How I Met Maria Ferm

Ja, det där med Maria. Det är litet lustigt, för det är nästan svårt att minnas vart jag såg henne och träffade henne första gången. Dagens födelsedagsbarn är ju en sån där som man liksom bara känner att tiden smälter samman med på något vis. Tidlöshet, kanske? Vad vet jag?

Första gången vi fick chansen att prata ordentligt var i samband med att jag hade gjort ett tappert försökt att starta upp något liknande ett pyttelitet hobbyprojekt som hade med konstiga lagar och folkrätt och sånt att göra. Litet hippiedrömmar om att alla ska jobba tillsammans, tycka om varandra och prata över partigränser för att skapa en bättre värld. Jag är ganska övertygad om att en eller annan övervakningslag hade med saken att göra.

Efter något samtal här och där i den politiska världen och efter att ha fixat ett möte med den alltid lika hippa, leende och glada Anders Wallner inför en demonstration jag blev inknuffad på (jag blev kapad av pirater den gången, de krävde mig på eldunderstöd och sambadansande och sen var jag tydligen fast i aktivistträsket), så såg allt ljust ut. Det fanns de partier som gärna svarade upp litet halvt och sa hej i alla fall. Jag fick en massa glada miner från Luf, förstås, som hjälpte till med både det ena och det andra. Men det fanns en person, ett ungdomsförbund, ett parti som liksom var sådär sjukt outstanding så jag började undra vad det var för fel på alltihop. Sen insåg jag att jag hamnat i den gröna vågen...

Hur bättre kan man beskriva det än ett skånskt leende, en varm och supervänlig blick, fantastiska kramar och en massa intresse vad jag än vräkte ur mig för goja? Det går liksom inte att säga det på något annat vis.

Jag och min dåvarande pressansvariga för det då mycket unga Nätverket Svart Måndag hade hur som helst den där första gången fått till DET mötet med språkisarna på Grön Ungdom. Det var stort när man inte knappt hade hunnit börja tala om att man fanns. Vi var inte helt säkra på att vi gjorde det, pressfiguren Petter Axén och jag. Under de första veckorna när man skapar något sånt som ett aktivistnätverk så springer man mest runt och kollar om man är osynlig eller inte. Men tydligen syntes vi. När vi promenerade upp till det gröna kansliet på riksdagen fick vi sätta oss och prata med bägge de unggröna språkrören och vi blev bägge förundrade över hur mycket just Maria hängde på i allt det vi sa. Hon liksom brann. Lika mycket som vi, verkade det.

Det måste ju bara vara något misstag eller så...?

Jo, men si här skulle det ordnas saker, och Maria kunde tala på demos och det var en himla massa förklara vad vi var för kufar. Hela tiden kände jag mig mer hemma i det och någonstans där landade jag i den där fixa-demos-och-rädda-världen-mentaliteten. Jag tror inte jag hade kommit så långt eller känt mig så motiverad om det nu inte varit för just Maria Ferm. Det var det gensvaret som skapade monstret ni numera alla känner som Amanda.

Känn dig träffad. Känn dig skyldig.

Sedan dess har vi kommit en liten bit på vägen. Maria har närvarat på (nästan) allt vi gjort och har ett brinnande integritets- och demokratiintresse som jag sällan har mött någon annanstans. Om någonstans. Och hon är nästan (!) lika mycket flower-power som jag är bakom alla mina gothiga kläder och mina hinkar av mörkrött läpptstift, svart kajal och mascara. För jag föredrar ju att röra mig litet incognito, trots allt. Liberal som jag är, så har jag ju inte riktigt råd att komma ut som hippie, hur mycket jag än vill.

När Svart Måndag har växt, så har även Marias intresse växt. Liksom därmed Grön Ungdoms. Och Miljöpartiets.

Det finns inget annat ungdomsförbund, ingen annan UF-ledare, inget annat parti som är så grymt snabba att svara upp, så otroligt på och så otroligt framåt i allt så fort jag sätter igång och ropar efter uppmärksamhet och är ute och skapar nya hyss. Och det har jag förmodligen Maria att tacka för till mycket stor del.

Det finns en enda sak jag tycker är mindre ok. Det är att jag ännu inte fått chansen lära känna Maria bakom röret nog för att sjunga falskt (det lär bara vara jag som sjunger falskt i och för sig) i duett på någon karaoke nånstans. Jag är för feg - jag vet. Men det är liksom inte ok. Det måste rättas till. Mmmmm...

Finns det någon som lämnat ett starkt intryck på mig i den politiska sfären och som människa under det märkliga äventyr jag roat mig med sista åren, så är det utan tvekan Maria. Det finns ingen UF-ledare som varit riktigt, riktigt, riktigt så tillgänglig, så framåt, så brinnande och så levande. Det finns få alls inom politiken som alltid känns så spontant som en nära vän då man träffas och det finns få jag respekterar och beundrar så himla mycket och så rakt igenom.

En kort liten hyllning till Maria Ferm på den stora 24-årsdagen.

Grattis!!

Du är helt och hållet fantastisk!