Det är många som frågar hur jag orkar driva vidare. Fastän att jag med jämna mellanrum blir tvungen att ta en vecka eller ett par för att vila upp när jag kört slut på mig gång på gång. Fastän omgivningen vet att jag periodvis är helt knäckt och att jag periodvis mest bara gråter. Varför gör jag det här? Varför offrar jag arbete, inkomst, karriär, välfärd och fysisk och psykisk hälsa för att driva på om integritetslagstiftningar och skriker och gapar om att jag vill försvara demokratin och den folkrättsliga basen vårt samhälle en gång i tiden byggde på?
Det är ganska mycket såhär, skulle jag tro. Fransmännen lever i tron att staten ska ta hand om dem och de är nöjda så länge de får behålla sin "culture". Tyskarna är rätt så nöjda så länge de tycker att saker är bättre än på de gamla journalfilmerna de fortfarande inte hunnit förlika sig med och bearbeta ordentligt. Alla har vi våra issues runtom i västvärlden som gör att vi väljer att inte längre ta ansvar, att inte längre se, att inte vilja ingripa. Vi svenskar har inte upplevt krig på så länge att vi tror att vi är odödliga och att vi är skapelsens krona. Inget ont kan ju hända här. Vi har staten som skyddar oss och ingen skulle någonsin skada oss svenskar. Vi är ju snälla och demokratiska och fria och har det perfekta, trygga samhället runtomkring oss. Vi har vår välfärdsmodell, eller i alla fall minnet av den.
Vi är så civiliserade häruppe i norden att vi aldrig skulle kunna tänka oss att något kan hända här. Det är resten av världen som är otäck. Så otäck att vi knappt vågar åka utomlands om inte hotellet har samma sorts eluttag och svenskt smaklösa mat vi redan är vana vid. Vi är knappast några äventyrare i gemen, vi svenskar. Vi vill inte se det som är jobbigt för oss att ta in, så vi blundar istället. Håller oss till våra snuttefiltar. Vi bryr oss inte om något annat än Kalle Ankas jul eller Sportnytt, de svenska snuttefiltstraditionerna. Tas de bort, så får svenska regeringen avgå. Det kan låta litet absurt, men det är faktiskt inte helt långt från sanningen. Folk vill inte veta och sitter hemskt gärna och blundar. Med fördel framför tv'n. Det var litet grann samma sak som gjorde att tyskarna råkade så illa ut på trettiotalet. Man blundade och ville inte se.
Vi kommer aldrig att få hela folket att ställa sig upp så länge vi fortfarande har mat på borden och en majoritet har jobb att gå till. Det spelar i så fall ingen roll vem som sitter vid makten eller hur långt vi sjunker ner i övervakningsträsket. Vi vill inte se och vi bryr oss inte.
Dessutom... Sverige är det land i världen där folk bryr sig minst om något skulle hända på öppen gata. Jag vågar påstå att så är fallet. Här i Stockholm har ett flertal kvinnor blivit våldtagna på öppen gata under dagtid på några av de mest vältrafikerade gatorna i landet. Mitt i city. Och inte en jävel har ingripit. Ingen har höjt på ögonbrynen knappt. Vi är rädda för att sticka ut och vi är rädda för att blanda oss i. Vi litar på att staten gör allting, så att vi slipper. Och så länge staten säger att de vill övervaka för vår skull och att de faktiskt minsann är snälla, så köper vi det med hull och hår och tänker inte efter någonstans överhuvudtaget.
Ungefär så. Det är nog faktiskt så illa.
Mitt arbete handlar lika om en modern "väckelserörelse" för att få människor att bry sig och ta ansvar för varann som om att knäcka övervakningshysterin i sig. Det handlar förmodligen om att skapa mer känsla av ansvar, men också om att skapa mer kärlek mellan individerna. Det handlar kanske inte riktigt om lagar som kräver att man har skyldighet att ingripa. Jag förstår vart det kommer ifrån, men det är fel väg att gå. Däremot måste vi komma åt attityderna. Vi måste våga lära oss att älska och ta ansvar för att vi bryr oss. De hänger ihop, de två. Kärleken till vår nästa och bristen på engagemang för samhället och den utveckling vi ser idag där det demokratiska samhället monteras ned.
De hänger ihop betydligt mycket mer än man kan tro. Så länge vi inte bryr oss om vår nästa och så länge nästa avsnitt av Idol eller vad det kan vara är viktigare än våra barn, våra vänner och våra systrar... då är vi rökta.
Det är vad allt det här handlar om. Vi är nerbäddade i en bekväm liten säng och blir itutade en massa saker hela tiden, samtidigt som vi springer runt och letar aktivt efter saker som verkar lugnande på oss. För att vi har blivit rädda för världen. Och så länge vi är rädda för världen så skyggar vi. Sticker huvudet i sanden och vägrar ta ansvar. Låter någon annan ta ansvar istället. Men det finns ingen kvar som faktiskt kan eller vill eller förstår.
Den klassiska politikern vill säkert inget ont, men väljer att göra samma sak och tror sig göra det rätta. Inrättar samhället för att skydda passivt genom övervakning och registrering istället för att agera aktivt för att väcka mänskligheten eller skapa aktiv trygghet istället. Billigare, bekvämare och mer på avstånd från den egna individen. Den perfekta lösningen. Som inte löser ett enda dugg. Men det ger en känsla av trygghet, och så länge vi kan springa runt och lura oss själva, så kommer även de som leder samhället att göra detsamma.
Det behövs någon som ruskar om. Ska det vara jag och Svart Måndag eller Piratpartiet eller bägge tillsammans - eller hur det nu blir, så fine. Men någon måste göra det. Jag tror att det krävs en enorm arbetsinsats från varenda människa som alls har någonting att ge på något som helst vis om vi alls ska kunna vända det här. Vi behöver verkligen arbeta tillsammans.
Problemet är att det svenska folket, liksom så många andra, är svårväckt och har tagit semester. Fötterna sparkar och vi som gör vårt bästa för att tala om att huset brinner får mest bara leva med svordomar och sparkande fötter och viftande armar till den milda förbannelse. Vi får väl se hur lång tid det tar innan det västliga samhället har brunnit inne. Men så länge vi kämpar för att slippa vakna måste också någon ta på sig att stå där över oss och rycka och dra och ropa.
Huset brinner ner. Hör ni hur vi ropar? Vi finns här. Vi vill stoppa branden och få er alla i säkerhet. Låt oss rädda det västerländska samhället - låt oss rädda varandra. Innan det är försent.
Intressant
Så bra Amanda! Välskrivet och sant. All Wake up!!! Please..............
SvaraRaderaPär Brumark
Pär Brumark, den legendariska omvärldsbevakaren, har du tagit på dig din foliehatt?
SvaraRadera