Om prostitution och barnporr

Det är rätt tung uppståndelse nu sedan kommunalrådet i min hemkommun Huddinge har blivit tvingad att avgå från alla politiska uppdrag efter den nu rätt välkända sexskandalen.

Det är klart att det blir väldigt viktigt att sätta ner foten för väldigt många och visa att det som skett inte alls är ok. Jag kan egentligen inte säga så mycket om det. Det finns mycket som inte nödvändigtvis är ok med att köpa sexuella tjänster och det är upp till var och en att ta ställning kring hur man ser på det. Jag kan säkert säga massor om vad jag tycker om sexsyn, kvinnosyn och annat. Jag tänker att jag väljer att låta bli.

Det som varit rätt mycket på tapeten för mig personligen annars, sedan det här uppmärksammades och smällde upp i fläkten, är att många frågat just mig vad jag tycker. Jag som ju faktiskt propagerat för ett upphävande av sexköpslagen. Ofta har det varit rätt spydiga kommentarer jag fått, inte minst via mail. "Jaha, och vad tycker DU nu då?"

För att nu ska jag ställas till svars för mina åsikter och mina värderingar, tycks det. Men vad ska jag säga? Jag hade ingenting med den här händelsen att göra och jag känner mig inte påverkad av den i särskilt hög grad. Annat än att jag är något litet bekant med Åke genom mitt engagemang i kommunen och partiet lokalt och att jag tycker det är en tragedi. För flera parter. Men har jag inte propagerat för att riva upp sexköpslagen då?

Jo. Det har jag. Det gör jag. Jag har propagerat för att sexköpslagen ska upphävas, alltså. Varför jag dock personligen ska stå till svars för Åke Blomqvists agerande vet jag faktiskt inte för det.

Jag har aldrig hävdat att jag uppskattar sexköp. Jag har aldrig sagt att det saknas en problematisering av vad sexköp beror på.

Mitt motstånd mot sexköpslagen ligger inte i att jag nödvändigtvis uppskattar att sexköp finns. Så jäkla roligt behöver det ju faktiskt inte vara, om vi nu ska vara sådana. Sedan finns det mycket annat som inte är roligt i tillvaron. Att bli diskvalificerad på arbetsmarknaden som följd av ett könsbyte, exempelvis.

Mitt motstånd ligger i en respekt och en vilja att skydda de personer som säljer. Män, kvinnor, transpersoner. Trots det omfattande drevet mot Blomqvist, som jag måste säga har blivit litet väl omfattande vid det här laget, finns det en person som blir ännu mer utsatt genom hela den här härvan. Och det är den 17-åriga tjej som blir den andra parten i detta. Det är där det verkliga stigmat sitter. Det är där de tunga fördömandena dyker upp vartefter. Det är i hennes familj, bland hennes vänner, grannar, studiekamrater, arbetskollegor som det verkliga eländet dyker upp och det är trots allt hennes situation som utsatt för omvärldens fördömanden som jag inte uppskattar. Det är det fördömandet som kommer att leva kvar och som inte kommer att försvinna.

Mitt motstånd mot sexköpslagen ligger i att vi inte kan skydda någon genom att stigmatisera henne. Det är ingen rocket science att det är så det ligger till. En person som sålt sex riskerar idag att bli vräkt, arbetslös, bli av med vårdnaden om sina barn och bli så oerhört fördömd av sin omgivning att det inte ens går att helt och hållet beskriva.

Att sälja sex i sig behöver inte vara så oerhört traumatiskt och fruktansvärt. Men omvärldens syn på det är sådan och det väger upp i en oerhörd omfattning. Övergreppet sker inte under akten eller vid betalningen. Övergreppet sker i den sekund omvärlden vänder ryggen till. Däri ligger mitt motstånd. I de vända ryggarna och i föraktet.

Och däri kommer mitt motstånd fortsätta ligga. Jag vill ta bort stämpeln som gör att den som säljer får så svårt att söka stöd och vård, som gör att hon blir ställd utanför samhället, som gör att hon blir rättslös.

För det ska vi komma ihåg att en person som köper sex blir inte rättslös. Det blir en skandal under en tid, inte minst för en offentlig person eller en högt uppsatt person. Men det är något som går över, trots allt. Och utöver det? Ett litet antal dagsböter för det mesta.

För sexsäljaren, om det kommer ut, gäller ett livslångt utanförskap. En evig förbannelse, ett evigt stigma som inte går att putsa bort. Inte på något vis. Och det löser vi inte med någon sexköpslag. Aldrig någonsin.

Inte heller är lagen riktad mot koppleri - för sådant finns andra lagar.

Och inte är den riktad mot trafficking - för det finns andra lagar.

Och inte är den riktad mot våldtäkter - för det finns andra lagar också.

Men de lagarna utnyttjas inte. För det är så himla mycket mer ok att förgripa sig på någon än att betala för sex eller att faktiskt sälja sex. Ett övergrepp är bara ett övergrepp och det är ett under om du lyckas bli dömd för det överhuvudtaget - oftast går det inte ens till domstol.

Men ett köp eller en försäljning och du kastas till vargarna.

Det är lustigt att det är så svårt att se den obalansen. Eller... olustigt? Det är rent ut sagt vidrigt. Skrämmande.

-----------------------------------

Det där leder mig faktiskt in på en annan sak jag funderat på sista dagarna. Nämligen den nya barnporrlagen som jag faktiskt inte tror kommer fungera. Johanna Sjödin beskriver det bra i sin fantastiska debattartikel på Expressens sidan 4.

Det blir så fel när en vuxengeneration vill moralisera över ungdomars sexualliv, deras identiteter och de uttryck de låter sexualiteten ta.

Kanske är jag litet väl sexualliberal för sånt här och kanske är jag för mycket 70-talist för att alls kunna se varför nakenhet till att börja med måste vara pornografisk. Jag kan inte köpa det. Jag vill inte vara pornofierad bara för att jag då och då är naken. Det blir så absurt. Jag tycker inte att nakenhet är fult och jag tycker inte att det ska behöva bli förknippat med något sådant som porr om jag själv inte vill det. Var ligger skammen i nakenheten?

Jag köper att man vill komma åt barnpornografi, att man vill skydda barn och att man vill stoppa övergrepp. Men två ungdomar som tillsammans har ett fungerande sexliv och som råkar blanda in en kamera ska väl för guds skull inte behöva bli fängslade för sina lekar? Och ska de behöva slänga sina minnen den dagen de fyller 18 år?

Om vi nu har en byxmyndighetsålder som går vid 15 år, och därmed anser att en människa är vuxen nog att ta ansvar för sin egen sexualitet nog för att sära - varför ska hon eller han då inte kunna besluta om den sexuella leken ska inbegripa sexleksaker, piskor, sexiga underkläder eller för den delen kameror? Varför är sådant inte upp till mig som individ?

Vad är det med denna moralpanik som hela tiden säger att en femtonåring kanske får ha sex, men absolut inte om... och så slänger man upp en fruktansvärd massa krav, regler och speciella förusättningar för vad som ska vara ok och vad som inte ska vara ok.

Mitt förslag till regeringen är att:

Antingen säger vi att vi höjer gränsen för byxmyndighet till 18 år och ser till att hålla hårt på den. Det kommer bli väldigt svårt att övertyga landets ungdomar om det sunda i en sådan ålder, men det blir åtminstone konsekvent - för första gången någonsin i världshistorien för svensk sexualpolitik.

Eller så sänker vi helt enkelt åldern för sexuella aktiviteter till 15 år och gör det konsekvent. Utan att lägga oss i hur dessa ungdomar har sex. Vi ska inte lägga oss i om de har analsex, bdsm-sex, leksakssex, oralsex, kamerasex, telefonsex eller vad det än är. Har man rätten att ha en sexualitet så ska den också vara ovillkorad. Den vuxna omvärlden har ingenting att göra i mina eller någon annans trosor. Punkt!

Det ska inte finnas några ultimatum från den vuxna omvärlden som säger att du får bara ha sex om du gör det på det sättet jag tycker att du ska göra det på. Jag får ruskigt dåliga vibbar av det tankesättet och jag inte annat än måste protestera mot den moralismen som styr våra liv varken vi vill eller inte.

Jag menar... Så ser hela min värld ut numera. Moralismen som i första hand är riktad mot kvinnor. Och inte minst unga kvinnor.

After att ha spenderat en stor del av mitt liv på andra sidan, så att säga, i ett manligt skal så har jag en rätt unik bild av hur en ung man behandlas av samhället idag. Den nya lagen är inte riktad till unga män. Så mycket kan vi nog troligen fastställa.

Men som ung kvinna får jag genast höra att efter att jag blivit våldtagen så är allting mitt fel och jag får skylla mig själv. Ett par av mina feministiska vänner valde att skrika åt mig att var historielös och illojal mot kvinnligheten då jag valde att försöka gå vidare efter övergreppet - de kunde inte låta mig göra det eftersom de förväntade sig ett offerskap. Ett martyrskap. Jag ville inte köpa det. Jag ville vara stark och gå vidare. Jag ville inte låta honom vinna.

Gör jag något bra (många anser att min kamp för integritet, folkrätt och demokrati är bra på många vis - ett exempel bra som något) så blir jag klappad på huvudet och får höra att "Ja, du är så duktig du, lilla gumman!".

Jag förväntas vara söt och go och snäll och sära för rätt män, men endast vid rätt tillfällen, och helst inte sära alls för några kvinnor. Jag får absolut inte leka runt så som jag kanske hade kunnat göra som man om det nu inte varit så att det var omöjligt för mig att verkligen göra något sådant på den tiden. Jag var inte vidare sexuell på den tiden jag inte kunde identifiera mig med min egen kropp. Det var ett klassiskt exempel på "wrong plumbing". Alla ni som varit på IKEA och köpt en bokhylla någon gång vet säkert hur jag menar. Fel delar, för få delar eller vad det nu kan vara. Det gick inget bra att få ihop åbäket.

Men visst är det lustigt att om jag satte ner foten och pratade för min eller någon annans sak för ett par år sedan, så lyckades min basröst på något vis gå i god för att det jag sa var viktigt och att jag sa det för att jag var smart, rentav intelligent och att jag med all sannolikhet hade rätt och var värd att lyssna på.

Idag lyssnar folk, men bara då jag använder mig av brösttoner. Och ofta - väldigt ofta - får jag höra att jag går för långt, att jag inte vet vad jag pratar om, att jag inte kan, att jag är ett offer, att jag försöker vara någon sorts martyr, att jag inte har rätten att... Och så vidare.

Det påtvingade och ofrivilliga martyrskapet kväver mig!

Och där har vi det stora problemet. Ingen tar mig på allvar. Jag har gått från att vara vuxen till att vara kvinna. Lika med lägre stående. Lika med mindre vuxen.

Det påverkar mitt sexliv också. Det påverkar hur jag beter mig. Det påverkar hur världen förväntar sig att jag ska bete mig och det påverkar vad jag har för möjligheter i vardagen - varje dag. Det gör mig frustrerad och det gör att jag blir ledsen, aggressiv och bitsk även då jag inte behöver vara det.

Och efter mina erfarenheter är det uppenbart att den nya lagen som ska styra ungdomars sexualitet syftar inte till att styra mäns sexualitet. Den finns där för att styra människor som jag. Unga kvinnor.

Jag klarar mig säkerligen. Jag har uppnått den aktningsvärda åldern av 31 år. Men snart kanske jag kan stämma mina gamla pojk- och flickvänner för att de teoretiskt sett kan ha sparat undan lättklädda bilder på mig från den tiden då jag var 16 eller 17 år. Och det ter sig tämligen absurt för min del. Jag förstår bara inte.

Självklart ska barn skyddas från övergrepp. Det finns få saker jag tycker är viktigare. Men en moralpanik som totalt förbjuder människor att alls se ett barn eller en ung kvinna naken under några som helst omständigheter... vad leder det till för samhälle? Vad gör det med våra barn, våra familjer, våra partners och våra vänner? Sluta för i helsike att dumma ut er kring ungdomars sexualitet och sluta för guds skull att göra all nakenhet till sexuell nakenhet. En naken kropp är inte en porrkropp. När ska vi begripa det? När ska vi acceptera det och tolerera det?

Jag måste säga att jag är mer rädd för lagen som sådan än vad jag är för att något av mina föräldrars gamla foton på mig som liten skulle råka bli visat eller publicerat någonstans. Trots allt. Och jag är rädd för den dagen då vi blir tvungna att anordna bokbål och fotografibål här i landet på grund av en sådan lag i moralpanikens namn för att rädda oss själva från massgripanden som säkerligen skulle kunna inbegripa en oerhörd majoritet av det svenska folket - inklusive, troligen, varenda människa som någonsin fått barn. För det blir resultatet. Vi kan inte sätta sådana gränser för att gränserna alltid kommer vara alldeles för luddiga. Ingen kommer veta vart gränsen går och det kan mycket väl sluta i ett samhälle som går alldeles för långt åt andra sidan också.

Min fråga är... är det verkligen värt det?

Nyheter24, Bokmasken, Isobel, Scaber Nestor, SvD, SvD2, DN, AB, Liberala Kvinnor på AB Debatt, Motpol, Beijbom, Metro, PB, PB2, Badlands Hyena, Motpol 2, Opassande, Sagor från Livbåten, Trollhare, Hax,