Skägglös får ingen man vara

I den fortsatta berättelsen om hur trans- och intersexuella behandlas av den svenska staten har vi nu kommit till kapitlet nummer två: sexistisk moralism och stereotypifiering.

Enligt lagen ska alla som säger sig vara i behov av utredning rörande trans- och intersexualism få rätt till remiss till de särskilda vårdteam som finns i Uppsala, Stockholm, Linköping, Alingsås och Lund. Men visste ni att i Sverige nekas man ofta remiss till utredningsteamen vars uppgift är att utreda huruvida man är trans- eller intersexuell till att börja med? Trots laglig rättighet att få remissen stoppas man innan man ens kommit i kontakt med en utredare - vars uppgift det är att ta reda på om man uppfyller kraven för ett könsbyte eller inte. Många kommer aldrig ens till utredningsteamen därför att kunskaperna inom den öppna vårdapparaten fortfarande är väldigt låg till att börja med. Vilket är ett stort problem i sig.

Men ett större problem är att i stora delar av landet använder sig vården av in- och utkastare för att hålla nere antalet sökande. Bilden av inkastare utanför strandkrogar på någon medelhavsö dyker upp i huvudet. Eller litet bikerinspirerade utkastare på någon Stockholmskrog mitt i vintern som kastar ut den som kanske fått litet för mycket i sig eller så.

I fallet transsexuella patienter inom vården fungerar det så att istället för att vården skriver en remiss för att hjälpa en person som mår fruktansvärt dåligt, så skickas man på remiss till en in- och utkastare som ofta sitter i den egna eller en närliggande kommun. Denna person saknar i regel alla former av adekvat utbildning inom vården. De har inte de grundläggande kunskaperna om vad transsexualism är eller inte är. De har inga kunskaper om intersexualism. De har heller ingen sexologisk utbildning och är ofta inte utbildade inom psykologi eller psykiatri.

Till dessa människor har man uppdragit ett fåtal uppgifter. Att hålla nere antalet sökande till vårdteamen och att rensa ut de människor som inte passar in i normerna.

För att hur skulle samhället se ut om vi godkände fler än maximalt 50-60 könsbyten varje år? Vi har på fullaste allvar ansvariga läkare för utredningsprogrammen som har uttalat sig så. Oron för att vanliga Svenssons skulle bli lurade av "ickekvinnor" då de är ute och raggar på krogen är enorm.

En tydligen rätt enorm rädsla som stora delar av samhället delar. Ta gärna en titt i kommentarsfälten hos de bloggare som skrivit om tvångssteriliseringarna under de sista veckorna. Eller ta en titt i kommentarsfältet efter min artikel på Aftonbladet i söndags. Det skrämmande är kanske inte riktigt bara just de inläggen. Det är mest homofoba sverigedemokrater och liknande i alla fall. Men det skrämmande är att samma bild tycks existera även inom vården och bland den grupp vårdgivare som särskilt är tillsatta för att hjälpa och behandla oss transsexuella och intersexuella.

För att undvika en sådan situation där vanliga människor blir tvungna att möta könskorrigerade män och kvinnor på riktigt, så väljer man att hålla nere antalet patienter. Det är helt enkelt inte ok att tillåta fler byten än så. För att hur skulle samhället se ut i så fall? Och hur skulle samhället se ut om man inte passade in i normen till att börja med?

Idag nekas människor vård för att de är för långa för att vara kvinnor. Eller för att den allmäna bedömningen är att de inte kommer bli vackra nog för att passa in i samhället. För att vi måste vara vackra nog. Kvinnliga nog. Manliga nog. Perfekta nog för att slå i alla tak innan vi alls får vara med i samhället igen. Annars döms vi att för evigt stå utanför...

Och förstås är det så att då vi väl blir godtagna till utredningen, så får vi också snabbt klart för oss att det viktiga inte är om vi har kuk eller fitta. Det spelar faktiskt ingen som helst roll i sammanhanget. Det spelar heller ingen roll lagligt sett hur vi lever eller i vilken roll vi lever. Lagen stipulerar en enda sak: sterilisering och allra helst kastration.

Men för att få byta från man till kvinna får du inte vara för lång, inte för muskulös, inte ha för stora käkben och inte sticka ut från den gamla folkhemsnormen. Vilket innebär att något större transsexuella kvinnor nekas vård på grund av sin axelbredd eller för att de är något längre. Eller för att de bara har för stora fötter för att det ska anses riktigt passande att få byta. För att vi har ju aldrig någonsin mött en genetisk kvinna med en skostorlek över storlek 42? Och vi har aldrig mött en genetisk kvinna med bredare axelomfång än Lisa Ekdahl? Vi har aldrig stött på en genetisk kvinna med något kraftigare käkparti eller med en längd som överstiger 175 centimeter, eller hur? Inte en enda?

Men för transsexuella är det ett skäl till att man riskerar avslag och att många idag inte ens vågar söka hjälp.

Andra som nekats vård historiskt har varit kvinnor som stilmässigt hävdat att de hellre går i byxor än i blommiga sommarklänningar. Eller hårdrockstjejer som burit piercings och svarta goth-inspirerade kläder och därför inte passat in.

Är du inte stereotyp nog, vännen? Nej, då får du förstås ingen utredning och ingen fastställelse!

Många av dessa stoppas redan av de fullkomligt outbildade målvakterna som vården utsett att göra utredningsteamens jobb. För att hålla nere statistiken, förmodligen. Det blir lättare att hävda att trans- och intersexualism inte har någon prevalens statistiskt som företeelse i den generella befolkningen om man inte visar att de finns. Ett sätt är att se till att de inte dyker upp i vårdens register och journaler. Målvakter som stänger dörrarna är resultatet av ivern att dels hålla nere antalet och att från statens och landstingens sida mörka det verkliga antalet i behov av vård. Och förstås att se till att de som inte är vackra och stereotypa nog nekas vård. Och det sker säkerligen också för att se till att hålla nere arbetsbördan på själva teamen, förstås. Vården av transsexuella kostar ju pengar.

Ibland slinker "fel" människor igenom nätet av målvakter och outbildade öppenvårdsgivare. Då kan det gå som Arawn Repka och Trollhare beskriver: Transsexuella män nekas vård för att de saknar anlag för ett riktigt dalmasskägg eller för att de helt enkelt bestämt sig för att gå slätrakade trots att de fått möjligheten att odla skägg. En man har skägg. Vill du inte odla skägg som transsexuell man, så är du ingen man.

Riktiga män bär också skjorta och inte tröja. Vilket för övrigt förklarar ett och annat rörande min egen partiledare Jan Björklunds klädval? 

Men ingen skulle förstås skälla på statsminister Fredrik Reinfeldt eller på Thomas Bodström eller någon annan för att de inte bär skägg. De flesta män jag känner gör ju faktiskt inte det. Hur ser det ut i din krets? Hur många ser ut som Gustav Wasa i din bekantskapskrets? Hur många män med tillhörande originalsnopp har ett skägg som slutar i byxfickorna? Och hur många av dessa män kallar man för oäkta för att de faktiskt äger en rakhyvel?

Men att vården kostar pengar är egentligen ingenting nytt. De här människorna hänvisas i regel från tidiga år till psykiatrin för depressioner, ångest och andra problem. De nekas ofta akut stöd då de mår alldeles för dåligt för att kunna hantera tillvaron. Många klarar inte av att sköta ett vanligt arbete och många grejar inte att studera. För att den psykiska påfrestningen är alldeles för stor så länge du inte får adekvat vård. Kostnaderna för att inte behandla trans- och intersexuella är skyhöga.

Samhället tar hellre den kostnaden än en engångskostnad för en transition som skulle bli mångfalt mycket billigare. Orsaken är förmodligen just oron för att vi skulle bli för många annars.

Jag har förmodligen någonstans runt 50-60 före detta vänner i Sverige med en ickebehandlad trans- och/eller intersexualism i grunden. De är inte före detta för att vi fallit i luven på varann. Utan för att de helt enkelt inte lever idag.

President Obama, skägglös oäkta man.

Förmodligen har hon vagina och äggstockar också?

Thomas Bodström, Fredrik Reinfeldt och Lars Ohly. Dessa kvinnor saknar skägg och förtjänar därför inte att leva i samhället som män.

Gruppen transsexuella har aldrig verkligen undersökts ordentligt i Sverige. Vi vet inget om det egentliga antalet på grund av att statistiken alltså manipuleras med hjälp av målvakter. Men internationella studier antyder att det kan vara fler än 1/500 personer i den generella befolkningen. I Sverige skulle det innebära 20.000 personer. Lika många kan vara intersexuella som är i behov av byte. 1/500 i den generella befolkningen är drabbade av Kleinfelters syndrom (men endast hälften, en av tusen behöver göra något åt sin situation och faktiskt byta) och har alltså såväl en manlig Y-kromosom och en eller två extra X-kromosomer. Den vanligaste uppsättningen bland dessa är 47XXY. I motsats till en vanlig man som är 46XY eller en vanlig kvinna som i normala fall bär på 46 stycken XX-kromosomer. I Sverige kan upp till 50.000 personer i den generella befolkningen på 10.000.000 människor behöva göra ett byte. Men endast knappa 900 personer har fått genomgå bytet sedan 1960-talet. Resten har nekats. Eller givit upp för att de inte ens får en adekvat vårdgång som tar dem till vårdteamen vars uppgift är att utreda och hjälpa till vård och fastställelse.

Av dessa obehandlade säger internationella studier att det psykiska ohälsotalet är enormt. Upp till 50% kan ha tänkt allvarliga tankar på eller försökt avsluta sitt eget liv innan 20 års ålder. De studier som gjorts visar att vid 30 års ålder har upp till hälften eller dryga hälften av de transsexuella som inte fått vård lyckats avsluta sina liv. Det är 25.000 unga döda svenskar. (Var går gränsen för folkmord?)

Jag har känt relativt många. Och jag saknar dem. Men de fick inte hjälp av vården. Eller var för rädda för att söka hjälp på grund av alla fördomar och all diskriminering. Eller så ville de bara inte ge upp sin klädstil eller sin rätt att få barn.

Denna statistik mörkas också aktivt. Inte minst hos organisationer som SPES, vilka gör det av hänsyn till de efterlevande, säger de. Transfobi, rädsla och sjuklig normativism säger jag. Transsexualism som dödsorsak heter ofta "annan orsak", "depression", "ångestproblematik" eller kanske rent av "familjetragedi". Fast då inryms också en del av den svenska hedersmordsproblematiken som inte existerar under den labeln också, förstås. Det är lättare att kalla det familjetragedi än att faktiskt säga som det är. Att vi inte är ett dugg bättre än de andra folkgrupper (ofta etniska) som vi så gärna fördömer.

------------------------------------------

Det där med genetiska pekare är intressant, förresten. Visserligen finns där gott om fertila och helt och hållet normala män som också har 46XX och många kvinnor som idag har egna barn och som bär på 46XY-anlag. Men det är en helt annan historia.

Det som styr en människas könsidentitet vet vi inte. Men vi vet att omfattande kliniska studier på europeiska sjukhus och universitet kommit fram till att det finns fysiologiska skillnader på mäns och kvinnors hjärnor. Vi tänker likadant, men tankarna tar andra vägar och pågår i andra fysiologiska centran i hjärnan. Vi gör annorlunda, men kommer ofta fram till någorlunda samma slutsatser. En transexuell kvinna har dock en hjärna som är identisk med vilken annan biologisk kvinna som helst. Det vet vi säkert. Inga lika omfattande studier är idag gjorda på transsexuella män, men det tycks se likadant ut där. De lär ska ha, alltså, hjärnor som är identiska med varenda annan företagsledare (med eller utan skägg) därute som hävdar sig vara en man.

Däremot styrs den kroppsliga utvecklingen inte av XX- och XY-kromosomerna överhuvudtaget. Det bara råkar bli så för det mesta. De könskaraktäristika vi är vana att relatera till kvinnor och män, såsom skäggväxt och övrig kroppsbehåring, bröst, snippor och snoppar är alltså kopplade till en liten genetisk pekare vid namn FOXL2. Som går att styra genom en liten enkel medicinsk knuff. Det är en liten vippknapp som man kan knuffa både fram och tillbaka hur mycket man vill. En rätt märklig upptäckt. Förmodligen är denna pekaren skyldig till en hel del av de fall av transsexualism vi har i samhället idag.

Men hur denna pekaren står och hur våra hjärnor egentligen ser ut och fungerar är alltså i Sverige ovidkommande. För att är du en gothtjej som vägrar bära vita blommiga sommarklänningar utan föredrar svart spets och volangkjolar så är du inte kvinna. Är du en man som äger en häftig rakhyvel med fartränder på från Gillette så är du inte man. För riktiga män har tydligen skägg. Som de här figurerna. De har förmodligen skägg nog (alla utom en i alla fall) för att verkligen få kalla sig män.

ZZ Top. Riktiga män. I alla fall två av tre. Den där bruden i mitten borde vi dock ta ett allvarligt snack med!

Visst är det tur att vi har riktiga män som Professor Dumbledore ovan som håller den riktiga cismanligheten högt? För hur skulle samhället se ut annars?

Jag bara frågar. Hur skulle samhället se ut om inte alla män bar långa skägg och om inte alla kvinnor bar söta sommarklänningar med rosa blommor på varje dag i veckan och året runt?

Intressant.

Människorättsnätverket Svart Måndag, Cwejman, Westerholm, Nätverket Cis People for Transgender Rights, P2, JensO, Zetterman, Zetterman, Carina B, Trollhare, Svensk Myndighetskontroll, Lisa Olsson, Helene Svanberg, Helena von Schantz, Federley, Lisa Olsson, Froby, JensO, Helena von Schantz, Människorättsnätverket Svart Måndag, HBT-S, Juvas & Brihed, Karin Långström Vinge, Romson, Trollhare, Maloki, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Nakna sanningen, P2, Mathias Sundin, Carina Boberg, Catrine Norrgård, Liberati, Skriet från kärnfamiljen, Fajaf Blog,