Smartphone blir bombhund (och kanske mycket mer?)

Nu ska smartphones få inbyggda sensorer för att kunna känna av och rapportera bomber till amerikanska staten. Möjligen kan de komma att varna brukaren av telefonen också, men det är än så länge oklart.

Hade det varit ett par veckor framåt, så hade jag bara skrattat åt det. Visserligen kan det tyckas rätt harmlöst ur någon synvinkel och nästan litet skojfriskt. Och uppsåtet tycks ju vara gott. Men implikationerna i det här är rätt långtgående om man ska vara helt ärlig.

Till att börja med innebär det att telefoner som har en sådan direktkoppling till myndigheterna kan komma att användas för att hålla koll på var medborgare vistas. En sådan applikation kan mycket väl komma att bli föremål för ändamålsglidning. Att ingen idag tycks reagera över statens möjligheter att ständigt övervaka var vi är, vad vi gör och med vem tycks mig bara alltmer skrämmande i det stora hela. Det är inte heller första gången tanken har väckts rörande möjligheterna att använda telefoner för att hålla reda på vad användarna gör, var de är och vad som pågår i omgivningen. Storebror ser dig!

Det allvarligaste i alltihop är den där känslan av vi verkligen allihop lever under konstant hot. Vad är orsaken till att vi hela tiden ska bli itutade att vi aldrig någonsin är trygga någonstans? Vem vinner på det? Och de älsklingar som springer runt och arbetar för att skrämma upp oss alla - vilka mål har de egentligen med att göra en sån sak? Hotet har ju visat sig vara en nästan sjuklig överdrift. Så farlig är faktiskt inte världen. Den där masspsykosen vi lever i idag är på väg att ställa till det för oss på sätt vi inte helt kan överblicka idag.

Någon måste börja göra något åt den här artificiellt konstruerade, kollektiva masspsykosen snart. Någon måste börja inge människor hopp istället. Framtidstro.

Vad jag menar är att:

Är det inte dags att bryta med rädslospöket och kanske börja omvärdera riskerna en aning? Hur stort fog har vi för våra rädslor och hur mycket makt att övervaka oss bör vi egentligen ge myndigheterna? Hur bra har det blivit förr då vi gjort det på olika håll i världen?

Jag oroar mig allra mest för vad som händer med en värld som hela tiden springer runt och oroar sig för att gå under, för att morgondagen inte kommer bli bättre än den föregående, för att vi alla kommer att råka illa ut och för att alla i hela omgivningen bara är onda, farliga monster som tar varje tillfälle att skada oss. Vad är det för värld vi har skapat? Var kommer den där orimligt höga nivån av rädsla ifrån?

Inte beror den på den enorma risken att bli drabbad av flygterror i alla fall. Och för det mesta brukar varken svenskar eller amerikaner ha så särdeles mycket att oroa sig för då de springer runt på gatorna hemma i Smallville eller Lilleby direkt.

Kan vi inte bara sätta ner foten mot myndigheternas storhetsvansinne, såväl här som i resten av västvärlden? Kan vi inte börja driva utvecklingen bort från ett inbillat och till stora delar politikerskapat vansinne av överdriven oro för nära på ingenting alls?

Är det så att detta mest bara handlar om en planerad omfördelning av resurser tidigare lagda på att jaga ryssar under kalla kriget till att jaga nästa fiende? Är detta tidernas största arbetsmarknadspolitiska åtgärd riktad till rättspolitiska talespersoner, politiker, spioner och poliser? Och hur samhällsnyttig kan den ams-åtgärden i så fall anses vara?

Även här:
Per,

Dagens knuff - Den sanna statistiken om risken för flygbomber och Danielssons absurda rädslor

Dagens knuff går till det inlägg som allra mest slår huvudet på spiken.

Syrrans granne skriver om FRA, Staffan Danielsson och nakenscanning. Och jag bara måste länka detta vidare. Det är för bra för att inte göra det, helt enkelt.

Så kort... Läs detta och begrunda.

För nog handlar väl detta med övervakningssamhället om att vi har en massa människor i styrande positioner här och runtom i världen som alla springer runt och är totalt livrädda för livet, världen, universum och allting. Visst handlar massövervakningen om inget annat än samma sak som ledde till skotten i Ådalen en gång i tiden. Eller till att medborgarna i den medeltida staden Visby byggde sin ringmur inte för att skydda sig mot fastlänningar, danskar eller ryssar utan mot bönderna på den egna ön.

Men när får det räcka då? När är det nog?

När ska vi medborgare slippa ta ansvar för amerikanernas kollektiva PTSD efter de fruktansvärda händelserna i september 2001? Och är det verkligen vårt ansvar?

Gizmodo satte nyligen saker i perspektiv. Jag har lånat grafiken därifrån, men länkar gärna snällt tillbaka också. Det är bra om ni får se detta, tycker jag... Bilden är liten och suddig. Klicka på den så ser den litet bättre ut (förstås).

Intressant.

Även hos Mikael Elmlund som just lämnat Centerpartiet för Piratpartiet. Skriver läsvärd om beslutet och orsakerna till det. Jag kan inte annat än säga att jag har full förståelse för att Elmlund resonerar och agerar så som han gör. Tyvärr.

Själv tänker jag dock stanna inom Folkpartiet för att försöka bryta upp det här vansinnet nu, en gång för alla. För att försöka få människor att tänka och använda sig av en liten gnutta vett och reson. Kanske misslyckas jag. Vi får väl se. Men att vi är många som fått nog av den repressiva massövervakningshysterin och den kollektiva PTSD som drabbat världen ter sig nu mer och mer uppenbart. Det är dags att säga ifrån. Nu. En gång för alla.