Burkorna och det svenska kynnet - en uppgörelse!

Det har diskuterats integrationspolitik på sistone. Förmodligen är det bra att det dyker upp i debatten. Även om jag kan känna att har vi misslyckats med integrationspolitiken i 30 år och har vi lyckats gräva djupa skyttegravar mellan olika politiska och etniska grupper i 30 år, så blir det fruktansvärt spektakulärt, populistiskt och bara allmänt fånigt att försöka vinna billiga politiska poänger en och en halv månad innan valet till riksdagen. Det tjänar, i mina ögon, ingen på överhuvudtaget.

Vad vi måste förstå med politiken rörande grupper som har migrerat till Sverige och som inte helt är delaktiga i samhället idag är att vi har misslyckats med att bemöta dem och ge dem möjligheter till ett värdigt liv och möjligheter att fullt ut ta del av samhället. Men var har vi då gått fel?

Kanske gjorde vi det då vi gick från att öppna upp för arbetskraftsinvandring till att bara ta in folk för att vi "tyckte synd om dem". Vi slutade se människor som resurser och som värdefulla individer och placerade dem sedan på en massa flytkingförläggningar och i miljonprogram där vi slutade bry oss och där de fick klara sig bäst de ville.

Det fåniga är att det är så fruktansvärt ovärt att agera på det sättet. Jag har sällan sett människor som så gärna vill bli svenskar eller som vill arbeta så hårt som många av de människor vi satt ute i de där stadsdelarna. Det är vad de lärt sig ska gälla då de kommit hit och många vill verkligen försöka. Många lyckas över förväntan bra, dessutom. Jag har sällan sett sådan målmedvetenhet hos svenskar födda i landet som jag ser hos många som inte är födda här. Men vi svenskar vägrar hela tiden att se det. I många fall målas de invandrartäta stadsdelarna ut som rena helvetet på Jorden. Det är bara en massa arbetslöshet, socialbidragsfall, våld, rån, våldtäkter och organiserad brottslighet. Det är en massa mord på öppen gata och svenskar som befinner sig där borde ha åtminstone tjugo livvakter omkring sig. Nu är det tur att det för det allra mesta bara är allmän jäkla lögn. För det mesta. Utom då utanförskap, frustration och förväntan om att det ska vara på det viset leder till en slags självuppfyllande samhällsprofetia. Om vi förväntar oss att något ska vara på ett visst sätt och utstrålar det tillräckligt länge, så riskerar det vartefter att bli så.

Det är konstigt, för att jag har bott och arbetat i sådana områden i flera olika städer i många herrans år och jag har aldrig sett eller upplevt det där hotet. Jag hade möjligen vissa bekymmer med ett gäng i Hjällbo en gång, men ett stopp längre bort på linjen, i Hammarkullen, klev jag av och blev nästan hyllad av alla människor som snabbt lärde känna mig och som verkligen gillade mig. Trots att jag var svenne. 

För att jag snabbt blev litet grann som en av dem. Jag arbetade också hårt. Jag hade ingen näsa i vädret. Man visste vem jag var, att jag gav av mig själv och att jag gärna gav den där extra servicen för den som behövde det under tiden jag arbetade på det lokala postkontoret. Jo, jag arbetade som postkassör rätt länge. 

Men det är lustigt, för att jag har arbetat och bott i de här områdena i så många år och jag ser fortfarande inte det som så många andra rädda svenskar ser. Jag bara gör det inte. Jag kanske är blind eller naiv, men jag tror att den rädslan mestadels finns där för att det är så många som uttalar sig om vad de inte vet någonting om. 

De värsta skräckhistorierna har sitt ursprung bland människor som aldrig ens varit där. Eller bland människor som en gång i tiden också var sedda som invandrare, men som nu anser sig ha tagit steget vidare och som tycker sig ha blivit hyfsat accepterade av det svenska samhället. Och då måste man på en gång ta avstånd från den egna gruppen som blivit kvar därnere, visa att man inte själv är en sån och helst vara bland de mest högljudda i klagosången. På så vis slår man sig fri från sitt förflutna, liksom de fattiga bönderna gjorde samma sak den gången då de kommit till storstan och börjat tjäna riktiga pengar. Det bonniga blev fult. Än idag tränar människor desperat på att bli av med sina bonniga dialekter då de väl kommit till Stockholm. Mönstret känns igen. Det är mänskligt, men tyvärr också väldigt tragiskt. 

Problemet ligger i hur vi målar upp bilden av människor. Att vi inte gör "de andra" till människor alls i våra ögon och i våra system, utan att vi gör dem till en mindre värd grupp som inte klarar något, som vi måste tycka synd om och som vi inte kan lita på. Vi glömmer bort att de flesta inte är nyfödda då de kommer hit. Att den första generationen invandrare som kommer hit till Sverige ofta har haft ett någorlunda välfungerande liv hemmavid en gång i tiden. Många har kommit hit på grund av förtryck, på grund av revolutioner, naturkatastrofer och krig. Eller på grund av fattigdom, svält eller något annat. Men själen, hjärtat och kunskapsbanken de bär på behöver inte vara fattig för det. Vi har bara lärt oss att så är fallet och att vi därmed gör rätt som ser ner på dem. Vi bryr oss inte ens om vem vi skickar tillbaka till helvetet eller varför. För att det är ju bara nästan människor vi har att göra med, så vi behöver inte vara lika nogräknade. Vi kan göra en grovsållning utan känslor för att vi ändå inte tillåts ha känslor för dem. För att vi lärt oss att det mest mänskliga är att vara omänsklig.

Tyvärr skickar vi ju ut exempelvis HBT-personer som flytt från förföljelser och dödshot utan att blinka, fastän vi har lagar som säger att vi inte ska göra det. Så inte så värst många kommer ju hit på grund av att de måste skyddas på grund av läggning, uttryck eller identitet. Eller, rättare sagt, de flesta av dem finns helt enkelt inte kvar. Vilket i sig är en skam för en nation som Sverige.

Men oavsett skäl till att man flyr sitt land, vilket nära nog är enda sättet att komma in i Sverige idag för många grupper och nationaliteter, så är det ofta så att förutsättningarna att leva i hemlandet kraftigt har försämrats och ofta på relativt kort tid blivit ohanterliga. Krig är ett typiskt exempel, ändå.

Innan dess, missar vi ofta att förstå, så kan individen i fråga mycket väl ha varit elitidrottare, högt utbildad ingenjör, läkare, forskare, musiker, skådespelare eller advokat. Det är alls inte ovanligt att många är otroligt välutbildade då de kommer hit. Det är oftast de som haft råd och kunnande nog att överhuvudtaget med huvudet i behåll ta sig över gränsen och fly över halva världen. Livets lotteri märks även i vilka grupper som faktiskt lyckas ta sig hela vägen fram. Och det märks också i vilken ambitionsnivå många har då de väl kommit hit och börjar bygga upp sina nya liv. Det är skaparkraft utan dess like.

Men alla lyckas alltså inte, även om många ändå gör det. Vad gör vi för fel de gånger då det faktiskt skiter sig? Jag trora tt det delvis ligger i att vi skickar in dem i våra hafsigt och slafsigt renoverade miljonprogram och tycker synd om dem. Vi har misslyckats för att vi inte kunnat erbjuda dem arbeten, en värdig tillvaro och ett sätt att ta sig igenom det berömda glastaket. Samma glastak som jag också möts av som HBT-person i Sverige idag. Man kommer si och så långt i samhället och på arbetet, men inte längre. Stora delar är off limits. Finns inga möjligheter till arbete och värdefull sysselsättning, så föds uppgivenhet och frustration. Precis som i den inhemska gruppen. Vi själva är inte annorlunda.

Och förstås föds då ett utanförskap. Ett utanförskap som är otroligt onödigt. Det skulle inte behöva vara så. Det behöver inte vara så. För det mesta lyckas de berörda finna egna lösningar och ta sig ifrån det.

Folkpartiet har vid olika tillfällen drivit förslag på språktester, medborgarkunskapstester och annat för att lösa integrationen. Vill du bli accepterad i Sverige och få svenska jobb, så måste du kunna det här. Du måste ha den här grundnivån. Jag kan förstå vad det kommer sig av, men jag undrar ibland om det verkligen är så enkelt. Att det alltid är så enkelt. Självklart finns det grundnivåer som bör vara uppfyllda för det ena eller det andra arbetet, men är allmäna krav rätt modell så snart någon vill försöka klara sig i Sverige? Så snart någon begär ett uppehållstillstånd och söker en möjlighet att arbeta? Eller kan det inte åtminstone vänta till den dagen då man ansöker aktivt för att få ett medborgarskap? 

Framför allt känner jag såhär: Kan vi inte lita på att om vi ger hjälp, möjligheter och delaktighet, så finns viljan att faktiskt lösa den biten där ändå? Det finns ingen point med tester om det är så att det enda testerna gör är att tydligt markera att personen som ska göra testet är annorlunda och inte passar in. De föreslagna testerna är, som jag ser det, tankemässigt fel uppbyggda och finns där i slutändan av fel skäl. Kontexten suger.

Kanske kan det finnas någon point i någon slags test den dagen man vill bli medborgare i ett land. kanske gör det inte det. Kanske ska man kunna leva i ett land på permanent uppehållstillstånd i femtio år utan att behöva bry sig. Oavsett vad, så ska alla sociala skyddsnät fungera och alla ska ha samma möjligheter den dagen man kommer till Sverige. Oavsett vad.

Ovan en hyfsat vanlig modell för det där med hjälplöshet. Vi har länge inbillat oss att alla invandrare är hjälplösa. För somliga stämmer det. De som inte kommer någonvart och som inte har samma möjligheter riskerar att bli passiviserade. Men en oerhört stor del av de invandrade svenskarna idag arbetar hårt under långa timmar. De startar egna företag. Många är onekligen hyfsat framgångsrika. Att alla invandrare skulle vara misslyckade förortsghettobor är faktiskt inte sant. Så varifrån har den bilden kommit? Många arbetar. Somliga gör det inte. Ett antal har svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Att den procenten är större än för andra svenskar är ett enormt misslyckande från den svenska statens sida. Så är det. Men vi talar inte om viljelösa jehun nu. Vi talar om människor som har otroligt stark drivkraft för det mesta, som är ambitiösa och som arbetar oerhört hårt för att lyckas och för att kunna leva fungerande och vettiga liv.

Visst finns det de som fallit mellan stolarna. Visst finns det de som råkat illa ut. Jag fokuserar litet grann extra på dem i denna texten. Av den simpla anledningen att det alltid är de som hamnar i skottgluggen och för att de också är värda en återupprättelse. Liksom alla de hårt arbetande invandrade svenskar som helt och hållet försörjer sig själva och fungerar alldeles fantastiskt bra i det svenska samhället. Men som ändå inte betraktas på det viset av omgivningen. Kan vi bara, snälla, sluta inbilla oss att det där passiviserade utanförskapet gäller alla? Eller ens en majoritet?

Det ligger en ny proposition i pipeline hos regeringen för en helt omarbetad invandringspolitik och flyktingpolitik. Det ligger också en hel del nya lagförslag i pipeline rörande förbud mot än det ena och än det andra. Klädedräkter, religiösa symboler och annat ska nu regleras. Det ligger en hel del omarbetning av SFI och annat i pipeline likaså. Somligt har sina förtjänster. Somligt kommer bara att ställa till det än mer i det havererade integrationshysteriska och främlingsrädda Sverige.

Att erbjuda goda möjligheter (och då räknar jag inte nödvändigtvis SFI-undervisningen som vidare lyckad, för där finns dåliga möjligheter för människor att lära) till lärande är väldigt viktigt. Visst finns det fördelar i att lära sig grunderna i hur Sverige fungerar. Att lära sig det svenska språket. Självklart gör det det. Men på det sättet man försöker lösa det idag, så ökar man bara på känslan av vi och dem och att allt redan från början är hopplöst. Och det är inte hållbart. Att det nästan helt saknas kvalitetskrav på utförare av dessa utbildningar ser jag som ett större problem än bristen på krav på de människor som ska genomgå utbildningarna. Är man inte intresserad av att verkligen lära ut, så är det svårt för eleven att lära in. Blir man dumförklarad, så har man heller ingen motivation. Det är knappast en nyhet.

Vad vi också missar är att många av dessa migrerade nya svenskar har kommit hit inte för att de är nyfödda, outbildade monster utan för att de trots ofta höga utbildningar har kommit hit till följd av exempelvis naturkatastrofer, krig eller annan förföljelse. Det för med sig sin egen problematik. Och den problematiken har Sverige helt missat att se eller förstå. Hur många av dagens flyktingar som hamnar i Sverige har ens tillgång till de inom psykiatrin obligatoriska åtta besöken (med eller utan tolk) hos en KBT-terapeut? Och är KBT ens vad som egentligen krävs? 

Många lider av depressioner, häftig ångest och inte sällan posttraumatisk stress. Att i en akut situation och efter att egentligen mot sin vilja ha lämnat sitt hemland och allt man tidigare byggt upp tillvaron på tvingas göra medborgartester och kastas ut i en arbetsmarknad som inte vill ha en är ingen lek. Det är inte många som i den mest akuta fasen av omställning och bearbetning klarar det. Det gör, för övrigt, inte vi svenskar heller då vi utsätts för liknande omständigheter. För att vi är också människor. Vi är alla människor. Och vi fungerar så. En fungerande psykiatri och tillgång till psykologkontakter kan ofta göra en hel del skillnad för många som upplevt saker de flesta av oss inte ens kan föreställa oss.

Att ta tag i grundläggande problem såsom depressioner, ångest och PTSD känns som en grundläggande start. Och då menar jag seriös och kvalificerad vård för den som behöver det. Inte nödvändigtvis så att alla behöver den hjälpen, men många tror jag kan behöva den. Den hjälpen är inte alltid tillgänglig. Och väldigt sällan är den anpassad till gruppen eller utförd på ett sätt som fungerar för den berörda individen. Vi har skapat en industri av detta istället för att se individen och individens enskilda behov. Kollektivet först. Du ska passa in i kollektivet. Du är inte en individ utan bara en kugge i det stora maskineriet. Och om du inte gör som man vill att du ska göra, om du inte duger, om du är trasig så byts du bara ut mot nästa kugge och kasseras. Där brister ofta den socialistiska analysen som ligger till grund för det numera havererade migrationssystemet. Vi slutade se människor, individer, möjligheter. Vi slutade ge hjälp och sedan dess har vi bara ställt krav, skrikit och ökat på de avgrundsdjupa klyftorna mellan de olika grupperna. Och tyvärr har även mitt eget parti lidit av samma sjuka.

Kan man komma förbi den akuta fasen och undvika att permanenta och bygga in den i individen, så kan man därefter börja med att göra en bedömning av vad den här människan tidigare sysslat med, vad han, hon eller hen faktiskt kan göra sedan tidigare. Därifrån går det att gå vidare. Då kan man börja prata möjligheter och ömsesidiga önskningar och förväntningar inför framtiden. Så du är högt utbildad kirurg? Fine, men då kanske vi ska se över vad du specifikt behöver för att kunna börja arbeta som kirurg i Sverige? (För att gud ska veta att vi behöver fler högt utbildade läkare i Sverige).

Här fallerar Sverige spektakulärt idag. Och däri ligger en stor del av problemet. Vi anställer fortfarande sällan invandrare på högt specialiserade tjänster idag. Om de inte startar eget. Få människor i Sverige är så sjukt bra på att starta eget idag som just invandrade svenskar. Och ofta då de personer som drivit eget i hemlandet en gång i tiden eller har ett gediget kunnande hemifrån av andra skäl.

Våra hjärnkirurger, plastikkirurger, flygplansutvecklare och andra ingenjörer... de bakar fortfarande i vissa fall pizza, städar våra kontor och kör vår taxi hem efter kvällen ute. Eller så sitter de arbetslösa någonstans och undrar vad fan det var som slog dem i huvudet. Det var inte riktigt det de hade i tankarna den gången de lämnade allt de hade och flydde hals över huvud för att försöka skapa en ny tillvaro i Sverige. Många av de som inte lyckats ta sig fram i det svenska samhället känner sig svikna. Och vet ni... jag förstår dem!

Det var det berömda glastaket som gjorde det då det väl sket sig. Som slog dem i huvudet och höll dem nere. Som omöjliggjorde för dem att faktiskt kunna arbeta med det de är riktigt bra på.

Och sedan sitter vi och undrar varför integrationspolitiken helt och hållet gick åt fanders och varför de invandrade nya svenskarnas barn sedan är övertygade om att de aldrig kommer ha en chans att etablera sig på arbetsmarknaden, plugga på universitetet och skaffa sig värdiga liv. Och varför de slutat försöka.

Sverige innehar nära nog världsrekordet i att skapa den sortens utanförskap!

_________________________________________________

Så handlar detta då om att invandrare är lata och att de kommer hit för att kunna utnyttja den svenska välfärden? Handlar det om att de vill sitta där och äta upp statens resurser genom att matas av samhället genom socialbidrag? Knappast. Somliga av dem får bara inte chansen till något annat.

Vi ställer krav på dem, men vi har glömt att har vi väl tagit in dem och berett dem plats i Sverige, så måste vi faktiskt gå med på att de också har grundläggande krav som de har rätten att ställa på oss!

Ska vi nu ställa krav, så ska de ha rätten att ställa krav. Vill vi se våra krav uppfyllda, så får vi se till att ställa upp och se till att deras krav också blir uppfyllda. Givande och tagande. Vi måste krossa glastaket. Vi måste ge adekvat vård. Vi måste ge kvalitativa möjligheter för dessa människor att kunna vidareutbilda sig, lära sig språk och dylikt. Inte genom krav riktade till vad vi anser vara outbildade slynglar som har ett ointresse av att lära sig. Utan genom ett system uppbyggt för att hjälpa människor att skapa en ny framtid och som är riktat från en framtida arbetsmarknad till den framtida specialisten, arbetstagaren, chefen, utvecklaren, forskaren, företagsledaren, musikern, sjuksköterskan och elitidrottaren.

Handlar detta om att vi placerat så många av våra invandrade svenskar i de där berömda miljonprogramsghettona? Ja och nej, kanske man kan säga.

Visst finns det en risk med att man placerar människor i områden där de inte i högre grad möter det svenska språket och den svenska kulturen. Och det kan vara ett enormt problem om man har otur. Men det problemet finns där för att glastaket finns där och hindrar människor från att skapa sina egna liv och förverkliga sina egna drömmar. OM man nu inte kommer ut i arbetslivet, om man inte får hjälp att reda ut traumatiska händelser i det förflutna och därmed blir passiviserad av dåligt mående och stress, så blir det ett problem. Men problemet ligger i den höga arbetslösheten snarare än någonting annat. Och i att man blir sedd som ovärdig i förhållande till andra människor. Andra svenskar. I en utbildnings- eller arbetssituation bland andra svenskar, så kommer också språket och förståelsen för hur samhället är uppbyggt naturligt. Om man inte har möjligheten att komma ut på arbetsmarknaden, så finns också betydligt mindre möjligheter att nå kunskap i svenska språket och om samhället man lever i.

Att röra sig i sin egen kulturella kontext kan annars vara stärkande för den egna identiteten och det är ofta skönt att spendera en del av sin tid med andra människor som talar det egna språket, som har samma erfarenheter, som har samma kulturella grundförståelse. Och då menar jag inte enbart etnisk eller religiös grundförståelse. Utan också en förståelse för den kultur som uppstår då man just hamnat på andra sidan Jorden i ett främmande land och måste möta en helt ny problematik i vardagen. Det är skönt att ha någon att dela med sig av sitt liv med och att diskutera med någon som förstår förutsättningarna för den aktuella existensen och samexistensen. Förmodligen är det också skönt att möta människor som befinner sig på samma plats i livet och som inte litet storebrorsaktigt talar om för en att det är synd om en och att man faktiskt är ganska misslyckad om man nu inte är det. Och definitivt inte själv ser sig som misslyckad.

Är vi svenskar så annorlunda? Nej, det är vi inte. Kika på alla de svenskar som emigrerat till Spanien under de sista 50 åren eller så. De har hamnat i sina ghetton och behandlas idag av spanjorerna som vi behandlar exjugoslaver, somalier och syrianer i Sverige. Och svenskarna har inte ett dugg bättre rykte. Fallerad integrationspolitik kallas det för. Det kan drabba även oss. Det har drabbat även oss. Det är inte människornas fel. Det är systemets fel. Det är politikerna som misslyckats varje gång någonting sådant sker.

En liten anekdot bara. I USA finns hela städer som bär namn efter svenska orter och där man fortfarande kan möta svensktalande invånare. Till och med i den tyskklingande lilla hålan Hamburg i Iowa har jag mött svensktalande människor och kikat på blommor i blomsterhandeln "Swedish Touch". Det finns gott om svenskättlingar där fortfarande bland de cirka 1200 invånarna. Som en gång i tiden sökte sig till varann och idag är en del av samhället som alla andra.

Blomsterhandeln Swedish Touch i Hamburg, Iowa år 2007.

Problemet med invandringen ligger inte i att vi tagit hit för många. Problemet ligger inte i att folk är outbildade och lata. Problemet ligger inte i att de alla skulle tillhöra konstiga religiösa sekter som vill ta över det svenska samhället och som har som mål att förstöra den svenska kulturen. 

Det är ren bullshit, för att uttrycka det milt. Det sverigedemokratiska synsättet fallerar på oerhört många vis. Vi har ingen grundförståelse för resten av världen, för vi har i många fall själva aldrig varit utanför femtioskyltarna hemmavid. Och gör vi det, så blir det väl oftast Mallorca och liknande ställen med alla dessa restauranger där man äter nästan samma standardiserade västliga kök som hemmavid. Där du får fin service och aldrig behöver möta den inhemska kulturen överhuvudtaget. Mallorca och andra ställen må ha blivit litet mer hippa i allmänhetens ögon igen på sistone, men än idag är det skyddad turistverkstad utan en känsla för den ursprungliga genuina kulturen. Och möter man aldrig utländsk kultur, så vet man heller inte vad man går miste om. Man inser inte heller att resten av världen inte ser exakt ut som i Sverige och att det är okej att den inte gör det. Att samhället inte faller samman i brist på grundläggande svenskhet. 

Jag räknar inte resor till turistfällor runtom i världen som att ha varit utanför femtioskyltarna. Jag ser det som att man flyttat femtioskyltarna litet längre bort och sedan byggt upp murar för att se till att omvärlden fortfarande inte sipprar in i den skyddade lilla verkstaden.

Det kan vara hemskt skönt och jag ser inga problem i att man unnar sig en avkopplad semester på en turistort då och då. Men har man verkligen tagit in världen?

Med den bristen på förståelse för världen omkring oss förväntar vi oss att vi ska förstå kynnet, kulturen och drivkrafterna hos våra nya svenskar? Och vi tror på fullt allvar att det kommer att fungera?

Bara för att du senast du var i Thailand möttes av thailändsk serveringspersonal på hotellet, så är inte alla thailändare födda att passa upp på just dig. Men tyvärr inbillar vi oss att resten av världen faktiskt visst är skapad att befinna sig under oss. Vi har ett kolonialistiskt synsätt och vi tror att vi ska komma undan med det. Det i sin tur smittar av sig på vår bristande politik gentemot invandrade svenskar. Bit i det sura äpplet och försök att ta det till er.

Det är en svidande kritik mot det svenska samhället och kynnet, jag vet. Och alla bär inte den människo- och världssynen med sig. Jag vet. Men otäckt många gör det. Och då är det lätt att falla tillbaka på den där smygrasismen som gör att man faller för populistiska utspel om burka- och minaretsförbud också. Då är det lätt att falla för att rösta på sverigedemokraterna. För att man helt enkelt inte vet bättre. Och för att man inte förstått att där faktiskt finns alternativ.

_________________________________________________

Hammarkullen till vardags.

Det där med invandrarförorternas ondskefullhet är också intressant av nära på samma skäl. Vi har inte fattat att alla kanske inte vill vara exakt som vi. Att alla inte tycker att vi kan bäst och vet bäst och har de bästa lösningarna på allt. Och har de en annan uppfattning, så måste de ju ändå lära sig, för att annars går det bara inte att hålla samhällsbygget uppe. Anpassa dig och bli en del av betongförorten. Säg upp bekantskapen med din egen identitet och kultur och bli en del av den svenska gruppkulturen. Fel!

Vad gör man i Hammarkullen då man fått nog av den grå tristessen och det svenska kollektivet som inte släpper in? Man ordnar festival. Visar på sina egna rötter och skapar litet mer krydda, färg och flärd i tillvaron. Man släpper in kulturen och identiteten igen. Om man själv får chansen att välja.

Vi tror att det är fel att sätta folk i egna stadsdelar och gör nu allt vi kan för att försöka ändra på det. Vi lever fortfarande i arvet efter den socialistiska samhällskonstruktionen som i sin tur handlar om sociologiska experiment där man vill lyfta upp kollektivet. Kollektivet är det enda som är viktigt. Och det är skadligt att sticka ut näsan utanför kollektivets normerande samsyn på vad som är okej och inte okej. Jantelagen äger fortfarande full kontroll över allt vad svenskhet är. Att vara invandrare och att ha egna kulturella och religiösa uttryck är inte okej. Att ha ett eget språk är inte okej, även om en viss dispens ges genom en till stor del ickefungerande hemspråksundervisning i skolan. Man har diskuterat rätt ofta om denna sista bastion också ska försvinna. För att det är ju viktigare att barnen lär sig svenska än behåller sitt eget språk. Kompromissen är nästan skrattretande dålig. Hemspråksundervisningen finns ofta kvar, men placeras på så konstiga tider och platser att det blir väldigt svårt för barnen i fråga att faktiskt tillgodogöra sig den.

Chinatown i London

Om vi lyfter blicken litet grann och kikar över muren till andra sidan den svenska kulturen och därmed förbi det svenska sociala experimentet, så kan vi se att det faktiskt inte behöver vara så. I utlandet har vi våra Chinatowns. Vi har våra italienska kvarter. Vi har thailändska stadsdelar och vi har här och var även svenska kvarter som Andersonville i Chicago. Den svenska stadsdelen där kulturen hemifrån fortfarande delvis lever kvar.

Andersonville i Chicago. Svenskstaden bland alla andra nationella stadsdelar.

Finns det sociala problem där? Självklart. Men inte nödvändigtvis i samma omfattning som vi inbillar oss att det finns i vissa stadsdelar i Sverige. Och framför allt inte i så mycket högre grad än i andra delar av städerna. Framför allt för att där finns ändå en kultur. Istället för det gråa och trist identitetslösa masslaktsområde som de svenska förorterna har blivit. Där vi slaktar allt som har med identitet och kulturer att göra för att skapa en kopia av den grå intigheten även för våra invandrare. För att vi vet ju bäst hur de vill leva sina liv och vi vet bäst hur de ska integreras i det svenska samhället. Vi vet bäst vad de behöver och hur alla slipstenar och lösningar ska dras. Eller hur?

Att bo i en delvis etniskt eller kulturellt betingad sammansvetsad enklav i en storstad i ett annat land kan vara stärkande på många vis. Och det skapar kontaktytor och kontaktnät som inte gärna uppstår annars. Det behöver faktiskt inte vara ett problem. Vi gör det också. Jag har sett det på plats i den amerikanska mellanvästern. Jag har sett hur den svenska communityn i Bangkok håller ihop. Hur vi håller ihop även i andra länder där vi befinner oss. Hur vi genast söker oss till de andra svenskarna i baren på hotellet i Phuket. Våra enklaver i de spanska medelhavsstäderna är kanske ingen hit, men det beror återigen på misslyckad politik från landet i fråga till mycket stor del. Precis som här i Sverige. Det finns för övrigt även ett Chinatown också i Bangkok. Dock ingen helt svensk stadsdel. Det är vi för få för.

Jag har också upplevt, under det glada 80-talet, visserligen, hur svenska biståndsarbetare, ingenjörer och diplomater bosatte sig i Etiopien för att kunna administrera den omfattande svenska biståndsinsatsen under den berömda torkan och inbördeskriget som pågick som bäst. Min egen familj var relativt bra på att finna vänner bland etiopier och i andra grupper. Vi blev litet sedda snett på för det. Därför att den svenska beteendenormen var att man skulle hålla sig med sina egna, helst inte smittas av vad nu de där infödingarna kunde bära på för sjukdomar, inte skita ner sina vita linnekläder och helst bara sitta i en svit på Hilton Hotel och spela bridge. Och det skadade förstås inte om man bakom solfjädern kunde väsa ur sig ett ansträngt "jag vill ha mera whiskey, boy!".

References and puns fully intended.

Och är inte det litet grann vad det handlar om? Den svenska synen på att vi svenskar är så mycket bättre och så mycket förmer än alla andra därute i världen fortfarande? Att vi vet bäst hur en samhällskonstruktion ska se ut och att vi faktiskt är mer värda. Att vi är de som ska gå först i alla lägen. Vi ska kunna sitta där i våra solhattar och begära fler drinkar, men de andra ska bannemej hålla sig på sin sida. Punkt.

Historielöst, kallar jag det för. Inte minst med tanke på att vi egentligen inte är så jäkla svenska till att börja med längre. Redan under vikingatid blandade vi oss med turkar, ryssar, engelsmän, fransmän och tyskar. Och vi mådde inte sämre för det. Det är praktiskt att undvika inavel ibland. Sedan följde nya tider. Vi släpade hit en massa sydeuropéer för att bygga upp kloster, kyrkor, universitet och vartefter en fungerande industri. Gruvor, exempelvis. Varv. Textilindustrier. Det var inte sällan så att dessa byggdes upp och delvis drevs av tyskar, valloner, fransmän, spanjorer, engelsmän och andra. I vissa fall människor som kommit betydligt längre bort ifrån än så. Herregud! Titta på de svenska kungahusen! Redan Drottning Ulfhild på 1100-talet hade redan levt som vasall under sin uppväxt och varit gift med såväl den danska som den norska kungen (hon misstänks ha bragt dem bägge om livet) innan hon tillslut gifte sig med Sverker den äldre. Som på sätt och vis var litet grann av en nationsgrundare, för den som har dålig koll på den svenska historien. Och hur är det med den äkta svenskheten i ätten Bernadotte idag? Kungahuset, det mest svenska som finns. As if.

Det ursvenska finns i vilket fall inte kvar. Så vari ligger den där fåniga idén om att det ursvenska måste bevaras?

Vi har en svensk kultur och svenska seder som vi vill bevara, kanske? Och det kan vi säkert göra ändå. Vi kommer troligen fortsätta att dansa kring midsommarstänger och klä våra granar till jul, även om man i vissa delar av stan eller i lägenheten eller villan intill hellre firar ramadan, chanuka, kinesiska Wing Tsun eller det thailändska nyåret Songkran. Vari ligger problemet?

Jag ser hellre ett samhälle där vi har möjlighet att inkludera människor i vår kultur som vill det och därutöver ger utrymme för att leva i andra kulturer för de som vill det. Att kollektivistiskt omyndigförklara andra kulturer och kulturyttringar är inte ett sätt att gå framåt. Det har det aldrig varit. Och det var där det socialistiska folkhemsexperimentet sket sig senast.

Därför kommer det inte att fungera att kräva förbud mot burka från statligt lagstiftarhåll. Den som vill bära burka ska få det och respekteras för det och uppmuntras till det av samhället, så länge det är ett eget val. I vissa arbetssituationer kan det vara opraktiskt, men då får det vara en fråga mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det går för det mesta att lösa lokalt. 

En kvinna som inte vill bära burka, men som tvingas därtill ska förstås få hjälp av samhället att slippa lasten av en påtvingad kulturyttring som hon inte vill vara en del av. Det går att lösa sådant också i ett modernt samhälle. Och självklart ska ingen behöva tvingas att bära burka eller niqab mot sin vilja i Sverige idag. 

Valet måste vara upp till individen själv. Det är otroligt grundläggande att vi förstår att vi inte kan gå till doms över människor och kulturyttringar vi inte förstår själva. Men att vi ändå ger stöd och skydd åt den som behöver det för att bryta ett destruktivt mönster som riskerar skada individen.

Medborgarskap och svenskhet sitter inte nödvändigtvis i hudfärg, religion, klädedräkter, kultur och vilka helgdagar man firar. Utan snarare i inklusion, acceptans och öppenhet. Så länge man är öppen för andras sätt att leva, så kan man också leva sida vid sida. Oavsett om man leker groda och hoppar runt impotenta blomsterpenisar varje sommar eller om man leker vattenkrig för att fira ett nyår som inträffar någonstans i faggorna runt april.

Eftersom jag själv, som svensk, blivit berövad mina medborgerliga och mänskliga rättigheter av staten Sverige (på grund av att jag brutit mot normerna och enkelriktningen i det svenska systemet själv), så anser jag mig ha en viss förkunskap på området. Då jag dessutom är uppväxt utomlands och spenderat en hel del tid i andra kulturer i Afrika, Amerika och Asien, så känner jag att jag har ytterligare litet grann på fötterna. Jag tror helt enkelt inte att den svenska likriktningen fungerar. Det svenska samhällsexperimentet har havererat.

Det kan tyckas som att det fungerade under folkhemsåren. Men det beror på att vi fängslade alla som inte passade in. Alla som stack ut. Vi satte dem i fängelser, på vårdhem, kliniker och sjukhus. Vi tvångssteriliserade, lobotomerade, gömde undan på institutioner. Vi kastade ut dem vi inte gillade ur landet om vi bara hade chansen. Och som en följd av den förda politiken var det ovanligt att se rullstolsbundna eller människor som drabbats av exempelvis en cerebral pares eller liknande neurologiska skador. Transsexuella fanns knappt därute. Homosexuella levde ständigt i skräck för att råka illa ut. Och hade du problem med ryggen, så fick du bannemej passa dig. Bilden av Sverige var friska barn i sommarklänningar som dansade på en sommaräng, eller de kraftfulla blonda arbetarna med slägga i hand på något bruk ute på landet. 

Eller samhällsbyggande företagsledare på de internationella bolagen som Ericsson, Asea och SSAB. Det är de mörka åren i den svenska historien. Nu förpassar vi folk istället till socialbidrag och till betongförorterna och säger åt dem att klara sig själva. Och så har vi dessutom mage att skrika och skälla på dem och hävda att de är dumma i huvudet, lata, okunniga och äckliga. Tack så herrans mycket!

Men vi är ju duktiga i alla fall. Och har faktiskt förändrat livet och förutsättningarna för vissa grupper ändå. Vi har blivit mer accepterande mot homosexuella till exempel. Det har vi faktiskt. Sjukdomsstämpeln försvann för ett par decennier sedan. Sedan dess har vi nästan per automatik fått en annan situation. Idag har många homosexuella fått fungerande arbeten, blivit medias och det politiska livets gullegrisar och spenderar en hel del tid åt att driva framgångsrika mediebyråer och att ta hand om sina fina lägenheter i attraktiva lägen i stan. Inte alla har en guldtillvaro, förstås. Men rätt många. Situationen har förändrats. Tabun och stigman har raserats. Innan dess fanns det en liten sluten homosexuell community som förhoppningsvis inte hunnit bli kemiskt lobotomerade med hjälp av thorazin eller internerade för sina "bestialiska och onaturliga drifter". Man hade sin lilla community och där levde man med varann och för varann. Det var där tryggheten och friheten fanns.

Vem minns förresten hur det var på den tiden? Det var på sätt och vis litet innan min tid, men det var inte så himla länge sedan att det fallit helt i glömska ändå. Minns ni övergreppen, förföljelserna? Man pratar sällan om det. Men hur var det egentligen med händelserna vid Stonewall Inn en gång i tiden? Människor som trakasserades av polisen på grund av läggning och tillslut blev tvungna att slå tillbaka mer eller mindre för sin egen överlevnad. Ett viktigt steg i kampen för lika rättigheter. 

Tyvärr har många inom gayrörelsen glömt bort att på den tiden stred de sida vid sida med transsexuella och transvestiter med flera. Idag, när man fått det man vill av bekvämlighet och trygghet i tillvaron, så lämnar man "de andra" bakom sig, reviderar historien. Man vill inte kännas vid de där queera utstickarna. Man vill inte kännas vid att det finns andra som är lämnade kvar i skiten då man själv tagit sig upp och blivit en del av samhället. Don't do whatever you are doing. You give queer people a bad name. Have you ever tried not being trans?

Likadant som det såg ut för många homosexuella för 50 år sedan ser det fortfarande ut för sveriges transpersoner. Vi pratar fortfarande om den svenska transcommunityn. Och om den globala transcommunityn för den delen. Om hur man håller sig till de likasinnade, de som sitter i samma situation. Vi pratar om hur många som lever som eremiter och gömmer sig för omvärlden. Livrädda att bli misshandlade, diskriminerade och på andra sätt illa behandlade av samhället. Och de som har tagit sig igenom transitionen och numera inte blir lästa som könsbytare av omgivningen gör allt de kan för att bryta banden med sina bröder och systrar som fortfarande har en bit kvar att gå. Man kastar ut sitt förflutna med badvattnet och börjar leva ett liv där ingen vet om ens historia. Man vill inte kännas vid det som var. Och mitt i allt detta föds ångest, frustration, sorg, depressioner, interna stridigheter och hat även mot de egna. 

När FPE-S, den svenska föreningen för i första hand transvestiter, träffats under de sista decennierna, så har man ofta hyrt en stuga eller gård någonstans långt ut i skogen där man kunnat vara för sig själva och leva i sitt andra uttryck utan att råka illa ut och bli hånade av omvärlden. 

Idag är sjukdomsstämpeln för transvestism bortplockad och genast kan man se en helt annan stolthet hos människor inom den världen. Idag börjar man se något helt annat. En grundtrygghet som inte fanns där innan, en möjlighet för många att börja våga vara sig själva och vara stolta över vilka de är och vad de är. Idag är det lättare än på mycket länge att ta ett extra namn för att kunna bekräfta den andra sidan av sig själv. Det har gjort otroligt mycket.

Transsexuella har inte haft lika mycket tur, eftersom de tvingats fortsätta leva i ett annat kön än det de fötts till för att kunna fungera. De har inte kunnat lämna kursgården i skogen och återgå till sina vanliga liv. Men så är också sjukdomsstämpeln fortfarande kvar. 

Men de har ju varit så få, tror vi. Vilket i sig är ett av grundproblemen. De har bara inte varit så få egentligen, utan det har funnits många som inte vågat ta steget. På grund av omvärldens fördomar, hot och diskriminering. Och för att vården inte låtit dem. Vi har läkare på vårdteamen för transsexuella idag som fortfarande hävdar att vi måste ha en maxgräns på cirka 50-60 personer per år som tillåts göra bytet. "För att hur skulle samhället annars se ut?" Det finns kopplingar mellan denna hanteringen och synen på gruppen transsexuella och kraven på att stoppa invandringen. Det löser ingenting och är enbart kontraproduktivt.

Därmed stoppas, hur som helst, många av de transsexuella som faktiskt behöver vård och hjälp och en möjlighet att få vara sig själva. Men staten tar sig fortfarande rätten att tala om vad som är rätt och fel, vad som passar sig och hur normer ska hållas uppe. Vilket leder till oändliga mängder personliga katastrofer. 

Det leder till enorma mängder människor berörda av psykiskt dåligt mående, självmord, et c. Kostnaderna för de sociala försäkringssystemen och vården är enorma. Och de som inte får chansen att bryta med sitt förflutna lever sedan i sina egna, dolda, nätverk. I sina egna, dolda, subkulturer.

Men kampen fortsätter. Och den kommer fortsätta länge än. Precis som striden för att etniska grupper ska ha samma friheter och rättigheter fortsätter över hela världen. Sverige är inget undantag. Det som är skrämmande i Sverige och ett gäng andra länder är att vi numera har börjat gå baklänges. Vi går tillbaka i de redan trampade fotspåren och gör om samma fel vi en gång gjort. För att vi har glömt bort hur man går framåt. 

Det finns visst bara en politik riktad till gruppen utlänningar idag och det är den som drivs av sverigedemokrater. De etablerade partierna slåss idag om att göra så mycket likadant som Sverigedemokraterna gör att de helt glömt bort sin egen ideologi och det faktum att det alltid finns flera lösningar på ett problem. Det är otäckt. Det kommer inte att fungera. Det kommer att slå tillbaka. Nog kan vi finna en annan väg?

Gay rights - are - human rights

Och på samma vis som i hbt-världen och som i förorterna och överallt annars där mänskliga rättigheter inte möts och där integration bara blivit ett modeord utan mening skapas dessa subkulturer. Överallt där samhället inte tillåter människor att leva sina egna liv och forma sina egna livsöden. Det kan gälla hbt-personer, men det gäller i högsta grad också alla andra minoriteter i samhället idag. Man skapar sina egna grupper, sina egna subkulturer och sina egna samhällen. Man lever utanför det stora samhället för att man aldrig får vara med. För att man aldrig får chansen att vara delaktig. Och för att samhällets krav på att släppa in hela tiden bygger på att man måste vara likformig. Fungera likadant och bara hålla sig till normer och värderingar som allt färre i tillvaron idag har möjlighet att anpassa sig till. Normerna blir, i en global och allt mer snabbrörlig värld, allt svårare att tillgodogöra sig och anpassa sig till. Att vara en del av.

Det skapar bitterhet och utanförskap. Det skapar dåliga förutsättningar för integration. Det skapar en dynamik som föder hat från bägge sidor och som befäster ickenormalitet som vore det en av Gud instiftad naturlag. Men det är det inte.

GUD. Som sägs ha skapat alla lika, men ändå inte likvärdiga.

Se även hur grupper som Kvinnofronten idag har glömt bort att de en gång i tiden slogs på samma vis för kvinnors rättigheter som hbt-rörelsen gör idag. Eller som invandrare gör idag. Idag vill man inte kännas vid hbt-rörelsen alls. Möjligen en eller annan flata på hårt kravad nåder, men absolut ingen mer. Transpersoner ska helst avrättas, eller så låtsas man att de bara inte finns. För att det är viktigt att skapa osynliggörande, förstås. Trots att man anser sig vara experter på att bota härskarteknikernas framfart i samhället. Men separatism föder i regel bara förakt, hat och än värre segregation.

Så nu när det är klarlagt: ska vi alls ägna oss åt integration som koncept? Svaret är egentligen nej!

Det ska vi faktiskt inte. För att då vi pratar om integration, så pratar vi om att människor ska anpassa sig till ett kollektiv som de i många fall inte alltid själva vill ingå i. 

Man kan vara svensk och muslim. Man kan vara svensk fastän man när en annan matkultur hemma i köket. Men det tillåts man inte idag. Man måste inte äta rotmos och fläsklägg varje dag för att vara en del av det svenska samhället. Vi svenskar själva är ju experter på att äta utländskt precis hela tiden. Inte är vi mindre svenska för det?

Rotmos och fläsklägg. Underskattat gott, faktiskt. Hur många av oss äter det hemma dagligen nuförtiden? Och hur mycket har det svenska samhället havererat för det?

Människor som flytt till Sverige har ofta gjort det hals över huvud. De har fått lämna hem, familj, släkt och vänner. De har lämnat sina arbeten, sin framtid, sina drömmar och allt som var dem kärt bakom sig. Vem har sagt att man automatiskt vill ge upp allt som har med den egna identiteten att göra bara för att man lämnat sitt hemland under tvång? Det är förmätet av Sverige att ställa totala assimilationskrav på människor och på vägen behandla dem som små obstinata barn. Det enda man vill ha i den situationen är en chans att börja leva ett nytt liv, att skapa en fungerande tillvaro.

Självklart ska vi erbjuda möjligheter att lära sig svenska. Men kvalitativt i så fall. Och med ett verkligt mål att det ska gå att använda. Inte minst i en yrkesroll.

Självklart ska vi kunna erbjuda kunskaper om hur det svenska samhället fungerar, hur det är uppbyggt och hur man undviker att falla i de djupaste groparna. Men assimilation är något vi borde lämna åt filmskaparna att ägna sig åt. Där har nog faktiskt till och med amerikanerna fattat det hela bättre än vi har.

Att sköta ett arbete och att inte slå folk på käften kan de flesta klara av, även om de inte är födda av familjen Svensson i Småland. Det är inte vad detta handlar om. Vi måste sluta låtsas att det är så och börja behandla invandrade folkgrupper som människor, krossa glastaket, låta dem skapa sina egna liv och låta dem få en chans att ta ansvar för sina egna livsmål och drömmar. Vi måste inse att många av dem redan har gjort det. Jag tror att de allra flesta är mer än kompetenta nog för att göra det, så länge vi ger dem en chans. Så länge de får möjligheterna. Så länge vi slutar skriva dem på näsan, trycka upp vårt förakt och vår skräck i ansiktet på dem. Så länge vi inte försöker stjäla deras identitet.

Nyckeln, tror jag, är integration där det är möjligt. Och tillåtande av andra kulturer och yttringar där det i sin tur är påkallat. Man gör inte ett sämre arbete för att man klär sig i slöja, burka eller turban. Man gör inte ett sämre arbete för att man har en mörkare hudfärg, en annan religion, en annan kulturell kontext, en annan sexuell läggning eller identitet.

Att tillåtas vara den man är visar sig dock ofta vara en grundförutsättning för ett positivt identitetsskapande som förstärker självbild, självkänsla och därmed möjligheter att kunna bidra på ett positivt vis i samhällsbyggandet.

Att tillåta andra kulturer, religioner och livsstilar är därmed en självklarhet. Burkadebatten vi fått se under den gångna veckan har varit olycklig på många vis. Till att börja med för att den bara berör ett tiotal personer i landet. Bland dessa tio finns det idag ingen som inte tar av sig sin burka/niqab i en utbildningssituation, vilket ju är själva upphällningen till debatten. Där finns ett fall där en elev velat få sin rätt att bära burka på lektionstid prövad. Problemet ligger i det fallet i en usel hantering hos berörd myndighet och inte i elevens eller skolans ställningstaganden. Ett förtydligande är förmodligen nödvändigt. Men jag ser det inte som en ministers sak att detaljstyra i ett specifikt fall vad utslaget ska bli. Det kan liknas vid ministerstyre, på sätt och vis, och det är fruktansvärt olämpligt enligt det politiska system vi har idag. Att däremot pressa på den berörda myndigheten att ta ett beslut överhuvudtaget rörande huruvida ett förbud mot niqab och burka är vettigt eller inte kan vi dock gott göra. Vi ska bara ge fulla fan i att tala om för en ansvarig myndighet vilket beslut vi som politiker förväntar oss att den ska fatta.

Problemet burka har i de flesta fall kunnat lösas lokalt om det alls har uppstått. Vilket det gör väldigt sällan. Att ta upp en sådan sak som burkadebatten ett par veckor innan ett val är oerhört populistiskt och leder enbart till ett ytterligare utökat stigma kring islam som religion och även kring de kulturer som förknippas med bärandet av burka/niqab. Det skapar spänningar i samhället och förstärker den världsfrånvända syn på islam som många sverigedemokrater, smygrasister och även tyvärr många inom mitt egna parti bär på. Det är olyckligt, kontraproduktivt och väldigt, väldigt onödigt. Det hjälper ingen, men skapar förutsättningar för ett samhälle som bygger än mindre på acceptans, öppenhet och tolerans. Det underminerar alla försök att inkludera inte bara människor utan även kulturer och mer ovanliga livsstilar och livsval i Sverige som helhet och lägger oss sida vid sida med de länder där minareter förbjuds, där romers hem vandaliseras och bränns, där människor (liksom i Sverige) fortfarande interneras och steriliseras på grund av att de sticker ut från normen.

The Borg. Den ultimata assimilationen?

Det är en skam på så många plan att Sverige inte har hunnit längre än så eller velat nå längre än så år 2010.

Det är dags att göra något åt det.

_________________________________________________

Sverige behöver en ny färdriktning. En ny politik för en ny tid. Vi behöver se över hur vi arbetar med integrationen. Och det behövs nya idéer och nya sätt att lösa problemen som uppstått.

Vi måste förstå följande:

1. Problemen ligger inte hos invandrarna.

2. Problemen ligger inte i religioner eller kulturer.

3. Problemen ligger snarare i den svenska vurmen för likriktning.

4. Vi måste börja öppna upp för möjligheten att leva i sin egen valda kultur eller subkultur i samhället där så är möjligt och samtidigt inbjuda till interaktivitet med det svenska samhället där det behövs. Vem bryr sig om ifall handläggaren på arbetsförmedlingen bär ett kors, en stjärna eller en halvmåne runt halsen så länge arbetet blir gjort och klienten får hjälp? Vem bryr sig om det är Rapport, CNN eller Al Jazeera som visas på tv'n hemma då det är dags för nyheter? Vem bryr sig om det firas jul hemma eller Chanuka eller vad det nu kan vara? Det påverkar inte ett dugg så länge man har möjlighet att gå till skolan eller arbetet och göra ett bra jobb där.

5. Vi måste förstå att grupperingar uppstår i våra städer då olika etniska, kulturella, religiösa och andra grupper dyker upp som sticker ut från den samhälleliga samstrukturen. Det är något positivt! Identitetsskapande och självkänsla är A och O för alla grupper i samhället. Jag har inga som helst problem att se ett Chinatown i Stockholm om det skulle vara så. Eller persiska kvarter eller liknande. So what?! Jag har inga problem med att se Castro Street uppstå i Majorna i Göteborg. Så länge samhället sedan kan komma över sina rädslor för det som är kulturellt annorlunda och bjuda in till arbeten och låta människor utvecklas och vara dem de är. 

Legendariska Castro Street. Den amerikanska hbt-rörelsens västliga pärla.

Stadsdelen Haga, alldeles intill Majorna i Göteborg. Nästa Castro Street?

Vi måste ge samma grundförutsättningar för alla människor i landet. Samma grund att stå på. Samma möjligheter. Därutöver ska staten sluta lägga sig i hur människor lever. Sluta normera, sluta sortera efter sina egna ofta föråldrade och förlegade idéer. Sluta försöka anpassa in folk i mallar där de inte känner sig hemma. Och framför allt sluta diskriminera, förtrycka, förfölja, kasta ut och peka ut!

En grekisk, indonesisk eller chilensk ingenjör kan säkerligen bygga lika bra bilar som en svensk ingenjör. Oavsett vad man äter hemma vid köksbordet. Oavsett vem man umgås med efter arbetstid. Oavsett vilket modersmål man har och oavsett var man bor. Det är inte det som är problemet. Problemet i dagens samhälle ligger i att de utländska ingenjörerna idag inte har samma grundförutsättningar som andra att få arbeta med det de kan och vill arbeta med. Och om man nu som invandrare eventuellt istället bakar pizzor eller städar kontor så ska man ses ned på, tyckas synd om, nedvärderas och helst bli tilltalad på ett lagom nedvärderande vis. 

Vi ser samma synsätt slå igenom i diskussionerna kring RUT-avdraget, för övrigt. Vi tycker synd om städarna, istället för att se att de faktiskt har ett arbete, skulle kunna ha en yrkesstolthet om de tilläts det, och vi har slutat att se de människor som arbetar i städfirmorna som likvärdiga och jämställda människor. Tycka-synd-om-mentaliteten skapar ett klassamhälle snarare än att upphäva det, vilket är djupt olyckligt.

Och så ser det ut även rörande alla andra "lägre stående arbeten" och människorna som utför dem. Så ser det ut rörande invandrare i allmänhet och även andra minoriteter i samhället. Så ser det ut rörande vissa andra arbetaryrken. Men även grupper som på andra vis inte kan uppnå en total "normalitet". Det kan vara rullstolsbundna, neuropsykgrupper, sexuella minoriteter, drogbrukare, sexsäljare och så många andra grupper i samhället. 

Vi har en von oben-attityd i Sverige som slår sällsamt mycket fel idag. Att fortsätta på den linjen är inte okej! Vi måste bryta med vårt sätt att hantera det annorlunda och ickenormativa och vi måste värdera upp vår människosyn, vår medmänsklighet och vår syn på alla de som inte är exakt som vi själva är. Vi måste sluta försöka att över sig mycket kollektivisera in folk i samma mallar och ramar. För att de faktiskt kanske inte vill höra till just det facket, eller det facket eller den lådan eller den lådan. De kanske bara vill få en chans att vara sig själva!

Kissie. Välläst bloggare med översittarattityd som anklagats för att ha drivit flera unga tjejer till självmord, har outat en transsexuell tjej för att förstöra hennes liv samt för några år sedan spenderade en massa tid åt att klistra upp affischer med propaganda för Nationalsocialistisk Front litet här och där. Förevigandet har till nyligen funnits på YouTube, men har tillsynes försvunnit då det började blåsa väl mycket kring det.

Vi måste skapa utrymme för varje individ att vara sig själv. Och att ändå ha tillgång till arbete, ändå ha tillgång till utbildning, ändå ha tillgång till en möjlighet att tillhöra vilka övriga grupperingar i samhället man vill. Fira vilka högtider man vill, bära vilka kläder man vill, äta vad man vill och så vidare. Eller, för den delen, ligga med vem man vill och gifta sig med den man vill. Utan att samhället lägger sig i.

En fungerande integrationspolitik är inte så snäv som den svenska linjen är idag. En fungerande integrationspolitik tar hänsyn till individen. Ett fungerande samhälle ger alla människor samma förutsättningar och samma möjligheter och lämnar det sedan upp till individen att välja vilket liv han, hon eller hen vill leva. 

Ett fungerande samhälle lyssnar på den person som själv är berörd!

Gustav II Adolf. Det var en stund sedan vi var en stormakt. Och faktum är att jag tror inte att det är något vi verkligen vill eftersträva igen.

Det var länge sedan Sverige var en internationell stormakt och en kolonialmakt att eventuellt behöva förhålla sig till. Så kan svenskarna sluta uppföra sig som om det var så det faktiskt låg till? Vi har ingen anledning att springa runt på våra höga hästar och se ned på andra. Vi har ingen anledning att frukta för planerade utrotningsförsök riktade mot vår kultur (resten av världen kunde inte bry sig mindre om den till att börja med - vi är små, obetydliga och faktiskt i mångt och mycket ganska tråkiga) och vi har ingen anledning att sluta våra gränser mot en värld vi ändå är beroende av. I handel, kulturellt och på många andra vis.

Hela världen kretsar kring vad som händer i lilla avskilda Fylke?

Vi är en pytteliten och ganska obemärkt del av en stor värld omkring oss. Vi måste inse att det finns mer i den här världen än bara det lilla vi ser i våra egna små radhuskvarter i den prydliga och lagom segregerade förorten eller i våra fina innerstadslägenheter runtomkring vilka segregationen verkligen å andra sidan är enorm.

Vi måste förstå att det är ok att nya och gamla grupper bildas av miljoner olika skäl och vi måste bereda plats för möten med och mellan dessa grupper. Vi måste också bli bättre, alltså, på att skapa utrymme för en fungerande mix. Dessa korsbefruktningar av kulturer ska kunna beredas plats genom en ökad möjlighet till rörlighet i samhället. Från betongförorterna och hela vägen in till de fina kvarteren i stan. En möjlighet att röra sig mellan de olika delarna av samhället är viktigt. Men vi ska heller inte tvinga någon att flytta från det område där de trivs och känner sig hemma.

Snarare ska vi sluta stirra oss blinda på tio fall av tygbitar i ansiktet. Vi ska sluta stirra oss blinda på religion, kultur och hudfärg. Vi ska sluta stirra oss blinda på läggningar och identiteter. Och börja se människor och individer istället. Öppna upp samhället, skapa samarbetsytor, utbilda, diskutera, leva, dansa, bo, älska och bilda nya grupper från de tidigare grupperna där vi kan mötas som svenskar och iranier, finnar och somalier och så vidare. Och där det okända luckras upp för att man väljer att göra det. Och i den mån man själv vill det. Inget påtvingat, utan något som är skapat av nyfikenhet. 

Våra migrerade nysvenskar har massor att tillföra oss, att lära oss och att ge tillbaka till oss. När ska vi sluta behandla dem som barn och bara skrika och gapa för att de inte blivit helt och hållet ariskt vita och lagom svenska på en gång? När ska de få en chans, överhuvudtaget, att ta del av samhället och att själva bli en del av detsamma? De allra flesta bidrar i överväldigande grad till samhällets utveckling och ekonomi redan idag. När ska vi se dem som resurser och inte som något man helst sopar under mattan? När ska deras kulturella bakgrund anses ha samma värde som vår egen?

Hilton Hotel i Addis Abeba, Etiopien.

Kanske den dagen vi slutar resa till Mallorca för att äta svenska köttbullar? Kanske den dagen vi slutar låsa in oss i sviten på Hilton Hotel och spela bridge? Kanske den dagen vi slutar att uppnäst tilltala folk som lägre stående varelser? Kanske den dagen då vi slutar inbilla oss att svenskheten är den högsta av alla kulturer i världen? Kanske den dagen vi lämnar femtioskyltarna bakom oss och inser att vi lever i en stor värld som knappt hört talas om Sverige och svenskarnas förträfflighet och börjar inse att vi är en del av något globalt och universellt som vi inte har råd att blunda för så mycket längre? Kanske den dagen då vi inser att vi alla är människor och att vi alla har lika mycket att erbjuda världen och varann? Kanske den dagen då vi tillåter människor att vara individer och att skapa sina egna livsöden utifrån samma förutsättningar och utifrån samma möjligheter?

Jag är övertygad om att det ligger en hel del i det. Men finns det någon som vill hjälpa till att bygga ett sådant samhälle tillsammans med mig? Är vi redo att ta det steget? Jag kan inte låta bli att undra.

Intressant

Dagar kvar till valet!

Niklas Lindgren, Mikael Andersson, Torbjörn Jerlerup, Johan Westerholm, Krassman, SvD, AB, DN, Ex, Jinge, Moberg, Annarkia, Niklas Dougherty,