Tillbakablick över 2008

Så... Det har varit ett stressigt och välfyllt år för min del. Mycket av det som hänt i år hade jag inte direkt skrivit in i mina nyårslöften inför det kommande 2008, men det blev väl egentligen ganska bra ändå.

Det finns bra saker och dåliga saker. Det jobbiga är väl att jag blivit någon sorts pseudooffentlig person, vilket jag har haft väldigt svårt att vänja mig vid. Jag undrar om jag någonsin kommer att göra det. Det är rätt märkligt att inse att folk känner igen mig på stan och att det dyker upp unga tjejer som vill fotograferas tillsammans med mig en vanlig måndag förmiddag utanför Riksdagen. Men kan jag vara någon form av vettig förebild, så fine.

Jag bara undrar om jag verkligen är gjord av rätt material för att vara en sån himla bra och fin förebild.

Det har också varit väldigt jobbigt privat på många plan. Jag har levt under hot, jag har arbetat sönder mig och insåg för några månader sedan att allt som hänt sedan sommaren tagit mycket mer av min energi än jag hade vågat tro och erkänna. Det är väl lika bra att erkänna det och att säga det högt. Det blir åtminstone en aning avdramatiserat då.

Jag gick in i väggen.

Oavsett hur många vi var som arbetade med Svart Måndag och hur roligt jag än tyckte det var, så kraschlandade jag någonstans i början av oktober och det har tagit mig en himla tid att komma till sans med vad det inneburit för mig. Jag har varit osedvanligt tyst sedan dess och det är ju förstås hemskt tråkigt. Det var å andra sidan nödvändigt.

Jag har inte ägnat mig åt så vidare mycket politik, vid sidan av att skriva mastodontlånga inlägg här på bloggen som vänder upp och ner på mångt och mycket. Tyvärr väntar jag fortfarande på den där fikan och det långa samtalet med Bjärnemalm, men jag hoppas att det kommer en stund då vi kan sy ihop våra agendor snart ändå.

För jag har inte direkt tagit det lugnt sista tiden. Jag har haft en hel del annat att stå i. Det har nämligen hänt väldigt mycket utanför politiken också i år.

Jag började året med att lägga mig under skalpellen och reda upp ett par kroppsliga bitar jag var tvungen att ordna till. I mars reste jag till Chonburi i Thailand för att genomgå en könskorrigerande kirurgi. Det är en oerhört tung kirurgi som är bland det tyngsta och svåraste man kan utsätta en människas kropp för idag. Jag borde förstås ha lyssnat på min läkare som talade om för mig att det skulle ta ett fullt år innan dess jag var färdigläkt. Då kanske jag hade varit mindre välkänd för många av er, men jag hade tagit hand om mig själv och låtit läkningsprocessen ha sin gång. Jag hade kanske sluppit bli utbränd genom att jag försökte arbeta för tio personer under tiden vi slogs mot FRA-lagen.

Nu är det ju redan gjort och jag kan konstatera att jag genomfört mirakulöst mycket från min sjukbädd ändå i år. Det räckte inte hela vägen fram till nyår detta året, men att kämpa på med en värkande buk och ett värkande underliv, utan att alls vara helt återställd på något plan, tycker jag faktiskt har varit en jäkla bedrift.

Dessutom tillkommer många andra saker också. Att lära sig hur man fungerar, lära sig hur man går på toa igen, börja lära känna sig själv och allt det där fantastiska det medför att äntligen ha en kropp man tycker om och faktiskt kan känna sig sexig och vacker i... Det är stort. Det är superstort!

Men förstås hade jag kanske inte behövt satsa på att bli en relativt välkänd människorättsaktivist och politiker på köpet. Det bara blev så. 

Jo, faktiskt. Det bara blev så. När jag väl var klar med den tunga biten och landade på Arlanda igen i slutet av april i år; tyckte jag att jag faktiskt kunde känna rent fysiskt hur mitt liv stått stilla under alla dessa år som ledde upp till operationen. Mitt liv hade stått på paus i så många år och bara väntat på att jag skulle vara redo att börja leva på riktigt. Vad jag än har tagit i sedan dess, så har det blivit bra mycket större och mer omfattande än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Svart Måndag blev ju helt och hållet gigantiskt. Inte sant? På många plan blev det verkligen det. Och för mig personligen var det förstås ett alldeles speciellt uppvaknande. Jag kunde och jag ville och det hände. Jag är otroligt stolt över det arbetet jag lagt ner i år avseende FRA-lagen. Visst hade jag velat hinna med att driva på IPRED-frågan också och jag känner nästan litet av ett tvång att verkligen ta tag i datalagringsdirektivet också. En del prylar är på väg upp. Det kan bli hemskt intressant när jag väl känner att jag är på benen igen. Jag tror nog att det kan bli rätt kul att ge sig ut och leka igen alldeles snart.

Liberati blev ju nästa stora grej. Det har varit både positivt och negativt. Jag har funnit en plattform som i mångt och mycket står för precis det jag står för. Vilket inte exempelvis mycket av Folkpartiets politik har gjort. Liberati innebar också en öppning för mig att kunna säga vad jag ville, debattera vad jag kände var viktigt för mig. Det kunde jag inte riktigt göra som enbart den superneutrala ledaren för Svart Måndag. Det kunde jag tyvärr inte heller göra som grön liberal och medlem i Miljöpartiet. Att lämna Mp var lika mycket ett val som byggde på min önskan att känna mig fri och obunden som ett val av nödhävd utifrån behovet av att kunna diskutera fritt utan att mina åsikter automatiskt fångades upp och antogs vara miljöpartistisk ideologi och ståndpunkt. Jag ville inte förstöra relationen till partiet genom att, så att säga, smutsa ner deras väl inarbetade policys med mina egna bara för att det tillslut läckte ut vart jag hade min politiska hemvist. Det var litet smärtsamt att lämna partiet bakom mig, eftersom jag har så otroligt fina kontakter såväl inom partiet som inom Grön Ungdom.

Idag ser jag mig som fristående liberal och medlem i Liberati. Det ger mig möjligheten att kommunicera på många plan med många olika parter, men det hindrar mig inte från att tycka och säga vad jag vill och vad jag själv står för. Jag vet inte om jag någonsin kommer bli tillräckligt bekväm för att kunna bli en partimänniska i grund och botten. Jag vet inte om jag kommer att vara tillräckligt icke-provokativ och icke-kontroversiell för att egentligen på alla plan vara välkommen i ett parti. Jag kanske bäst står utanför och samarbetar med många istället.

Hur som helst är min politiska bas idag det partipolitiskt obundna Svart Måndag och förstås även Liberati. Jag trivs bra med det.

Vad har vi mer gjort i år? 

Jo, vid sidan av just operationen har jag även i oktober fått min juridiska fastställelse som kvinna. Det var en otrolig befrielse på många plan. Men det har också varit rent ut sagt ett helsike rent praktiskt. Nytt personnummer och nytt namn innebär att alla konton måste skrivas om och flyttas. Det innebär att lånen måste skrivas om. Liksom telefonabonnemang, försäkringar, nätbutikskonton, kundkort, internetabonnemang, tv (om man nu har någon - mina tv-apparater brukade ha en otrevlig ovana att brinna upp av någon anledning, så de är rätt så bortrationaliserade numera), klubb- och föreningsmedlemskap och allt vad det är.

Till mina tjänsteleverantörers försvar har det gått otroligt smidigt på många plan. Bortsett från att min ena mobilteleoperatör av misstag råkade spärra mitt simkort på vägen och jag just nu väntar på ett nytt. Och förstås att banken nu har tagit en och en halv månad på sig för att försöka reda upp mina affärer - och misslyckats! Jag ska skriva ett långt och välformulerat mail till dem nu i dagarn. Sedan ger jag dem en vecka på sig att reda ut mina affärer innan jag hänger ut dem här på bloggen. Undrar om det hjälper?

Det har varit rätt mycket läkarundersökningar, springande hos kirurger, logopeder, endokrinologer, gynekologer och allt vad det varit. Det är rätt spännande att känna hur kroppen förändras och det är rätt tufft att som trettioåring påbörja en alldeles ny pubertet. Och åt rätt håll den här gången. Oj! Det är mycket nu...

Och jodå... Även t-tjejer har PMS! Hjälp!

Jag har också upptäckt, via Facebook, att jag har en hittills okänd lillebror. Bara en sån sak. Det var bara någon månad sedan det liksom rasslade till i min värld och jag fick ett till syskon. Så ja, man kan väl säga att jag har haft att göra ändå de sista två månaderna eller så. Även om jag alltså inte riktigt hunnit med att på fullt allvar engagera mig personligen i kampen mot övervakningssamhället. 

Jag har under tiden helt enkelt försökt läka, tillsist, byggt upp ett nytt liv och försöka landa i mig själv med allt vad det innebär. Och förstås vara behjälplig litet här och där i arbetet med att få ordning på det fortfarande rätt nyfödda Liberati. 

Så jag ber väl tillslut om ursäkt för min tystnad under de sista månaderna och lovar samtidigt att det kommer att hända mycket under nästa år och att det kommer att bli en rätt duktig aktivitet under år 2009.

Jag vill också passa på att tacka er alla för det året som varit. För allt stöd jag fått. Politiskt, privat, känslomässigt, logistiskt och allt vad det varit. Det har varit ett år som varit litet väl tungt för en enda tjej att bära, men det har samtidigt varit otroligt spännande, fascinerande, intressant, roligt, tokigt, fartfyllt, underbart, knäppt, häftigt och alldeles... alldeles underbart!

Jag är glad för 2008. Och trots att det periodvis varit otroligt tungt att bära allt det som hänt och fastän jag alls inte fått den tid jag behövt för att vila, landa och läka; så har det varit så otroligt intressant och jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag tror på många vis att året som snart tar slut har varit det bästa någonsin i hela mitt liv. 

Jag ser fram emot att dela 2009 med er allihopa och jag ser fram emot att fortsätta driva kampen för ett bättre, öppnare, friare och mer frihetligt samhälle för oss alla. 

Tack!