Mitt uppdrag till regeringen - rensa upp i arbetslinjen

Ett uppdrag jag vill ge till regeringen är att börja reda upp i det systemskifte som i förlängningen kallas arbetslinjen.

Jag har tänkt mig att skriva om de senaste turerna en stund nu. En bra stund, eller faktiskt hela dagen. Men jag har inte kunnat. Det har varit litet tungt, faktiskt, för när man börjar gräva i eländet så känns det faktiskt inget kul. Det här ser verkligen inte bra ut.

Och det vet jag ju för att jag själv suttit och gjort just sådana där saker själv i viss omfattning för något år sedan. Det är tungt att sitta med den sortens ansvar som Försäkringskassans handläggare sitter med. Och faktum är att så som regelverken idag ser ut så kan de egentligen inte tolka lagen på något annat vis. Vad än Axén eller Husmark Pehrsson säger i TV. Många inom Försäkringskassan och arbetsförmedlingarna gör ett fantastiskt bra jobb och arbetar verkligen häcken av sig för att det ska bli så bra som möjligt, men många känner sig stressade, bakbundna och tämligen olyckliga då de själva vet att det de gör inte räcker till. Gränsdragningarna och regelverken är ibland helt enkelt för snäva.

Jag köper absolut arbetslinjen. Där finns enorma fördelar med att prioritera arbete framför sjukskrivningar och arbetslöshet. Det finns stora fördelar i att ta ansvar för att människor som egentligen skulle kunna arbeta också får chansen att göra det. Att de får chansen att komma tillbaka. Helt eller delvis efter sin egen förmåga. Därför att det handlar om livskvalitet och självkänsla, inte minst, och att det i sig kan påverka en människa till att må så mycket bättre.

Men då systemet mer börjar handla om rent repressiva åtgärder för att sätta åt människor, skuldbelägga, marginalisera och slå på de som redan ligger - då är det något som är så fruktansvärt fel att det gör rent fysiskt ont i mig. Det är inte och ska aldrig någonsin vara ok.

Det har gått för långt nu. Det är dags att reda upp i den här skiten och se till att få ordning på systemet så att de som kan hjälpas tillbaka får den hjälpen och att de som verkligen inte klarar att arbeta ändå har en fullt fungerande och människovärdig trygghet att falla tillbaka på.

Då du inte längre kan arbeta och då du mår för dåligt för att kunna komma tillbaka (av det ena eller det andra skälet), så ska samhället finnas där. Du ska kunna känna trygghet. Du ska kunna lita på att du har en ekonomisk trygghet och en samhällelig trygghet som helt enkelt kickar in.

Oppositionen har faktiskt rätt här. Det här fungerar helt enkelt inte. Det är fanimej inte värdigt!
Det börjar bli dags att se över systemet som innebär att tjänstemän överprövar intyg lämnade av högt kompetenta läkare och experter. Det är dags att inse att om en människa inte kan arbeta heltid, så är det bättre att låta henne arbeta deltid i den mån det faktiskt fungerar för den individen. Det är dags att förenkla istället för att försvåra. Att försvåra och att se varenda kotte i samhället som en potentiell fuskare kanske inte är en hållbar linje? Det tycker i alla fall inte jag.

Jag tror inte på det system vi lämnat bakom oss och där ingen togs på allvar som en tillgång i samhället och många bara slussades ut och förkastades av samhället utan chans att någonsin komma tillbaka, ens om de ville. Men någon jäkla måtta måste det faktiskt vara. Vi kan inte fortsätta behandla människor så sunkigt som vi gör idag. Det hävdar jag av hela mitt hjärta.

Det är helt enkelt dags att sluta se sjuka och arbetslösa som parasiter och istället se dem som tillgångar i samhället. Även om de inte längre producerar, så har de förmodligen varit en stor tillgång för samhället för inte så länge sedan och då ska de även behandlas därefter. Är det inte så att det är dags för en renässans för människovärdet och respekten för människoliv tillslut? Det var väl en stund sedan nu?


Intressant.