På allmän begäran... Kort populärvetenskaplig beskrivning av all den där forskningen som finns tillgänglig rörande orsaker till transsexualismen. Inte något radikalfeministerna gillar, men jag är rädd att forskningen är ganska otvetydig.
Hur som helst har många frågat om hur saker och ting fungerar och varför det inte fungerat att bara välja bort sin identitet - eftersom den ju enligt radikalfeminismen bara är skapad.
Vi har hört det förr. "Have you ever tried not being gay?"
GÅR DET ATT BOTA TRANSSEXUALISM?
Nej, det är inte möjligt att bota transsexualism med psykiatri eller medicinering. Enligt KI och Johns Hopkins m.fl. beror det på att man funnit tydliga skillnader mellan manliga och kvinnliga hjärnor. Inte i intellekt eller empatisk förmåga, mind you, men i hur de är uppbyggda och hur grunden i identiteten skapas och utvecklas. Det vill säga könsidentiteten. Det har ingenting att göra med hur vi blir i övrigt - där har miljön en betydligt större tonvikt. Vi tänker förvånansvärt lika, men vi använder helt olika banor och delar av våra hjärnor för att komma till i stort sett samma slutsatser. Inget mumbo jumbo - fakta.
Forskningen visar helt enkelt att nervbanorna ser helt olika ut mellan genetiska män och genetiska kvinnor. Olika områden arbetar för att koda och koda av samma företeelser beroende på vilket kön man tillhör och banorna är helt och hållet annorlunda. Det intressanta är att exempelvis en transsexuell man (genetisk kvinna) i samtliga undersökta fall har en hjärna som är identiskt uppbyggd och fungerar på exakt samma vis som den man finner hos en genetisk man. Och tvärtom. I samtliga fall.
På samma vis har man funnit att en transsexuell kvinna i samtliga undersökta fall har en hypofys och hypotalamus (hormondelegerande körtlar) som är identiska med de man finner hos en genetisk kvinna. Och tvärtom. Vilket innebär att kroppen helt enkelt inte lyckas med att ta upp och fördela de könshormoner könskörtlarna producerar - en tydlig koppling mellan transsexualism och intersexualism, för övrigt. IS beror i de allra flesta fall på att kroppen inte klarar att ta upp och fördela i första hand testosteron. Man blir okänslig för det. Eller man blir överkänslig för det. Det första är utan tvekan vanligast, vilket leder till att det urkön (i praktiken en vagina) man har i den tidiga fosterutvecklingen inte klarar att utvecklas till en penis, utan blir något som är litet grann mitt emellan.
En kort rapport om de tidigaste forskningsresultaten (denna är från 2000, det finns gott om ny forskning på temat också - på mängder av olika subareas, osv)
Jag har säkert ett dussin rapporter från då till nu liggande här skräpandes någonstans, men finner dem inte just nu.
FINNS DET INGET PILLER DU KAN TA? (HAVE YOU EVER TRIED NOT BEING GAY?)
Ett piller för att bota en hjärna på något vis skulle förmodligen inte vara möjligt. Men hypotetiskt vore det ju hemskans praktiskt. Eller hur? I would have been up to it!
Men ett försök att använda sig av medicinsk terapi med de kunskaper vi kan tänkas skaffa oss kring detta inom i praktiken oöverskådlig tid skulle förmodligen bli minst lika fatalt som försöken att skära av kroppsdelar man inte känner sig bekväm med.
Alla försök att tvinga människor att leva i fel kön genom tvång har historiskt slutat i personliga katastrofer. Ni kanske minns detta fallet?
Idag är såväl David som hans tvillingbror döda. Liksom föräldrarna. Alla till följd av självmord - direkt relaterade till Davids kamp för att få vara sig själv.
Läs gärna John Colapintos bok "As Nature Made Him" som är en otroligt bra genomlysning av ämnet och även av den eländes sjuka synen många har på kön, biologi och identitet. Läs om de otroliga strider som blossade upp för ett par decennier sedan kring Dr John Money och hans forskningsfusk för att bevisa att kön var socialt och miljömässigt betingat och hur han hotade sig fram till en position där han kunde propagera för den synen - även då alla resultat av hans egen forskning talade emot de idéer han valde att göra till sanning. Jag nöjer mig inte med att lyssna på en massa halvdumma idéer från nästan-genusvetare, tvångsmässiga antifolk eller anarker som aldrig orkade läsa mer än baksidan på en massa Judith Butler-publikationer och därför bildade sig en helt fel uppfattning av till och med vad Butler själv säger.
MEN VAD GÖR MAN DÅ?
Annars finns det andra lösningar på problemet som ligger betydligt närmre till hands forskningsmässigt. Har man en annan utgångspunkt finns fantastiska möjligheter alldeles runt knuten. Som det faktum att man funnit att X och Y-gener inte har ett dyft med könsidentitet och kropp att göra. Annat än att man - för det mesta - har en 46 XX-uppsättning om man är kvinna och att man - för det mesta - har en 46 XY-uppsättning om man är man. Det finns inget biologiskt obligatorium, vilket vi tidigare trott och blivit itutade i skolan en gång i tiden. Snoppen sitter inte i Y-kromosomen! Vilket i sig är rätt fantastiskt.
Själv har jag för övrigt sannolikt (väntar på provresultatet nu som jag kämpat i snart 20 år för att få gjorda) en 47 XXY-uppsättning (Intersexualism - eller om man så vill: Kleinfelters syndrom).
Jag ska teoretiskt sett inte existera om jag har en sådan kromosomuppsättning. Åtminstone inte enligt den 60 år gamla världsbild som fortfarande dominerar våra biologiböcker. Men om jag har såväl en Y-kromoson som två X-kromosomer - vem av er har rätten att bestämma vilket kön jag då tillhör? Jag tillhör ju uppenbarligen bägge?
Utöver det är jag tydligen överkänslig mot testosteron och mår skit av att komma i närheten av det annat än i mycket små mängder. Intressant på rätt många vis. Fråga mig inte hur det går till. Det bara fungerar inte.
Det är heller inte ovanligt att man kan ha exempelvis en XXYX-uppsättning eller någon annan lustig blandning. Jag tror att det mesta man uppmätt är en kombination av fem eller sju kromosomer hos samma individ (borde läsa de artiklarna och rapporterna igen, känner jag). Och många av dessa ser ut, fungerar och känner sig som vilken man eller kvinna som helst och för heller inte vidare några synbara "defekter", identitetsstörningar eller "inavelsliknande" problem till sin avkomma. Konstigt nog gör inte vidare många av oss det. Men vi tvingas likafullt till tvångssterilisering för att få vara hela och för att få kallas NÄSTAN människor.
Idag har forskarna funnit den egentliga pekaren som styr hur kroppen fungerar och utvecklas. Det är en enda liten pekare i en av alla de där små beståndsdelarna som bygger upp kromosomerna. En enda pytteliten gen. Ändrar man den, vilket är helt möjligt, går det att utan problem lära kroppen att göra sig av med bröst, skäggväxt och liknande. Man kan till och med lära kroppen att på kort tid omvandla testiklar och sädesledare till fullt fungerande äggstockar, och så vidare. Kalla det ett medicinskt mirakel eller skrämmande hokus pokus om ni vill. Jag kallar det modern genetikforskning. Genen kallas FOXL2 och det går att läsa litet allmän popvetenskap om det här.
Till det har vi exempelvis denna forskning rörande svällkroppar och möjligheten att odla fram nya könsorgan hos transsexuella. Bara en sådan sak.
Det finns vägar att gå. Att bygga om hjärnor för att funka med vad som faktiskt har blivit fel... glöm det. Jag tror inte det kommer hända, även om det hade varit en dröm för mig att kunna ta just det där lilla blå pillret och liksom vakna upp i Underlandet en gång i tiden. Jag har alltid sett upp till Alice, trots allt. Det kommer dock sannolikt att fortsätta vara just en dröm. Vilket ett par av världens mest transfientliga psykiatriker trots allt har insett i rollen som ansvariga för det team som tillsatts att arbeta med den nya DSM V.
Immanuel Brändemo har skrivit bra om det.
Annars kan det vara intressant att kika direkt på skillnaden emellan DSM-IV:
Gender Identity Disorder (den gamla diagnosen)
A. A strong and persistent cross-gender identification (not merely a desire for any perceived cultural advantages of being the other sex).
In children, the disturbance is manifested by four (or more) of the following:
1. Repeatedly stated desire to be, or insistence that he or she is, the other sex
2. In boys, preference for cross-dressing or simulating female attire; in girls, insistence on wearing only stereotypical masculine clothing
3. Strong and persistent preferences for cross-sex roles in make-believe play or persistent fantasies of being the other sex
4. Intense desire to participate in the stereotypical games and pastimes of the other sex
5. Strong preference for playmates of the other sex
In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as a stated desire to be the other sex, frequent passing as the other sex, desire to live or be treated as the other sex, or the conviction that he or she has the typical feelings and reactions of the other sex.
B. Persistent discomfort with his or her sex or sense of inappropriateness in the gender role of that sex.
In children, the disturbance is manifested by any of the following:
In boys, assertion that his penis or testes are disgusting or will disappear or assertion that it would be better not to have a penis, or aversion toward rough-and-tumble play and rejection of male stereotypical toys, games, and activities;
In girls, rejection of urinating in a sitting position, assertion that she has or will grow a penis, or assertion that she does not want to grow breasts or menstruate, or marked aversion toward normative feminine clothing.
In adolescents and adults, the disturbance is manifested by symptoms such as preoccupation with getting rid of primary and secondary sex characteristics (e.g., request for hormones, surgery, or other procedures to physically alter sexual characteristics to simulate the other sex) or belief that he or she was born the wrong sex.
C. The disturbance is not concurrent with a physical intersex condition.
D. The disturbance causes clinically significant distress or impairment in social, occupational, or other important areas of functioning.
Code based on current age
Specify if (for sexually mature individuals):
Sexually Attracted to Males
Sexually Attracted to Females
Sexually Attracted to Both
Sexually Attracted to Neither
och jämföra det med det första utkastet inför DSM-V som ska vara klar inom ett par år (notera även möjligheten för andra än transsexuella att få vård enligt nya DSM-V, där de tydliggör behovet av en mer liberal syn på rätten att förändra delar av kroppen i förhållande till vad man fötts med och vad man känner sig vara innerst inne):
Gender Incongruence (in Adolescents or Adults) [1] (den nya, föreslagna diagnosen)
A. A marked incongruence between one’s experienced/expressed gender and assigned gender, of at least 6 months duration, as manifested by 2* or more of the following indicators: [2, 3, 4]
1. a marked incongruence between one’s experienced/expressed gender and primary and/or secondary sex characteristics (or, in young adolescents, the anticipated secondary sex characteristics) [13, 16]
2. a strong desire to be rid of one’s primary and/or secondary sex characteristics because of a marked incongruence with one’s experienced/expressed gender (or, in young adolescents, a desire to prevent the development of the anticipated secondary sex characteristics) [17]
3. a strong desire for the primary and/or secondary sex characteristics of the other gender
4. a strong desire to be of the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)
5. a strong desire to be treated as the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)
6. a strong conviction that one has the typical feelings and reactions of the other gender (or some alternative gender different from one’s assigned gender)
Subtypes
With a disorder of sex development
Without a disorder of sex development
Fråga gärna om det är någonting jag eventuellt kan ha missat eller om det är något ni inte förstår. Jag lovar att jag verkligen ska försöka svara efter bästa förmåga. Tack. För att ni har lyssnat och läst. Nu känns det genast bättre och jag ska ta och varva ner ett par varv till nästa inlägg. Igen.
Intressant.
Kan man verkligen dra så omfattande slutsater från studien om FOXL2? Det enda de trots allt visade vara att hos honmöss om man stänger av denna gen så omvandlas delar av äggstockarna till testosteronproducerande celler.
SvaraRaderaResultaten är jättefascinerande och jag vill absolut se fortsatt forskning om det, gärna också på människor, hur det nu ska gå till.
Men jag tror du drar lite väl omfattande slutsatser från en begränsad men fascinerande studie.
Du är fantastisk!
SvaraRaderaForskarna själva har uttalat sig, från teamet som gjort upptäckten. De säger att det inte är otroligt att det hela till stora delar (om än inte enbart) beror på att denna pekaren har slagits på och/eller av en eller flera gånger under moderlivet och att det kan leda till sådana problem som transsexualism.
SvaraRaderaEgentligen är det rätt logiskt. Man har tidigare pratat om att det kan vara hormonsvängningar som påverkar detta, eller stress, eller medicinering. Som förskjuter någon hittills okänd variabel nog för att fostret ska utvecklas olika i kropp, extremiteter och genitalia å ena sidan och hjärnan å andra. De utvecklas ju under olika delar av fosterstadiet. De första fram till cirka vecka 10-12 och hjärnan därefter. Sedan tillkommer den riktiga tillväxtfasen då egentligen bara proportioner och tillväxt står i fokus för barnets utveckling.
Det kan, teoretiskt, vara så att det faktiskt är just FoxL2 som förändras just av detta. Den är sedan tidigare känd just för att vara den pekare som styr utveckling av gonader framför allt hos kvinnor. Trodde man. Men nu visar den sig alltså ha en eventuellt mycket större roll.
De är inte helt hundra, men de säger sig ha goda skäl, teamet själva alltså, att tro att FoxL2-manipulering kan räcka för att förändra sådana saker som hårväxt, fettfördelning, bröstvävnad, hormonbalanser och även ombildning av äggstockar till testiklar och tvärtom. De har till och med sett gonader vandra på de möss de använt i studien. Vilket är en rätt häftig effekt av en enda pekare. Onekligen.
Exakt i vilken grad det hjälper till vet vi inte, men om det inte är den enda faktorn bakom transsexualism, så är det förmodligen i framtiden åtminstone en potentiellt väldigt lovande och effektiv del i medicinsk behandling under transitionsprocesser.
Berättade för Cecilia Dhejne (ÖL, Karolinska Sjukhuset/KI) som ju forskar en hel del på området för en tid sedan. Hon är lyrisk nu och har till och med grävt fram rapporten som annars inte är offentlig. Hon skickade den vidare till mig, så jag har den, men har inte kikat närmre på den ännu. Kan ha att göra med att jag tror den är på holländska eller så. ^^
@ Sophia:
SvaraRaderaJag vet just inte med fantastisk.
Jag försöker vara jag och då jag lyckas med det brukar jag faktiskt vara ganska nöjd och känna att det är rätt bra så. =)
Men tack! Verkligen ett stort tack. Jag har inget emot en liten självförtroendeboost då och då.
Jag förnekar inte att det är oerhört intressant och fascinernade. Och viktigt, speciellt om ens någon del av spekulationerna stämmer överrens med verkligheten.
SvaraRaderaVad jag motsätter mig är att dra sådana enorma slutsatser från väldigt lite. Det är trots allt en enda studie, dessutom genomförd på möss, vars - åtminstone - äggstockar skijler sig avsevärt från människans. Allt bygger på en stor mängd "kanske", "möjligen" och en hel del hopp.
Att överföra resultat från möss till människor är långt ifrån självklart. Men har till exempel hittat flera botemedel mot alzheimers hos möss, inget av dem som fungerar på människor.
Jag tycker att så länge man faktiskt inte vet mer än att äggstocks-celler omvandlas till spermieproducerande celler, i möss, så bör man i allra högsta grad vara försiktig. Oavsett vad forskarna tror och hoppas så finns det inget ännu som säger att det är så, och det vore långt ifrån första gången ett team forskare hoppas på helt underbara resultat för att det sedan visar sig att det inte är riktigt så.
Vad kan det vara, 10% av alla underbara möjligheter som faktiskt visar sig stämma och vara applicerbara när man faktiskt forskar om det? Om ens det.
Alltså, så länge det är spekulationer - vilket det är - så tycker jag man bör vara försiktig, och något hoppfull.
Men inte påstå att man nu hittat den enda lilla markör som bestämmer hela den fysiologiska och mentala könstillhörighetem och som dessutom kan ändra från det ena könet till det andra i vuxen ålder.
Självklart ska man vara skeptisk. Det är i grunden jag också.
SvaraRaderaDet de säger är visserligen att det absolut inte påverkar mental könstillhörighet på något som helst plan. Det vill säga att identitet och självupplevd tillhörighet berörs överhuvudtaget inte. Man kan inte ta ett rosa eller blått piller och därefter automatiskt känna att man tillhör det kön man ser ut som.
Och än så länge har man som sagt inte testat detta på människor. Därför vet vi alltså inte helt säkert. Men att samma korrelationer redan visats på i många sammanhang sedan tidigare gör att sannolikheten ökar för att de faktiskt har något gångbart nu. Ofta kan man, genom att bedöma tidigare kunskaper, kringliggande forskningsfält och liknande avgöra till viss del hur stor sannolikhet det finns för att en ny upptäckt faktiskt ska kunna visa sig stämma. Och i detta fallet är sannolikheten inte total, men i alla fall något litet högre än om detta varit något som inte haft relaterad forskning att falla tillbaka på sedan tidigare.
Det fungerar likadant matematiskt. Man kan lära av tidigare lösningar på likvärdiga problem i vissa fall. Och man har ofta ett resultat långt innan man lyckats knäcka lösningen, så att säga, vilket alltså gör att många sitter och arbetar på att finna lösningen på en svår ekvation där det enda man egentligen vet är svaret. Eller vad som i alla fall rimligen borde vara svaret. Men så ska det bevisas. Sån är också en stor del av genforskningen till sin natur. Vilket gör att jag inte ger mig in i den, för att jag skulle aldrig ha tålamod med att jobba på det sättet.
Nu har man massor med företeelser man tidigare inte kunnat visa hur de hänger ihop och varför de fungerar som de gör, men som varit välkända sedan länge. Vad det här teamet gjort är att finna en möjlig lösning på den svårlösta ekvationen genom att studera en av de sedan länge misstänkt troligaste lösningarna.
Sedan håller jag med. Det är absolut för tidigt att säga att det löser alla problem. Och det är inte heller troligt att det här blir ett sätt att låta kroppen själv sköta genital rekonstruktion, exempelvis. Det klarar den nog inte. Men det kan hjälpa kroppen på traven och göra en transitionsprocess betydligt enklare, mer lätthanterlig, billigare, men framför allt mycket säkrare för patienten.
Oavsett hur stor del detta har i transsexualismens ursprung i sig, även hos människor, så vet man att det är just den genen som annars också styr utvecklingen av gonaderna - hos just människorna. Lösningen är alltså inte direkt långsökt i sig själv. Det man egentligen, för att vara helt ärlig, kommit fram till är att den redan välkända genen går att knuffa till så att den slås på eller slås av och att man därmed kan reversera delar av utvecklingen och lära kroppen att arbeta åt ett annat håll.
I och med att man vet med säkerhet sedan betydligt längre tillbaka att den är den till stora delar avgörande orsaken till att vi utvecklar äggstockar eller testiklar och att så inte är fallet enbart på möss, så är forskarna något mer säkra på att detta kommer att ha även en betydelse också på människor.
Jag sprang mest till datorn för att jag insåg att jag hade ett sakfel, så hann du till och med svara under den tiden. Jag menade givetvis testosteronproducerande celler, inte spermieproducerande.
SvaraRaderaDenna kommentar kan jag i stort hålla med dig om, men det är också väldigt långt ifrån vad du skrev i blogginlägget.
Möjligheten till att genom ett enkelt ingrepp få kroppen att själv producera de hormoner man vill ha är en fantastisk potentiell möjlighet. Men än så länge är det inte mer än så.
Jag skrev till socialstyrelsens utredare om transvården och pekade på just den här forskningen och menade på att ett kastreringskrav helt omöjiggör en sådan här potentiell framtida behandling av transsexuella.
Bra! Det har jag faktiskt inte kommit mig för att göra, även om den numera mycket försenade pratan med Linda på SoS var tänkt något åt det hållet. Att lyfta den aspekten av steriliseringar och kastreringar. Skönt att det inte missats och att du gjort det istället.
SvaraRaderaProblemet med det här inlägget var att det var en kopimi på en del i ett gammalt inlägg som nog är ett år gammalt eller så nu. Jag har fått mer information sedan dess, coolat ner mig litet och tänkt litet sedan dess, men jag lyfte ut detta för att ge en snabb "instant answer-variant" som hänvisning i en twitterkonversation jag förde med ett par personer.
Hann inte riktigt skriva om och korrigera just då, vilket jag förstås borde ha gjort. Men jag tror att det fungerar för att litet grann tydliggöra vartåt forskningen är på väg i vilket fall. Även om det förstås alltså inte är perfekt skrivet. Det håller jag med om, nämligen. Framför allt är det nog jäkligt otydligt här och var, vilket lämnar tolkningsmöjligheter som kan se ut litet hur som helst.
Det finns även en annan intressant forskning angående steriliseringskravet, men det tror jag att jag har nämnt tidigare? Att forskare är på god väg att skapa spermier och ägg från stammceller och kanske senare från hudceller. Det gör steriliseringskravet tämligen meningslöst, vilket jag också berättade för Linda.
SvaraRaderaMen då förstår jag varför det stod som det gjorde. :) Min oro var att vissa TS skulle få alltför stora och orealistiska förhoppningar, vilket skulle kunna leda till en ännu värre situation för dem när de inser att det inte är riktigt så enkelt.
Ungefär så som vissa ser SRS som den stora lösningen på allt, vilket det inte riktigt är.
Känner till den forskningen också, även om det inte var något jag fick plats med här. Men det är ju också något som ligger en bit in i framtiden, tyvärr. Det tar ju alltid sån jäkla tid innan man verkligen kan få nytta av sånt. Och känner jag svenska myndigheter och vårdinrättningar rätt, så kommer det dröja decennier innan vi ens kommer på tanken att utnyttja den nya tekniken och medicinska kunskapen även efter att den blivit vanlig i resten av världen.
SvaraRaderaSRS är ingen fantastisk livsavgörande sak överhuvudtaget. Visserligen klickade något till i mig under ungefär samma period i livet och som gjorde att jag kände mig mer självsäker och trygg och vågade ge mig in i livet på ett annat sätt. Men det är nog snarare socialt relaterat och inte kopplat till SRS.
Det är på sin höjd något som kan ses som en milsten i behandlingen i allmänhet och något som kanske kan höja självförtroendet och tryggheten i sig själv en aning. Jag blir alltid skrämd av alla preops som verkar helt övertygade om att bara man gjort den kirurgin så blir man automatiskt tjugo år yngre, ser ut som en fotomodell, älskar som en porrstjärna, tjänar miljoner och får ett skivkontrakt med Sony. Det liksom... händer verkligen inte. Och om det gör det, så inte tusan beror det på att man fått något annat innanför trosorna eller kalsingarna...
Det är ett problem att nya rön och möjligheter tar så lång tid att realiseras i Sverige, även om det används regelbundet utomlands.
SvaraRaderaOm man ska se det positivt så innebär det att även om man lyckas med att få till en fungerande och human transvård och få genom alla transrättigheter så står man inte utan uppgifter. Fins alltid något nytt att driva på.
Jag gillar absolut din beskrivning av SRS.
Det är så jag ser på det i alla fall. Det är så jag upplevt det och så de flesta säger sig vilja beskriva det ett par år i retrospektiv. Det är ingen magi inblandad. Grodan är fortfarande en groda, men däremot kanske man efter hand kan börja bli tillräckligt nöjd med sig själv för att finna prinsen eller prinsessan ändå, så att säga. Gud, vad jag låter rojalistisk nu, men ändå... =P
SvaraRaderaDet handlar om att man känner igen sig mer och helst kan känna att allting sitter där det ska och ser ut som det borde och att man därmed kan få bättre självkänsla. Men jag har hittills aldrig varit med om att någon helt plötsligt gått och blivit förflyttad till någon slags romantiskt rosaskimrande Utopia på grund av ett kirurgiskt ingrepp. För det hjälper nog fortfarande bara meskalin.
Och nog finns det kvar att jobba med ändå. Det kommer nog inte bli brist på saker att förändra så länge du och jag finns här nere på jorden i alla fall. ^^