Liberatis saga är slut

Nu är det då sagt. Liberati finns inte mer. Under slutet på kvällen den 26 september meddelade Liberati att projektet läggs ner efter två mycket intensiva och framgångsrika år.

Vi har åstadkommit mycket och vi har skapat ett starkt och tydligt arv inom den svenska politiken och inom den liberala rörelsen.

Efter valet för en vecka sedan har det spekulerats i vad det kanske litet tragiska resultatet kommer att leda till. Sverigedemokraterna in, regeringen kvar men i minoritetsställning (jag tänker inte ens börja gå in på allt fusk och allt slarv i samband med valet - det kommer bara göra mig ledsen) och med tre små partier som blir mindre till fördel för det stora. Vi har nu tre följepartier som alla går mot en mer konservativ hållning, samt ett starkt moderaterna. En alliansregering är förstås strålande. Jag måste säga det ändå, att alternativet hade jag inte velat ha, trots allt. Kanske mest med tanke på hur sossarna har tappat all ideologi och alla visioner, miljöpartisterna tappat sin linje helt och vänstern helt sopat banan med valprogrammet. Men en regeringsroll för Alliansen räcker tyvärr inte. Risken finns att detta blir Moderaterna show nu. Att småpartierna får mindre att säga till om, färre statsrådsposter och så vidare. Och att de bara blir utfyllnad i politiken. Vilket vore väldigt sorgligt. Jag är inte säker på att det är något jag känner mig helt och hållet bekväm med.

Själv tror jag att hur det än går med Alliansen och den kommande mandatperioden, så finns det mycket positivt i politiken också. Det finns möjligheter och det finns en framtid därute. Det finns en möjlighet att saker och ting ändå blir bra. Frågan är bara vilken väg jag själv vill ta.

Jag vet vilken framtid jag vill ha, men inte helt säkert hur jag ska uppnå den eller bidra till att vi tillsammans kan uppnå den.

Det är ingen hemlighet att jag kritiserat de repressiva tendenserna hos bägge blocken genom de sista åren. FRA, IPRED, datalagringen, tvångskissningar, övriga övervakningslagar, högre murar vid gränserna, von oben-perspektiv på integrationen, vansinnigt svårt att hantera de problem som uppstått i samband med omarbetningen av socialförsäkringssystemen. Och så vidare.

Jag stannar kvar där. I det. Och funderar på om det kommer att bli bättring under de kommande åren. Jag är inte helt säker. Jag är inte ett dugg säker på att något av de nuvarande blocken kan åstadkomma den skillnaden jag vill ha och faktiskt rent ut sagt kräver. Definitivt inte sedan flera av de människor jag satt allra störst hopp till och som jag arbetat allra mest med under de sista åren inte fått förnyat förtroende av svenska folket och alltså blir tvungna att lämna riksdagen. Jag är inte helt säker på att de förlusterna och bristen på nya vettiga röster kommer att räcka för att väga upp en alltmer konservativ linje, ett hårdare samhällsklimat och en hel drös rasister i riksdagen. Jag är alls inte säker.

Dessutom har jag funderat mycket på huruvida jag alls vill fortsätta i politiken för egen del. De sista åren har tagit hårt på mig. Och under valrörelsen har jag drabbats av väldigt tunga besked på det privata planet. Det innebär att det just nu inte enbart handlar om Folkpartiet eller Liberaldemokraterna för min del. Utan snarare i än högre grad handlar om huruvida jag vill fortsätta inom politiken alls. Överhuvudtaget.

Så mycket har hänt. Tvångsoutning av min medicinska historik, hot, förtal, stalkers, förföljelser, sexuella trakasserier från såväl okända som människor som verkligen borde veta bättre och som finns inom den politiska sfären, liksom en hel del flaming, har varit min vardag. Varje dag. Mycket positivt har hänt också. Men väger det verkligen upp alla gånger? Jag har varit stressad under de här åren på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag har haft väldigt ont om tid att faktiskt bara vila, vara med min familj, fundera över livet och skapa någon slags fungerande tillvaro.

För stunden tänker jag inte ta ställning till om jag stannar i Folkpartiet eller går över till Liberaldemokraterna. Många har frågat och det får ni gärna göra. Men förvänta er ännu inga svar. I den mån jag alls kunnat välja, så får det vara min ensak en liten stund till. Jag vill hinna landa först. Känna efter. Avsluta min anställning på Luf, vars kontraktstid går ut i veckan och hitta ett nytt jobb.

Jag tänker njuta av hösten, spendera tid med familj, vänner och andra jag tycker om. Ta långa bad och promenader. Känna efter om det blir ett race till överhuvudtaget och i så fall var. Eller om jag helt enkelt köper en gård nånstans ute på landet eller flyttar tillbaka till Bangkok eller Nebraska. Det får vi helt enkelt se.

Någon gång i oktober eller november antar jag att jag vet mer ordentligt hur jag gör med mitt liv och mitt politiska engagemang. Jag ber er respektera det faktum att jag just nu funderar och tar tid att andas och varva ner efter en intensiv valrörelse och så ses vi och hörs här och annorstädes allra senast då och förmodligen även innan.

Intressant.