta juridiskt kön eller att lämna er... den gången kändes det självklart. Jag hade inget annat val. Ett liv på ett eller annat vis i motsats till att stå där vid räcket på Västerbron. Det fanns inte så mycket val. Jag antar att jag borde skylla mig själv. Jag valde bort barnen...


Eller gjorde jag det? Hade jag funnits idag om jag inte valt bort dem? Och skulle det ha varit ett nödvändigt val? Skulle det verkligen behöva ingå i dealen?

Jag ger all min kärlek till alla er därute som inte behövt tvångssteriliseras. Till alla er som inte behövt välja. Och förstås till alla som av olika anledningar känner samma smärta som jag. Men som förmodligen åtminstone kan adoptera. För att ni fortfarande är människor. 


I än högre grad ger jag all min kärlek till alla som, liksom jag, blivit berövade möjligheten att få känna den speciella kärlek som är kärleken till ett barn, en familj, till små liv som blir stora och unika individer och personer på vägen. 


Jag önskar. Det är försent för mig, med all sannolikhet. Det gör sjukt ont. Men jag ber er tänka på de som kommer efter mig. Jag ber er tänka på alla de andra som lider så otroligt som jag. Jag ber er tänka på vad det här gör med människor som har så ont av att inte anses vara hela, värdiga, riktiga, dugliga nog, människor nog.


Tänk på oss en stund idag. Även om det känns och även om det förtar en del av glädjen. Även om det blir smolk i bägaren. 


För vår smärta kommer inte att försvinna. Inte idag. Inte imorgon. Inte någonsin. 


Till alla er därute som är, nyss har blivit eller snart kommer att bli mödrar. Och till alla er som inte kan och till er som berövats rätten:


Kärlek till er alla på denna Mors Dag, i Sverige år 2010. 

SvD Brännpunkt.


Intressant.