Skriver på Expressen om Obamas utnämning av Amanda Simpson

Jag skriver idag på Expressens debattsida, sidan 4, om Barack Obamas tillsättning vid nyår av transsexuella Amanda Simpson som Technical Advisor på the Department of Commerce.

Lyfter upp det faktum att det inte är en slump att det annars så bakåtsträvande och fördomsfulla USA faktiskt hinner före Sverige i det här avseendet och har en betydligt öppnare och mer tillåtande kultur inom näringsliv och myndigheter gentemot transsexuella. I USA har man nämligen förstått något det svenska näringslivet och våra politiker inte har fattat.

Dels att antalet trans- och intersexuella är många. Vi är kanske så många som 1/200 i den generella befolkningen, vilket innebär att en fortsatt diskriminering av den här gruppen utan tvekan får förödande samhällsekonomiska konsekvenser bara genom sin utbredning.
Dels för att trans- och intersexuella sedan barnsben tvingas tänka "outside of the box" för att överhuvudtaget överleva och förhålla sig till sin omgivning på något som helst vis. Vilket skapar enorma möjligheter för företag, myndigheter och partiapparater - förutsatt att de vågar ta i oss.

Idag belönar näringslivet inte längre strikt kunnande utan snarare idéer och nyskapande. Det är nya idéer, affärsmodeller, material och tankar som upplevs som särdeles innovativa som säljer produkten; oavsett det handlar om varor eller tjänster. För att kunna nå ut med tillräckligt bra produkter på en allt större och tuffare global marknad finns inga utrymmen för misslyckanden eller dåliga affärsidéer. Alla möjligheter att nå ut med något nytt och att vara först inom nya segment av marknaden är livsviktiga. Därför är nyskapande och förmågan att tänka förbi givna normer och ramar precis lika livsviktig.

Detta är något trans- och intersexuella ofta kan bättre än många andra. Något man i USA tagit fasta på. Där är det ofta en konkurrensfördel vid nyanställningar att ha genomgått en könskorrigering. I Sverige pågår istället ett köns-Apartheid med tvångssteriliseringar, otillräcklig vård, samt omfattande diskriminering på arbetsmarknad och inom utbildningsväsendet. Och för den delen även inom myndigheter och på andra platser.

Det är dags att bryta upp med den omfattande patologisering vi som transsexuella drabbats av och som i grunden har sina rötter hos amerikanska rasbiologer i början av förra seklet. Det är dags att på allvar göra något åt den lag (Lag 1944:133) som berör tvångssterilisering av sexuella minoriteter i Sverige och det tyvärr ganska misslyckade lagförslag som nu dessutom legat orört på Socialministerns bord i drygt tre års tid.
Det är dags att se över vilka möjligheter som finns för att aktivt arbeta för att trans- och intersexuella ska kunna få fullvärdiga liv även i Sverige idag. Det har dröjt alldeles för länge.

Vi vill ha samma rätt till en framtid, en karriär, en utbildning, fungerande vård, möjligheten att få gifta sig och möjligheter att få bli föräldrar som alla andra. Vi vill slippa vara rädda för hatbrott och diskriminering vart vi än befinner oss i samhället och vi förväntar oss att det sker nu. Vi har väntat länge redan...



För att genomföra en verklig förändring krävs en omfattande attitydsförändring inom näringslivet och inom politiken. Nu. Idag.

Vi behöver också en möjlighet att kunna arbeta aktivt med identitetsskapande och stärkande åtgärder inom gruppen. Något som överhuvudtaget inte existerar i Sverige idag. Möjligen vid sidan av RFSL's ungdomsprojekt Egalia, vilket nu slåss för sin överlevnad på grund av att Stockholms Stad vägrar ta tag i finansieringsfrågan inför år 2010. Det är skamligt!



I framtiden behöver vi förebilder. Vi behöver pionjärerna som lyckas ta sig in i politikens finrum, på styrelseposterna inom näringslivet och inom myndigheter och statliga verk. Vi behöver artister och konstnärer och vi behöver andra som vågar sticka ut. Människor som vågar stå för sin historik, för sin trans- eller intersexualism och för att de är precis lika bra som alla andra människor.

Vår minoritet är förmodligen så stor som 50.000 personer bara i Sverige idag. Det är dags att inse att vi behöver samma möjligheter att utvecklas och få rätten att styra över våra egna liv som alla andra minoriteter i samhället idag. Vi har blivit åsidosatta, diskriminerade och tvångssteriliserade länge nog. Det får räcka nu!



Jag kandiderar till riksdagen i höst inte för att jag tror att Sverige är redo för mig och de mina ännu. Utan för att jag förväntar mig att en eventuell relativ framgång i personvalet kan komma att leda till att fler vågar ta steget och se att det är möjligt att satsa på en politisk karriär. Jag kandiderar för att skapa ett ansikte för vår minoritet och för att öppna dörrarna för alla de som kan komma att följa därefter.

I det tror jag att jag redan på många vis har lyckats. Det handlar om att vidga vyerna för vad som är möjligt och bilden av vem som har möjlighet att nå fram. Kan jag, så kan vem som helst inom gruppen trans- och intersexuella göra detsamma. Det är vad jag vill uppnå.

Jag räknar inte med att bli den första transsexuella riksdagsledamoten. Men jag räknar kallt med att min kandidatur ska bli startskottet för något nytt för vår grupp som helhet. Och att det inte ska dröja alltför länge innan vi är många fler som kandiderar, som tar plats i samhället och som omskapar förutsättningarna för vår existens i Sverige och utomlands.

En minoritetsgrupp bestående av upp till 50.000 personer förtjänar en representation i riksdagen och inom det offentliga. Vi förtjänar utan tvekan att tas på allvar i näringslivet. En eller två riksdagsledamöter över rimlig tid är inte för mycket begärt.

Vi får se om svenska folket, de politiska partierna och det svenska näringslivet vågar anta min utmaning.

Kan Obama, så kan vi också!


Intressant!