Förlåt mig Fader, ty jag har syndat (reprise)

Bilden hämtad från MyOwnSelf.com

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.
Jag har undlåtit att läsa fader vår var morgon och var kväll.
Likväl är jag troende. Om inte på en treenig Gud, så på något som värmer mitt hjärta om kvällarna och skänker mig tröst.
Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Jag har undlåtit att stanna hemma och valde att tro på karriären. Nu vet jag att karriär inte är något för mig. Jag inser mitt misstag och undrar hur jag kan försona. Vill fader hjälpa mig åter till den rättfärdiga vägen?

Jag trodde mig fri att tala, såsom människor är fria att tala. Jag inser nu mitt misstag och ska som en god kvinna tiga i församlingen. Jag ska tiga i riksdagen och jag ska tiga i sängen då du slår mig och håller mig och straffar mig. Jag vet det är för mitt eget bästa.

Förlåt mig Fader, ty jag blev sjuk av min kärlek. Jag är illa ute nu och jag behöver din hjälp. Vänder du då din kind till, eller din rygg?

Förlåt mig Fader för att jag inte var redo att behålla mitt barn. Jag är ensam nu. Så ensam. Och det smärtar, men mest av allt smärtar min avsky. Mot mig själv för min svaghet. Min avsky mot mig själv smärtar mer nära nog mer än din.

Jag trodde mig vara fri att arbeta, men hade fel. Jag förstår nu varför jag inte fick stanna. Varför jag inte fick fortsätta arbeta för dig. Du skämdes över mitt leverne och jag vill be dig om ursäkt. Det ter sig självklart nu att jag borde och ska skämmas för att hedra dig. O Herre. O Fader. O Omvärld... Jag ska inte synda igen. För mig är arbetet hemmet. Jag ska anpassa mig.

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Jag kunde inte skänka min man en son. Jag föddes steril och kan inte skapa liv. Jag vet att det är syndernas straff och jag ber dig ändock om syndernas förlåtelse. Jag ber om ursäkt för mitt misslyckande. Jag ber dig om nåd och önskar att jag kunde åstadkommit bättre.

Jag är ledsen, O Fader. Jag har syndat och legat med en annan kvinna. Jag är besviken på mig själv för min svaghet och för köttets lusta. Jag ber dig om förlåtelse och din välsignelse. Jag ber om att bli frisk och sann mot dig återigen.

Förlåt mig Fader. Jag kastade mig ut från Västerbron. Jag ville inte göra det, men ditt fördömande blev mig övermäktigt. Jag orkade inte längre stå emot. Jag är ledsen att jag svek dig och jag faller nu till min död och hoppas att slippa mer lidande då ditt fördömande kännes mig straff nog för mina synder.

Förlåt mig, Fader, ty jag har levt med flera. Vi var alla lyckliga och vi mådde bra ihop. Det var värme och kärlek och lycka, men vi insåg att vi gick emot din vilja och vi lever inte längre ihop. Vi vill be dig om ursäkt och vi söker syndernas förlåtelse. Vi kan be fader vår och vi kan be Ave Maria, men blir vi någonsin renade för vårt syndiga leverne?

Förlåt mig Fader, ty jag hoppas än att få slippa din skärseld. Jag hoppas slippa dina törnen, ditt spjut i min sida. Jag hoppas få slippa ditt kors, ditt spott och ditt spe. Jag hoppas få bli förlåten en dag för mina synder och för mina syndiga tankar.

Förlåt mig Fader, ty jag sålde mig själv. Det var igår och penningarna mina var slut. Jag hade inget val, förstår du. Och du har talat om för mig att jag måste tiga och att jag måste tåla. Du talte om för mig att jag intet var värd. Men se jag var värd den slant jag fick för att jag särade igår, Fader. Och det fick mig att känna mig bra. Jag skäms nu och känner mig tom, ty jag vet att du fördömer mig och att jag aldrig kan stå rak i ryggen i din närvaro igen. Jag skäms, men då. Just då. Då mådde jag bra. Jag bör skämmas, jag vet.

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Jag ville hjälpa världens alla människor till kärlek och värme och omtänksamhet. Jag ville vara så mycket mer. Jag ber om ursäkt för en svag kvinnas syndiga tankar. Jag förstår nu att det inte var min plats. Jag ber dig om förlåtelse.

Förlåt mig Fader, ty jag önskar dig fortfarande väl. Trots att du hatar mig så och trots att du trotsigt bjuder mig att hata dig så önskar jag dig väl. Jag är en svag människa - icke kapabel till hat. Jag ber dig om förlåtelse för min svaghet och önskar att jag ska bättra mig.

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Jag bytte kön och blev man. Jag sökte att bli lika stark som du och jag kände mig inte inombords som en kvinna. Har jag syndat nog och räcker ditt fördömande för att stoppa skärselden att bränna mig?

Ty jag är rädd, Fader. Jag är rädd för ditt hat. Jag är rädd för din syn på mig. Jag är rädd för dina skrämmande ord och din ondska. Jag ber dig att inte hata mig. Jag ber dig om din acceptans och din kärlek. Så som jag ock älskar dig.

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Du ser, jag föddes i fel land och ser inte riktigt ut som du. Mitt hår är annorlunda och min hud likaså. Jag har mörkare ögon och jag talar annorlunda än du. Min Gud är densamma, men bär för mig ett annat namn. Gör det mig ond? Gör det mig syndig, Fader?

Jag har en väl rundad mage, Fader. Jag är inte vacker nog. Borde jag svälta mig mer? Jag kan säkert om du vill. Vill du förlåta min lättja?

Jag tycker om söta underkläder, Fader, Jag tycker att det är vackert och det får mig att må bra. Jag vet jag borde skämmas. Jag som bara är en gammal nucka! Be för mig fader och för mina synders förlåtelse.

Förlåt mig, Fader, för att jag tycker människor är vackra och för att jag förälskar mig så lätt. Jag är på tok för billig och jag kan inte alltid hålla på mig, Fader. Jag vet att jag syndar och jag vet hur hemsk jag är. Be för mig, Fader. Och välsigna mig och min jakt på syndernas förlåtlse.

Jag är ingen kulturelit. Jag är en vanlig människa. En sådan som inte finns, säger du. Och du har nog rätt, för under din blick känner jag att jag inte finns. Att jag inte är värdig nog. Jag har spelat min teater och jag har dansat mina danser och jag har skrivit mina dikter, men jag är aldrig fin nog i dina ögon och jag vet det nu. Pina mig. Jag har säkerligen förtjänat det.

Förlåt mig Fader, ty jag är inte rik som du. Jag är fattig och jag har inga summor på banken. Jag är belånad och jag lever snålt. Men jag har funnit kärlek i mina vänner och i min familj. Inte minst den valda. Det är mig rikedom nog. Jag ber dig Fader att förlåta mig.

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Min man lever med en omskapt kvinna. Jag var inte född sådan och jag vet att jag inte borde, men jag kunde inte låta bli. Jag sökte helhet och frihet och frälsning. Jag ville få vara jag. Nu lever han med mig och han älskar mig trots att jag är en omgjord kvinna. Jag ber dig, för oss båda, om syndernas förlåtelse.



Be för mig, Fader. Ty jag behöver dina böner. Jag behöver dina drömmar och visioner. Jag behöver din tilltro till mig, Fader. Men varför hatar du mig så?

Är det för att jag är född i ett annat land som du hånar mig så? Är det därför jag inte får leva här? Därför jag inte får arbeta fastän jag själv vill det? Förmodligen har du rätt och jag ber dig att förlåta mig mitt felstag. Jag önskar jag kunde göra det ogjort.

Är det för att jag levt med en annan man som du hatar mig så? För mitt underbett eller för min onda ryggs skull? Är det för mina svaga ögon du avskyr mig så innerligt, eller för kärleken till mitt barn?

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat. Jag förlovade mig med en Dotter av Judéen. Jag ber om din förlåtelse, ty det jag gjorde var fruktansvärt. Jag vet. Jag mår illa och jag känner din blick emot mig. Jag borde vetat bättre, och jag ber dig om ursäkt, Fader. Men jag älskade henne och hon var så vacker. Hon fick mitt hjärta att brinna.

Jag vet, endast ditt hjärta ska få mig att brinna och endast den rätta tron är god nog. Jag kan kasta mig ut från Västerbron återigen. Jag kan hoppas att försvinna. Att sluta. Att därigenom glädja dig.

Ty jag är overklighetens barn i den värld som endast har plats för verklighet. En verklighet. Din verklighet. Jag ber dig om förlåtelse för min svaghet.

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Jag är i dåligt skick för att arbeta. Mitt inre kokar och jag skakar och gråter. Jag har ont och jag har klia i själen. Förstår du hur jag menar? Jag har ont och jag lider och jag orkar inte längre andas. Jag är slut, jag är trött, men jag kan inte somna. Jag vill få sova nu, men jag mår så dåligt av dina ord och din stämma. Jag mår så dåligt av ditt hat och mina tankar och alla känslor... de kan inte lämna mig ifred. Jag ber dig att lindra min smärta. Kan du lindra den, så jag kan arbeta igen.

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Jag var hungrig, förstår du. Jag har inte ätit på fem dagar och pengarna är slut. Jag är sjuk och kan inte längre arbeta. Jag visste intet annat och det smärtade mitt inre så, då jag stal den frukt som nu skapar mig sådant lidande. Jag hade mått bättre av att svälta och jag hade bättre utan ditt förakt. Jag vet. Jag borde lärt mig nu. Förlåt mig att jag gick över dina gränser.

Jag föddes utan kön, Fader. Jag vet inte varför jag straffats så, Fader. Snälla Fader, förlåt mig.

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Min verklighet rämnar och min identitet vacklar. Jag är ond, jag vet. Jag är värd intet och noll och jag borde skämmas över att jag inte vet vem eller vad jag är. Jag ber om din förlåtelse, ty jag tappar fotfästet. Jag vet inte vart jag hör hemma längre.

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Jag föddes till ett ovanligt namn.


Jag har sparat bilder på min älskade och jag vet att du tycker illa vara. Jag skäms.

Jag föddes med en märklig irrande blick och en känsla av otillräcklighet. Jag var inte stark nog.

Jag föddes rastlös och utan förmåga att koncentrera mina tankar och min blick. Jag har svårt att lära, Fader. Straffa mig för det, för det har jag sannerligen förtjänat. Jag kan ha ärvt mina svårigheter för mina synder. Låt mig lida. Kasta mig på dina blickars bål. Tysta mig och lär mig att tiga.

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Jag förstår inte samhällets regler riktigt. Jag föstår inte vem som är stark eller svag. Jag förstår inte vem som sitter med all makten. Jag föddes sådan, förstår du. Jag är inte som andra. Jag kan inte riktigt tänka klart och jag försvinner ibland. Men jag kommer alltid tillbaka. Jag kommer tillbaka till dig, Fader. Varför kan det inte få duga?

Jag föddes ock med ett märkligt ben som förhindrar mig från att gå. Jag ber dig om ursäkt. Det var inte min mening. Jag ber om syndernas förlåtelse, Fader. Vill du se mig? Vill du skänka din blick för en stund åt mig?

Förlåt mig Fader, ty jag har syndat.

Jag är liten och inte gammal nog och jag är ensam i denna världen. Jag är i ditt land utan ditt lov och jag borde inte vara här. Jag vet, Fader. Kan du förlåta dig och förbarma dig, Fader?

Jag blev våldtagen, Fader. Jag vet det förmodligen var mitt eget fel, Fader. Jag vet att jag borde straffas. Renas. Jag vet att jag är förbrukad nu, Fader. Och jag skäms. Jag skäms så illa. Jag lider. Det gör så ont. Jag vet du ser ned på mig och att jag har mig själv att skylla. Jag borde ta mig i kragen och fortsätta. Om än något mindre viktig. Om än mindre värd. Om än mindre ren. Om än utstött från samhället och förkastad av dig och dina likar.

Jag lärde mig att älska fastän jag inte fick. Jag lider av all denna värmen och den gör mig ont nu. Ty jag vet att den gör dig ont då du känner den ondska min kärlek skapar. Den ondska som slår emot dig och hotar dig så. Men varför hotar jag dig så? Varför hotar min kärlek?

Jag är overklighetens barn! Hur mycket ska jag lida för att bli helad? När är jag ren och när blir jag verklig?

Jag ville fly min ångest och alla hårda känslor som slår och slår som vågor inom mig. Jag tog mig en fix och jag förtjänar mitt straff. Ty jag är overklighetens barn och därför sökte jag mig till overkligheten. Ty i Din verklighet var jag ju aldrig välkommen. Du hånade och du slog mig och jag ville fly. Jag tog min fix och jag flög iväg. Fri för en stund. En liten stund av respit, en liten stund i en annan värld. Min värld. Den som inte finns. Den där jag trodde jag hörde hemma då jag inte fick tillhöra din. Nu står jag här ensam. Utan värld, utan verklighet. Jag vet jag borde skämmas, men jag kan inte längre.

Du får förlåta mig Fader, men jag tänker inte skämmas längre. Jag tänker stå rak.

Du får förlåta mig Fader, om du vill. Det är slut nu. Jag är klar med dig, O Fader. Jag är klar med ditt förakt. Jag tänker byta mitt kön. Jag tänker lägra en annan kvinna. Jag tänker inte skämmas för mitt kön. Jag tänker inte skämmas för min kropp. Jag tänker inte längre skämmas för mina synder. Jag tänker vara en hel människa med fel och brister och jag tänker älska dem alla lika väl och lika mycket.

Jag värnar min frihet och min kärlek och min tro. Jag värnar även min nästas tro. Jag värnar världen och Jorden och miljön. Jag värnar värme och omtanke.

Jag har fått nog av dig, Fader. Jag är overklighetens barn och jag utmanar dig.

Jag går emot dig, Fader. Jag inte så mycket faller som vandrar behagfullt nedåt till det fördärv där jag trivs allra bäst.

Jag tänker ta mig ton, Fader. Jag tänker uttrycka min vilja. Jag har ätit frukten från kunskapens träd, Fader och jag ser nu att du ljugit för mig.

Du är inte min religion, Fader. Du är inte den som har rätten att döma mig. Ty du har ingen kärlek kvar. Ingen tolerans, ingen omtanke, ingen värme. Du är stel, Fader. Som en skulptur, som en fresk. som en målning på betong. Den kalla betongen, den grå, i staden där jag bor.


Min GUD har allt det. Min GUD är god. Och varm och välsignande. Min GUD unnar mig frihet och lycka och kärlek. Min GUD unnar mig njutning och att få vara mig själv. Min GUD unnar mig min kärlek till den nästa jag själv väljer och som väljer mig. Min GUD dömer inte. Min GUD hånar inte. Min GUD gör ingen skillnad mellan verkligt och overkligt.

Min GUD skapte världen för mig och för mina systrar och bröder och vi är alla lika. Vi är alla bra. Vi är alla värdefulla och vi ärver denna Jorden tillsammans. Alla för alla och kärlek som kärlek. Vi är alla kroppar och vi är alla själar och vi trivs i det.

Du kan gå nu, Fader. Jag har fått nog av dig. Jag har fått nog av ditt förtryck. Till skogs, Fader. Dra inte mer vanära över min bygd. Gå nu, Fader. Verkligheten väntar och du vill inte missa tåget.

Gå nu, Fader, ty du har dragit vanära över GUD's ord. Du har dragit vanära över kärleken och värmen och budskapet om evig frid.

Gå nu, Fader, ty du har hatat för mycket och fördömt för ofta. Du har värnat dig själv snarare än din nästa och du har girigt styrt min värld för länge. Du har värnat din egen makt och du skall icke få göra det längre nu. Jag är klar med dig, Fader. Gå!



Gå nu, Fader. Ty DU har syndat.


Gå!




Detta är en hälsning och ett upprop. En vandring har börjat bland overklighetens folk. Låt oss vandra hand i hand och låt oss gå stärkta tillsammans och mota den verklighet vi inte vill leva i för en sekund. Låt oss slippa lida mer och låt oss styrka varann. Vi är många och vi kan så mycket mer. Vi är overklighetens folk och vi har kommit för att stanna.

Intressant.