Mänskliga rättigheter är partipolitiskt obundna!

Mänskliga rättigheter är partipolitiskt obundna. Och ska vara lika förbaskat viktiga för oss alla, i alla lägen. Något mindre kommer jag aldrig någonsin att köpa. Därför är jag glad idag. Väldigt glad, lättad och stolt.


Natten mellan den 24 och 25 april 1915 greps ett drygt hundratal armeniska intellektuella i Konstantinopel, deporterades och avrättades. Några veckor senare hade tusentals armenier i ledande positioner mördats. Det absoluta flertalet av forskarna hävdar att mellan 800 000 och en miljon armenier dog. År 1915 dog det största antalet men folkmordet fortsatte efter första världskrigets slut och fram till 1923. Armeniska myndigheter menar att mellan 1,5 och 2 miljoner armenier dödades i folkmordet medan Turkiet hävdar att det endast var 400 000.
Utöver detta tvångsassimilerades, det vill säga tvångsomvändes till islam, 200 000 människor.
Folkmordet bottnade i olika religioner där muslimer ville utrota den kristna minoriteten av Armenier, Assyrier/Syrianer/Kaldéer och Greker.


Jag bara måste yttra mig om den diskussion som pågått i riksdagen, bloggosfären och i viss mån gammelmedia inför och efter omröstningen igår om huruvida ovanstående ska räknas som folkmord eller inte. Ett svenskt parlamentariskt ställningstagande som visserligen inte ändrar på den inhemska tolkningen ett dyft, men som över tid kan ha en stor betydelse även i Turkiet.

Men hörrni. Jag är ledsen att breaka det till er. Det gäller folkmord. Det gäller mänskliga rättigheter. Det gäller massmord på kristna armenier och andra i vad som idag är Turkiet. Oerhörda brott mot mänskligheten begångna från år 1915 och nästan tio år framåt.

När det rör sådana saker kan jag liksom inte hålla mig snäll och tyst. Jag hade kunnat tänka mig att man valt en smidigare väg att göra det om nu inte Turkiet valt att föra en så hårdför linje själva. Att man vägrar erkänna det som hänt och även förbjuder människor att ens yttra att så har skett är för mig fullständigt orimligt. Det är under all värdighet att agera på ett sådant sätt och det fungerar inte för EU att vi ska behandla en potentiell medlem i unionen med silkeshandskar bara för syns skull då de agerar på ett så verklighetsfrämmande sätt.

Visserligen har nu ambassadören kallats hem, vår ambassadör kallats till turkiska UD och ett planerat statsbesök har ställts in. Min första reaktion är... so?! Inte för att det inte känns för Sverige. Men våra principer, våra värderingar, vår demokrati och vår möjlighet att kunna sträcka på oss och hävda att vi tror på mänskligheten och folkrättsliga värden är värda så ofantligt mycket mer än de eventuella handelsförluster vi gör. Turkiet kommer att inse det vartefter, att de inte har råd att hantera sina affärer på det viset. Jag tror faktiskt, och hoppas, på det.

Jag har absolut inget emot Turkiet av idag. Det var länge sedan nu som folkmordet skedde. Och jag vill gärna se Turkiet som medlem i EU i framtiden. Men det förutsätter trots allt att man gör upp med sin historia och att man gör upp med de förföljelser och missförhållanden som existerar idag rörande minoritetsgrupper inom landet. Enda sättet för oss att agera för att så sker tycks idag vara att just sätta ner foten och säga Stopp! Kan inte Sverige och kan inte svenska politiker göra det, så förtjänar inte vi heller omvärldens respekt och erkännande. Vi förtjänar inte heller vår frihet och våra folkrättsliga värden om vi inte har mod nog att stå upp för dem!

Det som berört mig mest är att så många människor haft så infernaliskt svårt för att stå upp för sina värderingar och åsikter. Att så få haft råg i ryggen att verkligen stå emot retoriken att vi ska vända bort blicken och strunta i det. Jag förstår inte alls att politiker inte ska uttala sig om historien eller om sådana saker som övergrepp och massmord på hela befolkningar. Besluten att genomföra dessa brott mot mänskligheten och även besluten att vägra göra upp med eller ens tillåta omnämnanden av historien visar också på att detta är en politisk fråga. Det är politiker som beslutar att tysta ner. Det är politiker som beslutar att än idag förfölja etniska och religiösa minoriteter. Och då är det vårt ansvar som politiker att agera för att våra kollegor i Turkiet ska vakna upp och börja ta sitt ansvar. Det är ohyggligt viktigt att så faktiskt sker.

Oavsett vilket folk eller vilken grupp som än råkar ut för övergrepp och förföljelser så är det vår förbannade plikt att se till att dessa övergrepp stoppas! Vi måste våga göra det!
Lika mycket är det vår plikt att ge drabbade och efterlevande ett tydligt erkännande i efterhand för vad som redan skett och för vad vi inte varit kapabla att stoppa.

Det är svårt för mig att inte göra kopplingar till andra världskriget, Baltikum på 90-talet eller Rwanda. Där finns också många andra händelser i världshistorien som idag, liksom händelserna vid Ottomanska rikets sammanbrott, tillåts förtigas. Och för mig, som dessutom är människa då jag inte är politiker, så är det viktigt att stå upp för och respektera andra människor oavsett var de befinner sig i världen och oavsett i vilken tid de lever.

Överallt där förföljelser och folkmord sker är det lika illa och lika fruktansvärt. Det är lika illa oavsett vilken grupp det berör. Nationalitet, kultur, religion och liknande har ingenting med saken att göra. Ett övergrepp är ett övergrepp är ett övergrepp!

Etnisk och religiös rensning är ett hån mot allt som gör oss till människor. Att det än idag ska vara så svårt att förstå det. Att vara så grundläggande och självklar.
Det är inte svårare än så. Att sitta med benen i kors, rulla tummarna och inte erkänna att så är fallet är skamligt på en nivå som vida överstiger allt annat. Därför är jag ohyggligt stolt över alla de som röstade för ett erkännande igår. Det må vara diplomatiskt illa, men det var den enda rätta vägen. Det var det enda rimliga. Även om relationerna med Turkiet, beklagligtvis, far illa en tid framöver. I just detta specifika fallet tycker jag nog att det är Turkiets förlust mer än Sveriges eller EU's.

Detta var också ett oerhört viktigt steg för den svenska interna demokratin. Det var en seger för det svenska politiska och parlamentariska systemet. Att politiker vågade vara sina egna, stå upp för sina värden och sin tro på något var viktigt. Efter FRA-debatten och många andra frågor är det viktigt att tar ett kliv bort från partipiskor och strategitänk. Sverige och världen är inte enbart ett livlöst schackspel. Det handlar om människor. Som ska ledas av människor. Vi har 349 ledamöter i riksdagen av det simpla skälet att deras åsikter och deras väljares åsikter ska representeras i kammaren.

Vi har haft en väldigt olycklig utveckling under lång tid nu där ledamöter inte vågar rösta med hjärtat eller utifrån sina ideologiska och medmänskliga egna ställningstaganden. Där ledamöter blivit tvungna att rösta emot sina egna ståndpunkter. Det är inte hållbart i längden.

Att frågan om Turkiet blev en sådan laddad symbolfråga som sas hota regeringens vara eller inte vara är ett tydligt exempel på hur demokratin på sätt och vis satts ur spel. För att återvinna den blir vi tvungna att återigen skapa förutsättningar för våra ledamöter att ta ställning och stå för sina värderingar och sin egen tro på vad som är rätt eller fel. Det handlar om att återvinna förtrondet för hela det politiska skrået, vilket jag ser som en oerhört viktig fråga för oss alla inför framtiden.

Det handlar om att ge upp på den låt gå-mentalitet vi så länge haft inom svensk politik och som bygger på att man i stort sett ska acceptera vad som helst. Det handlar om att vi har ett enormt behov av att sätta ned foten nu och faktiskt hylla personliga åsikter. Att hylla värderingar, ideologi och medmänsklighet. Även om somliga inte håller med om just den åsikt riksdagen beslutade sig för igår, så är förmodligen de flesta överens om att åsikter och rakryggad konsekvens faktiskt inte skadar i längden. Annat än någon enstaka partilednings självkänsla då och då, kanske. Ett billigt pris för demokratin.

Vi kan inte längre ha ett system som helt och hållet styrs av partipiskor och som bygger på att vi ska ha politiker som bara snällt trycker på knappen då pappa partiet talar. Det är inte hållbart längre. Jag vill ödmjukast möjligt be alla partister, oavsett färg, att skaffa en egen vilja, åsikt och ryggrad.


Och alltså, tillslut. Ett stort grattis till folkrättskämparna i riksdagen, samt förstås de berörda grupperna som nu tillslut kommit ett steg närmre ett erkännande av sitt lidande och sina umbäranden. Och även ett grattis till parlamentarismen, demokratin, Sverige och världssamfundet. Kanske är detta början på något nytt och något bättre för oss alla?

Även här:
Martin Moberg, Mikke Schirén, André Assarsson, Röda Berget, Kulturbloggen, awickedone, Jöran Fagerlund, Gulan Avci, Seved Monke, Mathias Sundin, Jan Rejdnell, Gulan Avci på Newsmill, Runo Johansson, Agneta Berliner, Liberati, Scaber Nestor, DN, SvD,

Intressant.