Funderingar under Internationella Kvinnodagen

Jag har själv inte haft möjlighet att gå på föreställningen Seven. Ännu i alla fall. Men jag uppmanar verkligen så många som möjligt att göra det.

Seven kan sammanfattas som en föreställning byggd på intervjuer med sju kvinnliga människorättskämpar från olika delar av världen. Historier som berör och engagerar. Som visar på hur svår kampen för rättvisa, jämlikhet och frihet kan vara för många kvinnor runt om i världen. Ännu idag.

Andra bloggare skriver mer här om den föreställning av Seven som gavs på Anna Whitlock i Stockholm igår. Arrangörer var Liberala Kvinnor och Riksteatern.

Fler skriver och bloggar om Kvinnodagen:

Kent, Maria, Aftonbladet (Jan Björklund, m.fl.), Maria Byström, Christer Sörliden, Rasmus Jonlund, Per Altenberg, Sjumila, Mary, Jusekbloggen, Eva W, Åsa Lindestam, Martin Moberg, Johan Westerholm, DN, Tankestormar, GoodBadGirl, Makthavare, Esbri, Hell of Hannastacia, Badlands Hyena, Per Pettersson,

Och eftersom Trollhare alltid skriver så fantastiskt och hittar de perspektiven få andra ser, kan jag ju inte låta bli att sända litet länkkärlek till honom också.

1, 2, 3, 4.

______________________________________


Själv kommer jag under dagen att kampanja med Radikala Kvinnofronten. RKF är ett tjejforum kopplat till Liberala Ungdomsförbundet Storstockholm. Det blir en rätt kul och skojfrisk dag på Stockholms gator. Vi kanske ses därute.

RKF väljer i år att uppmärksamma det faktum att 96 procent av alla deltagare vid toppmöten i EU är män. Året är alltså 2010 och vi har fortfarande inte fler än 4 procent kvinnliga deltagare bland beslutsfattarna i Europa. I praktiken styr alltså en nära nog uteslutande manlig grupp över de europeiska folken idag, vilket kan förklara varför kvinnor inte har rätten till sin egen kropp i stora delar av Europa. Varför kyrklig medeltida moral fortfarande styr kvinnors sexualitet och varför sådana självklarheter som aborträtten idag i allt högre grad hotas.

Ändå förespråkar inte RKF könskvotering av kvinnor till beslutande poster inom EU. Vi väljer att istället uppmärksamma den indirekta, men likväl omfattande könskvoteringen av män inom organisationen.

Behöver även kvinnor odla mustasch och bära slips för att få arbeta inom EU idag? Är ansiktsbehåring ett viktigt rekvisit för en anställning inom unionens administration?

______________________________________


Samtidigt hävdas det här och var att en internationell kvinnodag inte längre behövs. Jag undrar i vilken verklighet man lever om man får för sig att hävda en sådan sak. Det är definitivt inte i min värld.

Genom det särskilda perspektiv jag har på kön och samhälleliga maktstrukturer kan jag tyvärr bara hävda en enda sak. Vi ligger så sjukt illa till med jämställdheten att det är rent ut sagt patetiskt.

Hur ofta får inte jag som ung tjej en klapp på huvudet fortfarande? Hur ofta försöker inte människor i min omgivning att tysta mig och få mig att hålla tyst och uppföra mig mer som en väluppfostrad ung dam från i ett 50-talsdrama?

Hur kommer det sig att åklagarmyndigheten inte beviljar ett besöksförbud mot den stalker som terroriserat mig i flera års tid, tafsat, jagat mig, gått till handgripligheter, förhindrat mig att ta mig in i min egen bostad och tillsist ställt sig naken utanför min dörr och onanerat? Hur mycket behövs? Vad krävs för att samhället ska sätta ner foten för att värna en kvinnas rätt och integritet idag?

Hur många gånger har jag inte fått höra att jag egentligen får skylla mig själv som valt att överge "det rätta könet" för att själv sälla mig till "de svaga"? Hela den där principen att jag hade ju faktiskt ett val. Jag kunde ju valt att stanna kvar på andra sidan och behålla mina rättigheter. Jag kunde ha fortsatt vara en fullvärdig medborgare i staten Sverige. Nu får jag ju i alla fall veta hur det är och jag får för all del stå mitt kast, resoneras det. Även efter övergrepp. Även efter misshandel, hot och diskriminering.

Annarkia lyfter citatet:

”Man föds inte till kvinna, man blir det” - Simone Beauvoir.

Jag är rädd att så kanske det faktiskt är. Än idag. För mig var det definitivt så. Jag blev verkligen kvinna, åtminstone fysiskt genom den processen jag själv genomgått för att kropp och själ skulle stämma samman. Men jag blev det också då omvärldens bild av mig ändrades. Från en halvt om halvt androgyn och lätt feminin man med något konstigt och obekvämt över sig till en sorts man i kjol och så tillslut till en ung kvinna. Och genom den processen ändrades också attityden till mig. Den ändrades radikalt, skulle man kunna säga.

Fler och fler av de gamla privilegierna har dragits in. Jag är lika rädd som vilken annan tjej som helst i tunnelbanan på kvällarna. Jag ringer alltid någon om jag är tvungen att gå ute om nätterna. Jag har tyvärr alldeles för god erfarenhet av insidan på AVK för att verkligen känna mig helt bekväm med mitt nya liv. Och där finns så mycket annat också.

Därför är Kvinnodagen fortfarande viktig, och kommer tyvärr så att förbli länge än.

Vi har fortfarande en lång väg kvar att gå innan kvinnan får en chans att stå stolt och rak i ryggen på egen hand, på egna meriter, med en känsla av trygghet och styrka i ryggen även gentemot stora delar av samhället.

Tack och lov är jag priviligerad nog att kunna stå upp för mig själv. Jag är engagerad i ett parti och i ett ungdomsförbund som tror på människors lika värde, som tror på individens styrka och rätt till att utvecklas fritt och till sin fulla potential. Jag har ett stort och förvånansvärt starkt socialt skyddsnät omkring mig och jag har en position som ger mig möjlighet att ge mig ut och faktiskt bråka och skapa ett herrans liv då något inte riktigt går som man kunde önska och förvänta sig.

Men hur många har det idag? Hur många har den skyddsmekanismen omkring sig? Hur många kan lita på att få det där extra stödet alla gånger? Hur många kvinnor får inte kämpa hela sina liv för rätten till ett fungerande liv helt på sina egna villkor?

Och om det är sant för Sverige - är det då inte sant för alla länder?

En internationell kvinnodag behövs. För oss kvinnor (fittfödda som nya kvinnor). Men också för männen därute som stöttar oss.

Efter kampanjandet idag kommer jag att spendera tid åt kärlek, en fin middag och en hel del avkoppling tillsammans med den fantastiska man jag lever med och som har varit ett ovärderligt stöd för mig under de sista årens kalabalik runt mig och min person. Uppskattning, kärlek, omtanke, värme och litet extra av allt skadar inte då och då. Betydligt oftare än en dag om året. Men om vi nu bara har en, så ska vi inte göra oss av med den bara för att.

______________________________________


Ta hand om er därute idag. Och framför allt... ta hand om varandra!


Intressant.