Jag har litet blandade känslor kring det här än så länge. Det har hänt otroligt mycket. Vi har fått igenom många av de krav kritikerna faktiskt ställt upp. Det innebär inte att vi är framme och att vi därmed måste tystna. Vi har en lång väg kvar att gå. Samtidigt ska vi faktiskt ge cred till de som arbetat med detta förslaget för att de faktiskt lyssnat på oss så mycket som de ändå gjort. Det är historiskt. Vi har som folkrörelse lyckats åstadkomma så mycket på så kort tid och på så få människor att detta kommer att hamna i historieböckerna. Om någon av er någonsin närt en önskan att hamna i historieböckerna och i barnens skolböcker, så har ni fått er chans nu. Att denna rörelsen hamnar i samhällskunskaps- och historieböckerna i framtiden är inte alls otroligt. Men som sagt... vi är inte framme helt och hållet.
Regeringspartierna har nu alltså enats om 15 punkter för att förstärka och förändra den hårt kritiserade FRA-lagen. Jag gillar inte nödvändigtvis tanken på att man gör en sådan här sak utan att först riva lagen och gå igenom grunderna till den ur ett integritets- och rättssäkerhetsperspektiv. Nu är vi dock i en situation där många av kritikerrörelsens önskemål faktiskt tagits tillvara. Då kan det trots allt vara bra att erkänna att mycket bra har skett, även om vi tydligt markerar att vi inte nått hela vägen fram. För det har vi absolut inte gjort.
Jag har sett kritiken mot Camilla Lindberg som hävdar att hon skulle ha svikit sina ideal och svikit FRA-kritikerna. Men jag kan personligen hävda att jag hade direktkontakt med just Camilla under hela tisdagskvällen och att jag därför följt hennes kamp. Det var svettigt för henne, men hon stod på sig och fick alla rätt utifrån sina personliga utgångspunkter och bevekelsegrunder. Jag tog också en kort prata med Agneta Berliner. Det var kritiskt för de sex tjejerna rätt länge, men det som är viktigt att känna till är följande:
Camilla och hennes fem kollegor ställde hårda krav. Camilla och Agneta lyckades få igenom samtliga sina krav för att godkänna lagen och agerade sedan därefter. Att flera av de sex nu har givit sitt ok har inte att göra med svek. Det har inte att göra med att de fallit till föga eller låtit partipiskan få ett övertag gentemot dem. Snarare tvärtom. Birgitta Ohlsson är fortfarande kritisk och tveksam, som jag förstått det, och jag förstår det också. Jag ska förklara det vidare i mitt nästa inlägg genom att problematisera detta nya FRA-förslaget punkt för punkt.
I Camillas fall, åtminstone, borde det gå att finna de ursprungliga uttalanden hon gjorde efter sitt nej den 18 juni om man bara googlar litet grann. Men ska vi vara helt ärliga, så har hon fått igenom samtliga de punkter hon bedömde som kritiska för hennes val att trycka på nejknappen under omröstningen.
Om man ställer upp en serie krav för att godkänna ett lagförslag och utifrån dessa krav ställer sig på tvären och röstar nej, skulle jag uppleva det som oerhört inkonsekvent, respektlöst och populistiskt att inte hålla fast vid just dessa punkter. Har Camilla nu fått igenom sina krav, förväntar jag mig att hon som rakryggad politiker står fast vid sin ståndpunkt och därför accepterar de kompletteringar som gjorts. Faktum är att vi aldrig kommit så långt som vi gjort om det inte varit för att Camilla röstade nej och att Birgitta lade ned sin röst. Vi har de två otroligt modiga och starka kvinnorna att tacka för otroligt mycket. Glöm nu inte det!
Vi har även de här sex personerna att tacka för att Folkpartiet tog en såpass stark kravlista med sig, utifrån förutsättningarna, som de gjorde när de sedan kom till regeringens förhandlingsbord.
Att vi sedan har ett par bitar kvar att lyfta i är en helt annan sak. Mitt intryck av Camilla, Agneta och flera av de andra kvinnorna som stått emot in i det sista är att de kommer fortsätta arbeta med detta, men nu med en helt annan respekt i ryggen från många av sina kollegor. Det innebär att de har en möjlighet att bli lyssnade på och att de fortfarande kan åstadkomma väldigt mycket under den process som nu tar vid för att specifiera och konkretisera.
Överenskommelsen från igår är inte en färdig uppgörelse. Det är inte ett färdigt förlag. Det är en handlingsplan att utgå ifrån.
Jag ser det som nödvändigt att vi nu ger stöd till Camilla och hennes kollegor under arbetet som tar vid och ser till att vi så mycket som möjligt pitchar de frågor vi vill att de tar upp. Jag vill gärna se att de fortsätter ha en positiv opinion i ryggen, då det naturligtvis stärker viljan att fortsätta kämpa för våra åsikter och önskemål, men också ger dem den cred de faktiskt förtjänar och kan behöva för att återuppbygga sina egna krafter efter allt det här.
Ännu är inte detta över. När arbetet att nysta ut detta tar vid, ska vi se till att de resterande punkterna kommer upp på dagordningen likaså. Det gör vi bäst genom att föra konkreta och positiva diskussioner. Faktum är att vi fått igenom en stor del av de kraven vi som kritiker har ställt. Åtminstone om de här pekarna förvaltas på rätt sätt. Ska de förvaltas på rätt sätt, måste vi också vara där och gräva, bygga och putsa. Ge inte tappt nu. Vi har inte råd med det...
Jag tycker, och det är jag säker på att Camilla och de andra håller med om, att vi fortfarande har en bit kvar. Det vi fått nu är en relativt långtgående och omfattande handlingsplan för ett arbete som kommer att fortgå resten av hösten. En handlingsplan som redan från början tar hänsyn till flera av de viktigaste punkterna FRA-kritikerna har haft. Dock återstår arbetet kring att definiera och förtydliga på flera punkter. Vi har ett par utredningar som ska göras. De kanske inte täcker upp för vår önskan om en parlamentarisk utredning, men de ska utredas. Om det blir seriösa utredningar utav detta, så har vi kommit långt.
Att jag fortfarande hävdar att en parlamentarisk utredning och en omstart på hela processen skulle varit det bästa är dock fortfarande något jag står fast vid.
Frågan är bara vad en parlamentarisk utredning driven av i första hand socialdemokrater och moderater hade lett till. Rent konkret.
Hade arbetssättet varit tillräckligt öppet och konkret inriktat på de frågor vi har tagit upp, eller skulle det varit ett spel för gallerierna?
Min bedömning är att de sex folkpartisterna beslöt att en hyfsat stark grund för en fortsatt diskussion och ett rätt långtgående förslag nu var bättre än att sätta allting i händerna på ett socialdemokratiskt parti som inte riktigt varit jättetydliga och ett moderat parti som just inte fungerat alls i den här frågan. Jag menar... förlåt mig nu, men moderaterna har ju totalt havererat i den här frågan. Tystnaden har varit total och jag själv anser att statsminister Reinfeldt har skött sig så dåligt och skyggat så enormt att det är läge att ifrågasätta hans förmåga till ledarskap.
En sådan velig och tystlåten statsminister vill inte jag se nästa gång vi drabbas av en omfattande naturkatastrof eller en nationell eller internationell kris som riskerar att drabba stora mängder svenska medborgare. Jag kan absolut förstå att somliga tvekar över att ge den här frågan i händerna på ett parti som inte är tydliga nog eller på ett parti som inte har en jäkla susning om vad de faktiskt sysslar med eller på vilket ben de ska stå.
Utifrån det perspektivet... Ska de sex välja mellan två mindre bra ting, så väljer de kanske det mindre dåliga... Alltså att ta den vägen som just i denna stunden tycks dem allra mest framkomlig... Det kan jag respektera ändå. Även om jag själv önskar mig en ordentlig utredning i vilket fall som helst. Vill Reinfeldt ge mig det i julklapp, så skulle ingen vara gladare än jag...
Jag räknar faktiskt också med att ett godkännande från en riksdagsledamots sida utifrån den goda vilja som visats och de positiva ändringar som gjorts lika gärna kan komma att dras tillbaka vid behov. Om det inte blir riktigt som de tänkt sig när det väl kommer till kritan.
Stödet kan dras tillbaka från samtliga sex ledamöter och kanske även andra. Förutsatt att de får igenom sina krav även under den framtida manglingen, så tycker jag att de gör ett bra jobb. Men detta är inte det färdiga resultatet. De har givit sitt ok till fortsatta förhandlingar och fortsatta konkretiseringar. De har öppnat upp dörren för en vidareutveckling av allt det här. Om de inte tycker att middagen passar i slutet på dagen, är jag övertygad om att de alla är starka nog och uppbär kurage nog att ställa sig upp och säga stopp ytterligare en gång.
Åtminstone om vi lämnar dörren öppen för dem att göra så...
Behåll dörren öppen!
OCH vi ska komma ihåg att det är oerhört tufft att påverka politiska processer på den här nivån. Oavsett om man är riksdagsledamot eller inte, så är detta ett hårt arbete. Man kanske inte kan få alla rätt på en gång. Att få åtta eller nio rätt av tio är faktiskt inte illa pinkat. Nu siktar vi på att få alla rätt i slutändan, men jag tar hellre nio av tio rätt från start än nöjer mig med fyra eller fem på samma skala bara för att jag stirrat mig blind på principer. Vill jag åstadkomma resultat, väljer jag att göra det utifrån den väg jag upplever som mest framkomlig för att mina egna syften och värderingar ska beaktas och uppfyllas.
Nu handlar det mer om att lägga kraften på att föra diskussionerna vidare kring de specifikationer och förklaringar som måste till. Att se till att de utredningar som ska tillsättas genomförs på ett seriöst, långsiktigt och rättssäkert vis.
Detta inlägg är pingat på Intressant.se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)